Kategorier
fritid natur

Tur i Gränslandet

 

Det finns många sätt att beskriva en fjällvandring. Man kan t.ex. beskriva den som i handböckerna: ”Dag 1, lätt vandring från …”, man kan vilja skryta om den egna prestationen genom att säga ”vi gick 28 km på en dag … (gärna med tillägget i brännande sol alternativt hällande regn)” eller man vilja anlägga ett geologiskt perspektiv och beskriva hur den ena eller den andra dalen formats av inlandsisen. Jag tänker inte välja något av dessa alternativ utan mera slänga ur mig lite osorterat tankegods.

Erfarenheten
Viss erfarenhet av den fjällvandring man tänker utöva är alltid värdefull. För att uttrycka sig rakt på sak: det är ingen konst att fjällvandra och sova ute när vädret är bra. Regn, kyla och blåst gör det genast lite knepigare; då gäller det att göra ”rätt”. Detta kan man nog bara lära sig genom erfarenhet.

Det kan vara tryggt att veta att det faktiskt går att både sätta upp tält efter heldagsregn och att ta ner det efter en regnnatt och att det faktiskt är möjligt att både äta och sova varmt och torrt under sådana förhållanden. Men det är då man måste göra rätt och bibehålla lugnet. Det ska förstås erkännas att det inte är sådana förhållanden man önskar. När vi var ute den här gången, var det alltså ingen ”konst” då solen sken oavbrutet; inga regnkläder behövde ens packas upp.

Lägret
Att gå markerade leder erbjuder inga direkta orienteringsproblem. Istället kan det bli lite mer letande efter den perfekta tältplatsen. När kvällen närmar sig, blir blicken alltmer fokuserad på någotsånär jämna, vindskyddade platser med vattentillgång. Oftast hittar man en lämplig plats då ett fjälltält upptar en försvinnande liten yta, men det ska erkännas att man gärna blir lite noggrann här eftersom en god natts sömn bäddar för en bra tur nästa dag.

Ibland, när de klara fjällbäckarna lyser med sin frånvaro, får man lämna leden för någon lämplig lägerplats som man spanat ut på avstånd. Sålunda hände det sig att vi fick ta en liten avstickare från vår kurs vid ett tillfälle och bege oss ut bland stora stenblock som inlandsisen hade ”tappat” då vi såg att mindre sjöar dämts upp här och var.

Man tar ett riktmärke på den utvalda platsen för när man kommer ner bland stenblocken har helhetsbilden en tendens att försvinna, vilket vid ett tillfälle gjorde sig påmint på ett sätt som möjligen kan väcka ett visst löje. Vi återkommer till detta.

Maten
Höjdpunkten under en fjällvandringsdag brukar infinna sig när man har hittat den perfekta tältplatsen, slagit upp sitt tält och börjat med middagsbestyren. Under de år vi fjällvandrat har det blivit allt enklare att laga mat, idag behöver man inte ens diska efter huvudrätten då den äts direkt ur sin förpackning. Koka vatten, häll på, vänta en stund och ät. Nackdelarna är förstås att man gör ett visst ”ekologiskt avtryck” då det sannolikt krävts relativt avancerad teknologi att frambringa de – oftast mycket välsmakande – rätter som finns att tillgå för friluftsfolk. Läser man dessutom på innehållsförteckningen inser man att det krävts en hel del ”medikamenter” för att frambringa denna välsmakande produkt. Därtill gäller devisen ”smakar det så kostar det”; drygt 95 kr betalar man för sin portion. Men med tanke på att det är en s.k. ”sällansköpsprodukt”, spelar det kanske inte så stor roll.

Utrustningen
Det är inte enbart maten som gjort fjällvandrandet enklare sedan vi för första gången 1973 gav oss ut på Kungsleden mellan Abisko och Kebnekaise. Den största skillnaden är nog trots allt kläderna som är mycket lättare och mer funktionella idag. Då, för 40 år sedan, minns jag att min ryggsäck innehållande bomullskläder, stickad tröja, regn- och vindjacka, stormkök, sovsäck, tält och en hel del annat,  vägde en bit över 20 kg. Idag kommer jag ner i ca 14 kg när vi delar på gemensamma förnödenheter, vilket även det är en viss börda att bära innan man vant sig.

En högst central roll i en fjällvandring spelar själva Tältet. Ett fjälltält är inte ett tält som du köper på vilket varuhus som helst för några hundralappar även om vi nog hade klarat oss bra med ett sådant tält den här gången, men det kan man aldrig veta i förväg!

