Kategorier
fritid samhälle sport

Natursvin på fjället

Struggling towards the top  of Keb by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

 

Jag blir både ledsen och arg av att läsa att allt fler slänger skräp på Kebnekaise. Det som hittas är förpackningar, spritflaskor och ölburkar. Man kan alltså släpa upp fulla förpackningar men inte ta med sig de tomma hem. Någon annan ska plocka upp skräpet tydligen.

Vi har säkert läst om nedskräpningen på världens högsta berg, Mount Everest. Det är naturligtvis beklagligt att det är så men de som bestiger detta berg gör det på den yttersta gränsen av vad människokroppen tål; för åtskilliga blir det mer än vad kroppen tål och då blir man i värsta fall kvar däruppe.

För några år sedan hade jag den stora lyckan att bestiga vårt högsta berg, Kebnekaise, tillsammans med min dotter och även om detta är en blygsam prestation jämfört med Mount Everest var det likväl en stor upplevelse.

Vi besteg toppen via den s.k. Östra leden som innebär såväl glaciärvandring som klättring. Utrustade med viss klätterutrustning rörde vi oss i samlad tropp under erfaren ledning och med hög säkerhet mot toppen.

Climbing down by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

 

För en ovan ”alpinist” var det snudd på overkligt att man skulle ta sig uppför den bergvägg som på avstånd föreföll imponerande hög och nästintill lodrätt. När vi kom närmre, var den visserligen alltjämt imponerande hög och brant men det fanns naturliga avsatser att sätta fötterna på och en kraftig vajer var förankrad i berget där vi kunde haka fast oss med dubbla karbinhakar. Jag upplevde inte att det var särskilt farligt om än ganska fysiskt ansträngande.

Belöningen uteblev inte och vi hade turen att bestiga toppen en dag då det var helt klart. Uppe på den smala glaciärkammen med nästintill lodrätt stup åt ena hållet var utsikten är hänförande.

Dessvärre har inte alla samma tur med vädret och det kan lika gärna vara dimma, regn eller snöstorm. När man har sett bergväggen stående på toppen,  kan man inte annat än rysa då man tänker på att några år senare i dåligt väder, rände ett Herculesplan rakt in i denna bergvägg. Har man sett bergväggen ger det en speciell känsla.

Jag vågar hävda att vi inte slängde något i naturen under vår tur med erfaren STF-ledare och vi (dottern och jag) skulle inte gjort det om vi gått ensamma heller.

Lösningen är förstås inte fysiska papperskorgar ute på fjället utan mentala papperskorgar d.v.s. att man aldrig lämnar något ute i naturen som inte bryts ner naturligt. Enklare uttryckt: Man slänger helt enkelt aldrig något ute i naturen! Jag tror faktiskt att jag vågar sticka ut hakan och säga att jag själv aldrig slänger något skräp i naturen även om jag kan tänka mig att gömma något bananskal eller äppleskrott där det inte stör.

Må den som upprörs av sådan, nästintill fariséisk, miljöhybris kasta kasta första stenen om det egna miljösamvetet är rent.

Kategorier
politics politik samhälle

Politik och karisma

I bastun i fredags läste jag en artikel som på pricken fångar det som jag har ”gnytt” om länge i blogginlägg och på FB; den handlade om politik och karisma (Pierre Gilly, Fria Tidningen, 2014-0929).

Jag citerar: ”Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett probblem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som HANDIKAPPAR (min markering) en politiker”.

Lite längre fram i texten skriver Gilly: ”Tio sekunders tystnad i tv är en säker död [för en politiker]”.

Idag handlar den politiska debatten om själva företeelsen debatt och inte om det egentliga sakinnehållet. Förmenta experter på tv och i press analyserar för oss hur politikerna klarade sig och hur de uppträdde, oftast med en sammanfattning om vem som ”vann”.

Jag kan inte hjälpa att jag kommer att tänka på hur jag som barn satt hemma i tv-soffan och hejade på Erlander och Sträng, inte för att jag begrep vad de pratade om men för att de alltid ”vann” i mina ögon.

