Har just läst färdigt Twist som är den blivande akademiledamoten Klas Östergrens senaste roman. Det är en lättläst och framförallt mycket intressant historia som utspelar sig på flera olika tidsplan med ingredienser av kärlek, korruption, en rysk agent och efterforskning en av en skådespelare med viss anknytning till författarjaget.
Ami är den kvinna som är central i den kärlekshistoria som driver berättelsen. Ett annat centralt tema är hur samhället förändras så att olika projekt kan genomföras med hjälp av mutor och de rätta kontakterna. Att inget är som förr symboliseras av Twist and Shout där John Lennons röst uttrycker något som man aldrig tidigare hört, liksom dansen twist där man liksom står för sig själv och vrider kroppen till musiken.
Enligt en intervju i Borås Tidning (Eklund, 25 september 2014) lär författaren ha skrivit texten mer eller mindre så som minnen och fantasi lett honom utan att försöka tvinga på den någon strikt komposition.
Utan att göra några som helst jämförelser med Östergrens skrivande i övrigt, kan jag nog påstå att även denna anspråkslösa text är skriven ”rakt av” utan några pretentiösa ambitioner. Ville bara berätta att jag tyckte om boken och att jag snart ska läsa lite mer Östergren.
Det är ju så lätt numera när man bara trycker på några knappar och vips är boken i ens läsplatta!
Hur paradoxalt det än kan låta saknar jag faktiskt Reinfeldt och Borg. Jag ska försöka reda ut detta kortfattat nedan men för att redan nu undvika blockeringar och missförstånd hos läsaren deklarerar jag tydligt att jag inte för ett ögonblick sympatiserar med deras politik. Helst hade jag sett partierna med hjärtat till vänster – gärna långt till vänster medan gränsen högerut är något oklar – hade fått mer än 50% i valet. När detta nu är sagt, vågar jag återvända till R&B (Reinfeldt och Borg, inte att förväxla med musikstilen men jag bjuder gärna på denna kreativa tillämpning).
Jag tror faktiskt att R&B uppriktigt trodde på sin samhällsanalys. Dessvärre (läs: -bättre) visade det sig att sänkta skatter, jakt på sjukskrivna, sänkta arbetsgivaravgifter etc. var en felaktig samhällsanalys. Medan löntagarna blev allt fattigare men höll sig lugna med ”mer i plånboken”, blev företagens vinster allt större. Med facit i hand vet vi att Reinfeldt och Borgs samhällsanalys var fel – lägre skatter och högre vinster skapar inte jobb – men de var trots allt konsekventa. Jag tycker att de ska ha en eloge för sin konsekvens även om den ledde fel.
Då är det svårare att finna något positivt hos moderaternas stödpartier. Såväl folkpartiet som centern framträder i mindre smickrande dager i tv-nyheterna. ”Nu får han se hur lätt det är”, säger centerledaren skadeglatt med avsikten att vi ska minsann inte göra det lätt och det ”ansvar” som alliansregeringen aldrig försummade att framhålla i valrörelsen verkar vara överspelat. Kd diskuterar jag överhuvudtaget inte.
Ja, jag saknar moderaterna för de var åtminstone trovärdiga och ett objekt att rikta kritiken mot därför att politiken var tydlig och i grunden är fel. Övriga alliansföreträdare påminner mest om förfördelade barn som har bestämt sig för att vara missnöjda.
Jag ska avsluta med en fundering som är som att ”svära i kyrkan”. Kanske kunde det blivit politik på riktigt där man diskuterar, kompromissar och slutligen gör det som är möjligt om socialdemokrater och moderater hade börjat diskutera olika alternativ med varandra? Jag tycker naturligtvis inte att vi ska fortsätta den politik som visat sig vara en återvändsgränd men det kunde blivit en möjlighet att hålla de gläfsande småpartierna (till höger förstås) utanför allt inflytande.
Jag funderar ofta på detta med ”jobben” som olika politiska läger gärna vill vinna röster på. För vanliga medborgare är det nog svårt att få klarhet när den ena sidan trosvisst deklarerar att det är många tusen ”fler i jobb” till följd av den lyckade politiken medan motståndarsidan lika säkert hävdar att den förda politiken är ett misslyckande därför att andelen arbetslösa har ökat procentuellt. Till detta ska läggas att sansade statsvetare säger att båda påståendena är riktiga; det är fler som jobbar men andelen arbetslösa har ökat.
Det kan förstås vara så att det är fler arbetar som en följd av regeringens åtaganden men det är också möjligt att det hade blivit ”fler i arbete” i vilket fall beroende på andra faktorer. Nu är jag långtifrån neutral i den här frågan men nog känns det mer relevant att ange andelen arbetslösa i relation till den den del som har jobb; det är ju så vi brukar skaffa oss överblick oavsett om det gäller politik, forskning eller produktion. Det kan givetvis vara positivt att se en ökning i antal arbetande men egentligen säger det väl ganska lite om ekonomi och produktivitet. Låt mig ta ett exempel från min uppväxtmiljö på landet.
Under min uppväxt på 50-talet sysselsatte ett stort (relativt) lantbruk en ansenlig arbetsstyrka men antalet sysselsatta har hela tiden minskat. När min far, lantbruksarbetaren, gick i pension vid ingången av 80-talet, efter mer än 50 års yrkesverksamhet, skötte han i princip allt ensam med hjälp av den tidens moderna teknologi, vilket förstås krävde stor yrkesskicklighet
För mig blir det då ett olösligt dilemma att man ska ”skapa” jobb genom att muta restaurangägare och andra med det outtalade löftet: ”om ni är snälla och anställer några yngre så lovar vi att kompensera er med lägre skatt”. Men vad blir detta för jobb? Alla vill väl ha kompetenta medarbetare och inte några som man liksom ”får på köpet”?
