Kategorier
ekonomi politik samhälle

Kan det bero på politiken?

DORÉ, Gustave Illustration for John Milt by carulmare, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  carulmare 

Jag kan inte värja mig för tanken att den marknadsliberalism som vi har fått utstå under Alliansen spelar fascisterna i händerna, även om jag faktiskt tror att statsministern själv är en övertygad antirasist, antifascist och antinazist. Men jag tror faktiskt att det är den hårda politiken som gynnar ett fåtal men slår ut ett flertal som är själva grogrunden för olika antidemokratiska  rörelser i samtiden.

En urkraft hos fascismen, enligt Arnstad (läs och lär gärna från hans bok: Älskade fascism) är drömmen om en nation som gått förlorad, alltså ett tryggt samhälle utan fattigdom, utan invandrare och med jobb åt alla. Kort sagt allt som kännetecknar nationalismen. Det är dessa känslor partier med en nationalistisk agenda spelar på.

Under Alliansregeringens marknadsdiktatur har allt fler slagits ut. Det är väl inte alldeles orimligt om arbetslösa, utförsäkrade, sjuka och pensionärer tänker sig tillbaka till något som de förlorat. I ett sådant läge erbjuder olika fascistiska rörelser gärna ett hopp om att man ska få återuppleva den trygghet man en gång hade eller trodde sig ha. För olika rörelser med en nationalistisk agenda blir då viktigt att definiera vilka som står i vägen drömmen.

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Viljan att fördela

Allt mer av den politiska debatten präglas av ekonomiprat där politikerna formligen pucklar på varandra med miljarder som ska spenderas, sparas eller användas på förment bättre sätt. Det är nog inte uteslutet att debattens inriktning gynnar partier som har köp-och-sälj av samhällstjänster som politisk idé.

Vi har fått oss inpräntat att det behövs tillväxt för att välfärden ska säkras men är det så enkelt att ökad tillväxt automatiskt ger ökad välfärd? Är det så självklart att skolan eller vården får bättre villkor om bilföretagen eller restaurangerna gör bättre vinster? Måste det inte också finnas en politisk vilja att se till att överskottet fördelas på något sätt? Men här är det väl nåt jag inte begriper, kanske.

En som verkar begripa sig på såväl ekonomi som politik är Kajsa Ekis Ekman. Hon beskriver i ETC att vår ”BNP per capita är ungefär dubbelt så stor som 1980. Det här betyder att vi skulle kunna ha: dubbelt så bra förskolor och skolor som 1980. /…/ Vi skulle kunna ha dubbelt så bra äldrevård, dubbelt så bra mödravård. Fler bostäder, fler bibliotek, bättre sjukvård”.

BNP finns förstås tillförlitlig statistik på, så där finns väl knappast något att ifrågasätta, men den stora fråga som infinner sig är förstås varför vi inte har uppnått det som Ekman beskriver som möjligt. Tänk om politikerna sa att, ”vi är dubbelt så effektiva, mätt i BNP, som vi var för ett trettiotal år sedan och därför har vi råd att kosta på gamla, sjuka och skolbarn mycket mera; ja, det finns fler områden som t.ex. hela kultursektorn som också kunde få förbättrade villkor.”

Det enkla svaret på att vi istället måste finna oss i försämrade villkor är att politikerna har valt att inte fördela den ökade produktionen så att den kommer dit där den gör mest nytta. Eller med Ekmans ord: ”Det beror på att Sveriges regeringar beslutat att göra det offentliga fattigare och det privata rikare.”

Ekman avslutar sin krönika med att det kommande valet ger oss en möjlighet att vara med och bestämma om hur våra tillgångar ska fördelas. Om vi inte tycker att ”det offentliga” ska utarmas ytterligare genom genom neddragningar eller privatiseringar, tycker jag nog att vi har en del alternativ i det kommande valet.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle sport

Tjäna pengar

Marknaden by Media Evolution, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  Media Evolution 

 

Jag har under lång tid funderat på detta med ”vinst”, vinst i välfärden och vinst i företagsamhet generellt. Nyligen läste jag en artikel av Johan Ehrenberg i Dagens ETC där han argumenterade för att vinst rentav är något skadligt, något som ägare kräver. Något helt annat, enligt Ehrenberg, är ett överskott i företaget så att man kan utveckla, betala löner och även att ha en buffert för oförutsedda händelser.