Fjälltältet ska givetvis vara lätt att bära. Vårt nuvarande tremannatält väger drygt 2,5 kg. Det ska tåla hård vind även om man givetvis försöker hitta lä. Det ska ha gott om plats för packning och även matlagning om vädret vrenskas. Det får aldrig någonsin regna in! Även här gäller devisen ”smakar det så kostar det”. Ett Hilleberg Nallo 3 GT går idag på mer 8000 kr. Tur att jag köpte mitt för några år sedan!

Orienteringen
Vad var det då som möjligen kunde väcka ett visst löje? De flesta människor brukar nog vilja vara utom synhåll när det blir dags att nyttja den vita rullen och här går jag inte vidare in på detaljer när det gäller själva huvudärendet. Nu är det, som sagt, en sak att befinna sig högt och få överblick över terrängen och en helt annan att befinna sig diskret dold nere i bland stenblock. Därför, när mitt ärende var uträttat, verkade såväl stenblocken som de många små vattensamlingarna helt obekanta och den nyss upprättade lägerplatsen var spårlöst försvunnen.

Ett fjäll med snöfläck utgjorde givetvis riktmärke i stort men nu krävdes riktmärke i det lilla. Jag halvsprang från den ena stenblocket till den andra men ingenstans fanns vårt tält. Mycket pinsamt, faktiskt, då jag bara avlägsnat mig något hundratal meter från lägerplatsen.

Efter att ha irrat runt – säkert inte så länge som det kändes – bestämde jag mig för att ta den ca 10 min långa vandringen tillbaka upp till leden igen varifrån vi först hade sett den lilla sjön. Skamsen och orolig för att de andra skulle tro att det hänt mig något skyndade jag på stegen – barfota i tofflor – mot snöfläcken; då, plötsligt, vår lägerplats med tältet låg alldeles framför mig. ”Vi såg dig där du sprang omkring med dassrullen”, sa mina medvandrare, ”och vi kunde inte förstå vad du höll på med!”

Fötterna
De flesta av STF:s leder har numera underlättats för vandring genom att man spångat sumpiga områden och lagt broar av olika slag där man inte självklart tar sig torrskodd över. Trots detta kommer man då och då till ställen där det blir en sorts ”Go-No Go” när det gäller om man bör ta av sig om fötterna eller chansa på att komma över torrskodd.

För 40 år sedan när vi gick på Kungsleden var det gummistövlar som gällde. Idag ser man nästan ingen med gummistövlar, åtminstone inte på sommarvandring. Istället är det olika sorters läderkängor som gäller. Mina Lundhagskängor har ganska långa skaft. Är man beredd att få lite fukt på byxor och kanske även i kängorna i värsta fall, tar man sig i allmänhet torrskodd över utan att behöva ta av sig. Värre kan det då vara för medvandrarna som är utrustade med kängor från Meindl och Hanwag, visserligen mycket gedigna och bekväma kängor men avsevärt lägre i skaften. Slutligen det handlar kanske också om lite tur. Men det är alltid dumt att chansa för mycket; ”better to be safe than sorry”.

Retro
Vid starten av årets fjällvandring inträffade en liten episod som kan vara värd att nämna här. När vi parkerat vår bil på parkeringen och lastat ut våra packningar, satte vi oss i en närbelägen backe (med hjortron) och åt lite bröd med ost på tub. Under tiden som vi satt där kom en man med sin tonårige son efter avslutad vandring. De lastade av sin moderna utrustning bakom sin bil, en mäktig SUV som antagligen även den kunnat ta sig fram på fjället.

När gossen passerade vår utrustning, bakom vår helt vanliga bil, uppsnappade vi hans kommentar där vi urskilde ordet ”ramryggsäckar” och vi antog att det hade förekommit någon sorts diskussion i denna fråga i familjen. För den som inte har det längre perspektivet eller kanske aldrig ens ägnat ryggsäcksfrågan minsta uppmärksamhet, kan några korta kommentarer vara på sin plats.

Inför min första fjällvandring hade jag blivit stolt ägare av en begagnad Fjällräven Expedition, en enorm 80-literssäck med aluminiumram och lätt som en fjäder. Min, då ännu icke lagvigda, partner var stolt ägare av en splitter ny Lillräven, även detta en stor och rymlig säck, namnet till trots. Hennes Lillräven byttes senare till en större säck från Haglöfs med en mycket speciell ram i någon sorts plastmaterial. Vi går fortfarande med dessa säckar. Vår dotter som hade godheten att följa med gamlingarna vid årets vandring har emellertid en modernare variant av den ”mjuka” typ som nästan alla bär idag, en sådan säck som redan olastad väger flera kilo, som jag brukar säga när jag vill retas.

