Kategori: natur

Kategorier
miljö natur samhälle

Biofobi

Jag läste nyligen en artikel (Turist 6/2015) som gav mig en tankeställare eller kanske rentav rysningar. I artikeln med titeln ”Varning för naturen” beskrivs hur vi blir allt mer främmande för naturen samt att ”[d]e flesta svenskar är redan idag, oavsett var i landet vi bor, ett slags stadsbor i tanken”.

Naturen ses allt mer som något konstigt och farligt, något som underblåses av medierna varningar för ”superfästingar”, ”blodtörstiga mördarmåsar” och mycket annat.

[slickr-flickr search=”sets” set=”72157661629188666″ type=”gallery” flickr_link=”on”]

I artikeln presenteras också statistik på risker av olika slag; på de senaste 100 åren har det hänt att en (1!) jägare dödats av en björn. Detta ska sättas i relation till att 300 personer söker läkarvård för olyckor i samband med golf, 6000 personer söker vård för skador i trädgården samt att 4900 skadas allvarligt i trafiken där dessutom 270 personer omkommer.

Författaren drar slutsatsen att det är betydligt farligare att sätta i sig mat med tvivelaktigt innehåll och sitta mycket stilla än att ge sig ut i skogen eller att ta en simtur.

Nu finns det även människor som faktiskt ger sig ut men bland en stor grupp av dessa handlar det om att prestera något, naturen ska besegras på något sätt genom att man klarar av att bestiga en fjälltopp, springa eller cykla på tid m.m. Dessutom har även något så primärt som fotvandring blivit en sorts materialsport där själva utrustningen spelar stor roll. Vi ägnar oss inte längre åt friluftsliv där man bara går ut för att vara ute utan numera är ”outdoor activities” som gäller.

I ett framtidsperspektiv är det ett ganska dystert scenario att allt fler ser naturen – som vi alla är beroende av – som något konstigt och farligt och man kan fundera över vad som sker om naturen blir alltmer främmande för det uppväxande släktet.

Idag har jag i alla fall varit ute på sjön i gråvädret, visserligen med en del utrustning, men bara för att njuta av stillheten (fotogalleriet ovan) och helt utan ambitioner att prestera något.

Fotnot
Biofobi: rädsla för naturen
Biofili: vår medfödda förmåga att knyta an till naturen

Kategorier
fritid miljö natur sport

Höstvatten

[slickr-flickr type=”slideshow” size=”m640″ tag=”höstvatten” captions=”off” responsive=”on”]
Det behöver inte vara så märkvärdigt att paddla halvannan timme när vädret är tjänligt. Om man bor i närheten av ett paddelbart vatten, blir en stunds paddling likvärdigt med att jogga, cykla, åka inlines eller vilken motionsform som helst.

För den som sitter mycket vid dator – som jag gjorde tidigare – finns en risk att armarna börjar få en spaghettiliknande form. Då är det skönt att få ta i lite med armar och överkropp för att om möjligt fördröja det totala förfallet.

Jag har heller inte något direkt behov att att ständigt upptäcka nya paddelvatten utan jag tycker främst om att vara på vattnet och känna lugnet, särskilt nu på hösten när de flesta tagit upp sina motorbåtar och man har sjön för sig själv tillsammans med en och annan fågel. Det är rätt skönt att inte behöva böka med att lyfta upp kajaken på biltaket, köra iväg och överge bilen på någon obevakad plats. Hellre då sätta sig på cykeln, ta kajaken i nosen och trampa iväg till sjön som ligger 4-5 minuter bort.

Oftast tar jag några foton och även om jag fotograferar samma sjö gång på gång så varierar alltid ljuset så att man måste ta några bilder. Riktig kamera är att föredra men mobilkamerorna är så pass bra idag att även de tar hyfsade bilder. Dagens bilder är tagna med mobilkamera

Kategorier
fritid natur

Vid Hyssnaleden

Inte långt hemifrån ligger Hyssna bokskog. Vi har tidigare varit där på våren; nu blev det en runda på hösten. Vädret var lite nyckfullt med omväxlande sol och mulet. Det enda regnet – ett kortvarigt sådant – kom förstås när vi satt oss för att ta en liten kafferast. Är man förberedd för olika sorters väder brukar det inte vålla några större problem om det kommer några regndroppar. Det blev i alla fall en härlig tur under några timmar.
[slickr-flickr search=”sets” set=”72157659907339170″ items=”28″ use_key=”y” type=”slideshow” captions=”off” responsive=”on”]

Fotnot:

1. Om man skulle vilja se bilderna i full storlek på en datorskärm, loggar man med fördel in på adressen: https://www.flickr.com/photos/lejon2008/albums/72157659907339170

2. Till utsiktsplatsen vid Liagärde är det några kilometer från bokskogen räknat; vi tog bilen dit och klättrade därefter upp på höjden.

