Kategorier
litteratur samhälle språk

Anna Karenina

Keira K as Anna K (1 of 2) by Photogrammaton, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Photogrammaton 

 

 

Efter månader av läsning har jag så avslutat Leo Tolstojs magnifika verk Anna Karenina. Under drygt tusen sidor har jag följt Annas och de övriga personernas öde. Att det tagit månader har snarare med mina läsvanor att göra än att det skulle varit tråkig läsning. Möjligen är det väl också så att det har tagit lite längre tid för mig att läsa denna ebok, som givetvis hämtas hem gratis från nätet på engelska än om jag läst på svenska. Å andra sidan underhåller man ju kunskaperna i skriven engelska.

Den som är lite nyfiken men som inte kan lägga månader av läsning på detta storverk kan ju besöka den här sidan för lite information: https://en.wikipedia.org/wiki/Anna_Karenina

Jag har närmat mig romanen som en vanlig naiv läsare utan att veta i förväg ”hur man ska läsa” eller ”vad man ska tycka”. Detta är naturligtvis både en fördel och en nackdel. En fördel därför att man läser på och vill se hur det går; en nackdel därför att man inte har klart för sig samtida historiska händelser och moraluppfattningar och därför missar en hel del av det tankegods som författaren lagt ner i texten.

För att göra denna långa historia väldigt kort så uppstår spänningen då den helt oemotståndliga Anna Karenina förälskar sig i ungkarlen Vronsky som en av de övriga huvudkaraktärerna i romanen drömt om att få till make. Anna är redan gift med den bortåt tjugo år äldre Alexei Alexandrovich Karenin, därav hennes namn ”Karenina”. Detta ”snedsprång” leder givetvis till en serie ödesdigra konsekvenser.

Parallellt med historien om Anna och Vronsky finns en historia om jordägaren Levin och prinsessan Ekaterina Shcherbatskaya, lyckligtvis kallad Kitty i romanen. Levin och Kitty representerar på sätt och vis det lyckliga paret som efter vissa problem, bl.a. Kittys förälskelse i ovan nämnde Vronsky, gifter sig och får barn tillsammans.

Anna lyckas inte få skilsmässa från sin make Karenin men lever ändå tillsammans med Vronsky, vilket gör att hon blir utstött ur societetslivet och helt beroende av Vronskys sällskap; för ungkarlen Vronsky är inte detta precis någon önskesituation. Detta tär hårt på Anna, inte minst genom att Karenin hindrar henne från att träffa deras gemensamma barn Seryozha. Utan att avslöja alltför mycket i denna världsberömda roman kan man väl säga att att det inte slutar väl för Anna och Vronsky.

För Levin och Kitty slutar det dock väl. Visserligen blir inte äktenskapet så som Levin tänkt sig från början. Hans hustru vill ha så mycket av hans tid att han känner sig ofri. Själv är han en sökare och grubblare. Han är jordägare, om än inte så som vi tänker oss jordbrukare, men det är inte ovanligt att han hugger i och jobbar tillsamman med arbetsfolket då och då.

Mot slutet av romanen får Levin, som egentligen tror på naturvetenskaperna och betraktar sig som icke-troende, starka existentiella funderingar om meningen med livet,  vad som är rätt och hur man ska veta vad som är rätt och gott. Han söker svar hos de stora filosoferna men finner inga svar där. Symptomatisk finner han ett svar hos en vanlig enkel människa och försonas han med tanken om att göra det goda och att han bara är en vanlig människa som ibland blir arg och gör fel men ändå har en ledstjärna i kristendomen.

Den avslutande delen om de existentiella frågorna borde man läsa om, och den beskrivning jag har gett ovan är ganska tunn och översiktlig. Men så blir det när man läser som en vanlig naiv läsare som vill se hur det går.

Jag ångrar absolut inte den tid jag lagt ner på denna magnifika roman. Nu funderar jag på att leta upp någon av alla de filmatiseringar som gjorts för att se hur de handskats med det komplexa stoffet och det stora persongalleriet. Kärlekshistorierna mellan Anna och Vronsky respektive Kitty och Levin låter sig väl filmas, men hur man ska tar sig an de existentiella funderingarna vore intressant att se.