Att komma på fjället med en urblekt, urgammal ramryggsäck, kan väcka en viss uppmärksamhet och det har hänt att personer fått något nostalgiskt i blicken ungefär så som vissa kan reagera inför gamla veteranbilar eller andra antikviteter. Nu är det inte alls antikvärdet som gör att jag går med min gamla säck utan framförallt för att den är ”lätt som en fjäder”, bekväm och rymmer hela min utrustning. Jag tror inte att det kommer att bli aktuellt för mig mig att någonsin byta till ”mjukisryggsäck”. Snarare är jag lite stolt över att vandra med utrustning som varit med några år när jag möter vandrare med utrustning som ser ut att var ute på fjället för första (men förhoppningsvis inte sista) gången.

Djuren
Man ska ha lite tur om man ska få se vilda djur under en vanlig fjälltur på markerade leder, fast en gång har vi sett något så unikt som en hel järvfamilj. I augusti har fåglarna klarat av årets häckning och syns endast sparsamt. Något år har det emellertid varit ”lämmelår” och då formligen vimlar det av dessa små ilskna gnagare som till och med kan vara så framfusiga att de bajsar i ens kängor under natten. Goda chanser är det däremot att få se renar. De är kanske inte att betrakta som vilda djur men för oss som inte dagligen umgås med renar är det alltid en upplevelse att se dessa vackra djur i flock eller mor och kalv för sig när de liksom rinner fram genom terrängen. Kamerorna åker gärna fram för att fånga ren i motljus, ren i silhuett, ren i flock, ren i bete, ren nära tältet o.s.v. Under vår sista tältnatt hade vi förmånen att ha renarna bara några meter utanför vårt tält och vi kunde känna hur de skrapade i marken.

Tvättas
Det säger sig nästan självt att det en hel del svårare att tvätta sig i fjällen än hemma i duschen. Nu är det kanske så att vi duschar en hel del i onödan hemma i vår ”civiliserade” miljö; det lär bli mer bakterier på huden ju mer vi tvättar oss, hörde jag på tv! Under fjällvandring tvättar man sig förstås också men kanske mera bitvis eller hur man ska uttrycka det och det är nog så som man brukar säga om vitlöksdoften: ”om alla äter vitlök är det ingen som luktar vitlök”.

Det allra bästa är förstås om man kan slå läger vid en sjö eller en någotsånär djup fjällbäck för då kan man passa på – medan man ännu är varm och svettig – att nedsänka sin svettiga lekamen i ett kristallklart och iskallt vatten. Välbefinnandet efter ett sådant dopp överstiger med råge en vanlig varm dusch. Här måste man förstås erkänna att efter en dag i regn och kanske hård vind är driften att tvätta sig och än mindre bada ganska svag. Då kan det vara bra att veta att det alls inte är livsfarligt att hoppa över tvättningen någon dag. Får man bara borstat tänderna känns det, trots den svettiga, tröjan ganska bra.

Augusti är en bra månad, tycker vi. Myggen är inte särskilt besvärande och kanske är det så att vädret är lite stabilare även om det är vanskligt att förlita sig på det senare. Nätterna kan bli lite kyliga och vattentillgången kan vara mindre än tidigare på sommaren. Men med dunsovsäcken väl insvept i plastpåsar inuti ryggsäcken och med lite vattenplanering fungerar det alldeles utmärkt.

Kategorier
fritid natur sport

En islandsresa 2014

Ett urval bilder från en resa till Island i augusti 2014 med Grimsis resor. Resan – med buss – utgick från Reykjavik och gjorde ett ”högervarv” runt hela ön tillbaka till Reykjavik. Under vägen med förbokade hotell och mat stannade vi till för båtresa till fågelberg, välkända sevärdheter och en del för resan specifika begivenheter. Resan innebär inte några egentliga strapatser och är kanske inget för den som vill fotvandra och utforska mer svårtillgänliga områden. För den som vill få introduktion och överblick inför en resa på egen hand är det ett alldeles utmärkt arrangemang.

Kategorier
fritid natur

Môsekort

Kategorier
e-reader hem natur skola

Skolvägen

midsommar500

Jag brukar sällan engagera mig i sånt som skrivs om skolan av olika debattörer då jag tycker mig gjort min ”samhällstjänst”, men en krönika av Marie Wallin i Landets Fria 6 maj 2015 om landsbygdsskolorna satte min fantasi i rörelse.