Kategorier
fritid miljö natur sport

Oktobersol över vattnet

[slickr-flickr type="slideshow" tag="oktoberpaddling" captions="off"]

Kategorier
fritid miljö natur

Höstens färger

[slickr-flickr tag=”femman” type=”gallery”]

Kategorier
fritid miljö natur

Geocaching

Min rumsgranne på jobbet som forskade om matematikdidaktik talade ofta engagerat om geocaching som en pedagogisk metod utan att jag egentligen förstod mig på vad det handlade om. När min hustru och dotter för en tid sedan blev ”engagerade” i geocaching, blev jag mer eller mindre tvungen att försöka förstå mig på detta.[slickr-flickr type=”slideshow” size=”m640″ tag=”mollaryd” captions=”off” responsive=”on”]

För den som helt oinvigd kan man förklara det som en sorts skattjakt med hjälp av GPS. Intresserade personer går med i en sorts ”community” och får tillgång till en enorm mängd gömda saker – över hela världen! – som kan spåras upp med hjälp av gps-koordinater. Det är viktigt att tillägga att det är själva letandet och loggandet av cacher som är det viktiga. Det liknar därför i någon mening den gamla leken ”Gömma nyckel” som vi lekte när jag var barn; det är alltså ingen annan belöning än att finna det man letar efter. Antagligen uppstår dock någon sorts informell jämförelse där man tävlar om att hitta så många cacher som möjligt.

Min roll i det hela, förutom att följa med och fotografera ”gräs och barr och gammelt bôs” som jag brukar säga, är ”mugglarens”. Mugglare är såna som inte deltar utan råkar hitta cacher, ibland för att sabba, men i mitt fall som hjälpreda att hitta när de initierade geocacharna med hjälp av gps-en har ringat in ett område där cachen måste finnas.

Den som då inte är upptagen av att med hjälp av gps-en röra sig ett antal meter i den ena eller andra riktningen kan då ofta se sig om i terrängen efter rimliga gömställen och – ibland effektivare – hitta det som söks.

Förutom att geocacharna verkar bli väldigt engagerade i själva letandet efter allt fler cacher blir det också ett sätt att komma ut och besöka platser som man antagligen inte skulle besökt annars. Detta gäller även medföljande mugglare.

I det fantastiska ”höstsommarvädret” besökte vi Mollaryd, ett ställe som man möjligen kan ha hört sägas om man åker tåget från Borås till Herrljunga på väg till Stockholm eller nåt sånt. I Mollaryd finns ett naturreservat med bokskog och en vacker vandringsled. Att jag idag besökt denna får nog helt tillskrivas geocachningen även om jag bara tittat på och knäppt lite bilder i det vackra vädret.

Kategorier
fritid miljö natur

Skogen

En liten stund i skogen i härligt höstväder lockade till fotografering av helt vanliga löv, blad, kottar och mossor. Dessvärre distraherades vi (svårligen) av de obehagliga älgflugorna (älglus, hjortfluga) som vi såg komma flygande och landa på våra jackor.
[slickr-flickr tag=”skogen” type=”gallery” sort=”description” direction=”ascending” flickr_link=”on”]Den som har haft ärende till skogen har säkert vid något tillfälle upptäckt att något kryper omkring  på kroppen eller ännu värre i håret när man sitter och äter eller liknande. Så här skriver Wikipedia:

Älgflugan är svår att bli kvitt när den väl landat eftersom den är både flat, tjockhudad och försedd med rejäla klor på sina fötter som den kan hålla sig fast med. Den kilar snabbt in under kläderna/pälsen och gömmer sig, och den är nästan omöjlig att slå ihjäl med handen. Bäst är att klämma ihjäl den eller nypa huvudet av den. Hamnar den i håret kan det krävas en kam för att få bort den.

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84lgfluga

Bilden: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Lipoptena_cervi_1.jpg

Lipoptena cervi 1

Kategorier
fritid miljö natur skola

Nerifrån – att se det som inte finns

[Show thumbnails]

Det är inte svårt att förstå att man blir inspirerad att fotografera antingen när man kommer till nya platser och/eller ser motiv som verkligen inspirerar (”semesterbilder”) oavsett om man rör sig i urban miljö med intressant arkitektur eller om man ger sig ut påfallande vacker natur t.ex. fjälltrakter.

När man däremot rör sig i sin vardagsmiljö, känns det inte alltid lika inspirerande att ta med kameran och man tänker kanske att ”här finns inget att fotografera” eller så har man redan tagit alla bilder man kunnat komma på.

