Kategorier
education teknik

En glad php-novis

Worry Lines by ELTMAN, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  ELTMAN 

 

Man kan lära sig lite av varje om man är engagerad. Detta är ju en värdefull övertygelse för den som har sysslat med undervisning i hela sitt yrkesverksamma liv.

Åtskilliga saker är egentligen inte så svåra men man har ofta en stor respekt för det man inte känner till. En del sysslor ska man naturligtvis bibehålla respekten för och jag avstår alltid från att dra elektriska ledningar hemma. Koppla rör däremot är inte så farligt förutsatt att man har ordentliga avstängningar som gör processen reversibel; blir ungefär som att starta om datorn ifall något skulle gå fel.

Betydligt farligare än att koppla rör känns det att gå in i en php-databas eftersom inget där är lika självklart som några rör och kopplingar. Jag håller ju som bekant igång den här bloggen där jag skriver en massa pladder som i huvudsak intresserar endast mig själv. Sen är det så att jag också följer en Facebookgrupp som just handlar om WordPress och där får man lära sig en massa saker som man inte ens visste att man borde kunna.

I alla fall var det så att jag fick kännedom om en sorts ”säkerhetsskola” som avser att ge grunderna i att säkra sin webbplats mot intrång – ”brute force” och en massa andra konstiga namn. När jag började läsa den, insåg jag snart att vi är väldigt utsatta framförallt för att vi har alldeles för enkla lösenord, men också för att vi loggar in och ut med vanlig ”http” där våra uppgifter sänds okrypterat över nätet. För den illistige med lite kunskaper är det då en tämligen enkel sak att komma över dessa inloggningsuppgifter. För att säkra upp måste man alltså logga in via ”https”, alltså det som man gör till banker m.m. och även till Facebook; anges ofta med ett grönt hänglås framför https. Nu skulle jag alltså försöka mig på att skaffa en säker anslutning för min blogg. Kanske inte så viktigt i mitt fall men väldigt viktigt ifall man handskas med andra människors känsliga uppgifter, vilket jag inte gör förstås.

Eftersom mitt webbhotell erbjuder säker anslutning (t.ex. ssh istället för vanlig FTP borde jag alltså kunna skaffa mig en https-anslutning för bloggen. Jag kollade också med hotellets support. I min ”säkerhetsskola” stod det precis hur man skulle göra; man skulle editera några php-filer och ändra bloggens adress så att den började med ”https” istället för ”http”.

Som jag sa inledningsvis är man lite orolig när man ger sig på sånt man inte känner till och därför hämtade jag hem kopior av de aktuella filerna och reviderade dessa lokalt. Men först hade jag ändrat adressen till https, vilket naturligtvis fick till följd att jag inte kunde komma åt användargränssnittet alls på min webbplats. Utåt fungerade den som vanligt. Svetten började bryta fram. Varför skulle jag ge mig på något som jag inte begrep?

Så under Homeland på tv där de ideologiskt övertygade dårarna tänkte spränga en järnvägsstation började jag leta i WordPressgruppens FAQ. Som i eldskrift läste jag frågan: ”Jag har ändrat adressen på min blogg och nu kan jag inte komma in” Nästan för bra för att vara sant! Där beskrevs att man skulle gå in i php-databasen och leta upp några specifika rader ”site url” och ”home”.

Bävande loggade jag inte på mitt webbhotells kontrollpanel och fann den aktuella databasen, öppnade med mitt lösenord och letade spänt efter de nämnda raderna. Där var den första och nu kunde jag se att adressen var ändrad till ”https”. Med darrande fingrar ändrade jag tillbaka till den utan s. Jag hittade också nästa ställe och ändrade där också, tryckte på ”Enter” och så var det ändrat tillbaka. Kunde detta fungera? Nästan för bra för att vara sant i så fall. Jag loggade lämnde php-basen; det kändes som om jag smög ut. När jag sedan skrev in adressen till min adminsida på bloggen, dök inloggningsrutan upp som den alltid hade gjort och jag kunde logga in som vanligt.

Vilka slutsatser borde man dra av detta, tro? Först och främst ska man nog tänka sig för innan man börjar pilla med det man inte begriper. Men jag tycker också att man inte ska ge upp när man har ställt till det. Att läsa FAQ:s innan man river sitt hår i förtvivlan är en god strategi. Slutligen tycker jag också att man kan tänka att man har lärt sig något och att vägen till php-databasen eller vad det nu kan vara blir lite kortare och mindre farlig nästa gång. Och det kan vara bra för jag har fortfarande inte upprättat den anslutning som var anledningen till allt detta.

