Kategori: samhälle

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Ur led är marknaden!

Nu undrar jag om inte de sjunkande oljepriserna är ett hot mot tesen att ”markanden reglerar priserna  bara den får vara ifred för klåfingriga politiker”. I en tid där många anser att ”peak oil” är uppnådd och kanske också passerad borde väl oljepriserna stiga enligt marknadens doktriner?

Men som vanligt har de kommersiella krafterna fört oss bakom ljuset genom att få oss att tro att kundernas efterfrågan styr priserna. Jag tänker t.ex. på avslöjandet att de stora lastbilstillverkarna tillsammans bromsat miljövänlig teknik. Sannolikt är det väl så att när alla invaggats i säkerhet och köpt nya bränsletörstande bilar istället för miljövänliga då är det tid att slå till med höjning igen!

Kategorier
education fritid hem litteratur samhälle

Dagens boktips

Matteus barnböcker och lånedisk by Regionbibliotek Stockholm, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  Regionbibliotek Stockholm 

En reflektion över barnkulturen under 70-talet av Martina Montelius i Expressen sätter ord på en rad funderingar som återkommit hos mig själv åtskilliga gånger då jag råkat få se något som är producerat för barn idag. Det finns naturligtvis en risk att man hemfaller åt nostalgisk längtan till en tid då de egna barnen var brukare av barnkultur och till att ”det var minsann bättre förr”. Jag ler i alla fall igenkännande åt ”Nina, nina, ninanna”, alltså boktipset med Stefan Mählqvist i den fantasifulla soffan och tänker lite nostalgiskt på hur vi läste för de egna barnen.

Numera, skriver Montelius, verkar man drabbats av en sorts underhållningsneuros i tv. ”Om vi inte skriker på högsta volym, klär oss i grisskära kroppsstrumpor och låter popstjärnor sätta betyg på varje cell i vår lekamen kan någon komma att röva bort vår /…/ publik. Ja, tv-makarna vinkar som desperata bebisar för att alla barn ska se dem.”

Man kan också le igenkännande och gillande åt den tid då man hade ett budskap till barnen: ”Vuxna människor bar mjukisbyxor och sjöng ’Var rädd om naturen! Växterna och djuren!'” Man kan jämföra detta med hur man idag ”klä[r] ut barn till vuxna popidoler och låt[er] dem tävla med varandra om vem som bäst imiterar en vuxens porriga rörelser (Småstjärnorna i TV4).”

Poängen, som jag tolkar den, är att man idag väjer för verkliga och viktiga frågor för att istället röra ner allt i ”en oformlig karamellsmet”.

Montelius krönika utgår från boken När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen av Malena Jansson (Karneval förlag, 240 s).

Kategorier
arbetsmarknad klass politics politik samhälle

Renegat

a lost heart by *brilho-de-conta, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  *brilho-de-conta 

 

 

Nej, någon renegat är jag förhoppningsvis inte!

Jag måste till min skam erkänna att, även om jag naturligtvis hört ordet tidigare, kunde jag inte helt avgöra dess betydelse av ”överlöpare” eller en som svikit sin klass. I en informativ artikel utreder idéhistorikern David Brolin (FT, 19 dec 2014) tänkbara anledningar till att personer kan överge en ideologisk ståndpunkt till förmån för en rakt motsatt. I artkeln namnger han flera kända personer varav många avfallit från den radikala 68-rörelsen och istället valt att liera sig med liberaler och kapitalister. Två förklaringsmodeller står mot varandra: har de vänt kappan efter vinden eller handlar det om politisk mognad. Det är självfallet så att de olika modellerna – kappvändning resp. mognad – kommer att tilltala olika grupper. Brolin menar dock man måste analysera detta fenomen djupare. En grupp förklaringar ser till individernas egenskaper medan en annan ser till samhälleliga skeenden. Vi ska återkomma till de senare.