Jag tänker nog ofta så också, även om jag gärna plockar med mig kamera (ofta bara mobilkameran) ut i kajaken, för det är ju faktiskt så att även om man paddlar i samma sjö, så varierar alltid ljuset. Dessutom finns i praktiken obegränsade möjligheter att rikta kameran mot något den inte riktats mot tidigare.

Nu är det nog inte så att motiven ”finns” därute. Jag vill minnas att en konstnär sa i ett tv-program för många år sedan att han kände sig mer som en upptäckare än en avbildare; jag minns att detta gjorde intryck på mig.

Ett annat exempel, som jag drar mig till minnes, kommer från min tid som lärare för barn och ungdomar. Ofta yttrade eleverna kommentaren: ”Det finns inget att skriva om!” när det handlade om att skriva något som inte direkt var faktabaserat. Jag brukade alltid svara då att det inte finns några färdiga berättelser därute utan man måste själv skapa dessa. Ibland tror jag faktiskt att jag lyckades övertyga dem.

Jag tror att det är ungefär på samma sätt med fotograferandet; det ”finns” inga motiv som ligger och väntar på att bli fotograferade utan man måste se, skapa eller leta upp dessa och detta kräver att man faktiskt engagerar sig i denna verksamhet.

Idag när jag gick ut mellan regnskurarna tog jag med mig kameran utan någon särskild tanke på att fotografera ”något”. Regnskurar och solglimtar avlöste varandra, när jag gick på kända stigar där jag gått ett otal gånger tidigare och där jag sett varenda barr, buske och träd. Inte särskilt upphetsande för fotografering, alltså.

Så satte jag mig ned på huk och tittade på lite våta blåbärsblad, vinklade skärmen och ställde kameran på makroläge. Plötsligt fick jag en idé om att jag skulle leta motiv från ett lågt perspektiv, nerifrån. Nu kom också motivationen och jag knäppte massor med bilder på till synes helt vanliga och kända motiv men ur en annan vinkel. Här ”fanns” hur många motiv som helst!

Jag höll på så här under kanske en knapp timme men så ebbade motivationen ut och det slog mig att utan motivation ser man heller inget. Nu ”fanns” det inte längre något att fotografera; allt var bara vanligt och tråkigt.

Här skulle jag kanske kunnat prestera en sorts analyserande slutsats men jag tror att det riskerar att bli lite för pretentiöst och därför avstår jag och låter var och en tänka vidare själv.

Kategorier
miljö natur

Väldigt vanligt

[Show thumbnails]

Klart man gärna plåtar fjärran fjäll
och hav och ståtlig byggnadskonst!
Här hemma har vi löv och ljung;
mossa, träd och stora stenar.
Strömmande vatten!

Men också litet kryp och fallen kotte
Det är väl också en sorts konst?

Kategorier
fritid natur sport

Alla kan paddla!

Kayak passing by by Lejon2008, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Lejon2008 

 

Det ligger några gamla paddeltidningar, som jag brukar bläddra i på en hylla utanför min bastu. I ett gammalt nummer från 2011 hittar jag en text som jag ännu inte läst med titeln ”Alla kan paddla” av redaktören Lars Larsson. Jag blir nästan tårögd av den vackra skymningbilden över en fjärd eller insjö med tallar i förgrunden och en holme längre bortanför det gyllne vattnet. Bilden i tidningen är säkert upphovsrättsskyddad så det blir att hålla till godo med min beskrivning och min egen bild ovan. Larssson skriver att nästan alla som ser sådana här förföriska bilder önskar att de vore där på vattnet. Dessvärre hittar vi ofta på en massa undanflykter som ”dålig balans”, ”för gammal”, ”stel” eller ”rädd”.

Alla kan paddla, skriver Larsson, det är inte värre än att cykla och mycket mindre farligt dessutom. Med gott omdöme startar man med fördel i insjön med en lånad eller egen begagnad kajak för några tusenlappar. En paddel av enklare slag får man gissningsvis för under 600 kr och en flytväst har sannolikt de flesta människor redan. De första gångerna paddlar man med fördel på sommaren då det är varmt i vattnet; då är det ingen större fara om man skulle hamna i vattnet, vilket är högst osannolikt i en någotsånär stabil kajak.

Har du ingen plats för en kajak? Man kan hyra en över dagen eller om man tänker fortsätta paddla kan man numera köpa en delbar kajak som man kan lasta in i bilen.

Ålder är heller inget skäl att avstå! Några kända långfärdspaddlare började vid 50 resp. 65 års ålder, skriver Larsson. Paddling passar alla. Välj en stabil kajak och upptäck ”kända eller okända smultronställen”.

Du är förstås välkommen hem till mig om du vill pröva. Här finns tre ”säkra” kajaker och en lite mer ”nervös” som man kanske ska undvika om det är första gången.