Kategorier
e-reader litteratur språk

Äntligen klar!

are you in a position to secure . . . he by Ivana Vasilj, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Ivana Vasilj 

 

 

Jag vet inte hur många månader jag envist har pinat mig igenom Dostojevskijs Idioten. I den engelska variant som jag hittade på projekt Gutenberg var den på 536 sidor (men då var några sidor i slutet licenstext).

Idioten lär ju höra till den klassiska världslitteraturen men jag har bokstavligen pinat mig igenom tegelstensromanen och det var väl först efter sådär 400 sidor som det tog en aning fart.

Varför ger man sig på en sådan här bok när det finns så mycket enklare och mer spännande att läsa? Ett skäl kan förstås vara att Brott och Straff i Per Myrbergs uppläsning (bortåt 25-26 kassetter av den gamla typen) gjorde bilresan till och från Jämtland för många år sedan till en ren njutning. När jag så laddade ner Idioten som e-bok i min läsplatta, väntade jag mig nog en liknande upplevelse.

Ett annat – kanske något mindre hedervärt – skäl till att man ger sig på världslitteraturen är kanske att man tycker att det hör till allmänbildningen hos en någotsånär bildad person att ha läst åtminstone några av Dostojevskijs verk utöver kortare noveller och sen kunna säga detta i vid valda tillfällen. Hoppas dock att detta inte är det främsta skälet.

Nåväl Idioten handlar om en person – i den engelska översättnigen prins Myshkin (stavningen varierar och på svenska heter han furst(e) M). Handlingen börjar när M återvänder från ett sjukhus i Schweiz där han har behandlats för epilepsi. När han återvänder träffar han på tåget en viss Parfyon Semyonovich Rogozhin som berättar om den osannolikt sköna Nastassya Filippovna som är en sorts femme fatale. Denne Rogozhin kommer senare att spela en viktig roll i romanen. Det visar sig senare att Myshkin förälskar sig i denna Nastassya Filippovna men också i general Yepanchins yngsta dotter Aglaya.

Sen fortgår romanen i flera hundra sidor med societetsliv i St Petersburg där den stackars Myshkin lallar omkring förälskad och som en sorts driftskucku för andra. Detta fortgår hela tiden med visiter här och där och samtal där Myshkin ofta uppskattas men också sådana där han gör bort sig – alltså en idiot.

I grunden tycker jag att detta är fruktansvärt tråkigt och egentligen är det bara en sorts envishet att inte ge upp som driver mig. ”Nu är det bara hundra sidor kvar” har varit en typiskt strategi hos mig under läsningen. Så mot slutet – kanske under de hundra sista sidorna – bränner det till ordentligt när det tillslut ska ställas till bröllop mellan Myshkin och Nastassya Filippovna och då blev det med ens lätt att återvända till läsningen för att se hur det hela skulle sluta, vilket jag naturligtvis inte kommer att avslöja här.

Men frågetecknet kvarstår alltjämt: varför ägna flera månader åt att verkligen kämpa sig igenom fyra hundra sidor tråkigt societetsliv i St Petersburg för att sedan få en tveksam belöning av ett dramatiskt slut? När det finns så mycket annat att läsa! Men som jag brukar säga: Det är säkert något jag inte begripit här (det gör inte Idioten heller).

Den som önskar en snabbvariant kan läsa om Idioten här: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Idiot

Kategorier
education fritid hem litteratur samhälle

Dagens boktips

Matteus barnböcker och lånedisk by Regionbibliotek Stockholm, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  Regionbibliotek Stockholm 

En reflektion över barnkulturen under 70-talet av Martina Montelius i Expressen sätter ord på en rad funderingar som återkommit hos mig själv åtskilliga gånger då jag råkat få se något som är producerat för barn idag. Det finns naturligtvis en risk att man hemfaller åt nostalgisk längtan till en tid då de egna barnen var brukare av barnkultur och till att ”det var minsann bättre förr”. Jag ler i alla fall igenkännande åt ”Nina, nina, ninanna”, alltså boktipset med Stefan Mählqvist i den fantasifulla soffan och tänker lite nostalgiskt på hur vi läste för de egna barnen.