De individualistiska förklaringarna försöker se att de radikala 68-orna på sätt och vis anpassade sig till tidens mode. Man skulle också kunna förklara ”sidbytet” med att omprövning var något som utmärkte dessa personer och att politisk omprövning bara var en del i en generellt omprövande hållning. Sen menar Brolin att man nog inte ska bortse från att flera av den intellektuella 68-rörelsens medlemmar har lockats av makt och pengar från Timbro t.ex.

Samhälleliga förändringar är dock en mer trolig förklaringsmodell, menar Brolin. Den stora optimismen hos de radikala fick sig rejäla törnar efter Vietnamkriget när det visade sig att varken Vietnam, Albanien eller Kina blev några socialistiska lyckoriken. Pol Pots Kambodja var kanske ett av de värsta exemplen. Vänstern splittrades också upp i många fraktioner och ”sekter” och försvagades därmed så att den inte kunde bjuda motstånd mot den nyliberala eran där förgrundsfigurer som Reagan och Thatcher skördade stora framgångar.

Brolin påpekar också att det fanns ett visst elittänkande inom vänstern som ”förebådar” ideologisk omprövning. Här är kanske Mussolini det tydligaste exemplet. Många inom den intellektuella vänstern har också känt sig lika hemma i vänster- som i högerkretsar (s.k. ”smyg-thatcherister”).

I Sverige under 80-talet blev ”krismedvetande” ett ledord för ”Feldts grabbar” och (som jag minns det) det blev mera argument om pengar än vad man ville med samhället. Inom vänstern blir man alltmer tveksam till ”massornas samhällsförändrande kamp” och det blir en knäck för 68-orna att massorna inte alltid handlar revolutionärt; det är knappast massorna som omskapar samhällen. Kampen kommer istället att riktas in mot en kvävande byråkrati och därifrån är steget kort till en borgerlig, liberal antistatlighet.

Brolin försöker sig på en summering när han skriver att det blev en knäck för de optimistiska 68-orna när kapitalismen inte bröt samman som man förutspått enligt de marxistiska teorierna. Den framväxande välfärdsstaten var förvirrande för de som trodde på ständig klasskamp när den socialdemokratiska reformismen växte sig allt starkare. Det är mot bakgrund av sådana skeenden, svenska såväl som internationella som man skall se renegatfenomenet, menar Brolin.

Det blir förstås lite summariskt och hoplappat när man försöker göra en egen text utav en enda artikel. Likväl har det varit viktigt för mig att ”skriva in mig” i hans artikel eftersom jag själv var ung just 1968 och befann mig mitt i detta politiska skeende. Nu i efterhand kan jag se mig själv stå lite vid sidan; jag deltog aldrig i några manifestationer men jag fascinerades av retoriken och jag stod naturligtvis på den vänstra sidan även om jag bara tittade på.

Det var inte alltid så lätt att vara den som inte ”tog ställning” för som bekant hette det ju att ”den som inte är med oss är emot oss”. Det fanns en hel del ”spränglärda” marxister som fnyste när man inte deltog i studiecirklar eller andra manifestationer. Kanske var det feghet; kanske var det för att jag inte kände igen mig. De unga revolutionärerna i min omgivning kom oftast ur andra förhållanden än jag själv och jag kände inte igen själva diskursen. Åtskilliga kom från akademikerhem och var vana att argumentera om än det ena än det andra. Själv hade jag växt upp i ett arbetarhem med fackföreningsmöten hemma i hallen. Där diskuterade man inte revolutionen – man var för övrigt livrädd för ”kommunisterna” – utan snarare hur man skulle kunna få några ören mer i timpeng och lite övertidsersättning. Ganska intetsägande i jämförelse med världsrevolutionen.

En sådan här text med alla dess brister (min text alltså) ger mig redskap att förstå det som sker nu. Åtskilligt av det som sker i dagens politiska landskap blir mera begripligt om man sätter in det i ett historiskt sammanhang.

Nej, någon renegat är jag inte!

Kategorier
humor politics samhälle

Spaningar

Spaning by Kakakrokodil, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  Kakakrokodil 

 

 

Som bekant är det Spanarna på fredag eftermiddag i P1. Senast roades jag mycket av en djuplodande (och lite elak) analys av en julskyltning och en återerinran av ett av oförliknelige Kalle Sändares skämt. Min egen spaning bland veckans tidskrifter under fredagens bastubad väcker dessvärre inte motsvarande munterhet. Nedan följer ett axplock ur fredagens bastuspaning.

