Obesvarade anrop

Jag läser en liten krönika i dagens GP av Malin Lindroth där hon reflekterar över vår irritation när vi inte får svar direkt. Hon tar ett exempel där hon skickat ett sms till en bekant och får  vänta på  svar lite längre än hon väntat sig. Jag tycker mig känna igen detta; man kan nästan bli lite förnärmad om man får vänta längre än beräknat. ”Varför svarar inte människan?”

Vi blir allt mindre tålmodiga verkar det. Idag kan jag också känna detta när jag använder ”stenåldersteknologin” epost. Genom att allt fler människor har sin epost kopplad via sin mobil har eposten på något vis kommit att närma sig sms och andra ”instant messagingtjänster”. Ett ”gammaldags” mail ger sig till känna i min ficka lika lätt som ett sms. Dessutom är det i princip gratis även om jag skickar bilder eller andra media.

Emellertid är det inte alla som svarar på direkten; mailen har ju alltjämt den fördelen att man kan välja att inte svara då man ju inte kan förutsättas bära med den i fickan. Ett sms känns lite svårare att negligera dock då i princip alla telefoner kan sända och ta emot sådana samtidigt som de ofta aviseras på något sätt.

Krönikan som jag inledde med avslutas med påståendet att det är allt fler som ropar i etern och att den därför är tjock av obesvarade meddelanden som via de sociala nätverken skickas ut till den som orkar svara. Trenden är att det är fler som ropar än som svarar.

Tillfälliga insikter

Läser en härligt ironisk krönika av Gönczi i Fria tidningen där han skriver att olyckan i Tjernobyl endast ledde tilll tillfälliga insikter. Undanflykterna baseras på att ”vi är inte som de i Sovjet”. Inte heller var vi som amerikanarna i Harrisburg. Nej, säger Gönczi, vi är säkert inte som japanerna i Fukshima heller; vi är helt enkelt överlägsna dessa olika folk.

Ja, om detta skulle vara sant borde det ju visa sig på andra områden också, på idrottsplanen eller i bilindustrin för att ta några exempel. Jag erinrar mig onekligen Tage Danielssons obetalbara  sketch om Harrisburg. ”Sannolikheten att något skall hända är så låg att det som hänt nästan inte har hänt”.

Det borgerliga kommentariatet

Uttrycket kommer från den kloke Göran Greider i en artikel i GP dagen före 1:a maj. Dagens socialdemokrater talar till medierna istället för till rörelsen som Olof Palme gjorde menar Greider. Ängsligt sneglar man på den marknadsliberala järnburen och såväl borgerlighet som socialdemokrati försöker bosätta sig i denna fast från lite olika riktningar. Sossarna har ängsligt övertagit allt fler av de borgerliga kraven i en strävan att verka realistiska. Greider använder uttrycket ”medieborgare” istället för medborgare. I en annan kritisk artikel kritiserar Birger Schlaug socialdemokratin för önskan att öppna för barnomsorg som ger ensamstående möjlighet att ”arbeta på obekväma arbetstider så att de kan öka sin inkomst och få bättre pension”. Vad är det för ett arbetarparti, menar Schlaug, som inte i första hand vill verka för att människor slipper köra iväg sina barn till passning på konstiga tider och som verkar för att människor skall få anständiga arbetstider och mer fritid. Är det möjligen av rädsla för det borgerliga ”kommentariatet”? Greiders analys går ut på att socialdemokratin bör tala till rörelsen istället för att försöka behaga den borgerliga pressen.

Oförenliga föreningar

Läste i morse en fyndig krönika av Nils Funcke (äras den som äras bör) där han utgick från att en metafor om att det inte går att förena eld och vatten. Vi ser nog bilden framför oss hur det efter ett visst fräsande slocknar.

Denna bild användes som bakrund till ett resonemang om yttrandefrihet där vi har lagar som reglerar och naturligtvis också begränsar vad vad vi får lov att yttra, alltså i någon mening något som är oförenligt liksom eld och vatten.