Numera, skriver Montelius, verkar man drabbats av en sorts underhållningsneuros i tv. ”Om vi inte skriker på högsta volym, klär oss i grisskära kroppsstrumpor och låter popstjärnor sätta betyg på varje cell i vår lekamen kan någon komma att röva bort vår /…/ publik. Ja, tv-makarna vinkar som desperata bebisar för att alla barn ska se dem.”

Man kan också le igenkännande och gillande åt den tid då man hade ett budskap till barnen: ”Vuxna människor bar mjukisbyxor och sjöng ’Var rädd om naturen! Växterna och djuren!'” Man kan jämföra detta med hur man idag ”klä[r] ut barn till vuxna popidoler och låt[er] dem tävla med varandra om vem som bäst imiterar en vuxens porriga rörelser (Småstjärnorna i TV4).”

Poängen, som jag tolkar den, är att man idag väjer för verkliga och viktiga frågor för att istället röra ner allt i ”en oformlig karamellsmet”.

Montelius krönika utgår från boken När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen av Malena Jansson (Karneval förlag, 240 s).

Kategorier
e-reader litteratur samhälle språk

Höstläsning

”Let me see, let me see; is not the leaf by nikkorsnapper, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  nikkorsnapper 

Har just läst färdigt Twist som är den blivande akademiledamoten Klas Östergrens senaste roman. Det är en lättläst och framförallt mycket intressant historia som utspelar sig på flera olika tidsplan med ingredienser av kärlek, korruption, en rysk agent och efterforskning en av en skådespelare med viss anknytning till författarjaget.

Ami är den kvinna som är central i den kärlekshistoria som driver berättelsen. Ett annat centralt tema är hur samhället förändras så att olika projekt kan genomföras med hjälp av mutor och de rätta kontakterna. Att inget är som förr symboliseras av Twist and Shout där John Lennons röst uttrycker något som man aldrig tidigare hört, liksom dansen twist där man liksom står för sig själv och vrider kroppen till musiken.

Enligt en intervju i Borås Tidning (Eklund, 25 september 2014) lär författaren ha skrivit texten mer eller mindre så som minnen och fantasi lett honom utan att försöka tvinga på den någon strikt komposition.

Utan att göra några som helst jämförelser med Östergrens skrivande i övrigt, kan jag nog påstå att även denna anspråkslösa text är skriven ”rakt av” utan några pretentiösa ambitioner. Ville bara berätta att jag tyckte om boken och att jag snart ska läsa lite mer Östergren.

Det är ju så lätt numera när man bara trycker på några knappar och vips är boken i ens läsplatta!

Kategorier
e-reader informationsteknologi litteratur

Böcker

Färgkoordinerad bokhylla by pellesten, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  pellesten 

Det digitala skiftet i förlagsbranschen har både medfört en ökad medvetenhet om bokmediets begränsningar och en fetischering av boken som artefakt. Inte bara i forskarsamhället, utan också i populärkulturen dyrkas den hotade Boken. Restauranger inreds som bibliotek. Fodral avsedda för bärbara datorer ser ut som halvfranska band.

Det inledande citatet är hämtat ur  en krönika i SvD:s Under strecket av Alexandra Borg http://www.svd.se/kultur/understrecket/digitala-experiment-spranger-bokmediet_8885218.svd

Det är något visst med böcker! Den egna bostaden har efter ett långt familjeliv en tendens att ”digna” under böcker som finner (tar?) sin plats på de mest udda ställen. Jag påstår inte att jag själv har läst alla dessa böcker men sannolikt är huvudelen lästa av någon familjemedlem, nuvarande eller utflugen.

Ibland när jag tycker att böckerna ”invaderar” mitt utrymme (revir?) brukar jag föreslå att vi nog borde göra oss av med några och därmed skapa utrymme för annat eller kanske för nyare böcker. Emellertid är det svårt att få gehör för sådana förslag. Det är något med böcker som gör att de kan göra anspråk på ett utrymme även om det är högst osannolikt att de någonsin kommer att röras och än mindre att läsas igen.

Bokhög by Yvonne L Sweden, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Yvonne L Sweden 

Nu är det förstås så att det är skillnad på böcker och böcker! Moderna deckare av de mest säljande författarna kommer man sannolikt aldrig att läsa om annat än i sällsynta fall. Möjligen skulle man kunna tänkas vilja återvända till t.ex.  Sjövall/Wahlöös kriminal- och samtidsreportage. Det svåra är ju att det är först i efterhand som man kan se hur ett litterärt verk klarar att åldras.

