I GP den 31 augusti ifrågasätter pedagogiklektorn Stefan Sellbjer att högre lön skulle ge fler och bättre lärare. Artikeln intresserade mig av flera skäl, dels för att jag under många år var lärare i grundskolan, och dels för att jag ville se på vilka grunder skribenten ifrågasatte att högre lön skulle ge bättre lärare.
Det kan väl knappast ha undgått någon att lärarnas olika fackförbund menar att lärare i gemen har för låg lön och detta är säkert sant i förhållande till den relativt långa utbildning som lärare har. Lärarförbunden (eller om det bara är det ena?) har provokativt gått ut med parollen att ”lärare skall ha mer än andra” i kommande avtalsrörelse. Detta är naturligtvis provocerande och jag tänker nog att de flesta i grunden tycker att de borde ha mer än andra.
Sellbjer skjuter dock in sig på ett annat område då han menar att det som är allra mest centralt för lärare av olika kategorier är kontrollen över sin arbetssituation, speciellt arbetstiden. Det är här som han menar att fackförbunden (kanske var det i huvudsak det ena av de två stora) sålde ut en del av lärararbetets särart när man skrev på avtal som tog bort den reglerade undervisningstiden. Efter detta blev det fritt fram för klåfingriga kommunpolitiker att bolla med lärarnas arbete på ett helt annat sätt än när detta var reglerat med avseende på undervisningstid. I Finland, ett land som ständigt ligger i topp i internationella skoljämförelser, har lärarna alltjämt reglerad undervisningtid.
I retoriken kring skola och utbildning talas det ständigt om lärares professionalitet men ur professionssynpunkt är lärarjobbet knappast en profession. Med profession brukar avses att utövarna har makten och kontrollen över professionen, att man har makt över kunskapsbildning och att inte individer utanför professionen kan skriva de professionella på näsan. Vi inser omedelbart att nästan inga av dessa villkor gäller för lärare. Lärarna är inte utövare av en profession hur än retoriken i samhället låter. Selbjer menar alltså att huvudproblemet för lärare inte är, den möjligen för låga, lönen utan att man inte har kontrollen över sitt arbete.
Personligen tycker jag att det är intressant att reflektera över den här debatten, då jag liksom har insyn från olika perspektiv. Jag började arbeta som lärare 1970 på våren. På den tiden var det mesta reglerat, undervisningstimmar, klasstorlekar m.m. Man visste liksom vad man gav sig in på. Man förberedde sina lektioner, väldigt ofta tillsammans med lärare i s.k. parallellklasser och jag tror säkert att jag gjorde ett hederligt, och kanske också bra, jobb även om jag hade möjlighet att gå hem efter lektionstidens slut. När det senare i livet kom barn i familjen, var lärarjobbet utmärkt därför att man kunde hämta barn från barnomsorgen relativt tidigt och dessutom hinna umgås med dem innan de skulle lägga sig. Att det var attraktivt att sommaren erbjöd en lång sammanhängande ledighet tillsammans med familjen vore dumt att förneka.
Så kom då den stora utförsäljningen av arbetstiden. Med sockrade erbjudanden om större utjämning bland olika lärarkategorier i skolan köpte man, i första hand det fackförbund som organiserade flera av de kategorier som ansåg sig missgynnade, ett visst lönepåslag i utbyte mot att man frånsade sig ”rätten” att meddela undervisning inom tidsbestämda ramar.
För egen del har jag alltid betraktat den reglerade undervisningstiden som mitt värn mot de som vill komma åt vad som ibland betecknades som ”lärarnas privilegier”. Den minnesgode minns kanske den där kommunpolitikern i Åstorp.
Efter utförsäljningen började det talas om arbetsplatsförlagd tid och förtroendetid. Den arbetsplatsförlagda tiden innebar att man var tvungen att vistas på arbetsplatsen en bestämd tid även då man inte utövade kärnverksamheten undervisning. Detta innebar att man skulle sitta på (sitta av) olika slags möten och att man förväntades arbeta med det skolarbete, som inte var undervisning, på arbetsplatsen, ofta under miserabla förhållanden. Jag tror att alla lärare, utom de som var nya och inte visste annat, visserligen försökte få undan en del rutinjobb på arbetsplatsen men de flesta menade säkert att man var tvungen att vänta tills man kom hem där man kunde arbeta ostört och under former som man var mera lämpade för uppgiften. Att förbereda sig inom ett intellektuellt arbete kräver nästan alltid att man får arbeta ostört, utan tidspress och har tillgång till de resurser man behöver. Att tvingas utföra arbetet på en viss plats under en tid som någon annan bestämt fungerar sällan optimalt.
Själv lämnade jag verksamheten gradvis strax efter denna omvälvning, först genom att arbeta deltid med en rad intressanta projekt och senare genom att på heltid gå över till universitetsvärlden. Det är därför jag tycker mig ha lite olika perspektiv.
Inom universitetsvärlden råder andra villkor. Vi har visserligen alltjämt ganska blygsam lön jämfört med många i näringsliv och andra samhälleliga verksamheter men vi har det som Selbjer framhåller som viktigast: vi har kontroll över vårt arbete. Visserligen kan man, om man inte är heltidsförsörjd av forskningsfinansiärer, vara tvungen att utföra arbete som inte är i fokus för ens intressen men ingen kommer och talar om för mig hur eller ens när (gäller förstås inte schemalagda aktiviteter) jag skall utföra mina uppgifter. Gör jag det vi har kommit överens om på det sätt vi har bestämt, är det ingen står med klocka och kollar hur länge jag sitter framför min dator.
Detta är fantastiskt stimulerande och ger faktiskt både arbetslust och incitament till att läsa på och utveckla de områden man är speciellt intresserad av. Sådana arbetsförhållanden är nog dessvärre mycket avlägsna i skolans värld. Jag tror t.o.m. att det finns de som har argumenterat för stämpelklocka! Då är man definitivt på fel väg.
Ett tag efter det att jag skrivit mitt inlägg om läraryrkets ”nedgradering” – det var nog innebörden i inlägget – skrev professor Ingrid Carlgren ett fantastiskt intressant inlägg om professionalisering i relation till lärarlegitimation där hon menar att legitimationen så som den utfärdas knappast kan innebära en legitimering i den normala bemärkelsen. Normalt innebär en legitimering att man både blir ansvarig och får rätt att fatta egna beslut. Detta gäller knappast för lärare. Läs Carlgrens mycket intressanta beskrivning av vad en professionalisering innebär.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