Kategorier
education politik samhälle skola

Spuriöst samband

Education experts by AJC ajcann.wordpress.com, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  AJC ajcann.wordpress.com 

 

 

Jag började läsa en artikel i Pedagogiska Magasinet (4, november 2015) med titeln ”gärna en dator men först en bra lärare

Artikelskribenten startar med det intressanta sambandet att det verkar som om mer IT-användning ger sämre PISA-resultat. Nu faller inte författaren – Åke Grönlund – i fällan och tror på någon sorts kasualsamband, utan hävdar istället att bra skolor tenderar att bli ännu bättre med IT medan sämre skolor verkar gå i motsatt riktning med IT (enligt Marc Warschauer). Efter detta börjar tänka själv.

För mig är det självklart att IT måste ha en plats i undervisningen men det handlar inte om att – som Grönlund mycket riktigt påpekar – utan om hur vi använder IT. Idag, när jag ser det hela lite på avstånd, kan jag känna en viss trötthet när jag följer diskussionen om IT och lärande på nätet (för den följer jag alltjämt). Det mesta är sig likt när det argumenteras för metoder och programvaror. I det här sammanhanget brukar jag tycka att jag vet något som de inte vet.

Jag har undervisat i över 40 år, såväl barn som vuxna, ja t.o.m högutbildade akademiker och jag har ännu inte hittat de magiska genvägar som många tror att IT erbjuder. Med detta sagt vore det förstås förödande dumt att inte använda IT då IT kan utöka vår intellektuella kapacitet, vilket förstås också nämns i artikeln. Vi behöver bara se oss om för att inse att i dagens samhälle kan vi inte klara oss utan IT, även om det gick längre tillbaka i tiden. Detta gäller förstås också undervisning generellt.

Undervisning organiseras emellertid ofta ut som man alltid har gjort; människor samlas i salar och lyssnar till någon som kan något. Förutom att man kan frågasätta sådana arrangemang, blir det ganska meningslöst om de som samlats endast halvhjärtat engagerar sig i det som pågår på plats och istället har det mesta engagemanget någon annan stans, en möjlighet som informationstekniken faktiskt erbjuder.

Det är nämligen så – och nu blir jag lite dogmatisk – att lärande innebär oftast hårt arbete. Är man entusiastisk inför något och tycker det är roligt underlättar detta givetvis, men ibland får man ”bita ihop”. Hårt arbete kan handla om att läsa många och långa texter, slita med matematiska problem eller annat. Framförallt handlar det om att själv kunna åstadkomma något som ett resultat av det hårda arbetet. Alla som gjort detta vet att det i högre grad handlar om att pusta, stånka och ”slita sitt hår” än att kolla uppdateringar på sociala medier under den tid man förväntas åstadkomma något med relevans för den aktuella utbildningen.

För många år sedan skrev jag i en skolverksrapport att ”eleverna tar med sig sina fritidsvanor in i skolan”. Jag tor att denna insikt kan ha ännu större aktualitet i dag då nätet och den mobila teknologin erbjuder åtskilligt flera möjligheter till privata utflykter än vad som var möjligt då för ett femtontal år sedan.

Som en följd av ovanstående funderingar ser jag några (men gärna flera) argument som förtjänar att diskuteras lite mera ingående:

samlar man elever/studenter i en sal måste denna samling vara oundgänglig och då måste man delta med hela sin kognitiva förmåga

ska lärare/kursledare meddela information som redan finns att tillgå på andra ställen bör samling ifrågasättas eller motiveras med oundgänglighetskraven ovan.

undervisning på olika nivåer bör vridas mer mot produktion än konsumtion

Att säga att IT försämrar PISA-resultaten är en alldeles för enkel förklaring, en sådan som sensationshungrande journalister gärna slickar i sig men det är en lättköpt sanning som ”vi som vet något mer” bör distansera oss ifrån.