Det är förstås alltid säkert att ställa en Dostojevskij eller ett antal nobelpristagare på väl synlig plats där hemma och därigenom försöka skapa ett ”kulturellt kapital” när det kommer besökare. Även om man kanske aldrig har orkat igenom Brott och Straff, kan den bli en sorts fetisch i den egna bokhyllan och kanske är det den rollen som många böcker har i åtskilliga hem. De vittnar om något annat än skvallerpress och videofilmer (även om de senare då och då förpackats i bokliknande omslag).

Idag utmanas boken av som fetisch av elektroniska media och speciellt intressant är e-boken. Alltjämt kan man emellertid höra uttryck som ”det finns inget som en riktig bok!” Jag kan också erkänna att det är en viss känsla att öppna en ny bok som doftar och gör lite motstånd när man bläddrar,  men om det handlar om det faktiska innehållet eller budskapet, tror jag faktiskt att den elektroniska boken är överlägsen då den liksom är  ”befriad” från fetischism. Du kan inte bräcka av någon i bostaden,  på tåget eller på annan offentlig plats genom att läsa Tranströmer, Dostojevskij eller Munroe på en läs-eller surfplatta. Läser du på det sätt det är du sannolikt främst intresserad av innehållet. Inget motsäger naturligtvis att även den som läser en tryckt bok är intresserad av innehållet! Jag menar dock att vi befrias från något med e-boken; det blir  en affär mellan dig och författarens text utan att man behöver avdela  uppmärksamhet på omgivningen. Jag beskrev detta när jag berättade hur jag läste GT (Gamla Testamentet) på min läsplatta på tåget till arbetet. Jag menar att jag slapp risken att betraktas som en religiös knäppskalle. Dessutom kräver e-boken minimalt fysiskt utrymme; beroende på minnesutrymme kan du utan problem lagra 25 eller flera böcker  på din läsplatta i fickan!

Skribenten ovan skriver att en tryckt boks text är liksom fången mellan två pärmar. En e-bok ändrar sig fysisikt mellan olika läsmedier men dessutom kan texten ändras, sökas och annoteras på nätet. Visserligen kan man skriva i marginalen och stryka under i en tryckt bok också men den elektroniska boken medger ögonblickliga citat och kommentarer även på sociala medier om man så vill samtidigt som man kan ta del av många andras kommentarer och på så vis dela läsupplevelsen

Själv har jag nog mest läst mina e-böcker på gammalt vis men ordlistor, kommentar- och sökfunktioner gör det lättare. Inte heller behöver man bokmärken!

E-boken kan ju även länka till andra resurser, ljud och rörliga bilder. Till en del går ju detta att åstadkomma i tryck också. Hemma har vi ett verk (låda?) om första världskriget innehållande en uppsjö av dokument i faksimil, kartor och annat. Jag tror dock inte att jag har läst mer än ett fåtal av dessa. Video blir förstås omöjligt.

Nu är jag egentligen inte överdrivet förtjust i en massa fysiska ting eller länkar som ”stör” min läsning av texten men detta är antagligen en åldersfråga.

Det största problemet som jag har förstått det med e-böcker är ersättnings- och upphovsrättsfrågor. Biblioteken kommer också i händerna på självsvåldiga distributörer som sätter e-böckerna i en sorts ”karens” så att de hinner sälja  både e-böcker och tryckta böcker först .

Att betala över 150 kr för en e-bok känns också ganska orimligt om man vet att en datafil (e-bok) i princip kan dupliceras och spridas ”gratis”. Författarna får sannolikt medioker ersättning som vanligt. Vi får se vad framtiden erbjuder.

Kategorier
litteratur politik samhälle språk

Ideologifobi

Varför måste jag alltid skriva så långt? Som gammal akademiker med avhandling, rapporter, presentationer och föreläsningsmanus i bagaget tror jag nog att  man är skadad av en rädsla att utelämna något så att man framstår som okunnig. Låt mig försöka en annan strategi idag.