Idag är det kanske en liknande infantilisering som pågår? Mest karisma – utan störande (stötande?) budskap – vinner.

Kategorier
e-reader litteratur samhälle språk

Höstläsning

”Let me see, let me see; is not the leaf by nikkorsnapper, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  nikkorsnapper 

Har just läst färdigt Twist som är den blivande akademiledamoten Klas Östergrens senaste roman. Det är en lättläst och framförallt mycket intressant historia som utspelar sig på flera olika tidsplan med ingredienser av kärlek, korruption, en rysk agent och efterforskning en av en skådespelare med viss anknytning till författarjaget.

Ami är den kvinna som är central i den kärlekshistoria som driver berättelsen. Ett annat centralt tema är hur samhället förändras så att olika projekt kan genomföras med hjälp av mutor och de rätta kontakterna. Att inget är som förr symboliseras av Twist and Shout där John Lennons röst uttrycker något som man aldrig tidigare hört, liksom dansen twist där man liksom står för sig själv och vrider kroppen till musiken.

Enligt en intervju i Borås Tidning (Eklund, 25 september 2014) lär författaren ha skrivit texten mer eller mindre så som minnen och fantasi lett honom utan att försöka tvinga på den någon strikt komposition.

Utan att göra några som helst jämförelser med Östergrens skrivande i övrigt, kan jag nog påstå att även denna anspråkslösa text är skriven ”rakt av” utan några pretentiösa ambitioner. Ville bara berätta att jag tyckte om boken och att jag snart ska läsa lite mer Östergren.

Det är ju så lätt numera när man bara trycker på några knappar och vips är boken i ens läsplatta!

Kategorier
arbetsmarknad politics politik samhälle

Detta får jag förstås äta upp

Politik 2.0 by Frank Hamm, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Frank Hamm 

Hur paradoxalt det än kan låta saknar jag faktiskt Reinfeldt och Borg. Jag ska försöka reda ut detta kortfattat nedan men för att redan nu undvika blockeringar och missförstånd hos läsaren deklarerar jag tydligt att jag inte för ett ögonblick sympatiserar med deras politik. Helst hade jag sett partierna med hjärtat till vänster – gärna långt till vänster medan gränsen högerut är något oklar – hade fått mer än 50% i valet. När detta nu är sagt, vågar jag återvända till R&B (Reinfeldt och Borg, inte att förväxla med musikstilen men jag bjuder gärna på denna kreativa tillämpning).

Jag tror faktiskt att R&B uppriktigt trodde på sin samhällsanalys. Dessvärre (läs: -bättre) visade det sig att sänkta skatter, jakt på sjukskrivna, sänkta arbetsgivaravgifter etc. var en felaktig samhällsanalys. Medan löntagarna blev allt fattigare men höll sig lugna med ”mer i plånboken”, blev företagens vinster allt större. Med facit i hand vet vi att Reinfeldt och Borgs samhällsanalys var fel – lägre skatter och högre vinster skapar inte jobb – men de var trots allt konsekventa. Jag tycker att de ska ha en eloge för sin konsekvens även om den ledde fel.

Då är det svårare att finna något positivt hos moderaternas stödpartier. Såväl folkpartiet som centern framträder i mindre smickrande dager i tv-nyheterna. ”Nu får han se hur lätt det är”, säger centerledaren skadeglatt med avsikten att vi ska minsann inte göra det lätt och det ”ansvar” som alliansregeringen aldrig försummade att framhålla  i valrörelsen verkar vara överspelat. Kd diskuterar jag överhuvudtaget inte.

Ja, jag saknar moderaterna för de var åtminstone trovärdiga och ett objekt att rikta kritiken mot därför att politiken var tydlig och i grunden är fel. Övriga alliansföreträdare påminner mest om förfördelade barn som har bestämt sig för att vara missnöjda.