Kategorier
arbetsmarknad dokumentär education ekonomi forskning klass miljö samhälle

Spännande etnografi bland punktmarkerade svarta

NCIS: Los Angeles by On Location in Los Angeles, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  On Location in Los Angeles 

 

 

Det är dessvärre inte ovanligt att vi hör i våra svenska etermedia hur svarta amerikanska ungdomar har råkat illa ut eller rentav skjutits av den amerikanska polisen. Inte sällan brukar oroligheter och berättigad indignation åtfölja sådana händelser.

Polisen i vårt land har såvitt jag kan bedöma varit ganska restriktiv med sitt skjutande om man ser bakåt i tiden. På senare år har det – utan att jag kan någon statistik – oftare hänt att polisen har använt sina tjänstevapen. Det verkar emellertid alltjämt vara en stor skillnad mellan den amerikanska polisen och den svenska.

En artikel i en tidning där man hävdade att om man vill ”förstå det amerikanska samhället”, speciellt en del av detta, kunde det vara lämpligt att läsa Alice Goffmans JAGADE – livet på flykt i en amerikansk stad.

Goffman ger en både skrämmande och initierad skildring av livet i en svart stadsdel i Philadelphia där polisen har föresatt sig att ”punktmarkera” de individer – oftast yngre män – som befinner sig i juridikens gränstrakter.

För en person här i Sverige som inte haft något att göra med rättvisan är det nästintill omöjligt att förstå hur polisen mer eller mindre förföljer sin målgrupp. Jag antar att man skulle kunna argumentera som så att om man nu uppförde sig laglydigt så har man väl inget att frukta. Men efter att ha läst Goffmans bok inser man lätt att det är ett alldeles för enkelt resonemang.

De som kommer på kant med rättvisan gör i allmänhet detta i tidig ålder och om det är i något fall som ”det sociala arvet” blir tydligt så är det för dessa människor. De flesta är arbetslösa och försöker tjäna lite pengar på att sälja knark i liten skala.

Har man väl åkt fast en gång är man i princip fast i fortsättningen eftersom polisen när som helst kan stoppa personen på gatan, göra husrannsakan – även mitt i natten – och riva sönder hela lägenheten för att försöka hitta vapen och knark men också – det blir tydligt i boken – för att utöva en sorts terror mot de individer man har satt sökarljus på.

Under bokens flera hundra sidor åker huvudpersonerna ut och in i häkte, betalar borgen och väntar på rättgång. Under tiden är man belagd med restriktioner som att inte köra bil, inte dricka alkohol och naturligtvis inte bruka narkotika. Kan man inte betala eller missar ett datum ”åker man in”.

I allt detta beskriver Goffman en sorts solidaritet mellan människorna då de varnar varnar när polisen är i närheten och in åtskilliga fall kommer offret undan genom att hitta gömställen i den stad som de känner som sin egen ficka.

Det är emellertid inte lätt att skydda sin kära och nära, inte för mödrar och inte för flickvänner med barn. Den flicka som skyddar en brottsling löper ständigt risk att barnet omhändertas av sociala myndigheter; den mor som skyddar sin son löper risk att trakasseras under dygnets samtliga timmar, att få sitt hem förstört eller att bli av med försörjningsstöd.

Att ange någon är svårt belastande men ibland kan mödrar och flickvänner göra detta av rent taktiska skäl då de inser att det är säkrare för den efterlyste att ”sitta inne” än att försöka klara livhanken på gatan. Det är nämligen inte bara polisen som man kan behöva hålla sig undan för. Gängrivalitet visar sig bokstavligen vara livsfarligt. Skjutningar är vanliga.

Polisens jakt på kriminella leder ibland till en sorts informell ekonomi. Fångvaktare ser inte sällan en möjlighet att förtjäna lite extra pengar genom att sälja förmåner till de intagna. Den som är ”ren” kan göra affärer av lite ovanligt slag. En tobakshandlare i boken varken röker, knarkar eller super och kan därför tjäna sig lite extrapengar genom att sälja ”rent piss” till de som ska lämna prov. Det beskrivs ingående hur pisset värms till lagom temperatur och tejpas fast på insidan av låret i en liten plastpåse som sedan kan få bli till den misstänktes prov.

För den som är intresserad av etnografi har boken en fyllig beskrivning av hur Alice Goffman har gått till väga. Mest intressant är här hur hon ”enter[s] the field” som jag tror det hette när jag själv studerade etnografi under min forskarutbildning.