 

Venciendo fobias by Belfyta, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Belfyta 

 

 

I min älskade bastu där jag får de flesta idéerna från diverse läsning träffar jag bl.a. på ordet ideologifobi. Nu skall jag avstå från skriva läsaren på näsan min tolkning av vad detta innebär men jag har ju skrivit om avsaknaden av ideologi tidigare.

Ett annat uttryck som jag träffade på denna kväll är ekologisk förståelse och jag funderar genast på om jag själv har en sådan. Skribenten Kerstin Hamberger (Något är möjligt – ekologi som livsnjutning) uppmanar oss att blunda och visualisera vår ekologiska förståelse. Hur ser vår ekologiska tillvaro ut?

Ytterligare ett uttalande att fundera över är detta: ”samhällsbyggandet startar på fritids”. Ja, det tycker vi kanske kan vara rimligt men vi får oss en riktig käftsmäll av nästa citat: ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.” Idag går det 20 barn eller fler på varje fritidsledare. Inte konstigt då att skribentens associationer drar vidare till Goldings Flugornas Herre (som är en ruskig skildring av hur de starkare tar sig rättigheter gentemot de svagare).

Slutligen läser jag en anmälan av Svetlana Aleksijevitj bok Tiden Second Hand där man enligt anmälaren (Sara Molander) får en bild av skillnaden i behandling mellan ”äkta sovjetmänniskor” och ”stalinister” respektive övriga vanliga medborgare, kanske sådana som du och jag.

Den boken skall jag definitivt låna och läsa när (om?) biblioteken får lite lösare i koppel av de profithungrande förlagen så att man kan låna den som e-bok.

Kategorier
e-reader education litteratur

Fantastiska Firefox

Nyligen upptäckte jag att det finns tillägg till Firefox som gör det möjligt att läsa e-böcker direkt i webbläsaren. Med tillägget EPUBReader öppnas en e-bok (d.v.s. en epub-fil) direkt i webbläsaren. Men detta är inte allt!

Med tillägget GrabMyBooks kan man också skapa en e-bok från webbsidor. Det är så jag har tillverkat Fuskboken som finns under fliken ”Mina e-böcker”. Jag har inte hunnit utforska alla finesser ännu och alltjämt känns det lite mer hemtamt att använda det utmärkta programmet Sigil som jag skrivit om tidigare.

Ett ytterligare utmärkt tillägg är dotEPUB som också kan konvertera webbsidor till epub-formatet (det är detta jag lagt till som en knapp på mina blogginlägg). Detta program använde jag varje gång då jag konverterade en bok ur Gamla Testamentet från sajten www.bibeln.se till ett behändigt format för min läsplatta. Den minnesgode kanske erinrar sig att jag hade föresatt mig att läsa Bibeln, inte i första hand för religiös uppbyggelse utan för att jag kände det som en brist att en ”någorlunda bildad man” ännu inte hade läst denna bok från pärm till pärm. Dessvärre har det hittills bara blivit GT. Jag antar att NT är lite mer lättläst. I vilket fall kändes det mindre uppseendeväckande att sitta med en läsplatta på tåget än själva Bibeln.

Kategorier
litteratur politics politik samhälle

Egoismens megafoner

I en dagstidningskrönika läser jag att tankesmedjan Timbro har gett ut två böcker av Ayn Rand, Urkällan och Och jorden skälvde. Man undrar förstås vad de kan ha för avsikt med detta.

Wallpaper by Luis.Vieira, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Luis.Vieira 

Jag har ju tidigare skrivit om Ayn Rand efter det att jag läst om att centerledaren Annie Lööf tyckte att vi borde låta oss inspireras av Rands tankegods. Min tanke var då att om Lööf tycker att det är något vi bör inspireras av så är det sannolikt något som jag själv tycker vi borde ta avstånd från.

Detta ledde till att jag tog reda på lite om Rand och jag fann då att hon är frontfigur i en filosofi som benämns objektivismen. Mycket förenklat är Rands budskap att var och en har en skyldighet att följa sina egna idéer och ta vara på den egna skaparkraften. Detta kommer till uttryck i den – jag tvekar inte – grandiosa romanen The Fountainhead, det är väl den som har blivit Urkällan i svensk översättning. Du kan hämta den egelska utgåvan på nätet (efter lite googlande).Jag har tidigare skrivit om min läsning av detta digra men oerhört fascinerande verk.