Artikeln nämner de vanliga argumenten från politiker om nödvändigheten av effektivisering på grund av vikande elevunderlag när folk flyttar från landsbygden, men framförallt beskriver Wallin en rad positiva saker om landsbygsskolorna som ”bullerbykänsla”, ”nära till natur” ”vatten”, ”lanthandel” och ”trygga små skolor”. Här gick min fantasi igång från min egen skoltid i en landsbygdskola. Jag tänker då inte främst på själva skolgången och lektionerna utan själva miljön ”runtomkring”.

Jag hade förmånen att få gå i en landsbygdsskola, byggd i början av 1950-talet. Här fanns både fräscha lokaler och barnbespisning. Skolan låg halvannan kilometer hemifrån och att man skulle åka skolskjuts den lilla sträckan fanns inte i tankevärlden, snarare tyckte man väl synd om dem som dagligen måste trängas på skolbussarna från det närbelägna brukssamhället och från mer avlägsna trakter på landsbygden.

I en liten bok som jag kallat Skolvägen beskriver jag vad som lockade, fascinerade och ibland skrämde en ”folkskolegrabb” på väg till eller från skolan på  50-talet. Trots det blir en uppräkning av olika händelser så som jag minns dem idag mer än ett halvsekel senare, tror jag att dessa i någon mening bildar en helhet som gör ett avtryck i personligheten och bidrar till vem man faktiskt ”blir” senare i livet.

Lars-Erik Jonsson

juli 2015

(Foto: Lars-Erik Jonsson)

Kategorier
dokumentär ekonomi natur politik språk

På spaning efter sanningar

Halt! by outtacontext, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  outtacontext 

 

I en artikel med titeln ”Dags att ta konsekvenser av forskningen” (FT10 juni 2015) beskriver Kjell Vowles den brittiske forskaren Kevin Anderson som är illa tåld av sin kollegor som menar han är politisk när han talar om miljöfrågorna. Själv menar Anderson att det är de tysta som är politiska. En forskares uppgift är att beskriva så korrekt som möjligt utan att snegla på vad som lönar sig.

Detta tycker jag är en generellt intressant fråga. Många gånger är det nog så att det som ogillas behandlas av motståndarna som någon sorts extrem åsikt som endast personer med politiserade åsikter hyser medan de egna åsikterna minsann är fakta. I grunden är förstås allt politik och handlar om vilka sanningar man vill ska vara sanna. Detta gäller såväl höger som vänster i politiken.

Felet med nationella utsläppsberäkningar
Att förbruka energi är ett nollsummepel. När vi i Sverige slår oss för bröstet och pekar på minskade utsläpp innebär detta nästan alltid att vi har förflyttad vår produktion och förbrukning av sådant som genererar utsläpp till någon annan stans på jorden.

Likaså när vi flyger på semseter ”because we are worth it” så bränner vi energi för någon annan. Eftersom vi vet att ”kakan” håller på att ta slut ”äter” vi så mycket som möjligt innan någon annan tar det som finns kvar.

Bröderna Göring
Läser också om en bok av James WyllieBröderna Göring”. Herrmann, andreman under nazismen, behöver ingen vidare presentation, men den yngre brodern, Albert, hade en helt annan agenda och beskrivs tillsammans med personer som Wallenberg och Schindler, alltså personer som gjorde gott för andra.

Det beskrivs att Albert varnade sin storebror för ”den där fähunden Hitler”. Kanske, antyder skribenten, hade han trots allt nytta av namnet Göring och åtnjöt ett visst beskydd av storebrorsan. Kanske var det också så att Albert på något sätt ville gottgöra broderns illdåd.

Kategorier
ekonomi kapitalism natur politics politik

Marknaden och miljöhoten

A poorly veiled threat by maniacyak, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  maniacyak 

 

FN:s klimatpanel har rapporterat. Medierna rycker till, öppnar ögonen lite yrvaket. För att ögonblicket efer blunda igen. Det kostar nämligen för mycket att se!

Medierna kan inte ta klimathotet på allvar när man samtidigt är beroende  av resebranschens reklam för shoppingresor till Peking, solsemester till Maldiverna och weekendturer till London.

De stora reklamfinanserade medierna fungerar helt enkelt  som ambassadörer för ökade utsläpp. Man är beroende av intäkterna. Man gör reklam för en livsstil som är orsaken till att Sverige tillhör världens värsta länder per capita när det gäller klimatpåverkan.