Givetvis finns bland dem som ”får in en fot” åtskilliga kreativa och skötsamma ungdomar som lyckas väl men den överväldigande delen av de medarbetare som anställs med skattesänkning som lockbete kommer sannolikt att fortsätta med enkla sysslor, låg lön och otrygga förhållanden (exempelvis allt längre provanställningar).
Det jag försöker säga är alltså: medan alla näringsidkare vill rationalisera sin verksamhet till ett så litet antal kompetenta medarbetare som möjligt – detta syns ju inte minst genom de ständigt ifrågasatta turordningsreglerna – som skapar mervärde så vill regeringen med sina ”jobbskapande åtgärder” för unga arbetslösa återskapa en arbetsmarknad där fler utför okvalificerade, lågavlönade och otrygga jobb. Detta blir liksom raka motsatsen till den utveckling jag ovan beskrivit för lantbruket. Att de privata näringsidkarna inte anställer folk utan skattemutor beror, som jag förstår det, på att de faktiskt inte behöver dessa människor i sin verksamhet. Att skapa jobb blir en sorts bakvänt tänkande; istället borde man på något sätt stimulera efterfrågan så att näringsidkarna faktiskt var tvungna att anställa fler för att överhuvudtaget klara efterfrågan.
Skattesubventioner av olika slag skulle sannolikt bli till större nytta i samhällelig verksamhet där de kunde komma fler till del. Förvisso krävs här kvalificerad yrkeskunskap av medarbetarna men jag är övertygad om att även okvalificerad ungdom med engagemang kan göra en avsevärt viktigare insats för äldre vårdtagare än för de som vill ha sin espresso serverad. Jag arbetade själv i vården som ung bland dementa gamla där man bokstavligen fick kavla upp ärmarna och ta reda på både det ena och det andra. Efter nästan 50 år tänker jag då och då på denna erfarenhet och jag är mycket glad att jag fick göra den erfarenheten i 20-årsåldern. Synd bara att det inte var ett ”riktigt jobb”. Men såvitt jag kan förstå finns det partier som både vill och kan ändra den bilden av s.k. riktiga jobb.
”I den liberala ideologin är behovet av vinst så viktigt att det står över i stort sett alla andra samhällsbehov”.
Jag läser en mycket intressant analys av samhällsekonomin av Stefan Koch i Dagens ETC (11 sep) om tillväxt och fördelning. Finansminister Borg (och andra marknadsliberaler uttalar med självklarhet (och en god portion statsmannamässig auktoritet) att ”utan tillväxt finns inget att fördela”. Det är kanske så att om man upprepar detta tillräcklig många gånger så tror vi att det faktiskt är så; jag erkänner att jag också har funnit detta rimligt. Men efter att jag läst Kochs artikel fick jag lite funderingar som jag vill försöka utveckla här, i första hand för att försöka förstå själv men gärna också med hjälp av ”input” utifrån.
Tanken med tillväxttesen är som jag förstår den att om vi har god tillväxt i samhällsekonomin har alla möjlighet att få det bättre, således även de som inte direkt bidrar på ett på ett påtagligt sätt genom att producera och sälja därför att det betalas skatter och avgifter som kan omsättas i välfärdssystemet. Ibland beskrivs detta som att välståndet ”sipprar ner” till alla och att det är nödvändigt att några får bli osmakligt rika då det trots all gynnar massorna. Sannolikt har detta fungerat i den s.k. tredje världen. Hans Rosling brukar beskriva den välståndsökning som har skett i många ”fattiga” länder. Nu finns det förstås oändligt många bevis på det elände som rovkapitalismen har åstadkommit världen över men jag ska försöka att inte tappa tråden i min undersökning.
När det kommet till s.k. rika länder som Sverige får kanske tillväxttesen ett annat sammanhang. När finansministern kräver tillväxt som villkor för reformer och ökat välstånd, är det idén om något som sipprar han avser. Om det går bra för företagen…..etc, har vi råd med ….etc.
Men Sverige är ju inget fattigt land, åtminstone inte för åtskilliga av de som bor där. Jag hörde på radion häromdagen att privata tillgångar låg kring 1000 miljarder! Här finns förstås risk att jag missförstått något eftersom det rör sig om fantasisiffror.
När så finansministern säger i en bildtext i ETC: ”…utan tillväxt kan det [tvinga fram en förbättring för vissa grupper i samhället] inte göras utan att några grupper får det sämre” så står han med sitt yttrande som i stålkastarljus inför mig och jag inser att han aldrig har tänkt sig att välfärd för de många handlar om FÖRDELNING av de enorma resurser vi har här i landet.
Han har aldrig ens tänkt tanken (jo, men han inser att den är politiskt omöjlig för hans gelikar) att välfärd handlar just exakt om att fördela resurser och att detta är politikens uppgift och inte marknadsliberalismens. Utan ett starkt samhälle som håller marknaden i örat kommer ”mer pengar i plånboken” alltid att prioriteras på bekostnad av statskassan.
Så tror jag men det kan förstås vara vanföreställningar?
Jag kan inte värja mig för tanken att den marknadsliberalism som vi har fått utstå under Alliansen spelar fascisterna i händerna, även om jag faktiskt tror att statsministern själv är en övertygad antirasist, antifascist och antinazist. Men jag tror faktiskt att det är den hårda politiken som gynnar ett fåtal men slår ut ett flertal som är själva grogrunden för olika antidemokratiska rörelser i samtiden.