Nu kan kanske detta tyckas som en ”lek med ord” som en diskussionspartner uttryckte det. Det kan ju vara så att det som vi lite slarvigt kallar vinst faktiskt är just detta nödvändiga överskott som gör att man kan driva och utveckla en verksamhet på ett sunt sätt. Jag tänker dock inte fördjupa mig i denna ekonomiska problematik ytterligare utan ska istället gå till mig själv och försöka utreda min egen position i den här problematiken.

Under de borgerliga regeringsåren har vi fått se en lavin av privatiseringar och utförsäljningar, som innebär att samhälleliga verksamheter ska drivas i företagsform eller av privata s.k. entreprenörer. Sådana företag måste förstås ”gå ihop” eller på något sätt ”löna sig” i den meningen att intäkterna täcker utgifterna. Om detta kan nog de flesta enas. Problemen, i alla fall för mig, är om själva drivkraften är att ”här kan man tjäna pengar”. Då är det något som är fel.

När det gäller utbildning och för den delen även vård och omsorg, har jag svårt att se att det skulle vara möjligt att ”tjäna pengar”. Företag som tillverkar olika varor kan, som jag förstår det, göra verksamheten mer effektiv genom ny teknik d.v.s. man kan producera mer till lägre kostnad. Men hur skulle motsvarande effektivisering kunna se ut i en skola om man inte minskar på kostnader för personal, lokaler och andra kringverksamheter? Här liksom i vården har vi ju sett en rad avskräckande exempel, men detta är inte vad som fokus i just den här funderingen.

Det som jag tror ställer till problemen – för mig – är om själva drivkraften är att ”tjäna pengar” alltså vinster i den betydelsen att man kan ta ut överskottet ur en verksamhet och utnyttja detta för spekulation, skatteplanering eller bara för ren konsumtion. Att driva ett äldreboende eller en skola med avsikten att ”tjäna pengar”, menar jag, måste alltid vara fel. Om någon eller någon organisation däremot vill starta skolor eller äldreboenden utanför den kommunala verksamheten för att man har en innovativ pedagogik eller vill ta hand om de gamla på ett bättre sätt, ser jag inga problem med detta eftersom drivkraften i dessa fall är visionen om en bra och kanske innovativ verksamhet. Jag tror faktiskt att det också har startats flera sådana verksamheter, vilka kommit i skymundan när allt fokus har riktats mot de stora koncerner vars främsta syfte just har varit att ”tjäna pengar” åt aktieägarna.

Nu kanske någon vill göra invändningen: ”Vad är det för fel att tjäna pengar?” Kanske är det min bakgrund som spökar här men jag tycker att det i grunden är omoraliskt att ”tjäna pengar”. Låt mig utveckla detta. Att göra ”business”, ”göra affärer”, ser jag som i grunden omoraliska verksamheter då de inte skapar något mervärde annat än att berika den som gör affärerna, oftast på bekostnad av någon annans ekonomi. Däremot har jag har inga som helst problem med att ett geni som Benny Andersson har tjänat ihop en massa pengar för jag tror inte för en sekund att Benny skriver musik med utgångspunkten att ”tjäna pengar”. Hans främsta drivkraft är skapandet; jag skulle bli mycket besviken om det inte var så.

Men hur är det med orimligt hög betalda idrottsmän (nästan alltid män)? Kan det vara rimligt att man tjänar mångmiljonbelopp på att sparka en boll på en gräsplan eller att mota puckar på en ishockeyrink? Jag tror kanske inte heller att de personer som tjänar astronomiska belopp på dessa verksamheter drivs av att ”tjäna pengar”, åtminstone inte efter ett inledande euforiskt rus där man kan spendera stora belopp på lyxkonsumtion.