Ovanstående är min sammanställning från en artikel av Birger Schlaug i Fria Tidningen (7 nov, 2014). Om man fortsätter läsningen av Schlaugs artikel, finner man att riksbankschefen menar att en räntesänkning ska få oss att ”köpa mer grejer”. Ja, vad ska man tänka om ett sådant yttrande? Antagligen gäller det att ligga i med julhandeln!

Schlaug säger också något som jag tycker förtjänar att bli ett bevingat ord: ”Det är lättare att göra större fotavtryck på den [planeten] än att sätta ner foten i regeringen.” Vi får väl se vad miljöpartisterna i den nya regeringen värderar högst; makten eller miljön.

Själv blir jag lite missmodig när jag läser detta för jag inser ju hur de marknadsinriktade samhällena är beskaffade. Jag hyser små förhoppningar om att det ska ske någon förändring som gagnar miljön, dessvärre. Alla tänker så här: varför ska just vi (jag) ändra på oss när inte andra gör det; vi är väl inte värst?

Själv åkte jag nyss på charterresa till Gran Canaria. Jag tror säkert att vi klimatkompenserade med vårt pris, men för planeten blir ju inte detta någon större skillnad; det stora flyplanet släpper ju ut lika mycket miljöskadliga ämnen för det! Och så återkommer ju detta: Alla andra åker ju, då kan det väl inte göra så stor skada om jag också åker? Planet går ju i alla fall. Så är vi inne i en ond cirkel där alla oroar sig, men där ingen vill göra något därför att andra inte gör något.

Egentligen tror jag inte att det går att göra något åt miljöförstöringen i en kapitalistisk ekonomi, härav missmodet. Aktieägarna kräver vinst. Nu! Men om vi skulle spekulera i lite kontrafaktisk historieskrivning så är kanske totalitära regimer de enda som skulle kunna ta tag i problemet hur illa vi än tycker om sådana (och hur lite de har gjort det tidigare).

Jag tänker så här: De socialistiska staterna, Sovjetunionen och dess lydstater skulle kanske kunnat ha både kraft och kontroll att ta grepp på miljöproblemen med den makt- och kontrollapparat de hade tillgång till. Dessvärre var ju dessa stater, som de då fungerade, inte några miljöförebilder, för att använda ett understatement; de hörde kanske till de allra värsta miljöbovarna till och med.

Men det jag funderar över är bara hur man skulle kunna ta grepp på detta med miljön. Är det de kapitalistiska ekonomierna som tror på människans ekonomiska rationalitet d.v.s. vi värnar miljön om det lönar sig eller måste det till ett styre som i orwellsk anda faktiskt kontrollerar den olydiga hopen som enbart drivs av kortsiktiga vinstintressen?

Jag har givetvis inte svaret.

Kategorier
fritid natur

Fredagsfunderingar

Sauna by thomaswanhoff, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  thomaswanhoff 

 

Varje fredag, framåt kvällningen, genomför jag en nästintill rituell tvagning i min bastu och med dagens regelbundna tillgång till dusch och varmvatten blir bastubad snarare en sorts mental tvagning än en lekamlig sådan.

Avskildheten och den omslutande bastuvärmen utgör en perfekt miljö för läsning och tankeverksamhet. Jag blir oftast sittande halvannan timme – ibland lite längre. Jag läser, gör lite anteckningar om sånt jag läst och återställer vätskebalans. Det förefaller mig som om bastumiljön åstadkommer en mental närvaro som gör att sånt man läser blir viktigt och inte bara noteras i förbigående för att sedan glömmas bort. Nedan har jag gjort några anteckningar av sådant jag läste och tyckte var intressant senaste gången.

Påven Franciskus uppmanar katolska kyrkans biskopsmöte att ”låna ett öra till den nya tidens rytm”. Låter lite hoppfullt tänker jag då det är adresserat till de mest reaktionära krafterna inom kyrkan.

En liten notis berättar att Kuba har skickat 165 sjukvårdare till Sierra Leone. Inom kort skickas 296 läkare och sjukskötare till Liberia och Guinea. Från Sverige lär 13 sjukvårdare delta i arbetet mot ebola. Undrar varför det är så olika? Jag trodde att Kuba var ett fattigt land?

Jag kan också notera att barcelonaborna har tröttnat på turistindustrin. I en relativt liten stad (1,5 miljoner!) som Barcelona har den nyliberala inriktningen på turismen lett till att ett fåtal berikar sig medan de genuina barcelonaborna inte har har råd att bo kvar centralt i staden. Bra att jag inte har varit där och bidragit till detta, tänker jag.