En urkraft hos fascismen, enligt Arnstad (läs och lär gärna från hans bok: Älskade fascism) är drömmen om en nation som gått förlorad, alltså ett tryggt samhälle utan fattigdom, utan invandrare och med jobb åt alla. Kort sagt allt som kännetecknar nationalismen. Det är dessa känslor partier med en nationalistisk agenda spelar på.
Under Alliansregeringens marknadsdiktatur har allt fler slagits ut. Det är väl inte alldeles orimligt om arbetslösa, utförsäkrade, sjuka och pensionärer tänker sig tillbaka till något som de förlorat. I ett sådant läge erbjuder olika fascistiska rörelser gärna ett hopp om att man ska få återuppleva den trygghet man en gång hade eller trodde sig ha. För olika rörelser med en nationalistisk agenda blir då viktigt att definiera vilka som står i vägen drömmen.
Allt mer av den politiska debatten präglas av ekonomiprat där politikerna formligen pucklar på varandra med miljarder som ska spenderas, sparas eller användas på förment bättre sätt. Det är nog inte uteslutet att debattens inriktning gynnar partier som har köp-och-sälj av samhällstjänster som politisk idé.
Vi har fått oss inpräntat att det behövs tillväxt för att välfärden ska säkras men är det så enkelt att ökad tillväxt automatiskt ger ökad välfärd? Är det så självklart att skolan eller vården får bättre villkor om bilföretagen eller restaurangerna gör bättre vinster? Måste det inte också finnas en politisk vilja att se till att överskottet fördelas på något sätt? Men här är det väl nåt jag inte begriper, kanske.
En som verkar begripa sig på såväl ekonomi som politik är Kajsa Ekis Ekman. Hon beskriver i ETC att vår ”BNP per capita är ungefär dubbelt så stor som 1980. Det här betyder att vi skulle kunna ha: dubbelt så bra förskolor och skolor som 1980. /…/ Vi skulle kunna ha dubbelt så bra äldrevård, dubbelt så bra mödravård. Fler bostäder, fler bibliotek, bättre sjukvård”.
BNP finns förstås tillförlitlig statistik på, så där finns väl knappast något att ifrågasätta, men den stora fråga som infinner sig är förstås varför vi inte har uppnått det som Ekman beskriver som möjligt. Tänk om politikerna sa att, ”vi är dubbelt så effektiva, mätt i BNP, som vi var för ett trettiotal år sedan och därför har vi råd att kosta på gamla, sjuka och skolbarn mycket mera; ja, det finns fler områden som t.ex. hela kultursektorn som också kunde få förbättrade villkor.”
Det enkla svaret på att vi istället måste finna oss i försämrade villkor är att politikerna har valt att inte fördela den ökade produktionen så att den kommer dit där den gör mest nytta. Eller med Ekmans ord: ”Det beror på att Sveriges regeringar beslutat att göra det offentliga fattigare och det privata rikare.”
Ekman avslutar sin krönika med att det kommande valet ger oss en möjlighet att vara med och bestämma om hur våra tillgångar ska fördelas. Om vi inte tycker att ”det offentliga” ska utarmas ytterligare genom genom neddragningar eller privatiseringar, tycker jag nog att vi har en del alternativ i det kommande valet.
Vad är det som gör att jag kan ägna dagar åt att skruva i cyklar men inte är minsta intresserad av min bil som är ny från början av året? En enda tvätt (maskintvätt) sen januari nu i slutet av augusti säger väl en hel del om intresset. Kanske beror fascinationen för cyklar på att de alltjämt är mekaniska tingestar som man kan begripa sig på jämfört med moderna bilar som är elektroniska underverk som inom vissa områden ”tänker” själva.
De första racercyklarna
Redan i tonåren fick jag köpa (föräldrarna hjälpte säkert till) min första racercykel, en orange Crescent. Vi var några jämnåriga med liknande cyklar och varje vecka cyklade vi ca en mil till vår fotbollsträning och sen hem igen. Eftersom jag nedan ska berätta ingående om växlar både fram och bak, erinrar jag mig att den främre växeln, alltså den man skiftar drev med bestod av en enkel spak till kedjeföraren med vilken man helt enkelt flyttade kedjan. Alltså ingen vajer med knäpplägen som måste justeras exakt för att växlingen ska fungera snabbt och tyst. Här sträckte man helt enkelt ner armen mot vevpartiet och förde resolut spaken i önskad riktning, funktionellt om än lite obekvämare än dagens växlar.
Flera decennier senare var det dags igen. På en annons i dagstidningen – det var ju långt före Blocket, Tradera och allt vad de heter – köpte jag en begagnad blå Monark med tubdäck, tillhörande cykelskor och ”bananhjälm”. Ramen var egentligen för stor för mig; den var dock inte större än att makan kunde köra det lokala cykelloppet Åsunden runt över 10 mil på den.
Enligt uppgift gick det undan värre och många gubbar fick finna sig i att hon hängde med i klungan och även körde ifrån en och annan. Det lär dock ha gått tungt att trampa, vilket fick sin förklaring senare av en cykelkunnig person som betecknade frikransen (dreven vid bakhjulet) som en ”tempokrans”. Här räcker det kanske att påpeka att det betyder frikrans med avsevärt färre kuggar än vanliga standardcyklar. I detta fall innebar det 19 kuggar på största kransen och 13 på minsta. Lägg därtill att det stora främre drevet hade 52 kuggar så förstår man (ja, kanske inte alla) att det kan gå undan – om man orkar. Som jämförelse kör jag numera på cyklar med 48 kuggar som störst fram och sjudelad frikrans med 28 kuggar på största drevet bak (jfr bilden av kransar ). Jag återkommer till detta nedan.