”Boven i dramat” – om det nu finns en sådan – är förstås den allestädes närvarande Marknaden och inte idrottsmännen själva. Istället, tycker jag att man borde fundera över Marknadens ”omdöme” om den (hen?) värderar högre att sparka en boll än t.ex. att behandla cancer, göra njurtransplantationer, utveckla nya mediciner eller sköta om gamla. En gång var det också så att socialdemokratin utgjorde en ganska unik kompromiss mellan marknadskapitalism och socialism. Dagens socialdemokrater är dessvärre mer upptagna med att ängsligt snegla på vad som kan ge mest röster än att ta ett grepp på de ohämmade marknadskrafterna.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Avtal som hotar

tpp why so secret? by Public Citizen, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  Public Citizen 

 

Nyligen har vi (i alla fall åtskilliga bland oss) oroats av konsekvenserna av handelsavtalet TTIP mellan EU och USA. Nyligen läste jag i en artikel som anger Wikileaks som källa om ytterligare ett hot mot demokratin – TISA (the trade in services agreement).

Alla nya tjänster i samhället ska, enligt artikeln, finnas tillgängliga på en marknad enligt avtalet; gamla existerande tjänster ska delas upp och bjudas ut på samma sätt. TISA innehåller (enligt skriftställaren) den obehagliga överklausulen att genomförda privatiseringar inte ska kunna återkallas av framtida regeringar på 20-25 år! Enligt artikeln är det samma amerikanska lobbygrupp som agerar för TTIP som är i aktion här. Fy, säger jag! Vad kan vi göra?

Att rösta rätt måste väl vara ett sätt att dra sitt strå till stacken i alla fall.

Kategorier
ekonomi hem politik samhälle

Samhället i tvättstugan

TVÄTTSTUGA by moonhouse, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  moonhouse 

 

En Carl Rudbeck analyserar i SvD den gemensamma tvätttstugan och kommer fram till att den är en omöjlighet; det går inte att hålla sams med grannar. Tuomo Haapala skriver (Fria Tidningen 25 juni) att ett samhälle vars ideologi inpräntat i oss att se varje människa som en konkurrent om bostad och jobb – ett samhälle där människans värde räknas i förmåga att konsumera – leder till att vi blir varandras fiender.

Han beskriver att det inte alltid varit så. Han ger exempel på hur det tidigare, under 60-70-talen, rådde en mera vänlig och hjälpsam stämning. Samhällen med en optimistisk framtidsvision skapade även optimistiska och hjälpsamma människor. När de nyliberala tankegångarna växte fram under 80-talet, förbyttes samarbete till konkurrens och den vanligaste inställningen blev att vinna istället för att samarbeta. Den vanligaste frågan numera är: ”Vem vann?”, oavsett om det gäller musik, politik eller arbetslivet.

Man kan oroat fråga sig om samhället som helhet vinner något på dettta?

Kategorier
ekonomi politik samhälle skola

Välfärd – omöjlig som marknad

Kampanjförberedelser by Socialdemokrater, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Socialdemokrater 

 

I Sverige står den ideologiska kampen hård mellan olika uppfattningar när det handlar om vinst i välfärden. Jag tror att man tryggt kan luta sig mot att det helt och hållet handlar om ideologi då det torde var omöjligt att objektivt avgöra om det ena sättet är bättre än det andra.

Mats Gessebo, ”fritänkare” argumenterar i en artikel för att marknadstänkande inte fungerar inom välfärd utan tvärtom är till skada för samhället. Han har inspirerat till nedanstående.

Inom tillverkningsindustri är det säkert så att flera tillverkare skapar en nyttig konkurrens. Inom skola, vård och omsorg kan man inte tala om en marknad eftersom det centrala i en marknad är att det finns ett ”pris” som köpare måste ta ställning till. Endast i undantagsfall kan den vårdbehövande eller bildningstörstande välja tjänster utifrån pris.

Marknad kräver också säljare och köpare. I perfekta marknader finns många, teoretiskt lika starka och välinformerade aktörer som agerar utifrån varans pris. Vi vet alla att den som är i behov av vård eller omsorg inte är någon stark och välinformerad ”köpare” utom i enstaka fall.

Inom välfärdssektorn har vi numera ”begåvats” med många säljare men där finns inga köpare i ekonomisk mening eftersom det inte finns något pris att ta ställning till!