Jag ska avsluta med en fundering som är som att ”svära i kyrkan”. Kanske kunde det blivit politik på riktigt där man diskuterar, kompromissar och slutligen gör det som är möjligt om socialdemokrater och moderater hade börjat diskutera olika alternativ med varandra? Jag tycker naturligtvis inte att vi ska fortsätta den politik som visat sig vara en återvändsgränd men det kunde blivit en möjlighet att hålla de gläfsande småpartierna (till höger förstås) utanför allt inflytande.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Skapade jobb är bakvänd logik

 

Omsorg by cyf, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  cyf 

 

Jag funderar ofta på detta med ”jobben” som olika politiska läger gärna vill vinna röster på. För vanliga medborgare är det nog svårt att få klarhet när den ena sidan trosvisst deklarerar att det är många tusen ”fler i jobb” till följd av den lyckade politiken medan motståndarsidan lika säkert hävdar att den förda politiken är ett misslyckande därför att andelen arbetslösa har ökat procentuellt. Till detta ska läggas att sansade statsvetare säger att båda påståendena är riktiga; det är fler som jobbar men andelen arbetslösa har ökat.

Det kan förstås vara så att det är fler arbetar som en följd av regeringens åtaganden men det är också möjligt att det hade blivit ”fler i arbete” i vilket fall beroende på andra faktorer. Nu är jag långtifrån neutral i den här frågan men nog känns det mer relevant att ange andelen arbetslösa i relation till den den del som har jobb; det är ju så vi brukar skaffa oss överblick oavsett om det gäller politik, forskning eller produktion. Det kan givetvis vara positivt att se en ökning i antal arbetande men egentligen säger det väl ganska lite om ekonomi och produktivitet. Låt mig ta ett exempel från min uppväxtmiljö på landet.

Under min uppväxt på 50-talet sysselsatte ett stort (relativt)  lantbruk en ansenlig arbetsstyrka men antalet sysselsatta har hela tiden minskat. När min far, lantbruksarbetaren, gick i pension vid ingången av 80-talet, efter mer än 50 års yrkesverksamhet, skötte han i princip allt ensam med hjälp av den tidens moderna teknologi, vilket förstås krävde stor yrkesskicklighet

För mig blir det då ett olösligt dilemma att man ska ”skapa” jobb genom att muta restaurangägare och andra med det outtalade löftet: ”om ni är snälla och anställer några yngre så lovar vi att kompensera er med lägre skatt”. Men vad blir detta för jobb? Alla vill väl ha kompetenta medarbetare och inte några som man liksom ”får på köpet”?

Givetvis finns bland dem som ”får in en fot” åtskilliga kreativa och skötsamma ungdomar som lyckas väl men den överväldigande delen av de medarbetare som anställs med skattesänkning som lockbete kommer sannolikt att fortsätta med enkla sysslor, låg lön och otrygga förhållanden (exempelvis allt längre provanställningar).

espresso #002 by marc thiele, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  marc thiele 

 

 

Det jag försöker säga är alltså: medan alla näringsidkare vill rationalisera sin verksamhet till ett så litet antal kompetenta medarbetare som möjligt – detta syns ju inte minst genom de ständigt ifrågasatta turordningsreglerna – som skapar mervärde så vill regeringen med sina ”jobbskapande åtgärder” för unga arbetslösa återskapa en arbetsmarknad där fler utför okvalificerade, lågavlönade och otrygga jobb. Detta blir liksom raka motsatsen till den utveckling jag ovan beskrivit för lantbruket. Att de privata näringsidkarna inte anställer folk utan skattemutor beror, som jag förstår det, på att de faktiskt inte behöver dessa människor i sin verksamhet. Att skapa jobb blir en sorts bakvänt tänkande; istället borde man på något sätt stimulera efterfrågan så att näringsidkarna faktiskt var tvungna att anställa fler för att överhuvudtaget klara efterfrågan.

Skattesubventioner av olika slag skulle sannolikt bli till större nytta i samhällelig verksamhet där de kunde komma fler till del. Förvisso krävs här kvalificerad yrkeskunskap av medarbetarna men jag är övertygad om att även okvalificerad ungdom med engagemang kan göra en avsevärt viktigare insats för äldre vårdtagare än för de som vill ha sin espresso serverad. Jag arbetade själv i vården som ung bland dementa gamla där man bokstavligen fick kavla upp ärmarna och ta reda på  både det ena och det andra. Efter nästan 50 år tänker jag då och då på denna erfarenhet och jag är mycket glad att jag fick göra den erfarenheten i 20-årsåldern. Synd bara att det inte var ett ”riktigt jobb”. Men såvitt jag kan förstå finns det partier som både vill och kan ändra den bilden av s.k. riktiga jobb.