Frikransar i olika storlek
Mekaren
Det var nog efter insikten om denna frikrans som själva mekandet inleddes. För att göra Monarken mer vardagsvänlig krävdes en större frikrans. Jag lärde mig att sådana fanns att köpa och att man med hjälp av en s.k. frikransnyckel kunde skruva av hela paketet med kransar. Detta öppnade ju för att man både kunde variera storleken och antalet delar i kransen. Självklart bytte jag till en större frikrans som också var sexdelad istället för fem. Senare fick cykeln även hjul med fälg för vanliga däck med slang som kunde lagas på traditionellt sätt. Förvånansvärt nog blev det sällan punktering på de till synes ömtåliga hjulen med dimensionen 622 – 20.
Flera år senare föll jag för en guldgul metallicglänsande DBS på vilken det nästan varje dag på väg till jobbet (ca 15 km) eller på vägen hem gick av en eker i bakhjulet så att det skevade med den följden att bromsklossarna skrapade i. Det blev till att plocka av hjulet vid hemkomsten, dra av däck och slang för att kunna skruva i en ny eker och sen försöka få hjulet någotsånär riktat igen med ekernyckel och hemmagjorda riktmärken. Emellertid var det så att när man väl börjat skruva blev spänningen ojämn och nästa dag var det dags för nytt ekerbrott.
Den ekersköra DBS:en lärde mig emellertid att det fanns olika sorters frikranssystem; denna hade nämligen kassettnav, vilket innebar att det inte gick att skruva av frikransen med den speciella frikransnyckel som jag hade skaffat. Istället var man tvungen att skruva av den ytterrsta kransen som höll fast hela paketet. Nu kunde heller inte den speciella frikransnyckeln användas utan kassettkransen krävde två s.k. piskor; det var bitar av cykelkedja fastmonterade på en bit metallstång. Jag lyckades faktiskt konstruera två sådana – man behöver två för att kunna lossa drevet med den ena och hålla emot med den andra. Utav några bitar gammal cykelkedja och benen från en kasserad julgransfot lyckades jag konstruera ett fungerande verktyg för kassettnav. Från beskrivningen av ekerbytena ovan kan man dra slutsatsen att verktyget blev flitigt använt då det var nödvändigt att ta bort frikransen varje gång en eker gått av på den sida som frikransen sitter.
Piskor för kassettnav
Födelsedagspresenten
När min kära maka fyllde 40, fick hon en cykel av mig. Det var en för den tiden mycket fin cykel, en Nishiki. Cykeln hade jag fått köpa till ett överkomligt pris av en kvinnlig tävlingscyklist som hade vunnit den i en cykeltävling (!). Från början tyckte vi (kanske var det bara jag) att den här cykeln var så fin att den förvarades i vardagsrummet under flera veckor där vi kunde sitta på den och fantisera om hur det skulle vara att cykla på den.Om man ska gå händelserna i förväg, måste man nog tillstå att den här cykeln aldrig blev någon riktigt lyckad cykel för den som fått den. Kanske berodde detta på själva växelsystemet.
Som brukligt på racercyklar, innan det kom växlar med fasta lägen, växlade man med två hävstänger på nedre ramröret. Med det vänstra reglaget manövrerade man den främre växeln och med det högra den bakre. Det här systemet innebar att man liksom fick ”lyssna” in växellägen. Man drog (eller släppte) helt enkelt reglaget tills kedjan hade lagt sig på ett annat drev tyst och fint. Detta sätt att växla medförde också att man fick en mycket bra känsla för vad som hände när man växlade, något som jag betvivlar att dagens cyklister med fasta lägen har. Man förstod att när man drog i reglaget så att vajern spändes då tvingade man kedjan upp på ett större drev och när man släppte gled den med hjälp av växelns fjäderspänning ner på ett mindre drev. Detta gällde såväl fram- som bakväxel men effekten blev förstås den omvända; med större drev fram gick det fortare men tyngre, med större drev bak gick det lättare att trampa i uppförsbackarna.
Fr vänster: pedalarmsavdragare, nyckel för kassettfrikrans, nyckel för gängad frikrans, ekernyckel, kejdebrytare
Med åren blev presentcykeln allt mindre använd då den trots sin höga kvalitet blev ganska obekväm för normalt bruk och flera decennier (!) senare bestämde jag mig för att försöka konvertera den till en mer vanlig cykel. Här är det lämpligt påpeka att en cykel är främst en ram; allt annat kan i princip bytas ut, antingen mot svindyra märkesdetaljer eller mot billigare delar som man förslagsvis kan köpa på Biltema, Team Sportia, Jula etc
Konverteringen
Jag började med att byta ut bockstyret mot ett vanligt rakt styre. Detta medförde förstås att det krävdes nya bromshandtag som inte pekade rakt neråt. De nya bromshandtagen kom också med integrerade växelreglage vilket kom väl till pass då cykeln ju hade manöverspakar på ramröret såsom var brukligt tidigare. Detta var en väl fungerande anordning och den medförde också att man begrep vad som hände när man växlade som jag beskrivit ovan.