De forna vapendragarna i alliansregeringen har riktat sökarljuset mot den nye kulturministern (”underhållningsministern”) Alice Bah Kuhnke för att hon har lett underhållningsprogram i tv och eventuellt också vikt ut sig vid något tillfälle. Jag erinrar mig hur det var när alliansregeringen gång på gång fick söka en fläckfri kulturminister. Undrar vad som är värst? Kanske kunde det då vara intressantare att diskutera att den nye forskningsministern enligt Ekot inte ens har en akademisk examen? Men man kan naturligtvis vara vara duglig även utan en sådan, tänker jag sedan och skäms lite för att vara fördomsfull.

Stilleben by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

Själv är jag en obotlig naturromantiker med förkärlek för insjöar, paddling och fotografering av både grässtrån och mossor i motljus. Men samtidigt vill jag ha ”allt” inom gångavstånd precis som storstadsborna. Detta är förstås en paradox. Landsbygden där jag växte upp är (kan vara) bedövande vacker på hösten när man ser den genom bilens vindruta men i nästa andetag tänker jag: ”så synd, så vackert, men här kan man inte bo för då måste man ALLTID åka bil till allting!”

I en liten krönika, ”Drömmar om framtiden på landsbygden” citerar Hélene Wiberg en viss Schumacher (inte racerföraren, förstås) där denne säger: ”det är en oföränderlig sanning att städernas hälsa är beroende av landsbygdens på samma sätt som en sund själ är beroende av en sund kropp”. Den nya tekniken skulle såklart kunna åstadkomma denna positiva kombination, menar Wiberg, men dessvärre är det inte så den används.

Slutligen läser jag om ”crowdfunding” eller folkfinansiering på svenska. Folkfinansiering går ut på att många människor frivilligt och med egna pengar finansierar en idé eller ett projekt de tror på. Jag har själv bidragit till några sådana projekt med mindre summor.

När man använder sig av fri programvara, har man oftast möjlighet att ”donate”; det brukar finnas en sådan knapp att klicka på. Det händer att man känner det rimligt att skicka ett bidrag till programvaror som man har haft stor nytta av utan att betala ett öre. Senast skickade jag ett bidrag till en linuxdistribution som jag regelbundet använder. Även e-booksprogrammet Calibre har fått en liten summa. Vad jag dessvärre aldrig skickat något till är kanske det mest användbara av alla program, nämligen Mozillas Firefox. Här bör jag bidra inom kort.

Kategorier
fritid natur sport

Kajaknörderi

Förargligt nog råkade jag radera det här inlägget. Därför uppträder det på nytt här.

”I treat the water as my friend!” (Dubside)

wpid-20130819616.jpg

Jag har nog berättat att jag skaffade kajak för sådär åtta år sedan. Läsaren tänker då kanske att det fanns ett stort intresse att utforska nya vatten eftersom kajaker lätt fraktas på bilens tak. Så blev det emellertid inte då mitt intresse istället kom att riktas mot själva tekniken att behärska en kajak som inte nödvändigtvis har paddlaren vänd uppåt.

Bland folk i allmänhet finns det nog en (berättigad) skräck att kapsejsa med kajaken och hamna på undersidan utan komma ur då sittbrunnskapellet som är fäst i sittbrunnens sarg och runt bålen på paddlaren ger ett intryck av att man sitter fastspänd i kajaken. Man ska naturligtvis inte förringa risken att på något sätt hamna i problem men normalt ramlar man faktiskt ur en uppochnedvänd kajak (i alla fall en normal turistkajak) om man inte håller sig fast med knäna mot insidan av däcket. Det är att rekommendera att man prövar detta nära land och gärna med assistans av någon god vän.

Jag tror att det bland kajakpaddlare finns en nästan mytisk föreställning om den s.k. eskimåsvängen eller rollen oavsett om man betraktar den som något exceptionellt som ursprungligen var en nödvändighet för de som levde på att fånga säl i arktiska vatten eller om man ser den som en sorts teknik som man skulle kunna lära sig av intresse och med målmedveten träning.

Jag började lite försiktigt hemma i sjön efter att jag blivit inspirerad av en massa bilder och videoklipp på nätet. Med paddelns blad i ena handen och skaftet i den andra, böjde jag mig framåt mot däcket och lät mig falla mot paddelsidan. Efter flera misslyckade försök där jag också fick träna på att ta mig ur lugnt och sansat under vattnet, lyckades jag faktiskt ”bända” mig upp ur vattnet med muskelkraft så att jag kom på rätt köl efter att ha rollat kajaken ett varv.