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Det där med tillväxt och fördelning?

”I den liberala ideologin är behovet av vinst så viktigt att det står över i stort sett alla andra samhällsbehov”.

Jag  läser en mycket intressant analys av samhällsekonomin av Stefan Koch i Dagens ETC (11 sep) om tillväxt och fördelning. Finansminister Borg (och andra marknadsliberaler uttalar med självklarhet (och en god portion statsmannamässig auktoritet) att ”utan tillväxt finns inget att fördela”. Det är kanske så att om man upprepar detta tillräcklig många gånger så tror vi att det faktiskt är så; jag erkänner att jag också har funnit detta rimligt. Men efter att jag läst Kochs artikel fick jag lite funderingar som jag vill försöka utveckla här, i första hand för att försöka förstå själv men gärna också med hjälp av ”input” utifrån.

Tanken med tillväxttesen är som jag förstår den att om vi har god tillväxt i samhällsekonomin har alla möjlighet att få det bättre, således även de som inte direkt bidrar på ett på ett påtagligt sätt genom att producera och sälja därför att det betalas skatter och avgifter som kan omsättas i välfärdssystemet. Ibland beskrivs detta som att välståndet ”sipprar ner” till alla och att det är nödvändigt att några får bli osmakligt rika då det trots all gynnar massorna. Sannolikt har detta fungerat i den s.k. tredje världen. Hans Rosling brukar beskriva den välståndsökning som har skett i många ”fattiga” länder. Nu finns det förstås oändligt många bevis på det elände som rovkapitalismen har åstadkommit världen över men jag ska försöka att inte tappa tråden i min undersökning.

När det kommet till s.k. rika länder som Sverige får kanske tillväxttesen ett annat sammanhang. När finansministern kräver tillväxt som villkor för reformer och ökat välstånd, är det idén om något som sipprar han avser. Om det går bra för företagen…..etc, har vi råd med ….etc.

Men Sverige är ju inget fattigt land, åtminstone inte för åtskilliga av de som bor där. Jag hörde på radion häromdagen att privata tillgångar låg kring 1000 miljarder! Här finns förstås risk att jag missförstått något eftersom det rör sig om fantasisiffror.

När så finansministern säger i en bildtext i ETC: ”…utan tillväxt kan det [tvinga fram en förbättring för vissa grupper i samhället] inte göras utan att några grupper får det sämre” så står han med sitt yttrande som i stålkastarljus inför mig och jag inser att han aldrig har tänkt sig att välfärd för de många handlar om FÖRDELNING av de enorma resurser vi har här i landet.

Han har aldrig ens tänkt tanken (jo, men han inser att den är politiskt omöjlig för hans gelikar) att välfärd handlar just exakt om att fördela resurser och att detta är politikens uppgift och inte marknadsliberalismens. Utan ett starkt samhälle som håller marknaden i örat kommer ”mer pengar i plånboken” alltid att prioriteras på bekostnad av statskassan.

Så tror jag men det kan förstås vara vanföreställningar?

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Kan det bero på politiken?

DORÉ, Gustave Illustration for John Milt by carulmare, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  carulmare 

Jag kan inte värja mig för tanken att den marknadsliberalism som vi har fått utstå under Alliansen spelar fascisterna i händerna, även om jag faktiskt tror att statsministern själv är en övertygad antirasist, antifascist och antinazist. Men jag tror faktiskt att det är den hårda politiken som gynnar ett fåtal men slår ut ett flertal som är själva grogrunden för olika antidemokratiska  rörelser i samtiden.

En urkraft hos fascismen, enligt Arnstad (läs och lär gärna från hans bok: Älskade fascism) är drömmen om en nation som gått förlorad, alltså ett tryggt samhälle utan fattigdom, utan invandrare och med jobb åt alla. Kort sagt allt som kännetecknar nationalismen. Det är dessa känslor partier med en nationalistisk agenda spelar på.