Impopulär forskning
Jag läser om några linköpingforskare som försökt kartlägga SD-väljarens egenskaper. Det framgick bl.a. av studien att man inte vill ha en muslim som granne, vårdare eller familjemedlem. Efter att forskarna publicerat dessa resultat har de utsatts för både hot och hat.

Det är förstås inte forskarnas fel att SD-väljarna i studien svarar som de gör. Fast det är klart att man alltid kan hävda en sådan studie aldrig borde gjorts ifall man tycker sanningarna är obehagliga.

Jag funderar i alla fall på om det är utmärkande för den här gruppen att man hotar och hatar? På forskarspråk skulle man kanske uttrycka det så här: finns det en samvariation mellan medlemskap i SD och benägenheten att hata och hota? Att hävda ett kausalsamband (d.v.s. att det ena orsakar det andra eller vice versa) vore nog vanskligt.

Det kan förstås vara så att studiens resultat snedvridits av att man råkat ut för informanter som är speciellt aggressiva och benägna för hat och hot. Det kan man ju nästan hoppas även om det inte vore särskilt meriterande för forskarna att inte ha garderat sig för detta.

Det vore onekligen intressant om någon kunde göra en studie om mekanismerna bakom hat och hot generellt. Vad utmärker individer som hatar och hotar andra? Personligen finner jag det helt osannolikt att jag skulle hota någon eller engagera mig till hatnivå (även om man naturligtvis kan bli irriterad på på ett eller annat).

Kraftfullt alternativ
Skulle önska att den svenska vänstern (vad det nu innebär i dagens politiska landskap) vågade satsa på ett kraftfullt alternativ till den borgerliga politiken istället för att ängsligt föra i stort sett samma politik och sen munhuggas med högern om struntsaker som bara drar uppmärksamhet från viktigare frågor.

Löfven kan ju inte alls vara säker på att få egen majoritet i extravalet till våren. Därför tycker jag att det vore hedersammare att ”falla med flagggan i topp” om det nu skulle gå så illa att borgerligheten med sitt SD-stöd skulle få mandat att bilda regering.

Snälla Löfven låt oss gå till val på en tydlig rättvise- och fördelningspolitik som är ett tydligt alternativ till högerpolitiken! Med dagens fegspel blir ju SD det enda egentliga alternativet för de som är missnöjda med sakernas tillstånd och de kan med tillförsikt fortsätta driva sin agenda.

Vänstern borde inte ägna sin energi åt att försöka bjuda över borgerligheten när det gäller skäll, gnäll och motvilja mot SD utan i stället ta sig an den verkliga motsåndaren och driva en tydlig rättvise-, miljö- och fördelningspolitik.

Tillväxt eller humanism – som eld och vatten
Vad väljer vi; ständig tillväxt eller ekonomisk och social rättvisa för alla (med inspiration från ett ett inlägg av Tuomo Haapala)

När det gäller tillväxt är det ingen skillnad oavsett om det gäller vapen, miljöförstöring eller ”goda” varor. Att luften, vattnet och maten är proppad med onyttigheter bekommer inte tillväxtextremisterna.

Jag är så glad att jag inte enbart läser den borgerliga pressen (men jag läser den också varje dag) så att jag får lite annorlunda intryck.

Valvindar
Undrar vilken vind som kommer att blåsa i extravalet, vänstervind – alltså från väster på en karta eller högervind – från öster på kartan? Lite kul egentligen att väster och vänster är från samma håll på kartan medan öst kommer från höger. Konstigt att ingen politiker har gjort något slagfärdigt av detta?

Vi vet ju att det som kommer från det stora landet i väster är drömmen för många svenskar trots att drömlandet krigar, spionerar, torterar och håller en plats bland världens mest ojämlika länder medan det stora landet i öster väl närmast uppfattas som något i stil med det bibliska helvetet då det dras med sitt kommunistspöke, en oberäknelig ledare och ett ohälsosamt intresse för grannländerna.