Då ”nishikin” trots sin ringa vikt alltid har upplevts krävande i uppförsbackar, jämfört med betydligt tyngre mountainbikar med järnram, kunde det förstås vara läge att sätta på en frikrans med fler kuggar så som beskrivits ovan. En frikrans för normalt bruk är ingen exklusiv del och man kan köpa en sjudelad gängad frikrans för några hundralappar om man inte väljer någon exklusiv snobbutik. Nishikin visade sig dock ha kassettnav, vilket innebar att frikransen kostade ännu mindre eftersom själva frigångssystemet inte behöver följa med varje krans så som på en gängad krans. Nu visade det sig dessvärre – efter att jag med viss ansträngning och nya verktyg fått loss kassettkransen – att den inte passade på nishikins hjul, kanske hade man bytt standard. Jag har alltjämt inte begripit varför ett kassettnav inte är ett kassettnav. Detta innebar ny färd till butiken för byte av krans till en gängad krans som jag sedan fick sätta på ett annat hjul.
Den gängade kransen passade som tur var men nu uppstod nästa problem; den bakre växeln klarade inte av den stora sjudelade frikransen. Om man ska förklara orsaken till detta kort, handlar det om att med en stor och dessutom sjudelad frikrans måste kedjan fungera på såväl den största som den minsta kransen och denna skillnad måste tas upp av bakväxelns fjäderbelastning. Kedjan med sin fasta längd måste alltså ha ungefär samma spänning när den ligger på den största kransen som på den minsta. Lägg därtill att man också kan växla mellan de främre dreven och man förstår att det krävs att bakväxeln kan kompensera för denna stora skillnad.
Detta innebar förstås att det inte bara var att knäppa på hjulet med den nya kransen och köra utan det blev nödvändigt att även byta bakväxel. Den eleganta lilla bakväxeln med guldmönster byttes alltså ut mot en billig variant som jag faktiskt hade liggande hemma (!). Att byta bakväxel är en ganska enkel historia och görs normalt genom att man med en enda bult fäster växeln i ramens växelöra. Dessvärre måste man i normalfallet också bryta kedjan då den måste träs igenom ett par trissor som är nödvändiga för växling och spänning. Har man en kedjebrytare hemma är detta ingen svår uppgift men det kan vara lite kladdigt då kedjan ofta är lite oljig och smutsig. Ännu enklare kan det förstås vara om kedjan är försedd med en s.k. ”felande länk”, en sorts länk som faktiskt kan öppnas och enkelt stängas igen utan verktyg.
Med kedjan på plats börjar så ett ibland ganska tidsödande justerande av vajerspänningen så att lägena på växelhandtaget, oftast märkta med siffrorna 1, 2 ….7 motsvarar kedjans förflyttning på bakre växeln. I sådana fall tänker man med en viss saknad på de gamla hävstängerena där man med känsla och hörsel bara sträckte eller släppte vajern så pass mycket att kedjan förflyttade sig mellan dreven och gick tyst och fint. Det kan alltså ta en viss tid att få lägena på rätt plats med moderna växelhandtag och när man väl fått det att fungera så brukar vajern ändra sig efter ett tag varför man man måste finjustera, något som oftast kan göras med justeringsskruven på bakväxeln.
För att nu avsluta den ”bakre” växelberättelsen kan jag berätta att det efter ett tag fungerade alldeles utmärkt och jag (jag har numera börjat betrakta cykeln som min!) njöt av att de sju lägena baktill snabbt och tyst gled in när jag manövrerade från styret. Här kunde historien om en lyckad cykelkonvertering tagit slut om det inte alltjämt var så att det gick ganska tungt i uppförsbackarna.
Byte av vevparti
Man skulle kunna säga att den 28-tandade kransen bak inte förmådde göra trampningen uppför så lätt som jag hoppats. Återstod alltså att rikta fokus mot de främre dreven, något som jag tidigare aldrig gett mig på. Dreven fram hade 50 respektive 40 kuggar. Jag skulle alltså behöva mindre drev fram, allra helst tre olika drev.
Originalvevparti från Shimano på Nishiki
Jag började leta på nätet för att informera mig. På eBay fanns en uppsjö av ”cranksets”, både nya och begagnade. Men var det verkligen nödvändigt att skicka efter ett vevparti från Kalifornien eller någon annnan stans i världen? Jag började att undersöka några olika cykelbutiker i min närhet, kanske kunde det bli billigare trots allt än att köpa på eBay. Dessvärre hade den cykelhandlare som begrep vad det var frågan om enbart svindyra märkesgrejor medan andra nog tyckte att det var lite extrema detaljer jag frågade efter.
Emellertid fanns det några olika vevpartier till överkomliga priser hos det företag som en gång i tiden specialiserat sig på att sälja bildelar på postorder till ”gubbar” runtom i landet; jag minns hur min far ”skrev efter” avgasrör, bromskivor och annat till sina SAAB- ar härifrån.
Först måste jag emellertid bekanta mig något med ett vevparti, eftersom jag tidigare aldrig ägnat mig åt någon sådan ”handpåläggning”. En pedalarmsavdragare måste man förstås ha. Jag hittade en sån för omkring sextio kronor i en annan av de lågprisbutiker som har ett nästintill obegränsat sortiment av olika verktyg (se bilden ovan).
Med det nya verktyget ”klädde jag av” cykeln kedjedrev och pedalarm; det var faktiskt lite spännande eftersom jag aldrig gjort något sådant tidigare. Uppmuntrad av framgångarna dristade jag mig till att lossa det tredelade vevpartiet på en mountainbike och pröva på nishikin.