Under Alliansregeringens marknadsdiktatur har allt fler slagits ut. Det är väl inte alldeles orimligt om arbetslösa, utförsäkrade, sjuka och pensionärer tänker sig tillbaka till något som de förlorat. I ett sådant läge erbjuder olika fascistiska rörelser gärna ett hopp om att man ska få återuppleva den trygghet man en gång hade eller trodde sig ha. För olika rörelser med en nationalistisk agenda blir då viktigt att definiera vilka som står i vägen drömmen.

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Viljan att fördela

Allt mer av den politiska debatten präglas av ekonomiprat där politikerna formligen pucklar på varandra med miljarder som ska spenderas, sparas eller användas på förment bättre sätt. Det är nog inte uteslutet att debattens inriktning gynnar partier som har köp-och-sälj av samhällstjänster som politisk idé.

Vi har fått oss inpräntat att det behövs tillväxt för att välfärden ska säkras men är det så enkelt att ökad tillväxt automatiskt ger ökad välfärd? Är det så självklart att skolan eller vården får bättre villkor om bilföretagen eller restaurangerna gör bättre vinster? Måste det inte också finnas en politisk vilja att se till att överskottet fördelas på något sätt? Men här är det väl nåt jag inte begriper, kanske.

En som verkar begripa sig på såväl ekonomi som politik är Kajsa Ekis Ekman. Hon beskriver i ETC att vår ”BNP per capita är ungefär dubbelt så stor som 1980. Det här betyder att vi skulle kunna ha: dubbelt så bra förskolor och skolor som 1980. /…/ Vi skulle kunna ha dubbelt så bra äldrevård, dubbelt så bra mödravård. Fler bostäder, fler bibliotek, bättre sjukvård”.

BNP finns förstås tillförlitlig statistik på, så där finns väl knappast något att ifrågasätta, men den stora fråga som infinner sig är förstås varför vi inte har uppnått det som Ekman beskriver som möjligt. Tänk om politikerna sa att, ”vi är dubbelt så effektiva, mätt i BNP, som vi var för ett trettiotal år sedan och därför har vi råd att kosta på gamla, sjuka och skolbarn mycket mera; ja, det finns fler områden som t.ex. hela kultursektorn som också kunde få förbättrade villkor.”

Det enkla svaret på att vi istället måste finna oss i försämrade villkor är att politikerna har valt att inte fördela den ökade produktionen så att den kommer dit där den gör mest nytta. Eller med Ekmans ord: ”Det beror på att Sveriges regeringar beslutat att göra det offentliga fattigare och det privata rikare.”

Ekman avslutar sin krönika med att det kommande valet ger oss en möjlighet att vara med och bestämma om hur våra tillgångar ska fördelas. Om vi inte tycker att ”det offentliga” ska utarmas ytterligare genom genom neddragningar eller privatiseringar, tycker jag nog att vi har en del alternativ i det kommande valet.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle sport

Tjäna pengar

Marknaden by Media Evolution, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  Media Evolution 

 

Jag har under lång tid funderat på detta med ”vinst”, vinst i välfärden och vinst i företagsamhet generellt. Nyligen läste jag en artikel av Johan Ehrenberg i Dagens ETC där han argumenterade för att vinst rentav är något skadligt, något som ägare kräver. Något helt annat, enligt Ehrenberg, är ett överskott i företaget så att man kan utveckla, betala löner och även att ha en buffert för oförutsedda händelser.

Nu kan kanske detta tyckas som en ”lek med ord” som en diskussionspartner uttryckte det. Det kan ju vara så att det som vi lite slarvigt kallar vinst faktiskt är just detta nödvändiga överskott som gör att man kan driva och utveckla en verksamhet på ett sunt sätt. Jag tänker dock inte fördjupa mig i denna ekonomiska problematik ytterligare utan ska istället gå till mig själv och försöka utreda min egen position i den här problematiken.