Jag har också läst den lilla kortromanen Anthem som också den handlar om kampen för individens frihet. Här finns – i motsats till Orwells pessimistiska 1984 – en positiv utveckling där huvudpersonerna lyckas ta sig bort från ett totalitärt system till individuell frihet och lycka.

Ayn Rand har alltså inget till övers för kollektiva lösningar, altruism eller social välfärd och det är förstås inte förvånande att högerns megafoner finner det lämpligt att hjälpa till att sprida detta budskap inför valet. Faran, som jag ser det, är egentligen inte att människor tar vara på sin kreativa förmåga utan mer att budskapet förenklas och vulgäriseras i debatten så att resultatet blir krav på nya skattesänkningar, att man jagar sjuka och arbetslösa, att man kräver ”stopp för bidragssamhället” och misstänkliggör den som ”bara vill leva på bidrag”. Alltså välkända tongångar som i värsta fall får näring från Rand.

Kategorier
litteratur politik samhälle skola

Underdog

Underdog by barriebarrie, on Flickr

Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License
by  barriebarrie 

Jag tänker kort berätta om hur jag under några dagar umgåtts med Torbjörn Flygts roman Underdog, en roman som f.ö. belönats med Augustpriset.

I Underdog får vi följa  romanens centralgestalt Johan genom skolåren fram tills dess han har gjort sin värnplikt. Även om Johan är berättelsens jag är familjen, kompisarna och miljön – en del av Malmö – centrala i romanen.

Johan växer upp med en ensamstående fabriksarbetande mamma – hela tiden omnämnd som Morsan – och en större syster. Här är det emellertid inte frågan om någon misär utan Morsan klarar av att både försörja sin familj och att upprätthålla en exemplarisk ordning. Även om jag själv har vuxit upp i en familj med både far och mor och därtill på landet finns det åtskilligt som känns igen trots att jag själv växte upp flera decennier tidigare. Romanen utspelar sig under sent sjuttiotal och åttiotalet.

Beskrivningen av de tidigare skolåren ler jag igenkännande åt; fotboll var viktigt men inte själva skolan. Även om såväl Johan som jag själv hade lätt för skolan var den mer som en bakgrund till allt det roliga som hände och jag brukar ibland berätta för min nuvarande omgivning hur jag som barn kunde drömma mardrömmar om att sommarlovet var över. Johan har däremot en syster som ständigt pluggar och har toppbetyg.

Hög igenkänningsfaktor är det också i beskrivningen av Johans gymnasiestudier. Liksom jag själv kommer Johan till en främmande värld med andra regler  än de som han har lärt sig bland kompisarna i kvarteret. När Johan kommer till gymnasiet, får han anpassa sig till åttiotalets ekonomism där det talas om aktiekurser och föräldrarnas företag. För Johan gäller det förstås att anpassa sig så mycket möjligt utan att avslöja för mycket om sin bakgrund. Såväl jag känner igen detta! Det var nog inte förrän jag kom till gymnasiet som jag ens blev medveten om att jag kom från ’arbetarklass’.

För att passa in går Johan herrmiddagar med ”småmoderaterna” (obs mitt uttryck) och han besöker också en partitillställning med högerledaren Ulf Adelsson där man häcklar arbetarklassen. Det känns främmande för Johan men det vore förstås omöjligt att inte jubla och applådera tillsammans  med de klasskamrater han numera omger sig med.

Under en tid har Johan en flickvän och då gäller det att passa in hemma hos hennes föräldrar. Han noterar att här kallas föräldrarna för ”mamma” och ”pappa”; inte heller sträcker man sig efter smöret vid bordet utan man ”ber” om det.

Tillsammans innebär det som Johan träffar på i den värld han håller på att träda in i att han stundtals inte känner sig hemma någonstans; han förlorar alltmer kontakten med de gamla kompisarna och han känner sig ofta främmande inför de nya som har helt andra möjligheter att utforma sina liv. Att han heller inte riktigt räknas får han erfara då de nya kompisarna sviker honom genom att helt sonika ändra tidpunkten – utan att fråga Johan – för en länge planerad tågluffarsemester. Johan som måste sommarjobba för att få ihop pengar först, blir lämnad hemma.