Men var och en förstår nog att den totala friheten att göra eller säga vad man vill knappast låter sig förenas med ett fungerande samhälle. Därför har vi lagar som i bästa (och de flesta) fall gör att vi får ett utfall som är bättre än extremerna total frihet och totalt förbud.

Horizontal steam engine 2 by Ro Irving, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Ro Irving 

Det är nu som föreningen av eld och vatten beskrivs med den kreativa metaforen ångmaskin. Genom att utnyttja vatten tillsammans med eld skapar vi ånga och utvinner därmed energi ur två till synes oförenliga ämnen.

Kanske skall vi förstå våra lagar på detta sätt; genom att låta den totala friheten (elden) begränsas av något (vattnet) skapar vi ett mervärde (ångan) som flexibelt kan användas för nyttiga ändamål.

Jag vet inte om skribenten själv hittat på metaforen men för mig fungerade den bra.

Dela med sig

Detta är så bra att jag återger det nästan rakt av. Stephen Downes skriver att vi inte skall tänka på vad  vi får tillbaka när vi delar med oss på nätet. Tänk aldrig: What’s in it for me?

I en ”connected world” delar man utan att tänka på vad man får i gengäld. Man oroar sig inte för ”free-riders” eller för att någon skall dra fördel av ens arbete. Istället vill man vara behövd.

Detta kommer över tid att innebära att man får material sig tillsänt, inte som belöning utan för att folk vill att du skall bli än mer värdefull för dem.

När du delar (share) kommer andra att  vilja dela saker med dig. Detta kommer att ge dig tillgång till mycket mer än du någonsin skulle kunna producera på egen hand.

Genom att dela ökar man sin egen kapacitet vilket i sin tur gör dig än mera känd på nätet.

Ondska?

Läste ett inlägg i söndags av Borås Tidnings kloke chefredaktör Stefan Eklund om att vi har en tendens att ge individualpsykologiska förklaringar till människors beteende. Detta skrevs förstås med anledning av den pågående rättegången i Norge mot Breivik. Eklund påminner oss om att vi bör söka förklaringar som inte är fokuserade på hur galen Breivik är utan istället fundera över vilket samhälle som har gett näring till Breiviks handlingar. Genom att att inte förlägga skulden till (enbbart) till gärningsmannens eventuella galenskap blir vi alla medskyldiga (om än inte personligen) till det som hänt.

Jag läser också en tidningsartikel av en anann klok person, Henning Mankell, där han skriver att ondska inte är en personlig egenskap. Ingen forskare skulle kommma på idén att försöka hitta genen för ondska. Även Mankell menar att det är omgivningsfaktorer som skapar ondskan. Han tar exempel från kriget på Balkan där vänner och bekanta kunde fås att skjuta varandra eller från Afrika där 12-åriga barnsoldater skjuter föräldrar och syskon. Inte är detta en följd av att de har en speciell genetisk utrustning som predisponerar för föräldra- och syskonmord.

Kanske är det trots allt så att det finns något i omgivningen som kan få en person att agera som Breivik.

Marknadstjafs och annat trams

Det lär finnas borgerliga debattörer som hävdar att skolsegregationen inte har samband med skolvalet medan debattörer på den andra kanten hävdar att skolvalet är själva orsaken till segregationen. Jag är benägen att hålla en slant på att de senare ligger närmre sanningen. Jag tror mig också både veta och t.o.m. känna forskare visat att skolvalet har en rad negativa konsekvenser.

Man behöver förstås inte gå längre än till sig själv. Hur skulle jag som förälder gjort om jag hade haft barn i skolåldern? Naturligtvis hade jag försökt få in dem i en skola där jag visste att det gick lugnt tillväga och där det inte fanns en uppsjö av olika nationaliteter med olika språk.