Under de borgerliga regeringsåren har vi fått se en lavin av privatiseringar och utförsäljningar, som innebär att samhälleliga verksamheter ska drivas i företagsform eller av privata s.k. entreprenörer. Sådana företag måste förstås ”gå ihop” eller på något sätt ”löna sig” i den meningen att intäkterna täcker utgifterna. Om detta kan nog de flesta enas. Problemen, i alla fall för mig, är om själva drivkraften är att ”här kan man tjäna pengar”. Då är det något som är fel.

När det gäller utbildning och för den delen även vård och omsorg, har jag svårt att se att det skulle vara möjligt att ”tjäna pengar”. Företag som tillverkar olika varor kan, som jag förstår det, göra verksamheten mer effektiv genom ny teknik d.v.s. man kan producera mer till lägre kostnad. Men hur skulle motsvarande effektivisering kunna se ut i en skola om man inte minskar på kostnader för personal, lokaler och andra kringverksamheter? Här liksom i vården har vi ju sett en rad avskräckande exempel, men detta är inte vad som fokus i just den här funderingen.

Det som jag tror ställer till problemen – för mig – är om själva drivkraften är att ”tjäna pengar” alltså vinster i den betydelsen att man kan ta ut överskottet ur en verksamhet och utnyttja detta för spekulation, skatteplanering eller bara för ren konsumtion. Att driva ett äldreboende eller en skola med avsikten att ”tjäna pengar”, menar jag, måste alltid vara fel. Om någon eller någon organisation däremot vill starta skolor eller äldreboenden utanför den kommunala verksamheten för att man har en innovativ pedagogik eller vill ta hand om de gamla på ett bättre sätt, ser jag inga problem med detta eftersom drivkraften i dessa fall är visionen om en bra och kanske innovativ verksamhet. Jag tror faktiskt att det också har startats flera sådana verksamheter, vilka kommit i skymundan när allt fokus har riktats mot de stora koncerner vars främsta syfte just har varit att ”tjäna pengar” åt aktieägarna.

Nu kanske någon vill göra invändningen: ”Vad är det för fel att tjäna pengar?” Kanske är det min bakgrund som spökar här men jag tycker att det i grunden är omoraliskt att ”tjäna pengar”. Låt mig utveckla detta. Att göra ”business”, ”göra affärer”, ser jag som i grunden omoraliska verksamheter då de inte skapar något mervärde annat än att berika den som gör affärerna, oftast på bekostnad av någon annans ekonomi. Däremot har jag har inga som helst problem med att ett geni som Benny Andersson har tjänat ihop en massa pengar för jag tror inte för en sekund att Benny skriver musik med utgångspunkten att ”tjäna pengar”. Hans främsta drivkraft är skapandet; jag skulle bli mycket besviken om det inte var så.

Men hur är det med orimligt hög betalda idrottsmän (nästan alltid män)? Kan det vara rimligt att man tjänar mångmiljonbelopp på att sparka en boll på en gräsplan eller att mota puckar på en ishockeyrink? Jag tror kanske inte heller att de personer som tjänar astronomiska belopp på dessa verksamheter drivs av att ”tjäna pengar”, åtminstone inte efter ett inledande euforiskt rus där man kan spendera stora belopp på lyxkonsumtion.

”Boven i dramat” – om det nu finns en sådan – är förstås den allestädes närvarande Marknaden och inte idrottsmännen själva. Istället, tycker jag att man borde fundera över Marknadens ”omdöme” om den (hen?) värderar högre att sparka en boll än t.ex. att behandla cancer, göra njurtransplantationer, utveckla nya mediciner eller sköta om gamla. En gång var det också så att socialdemokratin utgjorde en ganska unik kompromiss mellan marknadskapitalism och socialism. Dagens socialdemokrater är dessvärre mer upptagna med att ängsligt snegla på vad som kan ge mest röster än att ta ett grepp på de ohämmade marknadskrafterna.