Mountainbikens vevparti med dess minsta drev övertygade mig om att med en sådan uppsättning drev skulle jag äntligen få en cykel som gick lätt att trampa uppför. Dessvärre blev det samma problem här som med bakväxeln, nämligen att originalväxeln fram inte förmådde flytta kedjan över tre drev. Konsekvensen blev alltså att om jag ville ha tre drev fram skulle det bli nödvändigt att även byta framväxeln. Jag behövde alltså ett nytt tredelat vevparti som inte kostade skjortan och en ny framväxel.
För att nu göra en lång historia med massor av problem kortare köpte jag ett märkeslöst lågprisvevpart och en enkel Shimnoväxel hos den stora bilreservdelbutiken. Nu hade jag skaffat mig ett vevparti med ”chainrings” (dreven) 48-38-28, alltså något som i princip garanterade lätt uppförskörning.
Komplicerat främre växelbyte
Nu borde det i princip varit klart att montera, justera och sen köra. Det var bara det problemet att den nya framväxeln inte hade något inbyggt ”mothåll” för vajerhöljet som originalväxeln hade. Idag brukar cykelramarna ha ett sådant mothåll någonstans efter det att vajern lämnat styret varefter vajern går ”naken” i någon form av glidanordning. Detta saknades alltså på nishikins ram och därför gick det inte att enkelt montera, justera och sen köra. Nu är det ju inte något problem att begripa sig på hur detta fungerar och jag tänkte att detta måste jag väl kunna lösa genom att fixera vajerns hölje på något sätt.
Den som löste problemet åt mig var en vänlig cykeltekniker på Team Sportia. Det fanns inga standardprylar att köpa men omsider kom han på att det möjligen kunde gå att använda en sån där ihålig vajerjustering som brukar sitta på bromshandtagen och fästa den på lämplig plats på ramröret. Jag insåg direkt att detta var en genial idé. Jag fick den lilla nippeln utan att betala och införskaffade ett antal kraftiga slangklämmor i lämplig dimension på hemvägen från ett annat lågprisvaruhus. Nu var det bara att fästa ”mothållet”, justera in växlarna fram, skruva på pedaler och ge sig ut och provköra i traktens värsta uppförsbacke.
Jodå man blir alltjämt trött av att köra halvannankilometer rakt uppför men man blir inte avskräckt.
Jag har under lång tid funderat på detta med ”vinst”, vinst i välfärden och vinst i företagsamhet generellt. Nyligen läste jag en artikel av Johan Ehrenberg i Dagens ETC där han argumenterade för att vinst rentav är något skadligt, något som ägare kräver. Något helt annat, enligt Ehrenberg, är ett överskott i företaget så att man kan utveckla, betala löner och även att ha en buffert för oförutsedda händelser.
Nu kan kanske detta tyckas som en ”lek med ord” som en diskussionspartner uttryckte det. Det kan ju vara så att det som vi lite slarvigt kallar vinst faktiskt är just detta nödvändiga överskott som gör att man kan driva och utveckla en verksamhet på ett sunt sätt. Jag tänker dock inte fördjupa mig i denna ekonomiska problematik ytterligare utan ska istället gå till mig själv och försöka utreda min egen position i den här problematiken.
Under de borgerliga regeringsåren har vi fått se en lavin av privatiseringar och utförsäljningar, som innebär att samhälleliga verksamheter ska drivas i företagsform eller av privata s.k. entreprenörer. Sådana företag måste förstås ”gå ihop” eller på något sätt ”löna sig” i den meningen att intäkterna täcker utgifterna. Om detta kan nog de flesta enas. Problemen, i alla fall för mig, är om själva drivkraften är att ”här kan man tjäna pengar”. Då är det något som är fel.
När det gäller utbildning och för den delen även vård och omsorg, har jag svårt att se att det skulle vara möjligt att ”tjäna pengar”. Företag som tillverkar olika varor kan, som jag förstår det, göra verksamheten mer effektiv genom ny teknik d.v.s. man kan producera mer till lägre kostnad. Men hur skulle motsvarande effektivisering kunna se ut i en skola om man inte minskar på kostnader för personal, lokaler och andra kringverksamheter? Här liksom i vården har vi ju sett en rad avskräckande exempel, men detta är inte vad som fokus i just den här funderingen.
Det som jag tror ställer till problemen – för mig – är om själva drivkraften är att ”tjäna pengar” alltså vinster i den betydelsen att man kan ta ut överskottet ur en verksamhet och utnyttja detta för spekulation, skatteplanering eller bara för ren konsumtion. Att driva ett äldreboende eller en skola med avsikten att ”tjäna pengar”, menar jag, måste alltid vara fel. Om någon eller någon organisation däremot vill starta skolor eller äldreboenden utanför den kommunala verksamheten för att man har en innovativ pedagogik eller vill ta hand om de gamla på ett bättre sätt, ser jag inga problem med detta eftersom drivkraften i dessa fall är visionen om en bra och kanske innovativ verksamhet. Jag tror faktiskt att det också har startats flera sådana verksamheter, vilka kommit i skymundan när allt fokus har riktats mot de stora koncerner vars främsta syfte just har varit att ”tjäna pengar” åt aktieägarna.