Det sista kräver förstås en ytterligare förklaring så att det inte tyds som någon sorts främlingfientlighet. Jag tror att det är helt naturligt att man försöker undvika det som man eventuellt kan uppfatta som problematiskt om andra val står till buds. Klart att det är lättare att prestera bra resultat om man kan språket. Har man därtill en ambition om att prestera är utgångsläget gott. De här två variablerna – språkkunskaper och prestationsinriktning-  har förstås inget självklart samband;  man kan missköta sig å det grövsta med goda språkkunskaper och man kan förstås vara prestationsinriktad utan goda språkkunskaper.

Vad jag ser som relativt självklart är att om alla väljer enligt de villkor som jag beskrivit ovan kommer de goda egenskaperna att liksom ”anrikas” i vissa skolor med de urlakas i andra, en sorts ”brain drain” (även om det inte har med intelligens att göra direkt).

Jag tycker att det är väldigt konstigt att inte borgerliga skolpolitiker kan erkänna denna process utan istället envist håller fast vid att ”föräldrarna själva är bäst lämpade att fatta beslut tillsammans med sina barn”

Individuella beslut låter tilltalande (och jag vill själv gärna bestämma över min tillvaro) men det fungerar dessvärre inte på en samhällelig nivå. Dessutom är det i högsta grad improduktivt att vi skall ägna en massa tid åt att välja och besluta om saker som på ett mycket enklare sätt kunde fattas på en högre nivå.

Tänk bara på det där tramset med premiepensionen! Här skall man binda upp folks tid med att de skall sitta och välja en liten del av sin pension när det finns människor som kan göra detta mycket bättre och att vi därmed får tid över att ägna oss åt produktiva sysselsättningar.

Tillbaka till skolvalet. Detta med att man skall tjäna pengar på att driva privatskolor har jag aldrig fattat. Jo, jag fattar det om det är en privatskola på riktigt, en skola som själv får dra in sina pengar och därefter kan skapa vinst. Det är inget fel med att driva en verksamhet med vinst; det är rentav lite beundransvärt.

Men detta med de s.k. friskolorna som på något sätt ”låstsas” vara riktiga företag. Friskolorna får skolpeng från det allmänna. Om de då snålar in på verksamheten så att de får pengar över, blir detta vinst som kan föras ur landet, oskattad i vissa fall. Det är ju ren stöld från oss medborgare! En kommunal eller statlig verksamhet som till äventyrs inte skulle använda sina anslag får ju en minskning av sina anslag då dessa varit överdimensionerade. Om nu vissa skolkoncerner får ett överskott, varför för de då inte lämna tillbaka det som blir över med motiveringen att de fått för mycket pengar?

Jag tror att allt dett ”kokar ner” (som det ibland heter) till att det är helt fel tänkt. Skolor, vård eller äldreomsorg kan eller skall aldrig baseras på vinst. Kriteriet skall vara kvalitet och då menar jag inte den marknadsmässiga kvaliteten som ju har blivit kvantitet idag. Utan riktig kvalitet!

Behöver vi ses?

På morgonen läser jag ett, som jag tycker, kreativt blogginlägg där en person hävdar att undervisning där man möts f-2-f egentligen bara är för väldigt speciella tillfällen. Redan här tänker jag att många ”reser ragg” och menar att det där med att sitta framför datorn absolut inte kan jämföras med ”riktig” undervisning av ”kött och blod” eller någon liknande karakterisering.

Bloggaren gör dock en kreativ twist som jag kallar det och jämför med underhållning eller andra kulturella företeelser. Hur ofta lyssnar  i på musik live jämfört med inspelad? Hur ofta ser  i drama på teatern jämfört med tv eller bio?

Budskapet bör vara uppenbart; i de flesta av dessa exempel är det den inspelade varianten som gäller.

Nu menar dock inte skribenten att de inspelade varianterna på något sätt är bättre utan han ställer upp följande kategorier:

  • Det finns konserter med artister som man absolut vill se live
  • Det finns tillfällen då de sociala kontakterna är centrala
  • Det finns innehåll som man vill ta del av på egna villkor
  • Det finns också innehåll man bara snabbt tittar över
  • Det finns sådant man helt enkelt inte bryr sig om

Om vi tillämpar dessa kategorier på undervisning, ser  vi att det är långtifrån alltid som de två första kategorierna gäller. Mycken undervisning ( kanske den mesta) har inte alls denna unika karaktär att man faktiskt skulle offra en massa för att få ta del av den ”live” när vi jämför med kultur och underhållning.