Kommuner måste betala ett reglerat pris till den som har blivit godkänd som utförare av en viss samhällstjänst (t.ex. skolpeng), men detta skapar ingen marknad i klassisk mening.

Normalt lämnar utförare och tillverkare alltid offert på pris och när affären ska anses vara avslutad. Skolor och andra välfärdsföretag sitter däremot på en sorts tillsvidareavtal om inte särskilt graverande omständigheter får avtalet att upphöra (t.ex. strykjärnsbränningar eller uppenbar vanvård av vårdbehövande). Även om skolföretag naturligtvis kan få brist på elever är risken således minimal jämfört med den som företag i lågkonjunktur löper.

Man kan alltså inte tala om en marknad inom välfärdssektorn. De som fått samhällets uppdrag saknar i prinicp konkurrens.

Skribenten dra härav slutsatsen att välfärd fungerar bäst i naturliga monopol (kommuner, landsting). Att tillåta ideella eller andra idéburna verksamheter (tex montessoriskolor, kooperativ m.fl.) utgör däremot inga problem då de inte drivs av marknadstänkande.

Kategorier
ekonomi politik samhälle språk

Tankevända

Åtskilliga personer vet att jag är har en viss förkärlek för tankevändor som låter oss se det vi tar för givet på ett nytt sätt.

polar opposites by Eyesplash - let
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Eyesplash – let’s feel the heat 

 

Birger Schlaug skriver i Fria Tidningen att partistrategerna i Miljöpartiet har fått kalla fötter då ombuden fick genom ett förslag om att man vill utveckla ett hållbart ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.

Schlaug befarar att de flesta som hörs i den samtida diskussionen om samhället är så fast förankrade i tillväxtnormen att man inte kan se att det inte är själva tillväxten i ett materiellt utvecklat samhälle som ger oss det goda utan att det tvärtom är människors strävan efter ett bättre liv i form av bostäder, sjukvård, utbildning som i stället skapar en tillväxt! (mitt utropstecken).

Vad är ett ”bättre liv”? Schlaug framhåller att mer fri tid, mer kultur, mer social närvaro är att föredra framför ökad konsumtion, ökad stress och mer arbete.

Det förefaller som om detta är ganska djärva idéer alltjämt.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Den liberala paradoxen

How Capitalism + Liberism work by Parco Moggioli, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License

by  Parco Moggioli 

Göran Greider skriver i Dagens ETC att ” ett grundläggande syfte med borgerlig politik är att öka skillnaderna”.

http://www.etc.se/ledare/darfor-erkanner-borgerligheten-inte-att-klyftorna-okar

Samtidigt är det så att när man väl lyckats med detta kan man inte riktigt gå ut med detta i klartext. Här står man alltså inför en sorts dilemma. Med Greiders ord ”uppskattas inkomstskillnader, karriärstegar och större lönespridning (detta märkligt positiva ord för ojämlikhet) eftersom det ger människor incitament…”. Det har varit ett stående argument från borgerligheten att lönestrukturen varit för ”sammanpressad”. När man nu efter flera års ansträngningar har lyckats öka ojämlikheten (”lönespridningen”) föröker man av taktiska skäl förneka dessa fakta.

Greider analyserar också hur ojämlikheten blir ett problem för den som bekänner sig till de libetrala idéerna. Rent idémässigt sker alltid förhandlingar mellan jämbördiga parter. I praktiken är det förstås aldrig så. Den arbetslöse är alltid i underläge i förhållande till arbetsgivaren, den som har mer pengar har alltid mera makt o.s.v.

Därför fungerar inte de liberala idéerna i praktiken. Greider avslutar med att det är  ”oerhört svårt för en övertygad liberal att erkänna inkomstskillnader, trots att det är just det man önskar”.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Avreglerad demokrati?

Energiewende-Demo in Potsdam: Unterschri by Mehr Demokratie e.V., on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Mehr Demokratie e.V. 

 
Världens största frihandelsområde låter bra och det kommer säkert att gynna den ekonomiska tillväxten. Frågan är bara på vilka villkor detta kommer att ske.