Kategorier
politik samhälle

Den lilla människans protest

Fallada Schreibmaschine by benniebunnie, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  benniebunnie 

Jag har just läst färdigt Hans Falladas digra episka verk Ensam i Berlin (Jeder stirbt für sich allein) som jag fick från Svenska Dagbladets kulturredaktion; sommarens läsning har dock avbrutits flera gånger varför det tagit mig över en månad att läsa de 600 sidorna. Jag ska nedan berätta några av mina intryck från läsningen för att mot slutet återkomma till idén med att sprida kultur i form av gratisböcker till prenumeranterna.

Falladas roman utspelar sig i Berlin under Hitlers värsta härjningar. I centrum står makarna Quangel, Otto och Anna. De sköter sina arbeten, håller sig gärna för sig själva och lägger sig inte i politiken. Runt makarna Quangel finns ett rikt persongalleri som utgör kontraster gentemot deras eget liv och som är viktiga för handlingen i romanen.

När så makarna Quangel får besked om att sonen, Lill-Otto, stupat i kriget, sätter detta igång funderingar hos främst Otto Quangel och han kommer fram till att han måste protestera mot führerns galenskaper. Men vad kan den lilla människan åstadkomma mot det nazistiska maskineriet?

Quangel beslutar sig för att i hemlighet lägga ut små brevkort på olika ställen i staden med kritik mot führerns politik. Han skriver t.ex. att führern tar livet av medborgarnas barn. Det är med andra ord en livsfarlig kritik som Quangel ägnar sig åt. Med tiden kommer också makan att invigas och även att medverka.

En motor i berättelsen är den erfarne Gestapokommisarien Escherich vars metodiska arbete att avslöja brevskrivaren ständigt kritiseras av de överordnade nazikoryféerna som vill se snabba resultat med mera drastiska metoder än ett tålmodigt och systematiskt arbete.

Utan att avslöja romanens upplösning kan man förstås ana att den fåfänga förhoppningen att väcka en medborgaropposition mot den förda politiken med hjälp av brevkort är dömd att misslyckas. Den tålmodige kommisariens metod visar sig också mer hållbar i längden än de metoder som de uppblåsta  ”obersturmbannführern” förespråkar. Jag lämnar här romanens vidare handling och låter den som blivit intresserad själv läsa upplösningen.

Ett intressant och ständigt aktuellt tema är förstås den lilla människans agerande mot en mäktig motståndare. I romanen är det en sorts ”Davids kamp mot Goliat” men här blir inte utgången lika lyckosam.  Quangels inställning har alltid varit att sköta sitt och inte lägga sig i. Han sköter sitt jobb på ett föredömligt sätt och utöver detta vill han inte med andra att göra. Det är säkert ingen extrem hållning, särskilt inte i kristider. Har man inte stuckit ut hakan, riskerar man inte något.

Efter sonens död och från vad han kan iaktta i samhället växer det emellertid fram en tanke på protest. Den ovane skribenten Quangel kommer på att han ska protestera genom att skriva brevkort med kritiska budskap. Han ska själv lägga ut dessa även om han inviger makan. Att lägga ut ett kritiskt brevkort då och då verkar heller inte så farligt då risken för upptäckt förefaller liten om man är försiktig.

När jag läste boken, tyckte jag att det kändes rätt att man skulle kunna utföra en sorts subversiv verksamhet i hemlighet. Man skulle kunna uttrycka detta såsom Enström gör i Fria Tidningen den 13 augusti: ”Mycket skit kommer från ovan [nazismen i detta fall] och måste analyseras ur ett maktperspektiv”. ”[Men] även vanliga dödliga har ett ansvar. Något annat vore en idiotförklaring av oss alla!”

Jag nämnde inledningvis att jag fått boken från Svenska Dagbladets kulturredaktion. Kulturredaktionen startade med att ge läsarna gratis e-böcker mot slutet av min prenumerationstid och jag hann därför bara få tre eller fyra böcker. Jag tycker dock att detta är en alldeles utmärkt idé som jag skulle önska att även min lokaltidning tog efter. Jag förstår att det finns en del kostnader med detta men jag inser också att en e-bok distribueras i princip gratis till prenumerantens läsplatta eller mobil, varför jag inte ser att det skulle vara omöjligt av rena kostnadsskäl. Återstår då att kultruredaktionerna faktiskt tycker att detta vore något som är värt att satsa på.