Min slutsats blir i alla fall att vi bör hålla oss borta från båda dessa vindriktningar och deras ambitioner. Kanske borde vi hellre se hur det mera sansade Finland agerar än att stämma in i ropen om att vi ska liera oss med den ena sidan?

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Gåvoekonomi

Participating in a gift economy: Are you by opensourceway, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  opensourceway 

 

 

För en tid sedan (någon gång i november) läste jag om ”gåvoekonomi”. Själva uttrycket låter som en motsägelse i vår kapitalistiska värld men det var något som fascinerade mig med den här artikeln.

I artikeln beskrivs hur en kvinnlig fotograf (produktfotograf baserad i Ullared av alla ställen!) väljer att skicka en beskrivning av nedlagt arbete och vad normalpriset för detta är till kunden istället för en faktura. Kunden får sen avgöra hur mycket den kan eller vill betala beroende på vilken ekonomi man har och hur de värderar hennes arbete.

Jag tror själv att jag skulle tycka att det vore skäligt att betala  för det arbete hon beskrivit även om jag alltså inte var tvungen; jag skulle nog helt enkelt skämmas och tycka att jag utnyttjade en hederligt arbetande människa om jag inte betalade. Men det kan hända att kunden skjuter upp betalningen ifall det handlar om ett nystartat företag eller att man har problem att att få fram pengar direkt. I några fall händer det naturligtvis att kunden inte betalar alls.

De kunder som inte betalar alls har förstås inte gjort något brottsligt i juridisk mening men de kommer aldrig ifråga för ytterligare uppdrag. Det är som med vänner, står det i artikeln, ingen vill i längden vara vän med den som bara utnyttjar och aldrig ger något igen. Särskilt intressant tycker jag dock att det är att det också kan vara tacksamhet över att man kommit igång med sin verksamhet som man ger tillbaka; det måste inte bara vara pengar.

De i omgivningen som är vana vid traditionella sätt att driva företag där det handlar om vinstmaximering och lönsamhet är förstås skeptiska och kommentarer som att ”detta är typiskt kvinnligt” eller ”du kommer att bli utnyttjad” är vanliga.

I grunden, menar hon, är detta en modell för en hållbar ekonomi; det måste gå att göra affärer som bygger på förtroende, trivsel och motivation snarare än enbart lönsamhet. I konceptet ingår också att man kan välja sina kunder efter vilka som är berättigade till tjänsterna i en gåvoekonomi. Hon väljer därför att enbart arbeta med företag som främjar hållbarhet, som jobbar med ekologiska, närproducerade, rättvisemärkta, djurvänliga produkter eller second hand.

Kanske är jag naiv när jag tycker att detta verkar spännande men nog är det avsevärt roligare att betala för något för att man uppskattar det än för att man är tvungen. Det är också spännande att spekulera i vad en utvidgning av gåvoekonomitänkandet skulle kunna resultera i. Skulle vi, som det står i artikeln, få andra relationer till de vi gör affärer med?

Lite besläktat med detta är ju alla ”gåvor” man kan få på nätet. Då menar jag förstås inte Google och Facebook och sådana där våra aktiviteter är varan de säljer utan mer allt som vi kan ta del av fritt (alltså inte bara gratis) i form av open access, Creative Commonslicensierade produkter, fria programvaror som Linux, Firefox och en massa annat nyttigt. Här känns det faktiskt ganska roligt att kunna skicka in en liten obetydlig ”slant” även om man inte måste.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Apokalyps i pressen

AUFRUF ZUM FRIEDLICHEN WIDERSTAND! FÜR F by watchyaworld, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  watchyaworld 

 

 

När man läser den borgerliga dagspressen, kan man lätt få intrycket att vi går mot en oundviklig katastrof med den nya regeringen. Jag tror därför att det är av yttersta vikt att man även läser tidningar  som inte kontinuerligt framför det borgerliga apokalypsscenariot. Själv finner jag en hel del andra vinklar i t.e.x. ETC och Fria Tidningen som motvikt mot den borgerliga dominansen i pressen.