Regelharmonisering låter också bra, låter som minskat krångel. Men krångel är som vi vet en definitionsfråga d.v.s. vem som anser något vara krångel. Här kan möjligen finnas olika tolkningar, eller?

Om man läser sådana publikationer som man från borgerligt håll brukar vilja avfärda som ”vanlig vänsterskepsis” eller något liknande, kan man något komplicera den gynnsamma bilden av det kommande lyckoriket med frihandel och ekonomisk tillväxt.

Avregleringar på olika områden och dess konskevenser har vi numera fått känna in på bara skinnet under flera år i Sverige. Om man läser lite utanför den dominerande tidningssfären, är TTIP (det hägrande avtalet) främst avsett att avreglera bort sådant som företagen betraktar som hinder för sin tillväxt. Som vanlig enkel medborgare måste jag erkänna att jag känner en viss oro för sådana målsättningar.

Vänsterpressen varnar för att det är företagen och inte de demokratiskt valda organen som skall avgöra vad som är nödvändiga avregleringar. Likaså talar kritikerna om att företag kan stämma regeringar som inför t.ex. miljöregler som hindrar företagens affärsverksamhet.

Nu kan förstås inte jag som individ ta ställning till vare sig ”avreglerings-” eller ”vänsterpropaganda” utan det som egentligen är mitt ärende här är att en del verkar helt ”sålda” på idén med det här avtalet (”ekonomi-NATO”) utan att ha minsta fundering om ifall det finns några problem med ett sådant avtal.

Jag förebehåller mig rätten att bibehålla en sund skepsis i det här ärendet.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi samhälle skola

Leg. lärare

En klapp på axeln by Johnny Söderbergs nya, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Johnny Söderbergs nya 

Professorn i vårdvetenskap Maria Nyström för ett intressant resonemang om yrkeslegitimation Borås Tidning (24 april 2014) http://www.bt.se/ledare/kronikorer/nystrom-se-upp-om-legitimationen-blir-en-statushojare%284257494%29.gm där hon ifrågasätter föreställningen om lärarlegitimation som statushöjare för lärarkåren.

Nyström tar avstamp i ett resonemang om att legitimation oftast gynnat yrken som redan har hög status framförallt de som innehas av män. Legitimation för kvinnoyrken t.ex. sjuksköterskor innebär alls inte samma statushöjning. Detta borde nog leda till en viss oro när det gäller lärarlegitimation då läraryrket också är kvinnodominerat och (följaktligen?) inte har påfallande hög status i samhället.

En yrkeslegitimation, generellt, innebär att den legitimerade står under samhällets insyn och tillsyn och kan ställas till svars för felaktigheter. I värsta fall kan den legitimerade fråntas sin legitimation om det bedöms att vederbörande utövar sitt yrke bristfälligt. När det gäller läkare och kanske vården generellt, finns sannolikt en viss erfarenhet av att bedöma kvaliteten i yrkesutövningen. Men när det gäller lärare, rör man sig sannolikt i mer obanad terräng.

Jag kan nog föreställa mig att det inte är något större problem om det rör sig om uppenbara missförhållanden eller bisarra lärarbeteenden, men kan man ställa lärare till svars om elever inte blir godkända? Skulle man kunna säga att en lärare undervisar så dåligt att denne borde bli av med sin legitimation? Om det kommer till påtryckningar från olika intressegrupperingar (t.ex. föräldrar, föräldraföreningar), kan det då leda till en indragen legitimation ifall intressgrupperna hävdar en viss ståndpunkt som går stick i stäv med lärarens pedagogiska kunnande. Nyström funderar på om det inte rentav kan vara en fördel för lärare att inte vara legitimerade om detta enbart medför ett delegerat ansvar som man dessutom kan ställas till svars för.

Nyström avslutar inlägget med att om legitimationen skall bli en statushöjare för lärarkåren måste den innebära professionellt ansvar, självständighet och beslutsrätt. Och självfallet – den främsta statushöjaren – en högre lön! Om inte det ökade ansvaret åtföljs av större självständighet och högre lön, blir det liksom en ”klapp på axeln” som inte kostar något.