Givetvis var dessa försök behäftade med en massa tekniska fel och många lär ha skadat axelleden under försöken att ”bända” sig upp ur vattnet med ren muskelkraft. De sporadiska lyckade försöken lämnade mig dock ingen ro och nu ville jag lära mig på riktigt. Jag bestämde mig därför att ”gå på kurs”.

My Greenland paddles by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008
I regi av Escape Outdoors i Göteborg gick jag två bassängkurser under ledning av ett antal skickliga instruktörer där man verkligen fick såväl inspiration som instruktion. Under de här kurserna  ”nördade” jag också  in mig på grönlandspaddeln (en paddel som liknar en åra med blad i båda ändar, oftast av trä). Jag hade sett både på nätet och i kursen hur de verkligt skickliga rollarna liksom smekte vattnet med grönlandspaddeln istället för att ”bända” sig upp ur vattnet så som jag hade lyckats göra vid några tillfällen. Nu blev det till att tillverka en sådan paddel. Numera har jag tillverkat fyra stycken tror jag, ibland går de av, ibland blir de för tunga och ibland fungerar de bra.

 

 

 

På fortsättningskursen i bassängen valde jag att ta med min egen hemmagjorda paddel och under skicklig ledning lyckades jag faktiskt åstadkomma ganska hyfsade rollar, åtminstone åt ena hållet.

Practicing the Greenland roll by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

Efter kursen blev det nödvändigt att träna på egen hand hemma i sjön. Det är dessvärre inte lika inbjudande att träna ute som i en bassäng med varmt och klart vatten och jag erfar oftast ett  visst motstånd mot att dyka ner med ansiktet före i vattnet och tänka på att man ska göra ett varv med kajaken och hamna med ryggen nedåt och ansiktet uppåt på andra sidan. Men visst går det.

 

Då går det faktiskt mycket lättare att smyga ner i vattnet med ryggen först och med paddelns hjälp bli liggande på rygg utifrån kajaken med näsa och mun ovanför vattenytan, s.k. sculling; detta är dessutom en mycket funktionell position som gör att man blir mindre rädd för en eventuell kapsejsning. Vi tränade mycket på detta i bassängkursen och jag tycker att jag blivit riktigt bra på detta.

Att träna ute – om det inte är under bästa badsäsongen – kräver att man har utrustning så att man inte fryser och helst också att man inte blir våt alls. Redan från början skaffade jag våtdräktsbyxor s.k. Long Johns en sorts hängselbyxor som inte hindrar paddlingen. Hemma hade vi också en gammal våtdräktsjacka som hade blivit kvar från sonens brädseglande för flera år sedan. De här plaggen kom faktiskt väl till pass även under den flera timmar långa bassängträningen (se videon ovan).

Emellertid fanns det ytterligare ett plagg med hög ”nördfaktor” som jag inte kunnat motstå, nämligen en tuilik. På bilder och videoklipp på nätet har aktörerna nästan alltid tuilik och grönlandspaddel; de hör liksom ihop. I ett sådant plagg utgör jacka, huva och kapell en integrerad helhet. Man drar plagget över huvudet, fäller upp huvan och fäster nederdelen runt sittbrunnen. Om passningen mot kajaken är god, sitter man nästa helt torr även under vattnet (brukar dock rinna in lite vatten vid öronen på min tuilik). Man kan se att jag har en sådan på flera av videoklippen.

Liksom sculling är balance brace en användbar teknik men den kan kännas lite osäkrare eftersom man släpper paddeln med ena handen när man ligger med ryggen i vattnet och greppar paddelskaftet på mitten underifrån. Man måste alltså lita på att man flyter med näsa och mun över vattnet när man har kommit i position efter några sekunder. I det läget – liksom i alla positioner jag beskrivit här – är det dömt att misslyckas om man försöker lyfta huvudet; det blir lite som att lyfta sig själv i håret, alltså omöjligt. Huvudet måste vila i vattnet och istället är det mer funktionellt att försöka vrida kajaken så upprätt som möjligt med höften och knät mot insidan av däcket.

Eftersom jag har tillgång till några kajaker av olika modell har jag märkt att skrovkonstruktionen kan underlätta respektive göra det svårare att inta den optimala positionen i vattnet. Om man studerar skickliga ”kajakkonstnärer” på nätet, ser man att de nästan alltid har kajaker med mycket liten volym d.v.s. deras kajaker är väldigt ”platta” så att paddlaren sitter nära vattenytan. Därtill är bakdäcket, alltså området bakom sittbrunnen så lågt att det går att ligga ner bakåt medan man alltjämt sitter  i sittbrunnen. Av förklarliga skäl har man varit tvungen att kompromissa bort de egenskaper som gör den extrema kajaken lätt att rolla till förmån för stabilitet, lastförmåga och bekvämlighet hos mer normala kajaker. Detta innebär dock inte att alla modeller är svåra  att hantera när man vill testa sånt som jag beskrivit ovan.