När Johan från den vuxnes perspektiv berättar allt detta, har han – liksom jag själv – skaffat en hyfsad akademisk utbildning med socialt anseende. Vi har båda bildat familj med barn (utflugna i mitt fall) och egen bostad.

Det är inget tvivel om att klassresan varit prisvärd, sedd ur ett visst perspektiv. Ur ett annat perspektiv har den till en viss del handlat om att göra sig till och att dölja sådant man i en viss period av livet inte vill skylta med. Priset för det senare kan lätt bli att man inte hör hemma i någondera miljön. För mig, liksom för Johan, var emellertid hemmet och föräldrarna alltid den fasta punkt kring vilken jorden snurrade.

Kategorier
e-reader litteratur

Fjärilseffekt

I mitt förra inlägg skrev jag om en del böcker som jag läst på senaste tiden och det var egentligen meningen att jag skulle skriva något om en av dessa snarare än att utlåta mig om e-böckernas fördelar.

butterfly effect by mindfulness, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  mindfulness 

Jag har mer eller mindre sträckläst Karin Alvtegens bok Fjärilseffekten och jag har redan beskrivit hur jag lånade den en kväll när jag gått till sängs efter att ha läst de korta texter som presenterade boken. Nu i efterhand tycker jag att det är lite underligt att jag ”föll” för den här boken då texterna talade om att författaren skrivit med stora psykologiska insikter. Nu var väl inte formuleringarna exakt så men det stämmer ganska väl med bokens innehåll.

Jag har en bild av mig själv som en som inte begriper sig på psykologiska skildringar av människors förehavanden och jag brukar tänka att det nog beror på min uppväxt där man aldrig hade några mera ingående samtal om hur människor ”mår” som det heter idag. Istället var det mer jordnära ting som dryftades och om någon inte ”mådde bra” så var det nog snarare glada tillrop av typen ”det ordnar sig nog ska du se, tänk inte på det”. Då var det mera begripligt med fysiska åkommor där man faktiskt kunde se orsaken till problemen.

Karin Alvtegen beskriver händelser ur tre personers liv, två kvinnor och en man. Med utgångspunkt i nutid får vi inblick i det som för närvarande sker och hur olika händelser i livet lett fram till nutiden. Fjärilseffekten är känt begrepp som innebär att en rad mer eller mindre slumpartade händelser i tiden liksom bildar en sorts orsakskedja fram till nuet (om inte det hade hänt, hade aldrig o.sv.).

Bodil, en av personerna, har nyligen fått reda på att hon lider av en obotlig nervsjukdom som kommer att kommer att göra henne oförmögen att klara sig själv och inom kort även leda till en säker död. När vi träffar henne har hon efter många år lämnat sin man och tänker ta vara på den tid hon har kvar på ett sätt som hon dittills aldrig tillåtit sig.

Viktoria, som är hennes dotter, en högpresterande yrkesarbetande kvinna  som alltid måste prestera på topp. När hon börjar få problem låter hon sig övertalas att gå till en terapeut och ”vända ut och in” på sig själv. Alvtegen beskriver hur hon inledningsvis även inför terapeuten känner att hon måste prestera så att hon blir godkänd och intressant. Denna inställning kommer dock gradvis att förändras.

Anders, slutligen, är en en framgångsrik arkitekt med en lika framgångsrik hustru i reklambranschen. Av en slump hamnar Anders i ett rån i en guldsmedsbutik där han liggande på golvet – i fosterställning – hotas till livet med en pistol upptryckt mot tinningen. Efter att rånaren har gett sig iväg och när polisen har tagit hand om en del praktiska problem, väljer Anders att återvända hem utan att berätta för sin hustru eller någon annan om vad som inträffat. Gradvis får vi följa hur Anders psyke förändras tills han inte fungerar socialt längre.

De tre beskrivningarna är den yttre ramen men de äger en stor generalitet – så som jag uppfattar det. Jag är också glad att jag kunnat uppskatta det här ”psykologiserandet”; man kan antagligen lära sig en hel del genom att läsa sådana här skildringar.

Egentligen skulle jag väl vilja vända ut och in på lite mer än det jag ovan beskrivit men det vore kanske att förstöra Alvtegens bok för den som vill läsa själv.