När måste vi mötas f-2-f, alltså?

Förgivettaganden

Tänk vad man tar många saker för givna. Häromdagen träffade jag på frågan om varför vegetarianer alltid måste begära vegetarisk mat när de kommer till ställen där det serveras mat; det kan vara på arbetsplatsen, konferensen eller vid privata tillställningar. Vi utgår alltså från normen att köttätaren är den som är normal medan vegetarianen är den som är avvikande. Egentligen är detta kanske inte så konstigt då vi under oöverskådlig tid har ätit en blandad kost.

Att man ifrågasätter köttätande som norm idag har att göra med vår miljö. Det nämndes i sammanhanget att olika miljöskadliga utsläpp från världensk köttproduktion är lika stora som de från den fossilbränsledrivna trafiken. Detta är ju lite anmärkningsvärt! Inte heller räcker jordens resurser till för att producera kött till världens befolkning om alla skulle äta som vi.

Det finns tydligen minst två skäl att tänka sig för innan vi vräker i oss kött, ett miljömässigt och ett etiskt.

Att vi helt skulle sluta upp med att äta kött för att övergå til att äta enbart vegetariskt är sannolikt inte rimligt men kanske kan vi börja med att tänka oss för?

Kvotering

Man tänker sällan på hur man genom språket invaggas i föreställningar som man tar för givna. Jag kom att tänka på detta när jag läste en tidningsartikel där ämnet kvotering, närmare bestämt könskvotering kom upp.

Ett vanligt argument från de som är emot kvotering är att kvotering är ett sätt att med regler besätta poster utifrån en annan agenda än att en post skall besättas med den som är mest kompetent. Detta är förstås svårt att argumentera emot.

Ofta framförs sådana argument mot att man vill åstadkomma en jämn könsfördelning i någon verksamhet och då framförallt av män. Det är förstås, som jag nämnde, svårt att argumentera emot att poster skall besättas med de som är mest kompetenta men i detta uttryck ligger ett dolt antagande och det var detta jag upptäckte att jag gått på.

Den som argumenterar för att poster skall besättas med de mest kompetenta utgår alltid (skulle jag vilja hävda) från att om en verksamhet huvudsakligen besätts med manliga utövare så beror detta på att dessa är de mest kompetenta och att det är därför det ser ut som det gör. En kvotering skulle då, om premissen gäller, innebära att man får en kvalitetsförsämring om man tvingas ta in en större andel kvinnor.

Tidningsartikeln gjorde mig emellertid uppmärksam på att en ojämn könsfördelning inte nödvändigtvis är baserad på kompetens, alltså att verksamheter är befolkad med en större andel manliga befattningshavare därför att dessa generellt är mer kompetenta än kvinnor, utan därför att det är en vana, tradition eller könsmaktsordning (ifall man brukar ta sådana uttryck i sin mun).

Om det är så att den ojämna fördelningen faktiskt beror på en viss ordning och inte på kompetens, kommer därför inte en kvotering att leda till en generell förlust av komptens i verksamheten utan det kan faktiskt bidra till en kompetenshöjning. Hur kan nu detta gå till tänker någon?

Jo, genom att fördelningen mellan könen är baserad på tradition och inte på kompetens kommer en kvotering att innebära att en viss andel inkompetenta män som besätter poster av tradition att få lämna verksamheten och lämna plats för en andel kvinnor med hög kompetens, när dessa får konkurrera på lika villkor.

Alltså, kontentan av en kvotering blir sannolikt inte en kompetensförlust i verksamheten utan en kompetenshöjning därför att ett antal mindre kompetenta män som ”brukar” få jobben kommer att bytas ut mot en andel kompetenta kvinnor som ”inte brukar” få de här jobben.

Ganska upplysande, eller hur?

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License