Jag är naturligtvis medveten om att politik handlar om idéer varför objektiva sanningar är svåra att fastslå även om den tidigare borgerliga regeringen nästan fick oss att tro att ekonomin skötts på ett enatående framgångsrikt sätt. Om man läser detta gång på gång, är ju chansen eller snarare risken att man till slut tror på detta och slutar fundera över alternativ ganska överhängande.

Ur  det perspektivet är det välgörande att ta del av Birger Schlaugs krönika i FT (28 november) med titeln ”Ekonomernas statskupp”.  Schlaug hävdar att det för 30 år sedan inleddes en oblodig statskupp som är skuld till hur det ser ut idag. Jag börjar med några pregnanta påståenden.

Schlaug konstaterar att ”Marknaden” inte tagit makten utan att den fått den på demokratisk väg. Kreditmarkanden avreglerades 1985. Denna avreglering följdes av valutaspekulation så att man blev tvungen att försöka försvara kronan med 500% ränta som högst. Åren 1990-91 skedde en skattereform som gynnade personer med höga inkomster och staten fick sedan mot hög ränta låna av de som fått skattesänkningar. Slutligen knöts kronan till euron. Som en följd har vi fått massarbetslöshet och försämrad statlig ekonomi. Det värsta är kanske att det var Feldt och Persson som initierade de här förändringarna; hade det varit Borg och Reinfeldt hade det förstås varit mer eller mindre självklart.

Det vi ser idag, menar Schlaug är att ekonomismen har blivit den nya religionen. En rödgrön regering borde kunna ändra på detta men rädslan för att stöta sig med medelklassen och tappa makten är alltför stor. Det är dock dystra framtidsutsikter för medelklassen, enligt Schlaug, för ”Marknaden” belönar ingen för lång och trogen tjänst. Den medelklass som så ofta rynkat på näsan åt politiken och trott på ekonomismen kommer även den att bli en del av det övriga prekariatet (d.v.s.otrygga anställningar).

Den nya regeringen tvekar dock att sätta den bakre parentesen för ekonomismen och satsa på livskvalitet och utveckling istället för ekonomisk tillväxt. Dessvärre!

Kategorier
arbetsmarknad education politik samhälle skola

Autonomi

Quotation: ”The teaching profession mak by Ken Whytock, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Ken Whytock 

 

 

Det handlar om autonomi, skriver Lärarförbundets nya ordförande Johanna Jaara Åhstrand i Lärarnas tidning (28 november, 2014). Det handlar om att lärarna själva driver utvecklingen av professionen fria från påtryckningar och detaljstyrning. Lärare ska inte vara styrda av politiker och självutnämnda förståsigpåare.

Jag har inte hört detta sägas lika tydligt tidigare även om jag själv, mer eller mindre i vredesmod, har ägnat åtskilliga blogginlägg åt att argumentera mot klåfingriga förståsigpåare. Jag föreslog också Olle Holmberg, redaktören för S.O.S ett inlägg men han tyckte då inte att det tillförde debatten något nytt. Inga problem, tyckte jag, jag bloggar!

Den som har tid och lust kan återvända till inläggen eller hela e-boken ”Skolboken”. Den avslutande delen i boken, Epilog, är en sorts exposé över mitt lärarliv. Jag känner att jag i hög grad kan stå för det som sägs där.

http://www.alejon.se/2014/01/12/en-bok-om-skolan/

Kategorier
fritid husdjur samhälle skola

Fredagsspaning

Scouting Poppy by that sugars guy, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  that sugars guy 

 

 

På fredag eftermiddag sänds ju Spanarna i P1 där ett antal kreativa och munviga personer uttalar sig om trender i samhället. Utan att på minsta sätt vilja göra några jämförelser med det – oftast – intellektuellt stimulerande radioprogrammet fick jag idén att det är någon sorts ”spaning” jag också håller på med under fredagarnas bastubad även om min ”spaning” huvudsakligen roar mig själv och säkert är avsevärt mindre intressant än den som Göran Everdahls spanargrupp åstadkommer (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/451733?programid=516).