Nu kanske någon vill göra invändningen: ”Vad är det för fel att tjäna pengar?” Kanske är det min bakgrund som spökar här men jag tycker att det i grunden är omoraliskt att ”tjäna pengar”. Låt mig utveckla detta. Att göra ”business”, ”göra affärer”, ser jag som i grunden omoraliska verksamheter då de inte skapar något mervärde annat än att berika den som gör affärerna, oftast på bekostnad av någon annans ekonomi. Däremot har jag har inga som helst problem med att ett geni som Benny Andersson har tjänat ihop en massa pengar för jag tror inte för en sekund att Benny skriver musik med utgångspunkten att ”tjäna pengar”. Hans främsta drivkraft är skapandet; jag skulle bli mycket besviken om det inte var så.
Men hur är det med orimligt hög betalda idrottsmän (nästan alltid män)? Kan det vara rimligt att man tjänar mångmiljonbelopp på att sparka en boll på en gräsplan eller att mota puckar på en ishockeyrink? Jag tror kanske inte heller att de personer som tjänar astronomiska belopp på dessa verksamheter drivs av att ”tjäna pengar”, åtminstone inte efter ett inledande euforiskt rus där man kan spendera stora belopp på lyxkonsumtion.
”Boven i dramat” – om det nu finns en sådan – är förstås den allestädes närvarande Marknaden och inte idrottsmännen själva. Istället, tycker jag att man borde fundera över Marknadens ”omdöme” om den (hen?) värderar högre att sparka en boll än t.ex. att behandla cancer, göra njurtransplantationer, utveckla nya mediciner eller sköta om gamla. En gång var det också så att socialdemokratin utgjorde en ganska unik kompromiss mellan marknadskapitalism och socialism. Dagens socialdemokrater är dessvärre mer upptagna med att ängsligt snegla på vad som kan ge mest röster än att ta ett grepp på de ohämmade marknadskrafterna.
Jag har just läst färdigt Hans Falladas digra episka verk Ensam i Berlin (Jeder stirbt für sich allein) som jag fick från Svenska Dagbladets kulturredaktion; sommarens läsning har dock avbrutits flera gånger varför det tagit mig över en månad att läsa de 600 sidorna. Jag ska nedan berätta några av mina intryck från läsningen för att mot slutet återkomma till idén med att sprida kultur i form av gratisböcker till prenumeranterna.
Falladas roman utspelar sig i Berlin under Hitlers värsta härjningar. I centrum står makarna Quangel, Otto och Anna. De sköter sina arbeten, håller sig gärna för sig själva och lägger sig inte i politiken. Runt makarna Quangel finns ett rikt persongalleri som utgör kontraster gentemot deras eget liv och som är viktiga för handlingen i romanen.
När så makarna Quangel får besked om att sonen, Lill-Otto, stupat i kriget, sätter detta igång funderingar hos främst Otto Quangel och han kommer fram till att han måste protestera mot führerns galenskaper. Men vad kan den lilla människan åstadkomma mot det nazistiska maskineriet?
Quangel beslutar sig för att i hemlighet lägga ut små brevkort på olika ställen i staden med kritik mot führerns politik. Han skriver t.ex. att führern tar livet av medborgarnas barn. Det är med andra ord en livsfarlig kritik som Quangel ägnar sig åt. Med tiden kommer också makan att invigas och även att medverka.
En motor i berättelsen är den erfarne Gestapokommisarien Escherich vars metodiska arbete att avslöja brevskrivaren ständigt kritiseras av de överordnade nazikoryféerna som vill se snabba resultat med mera drastiska metoder än ett tålmodigt och systematiskt arbete.
Utan att avslöja romanens upplösning kan man förstås ana att den fåfänga förhoppningen att väcka en medborgaropposition mot den förda politiken med hjälp av brevkort är dömd att misslyckas. Den tålmodige kommisariens metod visar sig också mer hållbar i längden än de metoder som de uppblåsta ”obersturmbannführern” förespråkar. Jag lämnar här romanens vidare handling och låter den som blivit intresserad själv läsa upplösningen.
Ett intressant och ständigt aktuellt tema är förstås den lilla människans agerande mot en mäktig motståndare. I romanen är det en sorts ”Davids kamp mot Goliat” men här blir inte utgången lika lyckosam. Quangels inställning har alltid varit att sköta sitt och inte lägga sig i. Han sköter sitt jobb på ett föredömligt sätt och utöver detta vill han inte med andra att göra. Det är säkert ingen extrem hållning, särskilt inte i kristider. Har man inte stuckit ut hakan, riskerar man inte något.
Efter sonens död och från vad han kan iaktta i samhället växer det emellertid fram en tanke på protest. Den ovane skribenten Quangel kommer på att han ska protestera genom att skriva brevkort med kritiska budskap. Han ska själv lägga ut dessa även om han inviger makan. Att lägga ut ett kritiskt brevkort då och då verkar heller inte så farligt då risken för upptäckt förefaller liten om man är försiktig.
När jag läste boken, tyckte jag att det kändes rätt att man skulle kunna utföra en sorts subversiv verksamhet i hemlighet. Man skulle kunna uttrycka detta såsom Enström gör i Fria Tidningen den 13 augusti: ”Mycket skit kommer från ovan [nazismen i detta fall] och måste analyseras ur ett maktperspektiv”. ”[Men] även vanliga dödliga har ett ansvar. Något annat vore en idiotförklaring av oss alla!”
Jag nämnde inledningvis att jag fått boken från Svenska Dagbladets kulturredaktion. Kulturredaktionen startade med att ge läsarna gratis e-böcker mot slutet av min prenumerationstid och jag hann därför bara få tre eller fyra böcker. Jag tycker dock att detta är en alldeles utmärkt idé som jag skulle önska att även min lokaltidning tog efter. Jag förstår att det finns en del kostnader med detta men jag inser också att en e-bok distribueras i princip gratis till prenumerantens läsplatta eller mobil, varför jag inte ser att det skulle vara omöjligt av rena kostnadsskäl. Återstår då att kultruredaktionerna faktiskt tycker att detta vore något som är värt att satsa på.