Senast testade jag en knappt 5 meter lång polyetenkajak, en Squamish från Current Design,  ganska bred men låg och framförallt med ett lågt bakdäck. Den visade sig alldeles utmärkt lämpad för balance brace.

Min normala kajak en grönlandsinspirerad Lettman Godthab som är en riktig skönhet i mina ögon är dessvärre något krångligare än den lilla Squamishen då den har ett högre bakdäck som förhindrar att man intar ryggläge. Den är å andra sidan smal – ja, ganska rank och den har faktiskt ”kastat av mig” vid något tillfälle då jag inte var riktigt van; de bredare polyetenkajakerna känns lite tryggare, speciellt om vågorna kommer från sidan. Under kontrollerade former utan speciella överraskningar går den emellertid utmärkt att rolla.

Jag vill avsluta den här historien med hur det ”egentligen” ska se ut. En mycket känd person, även i Sverige, som är en stor inspirationskälla för den som vill hantera sin kajak lite utöver det vanliga är Dubside. I videoklippet nedan har han ett undervisningspass där han visar upp sina konster.

Det är dock inte enbart män som håller på med dessa kajakövningar och en mycket känd kajakkonstnär och instruktör är Helen Wilson som även har gett ut böcker i ämnet.

Kajakkonster må vara mer vanligt bland män än kvinnor (min gissning) men något av det vackraste och elegantaste jag har sett på video är Alison som ger kajakkonsterna ett omisskännligt drag av balett.

Titta, njut och inspireras! När man ser Alison, Dubside och Wilson inser man lätt att de egna försöken är långt ifrån perfekta och något påminner om lite patetiska krumbukter.

Kategorier
fritid natur sport

Att vara i Stöten

Tre dagars skidåkning kan kännas fullständigt tillräckligt numera. Fast några ytterligare dagar kan ju göra det hela lite mer avspänt d.v.s. man måste inte ut om det snöar och blåser. Å andra sidan kan man köra hårt under tre dagar oavsett väder (nästan).

 

 

 

 

Under årets skidåkning hann vi med såväl solsken som heldagssnöfall. Det kändes faktiskt lite kul att vara med om heldagssnö när vi berövats vintern den här gången i västra Sverige.

 

 

Vinter by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Lejon2008 
Kategorier
fritid natur

Gratis och fritt

)

 

Det är förstås lite enfaldigt att lägga upp paddelfilmer på sig själv. Men vad jag vill argumentera för är att det inte är så svårt (men det kan ta den del tid) att producera lite filmsnuttar. Man behöver heller inte ladda upp på Youtube om man vill behålla kontrollen själv.

Det handlar en hel del om att klippa/ta bort, precis som i föreläsningar och presentationer. Paddelfilmen var ursprungligen 45 min eftersom kameran gick under paddelturen. Här har jag klippt ner till ca 5 min (och kanske är även detta för långt).

Man vill gärna ha lite ljud till sin film och detta är faktiskt det svåraste. Det finns en del naturliga ljud som kameran tar upp vid inspelningen men utöver detta vill man kanske ha något som skapar en stämning. Här kan man naturligtvis aldrig vara säker på att lyckas. Vad som är stämning för en kan vara störning för en annan. I vilket fall finns det åtskilligt att hämta på nätet. Här har jag hämtat från Freesound.

Videoeditorer finns det många av. Den som har tillgång via arbetet (eller privat) kan givetvis använda någon av de kommersiella editorer som finns. Själv använder jag Kdenlive som är helt gratis och som fungerar alldeles utmärkt för mig. Programmet kan mer än jag, om man så vill. Vill man lära sig mer, finns det massor av videor på Youtube där glada personer visar tips och tricks med Kdenlive.

När filmen väl är redigerad i editorn (Kdenlive) ska den renderas. Här kan det vara lite pyssel att välja en lämplig profil. Valen står här oftast mellan kvalitet, filstorlek och tid för själva processen. Har man inte den allra vassaste processorn (det har inte jag!) kan det ta en stund. Den filmen som finns här tog väl ungefär 15-17 min att rendera i denna upplösning med min dator. Man kan förstås göra det på kvällen och ställa in att datorn stänger av när det hela är klart.

http://youtu.be/U8-wq_OhPIE