Första spaningen

Jag läser i Lärarnas Tidning (Nr 17/14) en artikel med titeln ”Bra affär att köpa friskola” (http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2014/10/29/bra-affar-kopa-friskola). Det är ju lite intressant om kommunerna kan köpa friskolor som inte anses lönsamma. Tidigare var det ju så att Alliansen realiserade ut vår gemensamma egendom till vrakpriser.

Andra spaningen

För en tid sedan blev jag upplyst av en av mina s.k. facebookvänner (nu tror jag faktiskt att denna person skulle kunna vara en verklig vän men annars är det väl lite slentrian att kalla alla som man kommunicerar med på FB för vän) om att det var möjligt att köpa en en smartmobil som var tillverkad under mindre oetiska förhållanden än de som de stora drakarna gör; en s.k. Fairphone. I Fria Tidningen  (31 oktober, 2014 finns en intressant artikel med titeln: Fairphone – en rättvisare nalle? (http://www.friatidningen.se/artikel/115824). Här får vi veta att det bästa alltjämt är att INTE köpa en ny mobil men att det trots allt är något mindre oetiskt att köpa en Fairphone eftersom man, som man säger, inte använder metaller från konflikthärdar och dessutom monterar i Kina i en fabrik där förhållandena är bättre än vad de vanligtvis är. Den är med andra ord så ”fair” som vad som är möjligt även om det inte är möjligt att göra tillverkningen helt ”fair”. Man bör behålla så länge som möjligt när man har köpt är budskapet.

Tredje spaningen

Så läser jag också om TTIP och det omdiskuterade ISDS. För en tid sedan läste jag att Cecilia Malmström hotade med att avgå om hon inte fick igenom ISDS d.v.s. den delen av TTIP som innebär att om ett land på demokratisk väg vill förhindra spridning av gifter eller annat farligt så kan detta leda till en process där de investerande företagen kan stämma nationen på enorma belopp. Nu läser jag att det verkar som om EU-kommissionen har manövrerat bort Malmström från ISDS och låtit den nederländske utrikesministern Frans Timmermans, förste vice ordförande i kommissionen sköta detta ärende. Kanske är detta hoppfullt då Timmermans beskrivs som en okrontroversiell kandidat, vad nu detta kan innebära. Förhoppningsvis kommer vi inte ur ”askan i elden”. ISDS vill vi inte ha!

Fjärde spaningen

Min sista spaning handlar om en bisarr artikel där Sala Ellevik och Petra Lundmark ställer frågan om ifall Det är ”okej att som människa ta sig rätten at sitta upp på hästen” (Landets Fria 29 oktober, 2014) Ellevik som är hästveterinär menar att hästarnas grundläggande behov inte tas tillvara. ”Djur är inte något som ska användas för människans skull”, säger hon. Ellevik och Lundmark rider inte längre utan sysslar med belöningsbaserad träning. Jag får bilden av hur man tränar hundar. Men det är onekligen en överraskande fråga att det skulle vara något oetiskt att sitta upp på hästen, eller?

 

 

Kategorier
ekonomi samhälle

Vill ha! Vill ha!

”Fattiga människor genererar ingen vinst och får därför inte plats i kapitalets logik. För att kapitalismen ska fungera måste den alltid skapa nya behov hos människan. Våra basala behov är inte tillräckligt vinstdrivande. Istället måste behoven förnyas och göras om till varor” (Elina Phanke i FT,15 okt 2014).

Visst är det så! Jag märker ju detta sug efter nya saker hos mig själv. Även om jag sopsorterar, köper eko-varor, gärna åker tåg eller buss och undviker att köra bil i onödan, dreglar jag likafullt över den reklam för olika slags elektronik och andra prylar som regelbundet dimper ner i vår brevlåda.

Vill ha, vill ha, även om jag redan har det jag behöver (säkert mer än jag behöver)!  På systemnivå finns inga gröna eller röda alternativ till kapitalismen, menar Phanke.