En religionsvetare beskrev en gång för mig att den gamla devisen ”öga för öga, tand för tand…” egentligen var avsedd att begränsa hämnd och vedergällning, så att hämndbegäret inte skulle resultera i besinningslöst våld. Huruvida detta är sant eller inte kan jag inte avgöra, men nog verkar den tolkningen alldeles främmande för staten Israel med tanke på aktionerna mot Gaza, ett agerande som påminner mer om de oändliga hämndaktionerna i Njalssaga än som ett rimligt försvar mot beskjutning från en underlägsen fiende.
Jag känner obehag inför staten Israels politik och dess enorma vapenmakt, ”Herrens-folk-retorik”, expansiva bosättarpolitik och agerandet i skydd av USA. Jag tycker nog att Israel själv har ”samlat ihop” till att jag upplever obehag. I det lilla skeendet, alltså det som inte har med storpolitiken att göra, försöker jag därför alltid att undvika varor från Israel och jag tycker nog att vi borde försöka göra detta även på nationell nivå.
Det Israel vi ser idag skiljer sig ganska markant från det som vi, intet ont anande, skolbarn på 50-talet fick lära känna som ”Det heliga landet”. Israel idag är en expansiv militärmakt och det känns inte orimligt att de som får känna av denna expansion försöker göra någon form av motstånd. Detta innebär förstås inte att jag tycker att Hamas har någon som helst rätt att skicka missiler mot Israel.
Men låt mig återvända till ”det lilla sammanhanget” innan vi funderar vidare. Min erfarenhet från skolans värld säger mig att det alltid fungerade bäst när de mindre barnen hade en ”hälsosam respekt” för de större. Detta får förstås inte tolkas som att jag tycker att den starkare och större alltid har rätt att bestämma över den svagare, men ofta såg jag att klokt och försiktigt handlande från de mindre ledde till att ett visst lugn och stabilitet inträdde, ett lugn som i grunden gynnade alla parter. Såvitt jag kan bedöma gäller detta förhållande även i djurvärlden där olika arter har god koll på vilka man kan anfalla och vilka man böra akta sig för. När det gäller ideologiskt övertygade människor, verkar dock denna naturliga naturliga mekanism vara satt ur spel. Även om den här liknelsen haltar i många avseenden föreställer jag mig att organisationen Hamas har väldigt lite att vinna – snarare motsatsen tänker jag – på att mer eller mindre regelbundet reta den starkare, Israel, genom att skicka missiler mot olika mål.
Precis som de större skolbarnen kommer Israel att visa att vi ska minsann sätta de små plågoandarna på plats så att vi får vara ifred. Den stora skillnaden, dock, är att i skolan kunde de små retstickorna alltid räkna med att vuxna ingrep även om de vuxna nog insåg att retstickorna många gånger hade sig själva att skylla.
I Israel-Palestinakonflikten råder det paradoxala förhållandet att de ”vuxna” (USA) hela tiden står på den starkares sida och därför får konflikten helt andra konsekvenser, avsevärt obehagligare sådana. Fortsätter de små att reta de starkare kommer det sannolikt att bli mycket kostsamt, en utgång som inte gynnar någondera parten. Inte heller verkar där heller finnas någon ledare av Mandelas kynne – inte på någondera sidan – som ser försoning som enda utvägen.
Därför vore det förstås det naturligaste att världssamfundet, FN, tillsammans med USA resolut tog båda parter i örat och ledde in dem till ”rektorsexpeditionen” d.v.s. till förhandlingsbordet och gjorde klart att man inte tolererar att de löser sina konflikter på det här viset och att det kommer att få konsekvenser ifall man inte rättar sig efter detta.
Nu kommer förstås inte detta att ske eftersom USA vägrar konfrontera Israel med dess ohållbara politik. Tyvärr verkar även utsikterna små att få den andra parten att ställa upp på konstruktiva diskussioner då Hamas verkar vara minst lika förblindade av hat och därmed okänsliga inför den egna civilbefolkningens lidanden. Inte ens under andra världskriget i kamp mot den förhatliga nazismen tror jag att den vanlige medborgaren älskade att kriga. Den gången slutade det ”lyckligt” därför att de starka ställde upp tillsamman – om än med olika bevekelsegrunder – mot ockupationsmakten.
Utifrån mina erfarenheter har jag väldigt svårt att föreställa mig att denna konflikt i alla dess yttringar är vad, mödrar, barn och folk i allmänhet helst vill ha. Styrkeförhållandena är sådana att Hamas är predestinerade att förlora så länge Israel kan hålla USA i rockskörten och genomföra sin politik i stort sett riskfritt.
Nu inser jag genast att sådana här funderingar får en ansenlig skara människor att ”se rött” (eller kanske snarare blått i det här fallet) av ilska, eftersom man ska visa klart vem man tar ställning för. Men det är min absoluta övertygelse att själva avsikten med en diskussion eller debatt är att man ska lämna den med nya eller fördjupade insikter snarare än med en ”seger” och därför är det många gånger mer konstruktivt att ställa sig öppen och undrande än övertygad om att man ”har rätt”. (Se f.ö. en mycket intressant diskussion av Stefan Eklund om farorna med starka övertygelser som jag har skrivit om i ett tidigare blogginlägg)