Kategorier
education politik samhälle skola

Mitt råd till dig eller att tro sig veta bäst

Lärarnas tidning är en tidning som jag sorgligt nog sällan inspireras av. Kanske beror det på att jag inte längre direkt tillhör tidningens målgrupp. I detta sammanhang erinrar jag mig en diskussion jag en gång som ung lärare hade med en äldre erfaren kollega. Hon sa ungefär så här inför min pedagogiska entusiasm: ”Det är inte lika roligt när de egna barnen inte längre går i skolan”. Just då, med två egna barn i skolåldern, föreföll hennes yttrande helt obegripligt. Numera, när både jag och barnen har lämnat skolans värld, har jag en betydligt större förståelse för hennes uppfattning. Förhoppningsvis skulle detta dock kunna ändras när barnbarnen börjar komma ifråga för pedagogiska omsorger.

Pedagogisk entusiast med lärjungar på berget
Pedagogisk entusiast med lärjungar på berget

Det finns dock alltjämt några inslag i Lärarnas tidning som väcker mitt intresse; det ena är inslag som på något sätt handlar om tidigare kollegor eller deras publikationer och det andra är inslag som rör pedagogiska diskussioner på ett generellt plan. I senaste numret av tidningen (16, 17-30 okt, årg 25, 2014) fanns ett sådant inslag.

Chefredaktörens lilla inledning satte mig på spåret till en intressant krönika av Björn Kindenberg där denne beskriver ett seminarium med pedagoger och s.k. entreprenörer. Seminariet är uppbyggt enligt en sorts ”speed-datemodell” med korta  – ”mikrosnabba” – diskussioner och Kindenberg noterar att han av personer med ”Entreprenör” på namnbrickan upprepat får kommentarer av typen ”Mitt råd till dig!”

Entreprenörerna förefaller övertygade om att de sitter inne med sanningen om hur skolan bör reformeras. Bland dem frodas inställningen att ”skolan är förlegad”, att det är en tidsfråga när skolan bildligt kommer att ”sprängas i luften” och att pedagogerna måste ”tänka utanför lådan”. På  frågan om hur detta ska gå till konkret så levererar entreprenören fraser av typen: ”lärande sker inte bara vid en given tid” eller ”ungarna lär sig mer /…/ under en halvtimme på stan med surfplatta än under två timmar med DIG (versal i original)!”

Jag tänder förstås till på den här krönikan efter mer än 40 år i pedagogisk verksamhet. Det är inte för att jag tror att just JAG vet bäst utan för att de som lekmän inom utbildning (naivt?) tror att just DE vet bäst. Detta innebär alls inte att jag ser ner på på entreprenörer eller kreativa människor generellt, vilka givetvis kan han idéer som på ett eller annat sätt berikar och utvecklar pedagogisk verksamhet. Istället är det den förgivettagna uppfattningen att skolan (och institutionell verksamhet överhuvud) per definition är förlegad medan företagsvärlden står för utveckling och innovation, ibland uttryckt som att utbildningen borde komma ut i den s.k. ”verkligheten” som då antas finnas utanför skolan. Detta är ett slags samhälleligt narrativ som skulle behöva ifrågasättas.

Jag erinrar mig här en episod då jag som lärare blev uppringd av en förälder (en pappa förstås) då hans dotter hade hamnat i konflikt med en av pojkarna i klassen. Pappan, en företagsledare, ringer mig på kvällen (förstås!) där han med brösttoner uppmanar mig att få den här konflikten ur världen annars [skulle han agera på något sätt som jag inte minns] då han ”dagligen löser betydligt större konflikter” i sitt yrkesliv. Jag svarar lugnt: ”du är välkommen att komma till skolan och hjälpa till att lösa detta.” Han kom aldrig, kanske var det en för liten konflikt för hans expertkunskaper.

Kindenberg konkluderar  att det ”kan vara tid att vi slutar med seminarier där vi diskuterar hur skolan ska ändras för att möta samhället och istället diskutera hur vi kan ändra samhället för att möta skolan.” Min personliga inställning är väl närmast att såväl entreprenörer som pedagoger ständigt bör diskutera på samma villkor och utan förutfattade meningar om den andre.