Att ta sig in i den här miljön för en vit medelklasskvinna är något av ett konststycke. I det här fallet började det med att hon gav privatlektioner för att en elev skulle klara ett test i skolan. Sen skedde en del händelser både som turliga händelser och beräknade aktiviteter. Efter ett tag skaffade sig Alice Goffman en lägenhet i området och blev en pålitlig vän för de boende och deltog i deras vardagsliv samtidigt som hon var till god hjälp i deras kamp mot myndigheterna. Hon beskriver i boken att hon förändrades och började tänka som invånarna i stadsdelen; hon kände på sig när polisen var i antågande och blev på sin vakt. Längst gick hon kanske när hon åkte med en av huvudkaraktärerna som var beväpnad och letade efter den som skjutit ihjäl en av bokens huvudpersoner. Det blev som tur var ingen skjutning den gången, skriver hon.

Fotnot
Flera har säkert, liksom jag, funderat över hennes efternamn och mycket riktigt är Alice Goffman dotter till framlidne Ervin Goffman och Gillian Sankoff. Efter Ervin Goffmans död adopterad av den likaledes kände William Labov.

Recension i GP: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2700719-alice-goffman-jagade-livet-pa-flykt-i-en-amerikansk-stad

Kategorier
education politik samhälle

Om en döende intellektualism

Intellectual Property - A Free Stone Tex by duiceburger, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  duiceburger 

 

 

Varken jag själv eller någon som känner mig skulle ge mig epitetet ”intellektuell”. Även om jag både har arbetslivserfarenhet från ett s.k. intellektuellt yrke och en hyfsad akademisk utbildning, ligger det inte riktigt för mig att engagera mig i alltför lärda (eller förment lärda) diskurser. Snarare dras jag till mer konkreta och fysiska aktiviteter som paddling, skidåkning och även fotografering och lite körsång.

Detta innebär förstås inte att jag är en ”sportfåne” även om jag kan snöa in på väldigt specifika saker som hur man smartast byter hand på skotet vid stagvändning med jolle, hur man gör frånskjut med ”double push” vid inlinesåkning, hur man hittar den perfekta armvinkeln vid stakåkning eller hur man koordinerar kropp och paddel vid en roll med kajaken. För att nu bara nämna några bisarra nörderier.

Fotointresset startade väl någon gång i femtonårsåldern då alla kameror var manuella så att man var tvungen att begripa vad man gjorde innan man tryckte av. Dessutom fotograferade man ju med film – färg eller svart/vitt – vilket gjorde att man inte kunde fotografera lika ”tanklöst” som idag.

Då jag under många år skolats i sociokulturella tänkesätt inser jag förstås att inga av de ovan nämnda aktiviteterna är att betrakta som rent praktiska och därmed befriade från intellektuella komponenter. Likväl kan man ibland tala om intellektualism som företeelse – som något positivt – och då som en motsats till det aningslösa; den populistiska magkänslan.

En sådan motsättning beskrivs intressant i en artikel med titeln Intellektualismen är döende i väst av Martin Holmquist (FT 28 okt, 2015) där han berättar om den kinesiska konstnären Xiaolu Guo som växte upp i Kina med en radikal konstnär till far och med en mor som var hängiven maoist (som t.o.m. anger fadern!).

XG får till slut chansen att komma till det Väst som hon beundrade för 60-talets starka intellektuella patos. Idag är hon brittisk medborgare och kan utifrån se det ekologiska förfallet i Kina. Vad som emellertid upprör henne än mer är utarmningen av den västerländska kulturen där ”intellektualismen är döende”.

Numera ser det radikalt annorlunda ut än det som hon beundrade; nu är allt kommersialiserat. Folk i gemen skrattar om man råkar tala om de intellektuellas makt i Storbritannien; det betraktas som ”omodernt och dumt”. Konsumtionssamhället tar över och tvingar fram nya uttryck och tänkesätt. Hon ser att de som sysslar med konst och litteratur är extremt självupptagna; det gäller att skapa sin egen nisch (varumärke?). Livet i väst idag är på många sätt raka motsatsen till den bild som Xiaolu hade som ung.

Om jag tänker ett varv till på detta, inser jag att även vårt samhälle är genomkommersialiserat- vi ska ha ”mer pengar i plånboken” – och att intellektuell verksamhet – bildning – inte står särskilt högt i kurs. Men kanske är det också så att Xiaolu hade en naiv bild, inte bara av de intellektuella i väst utan också av samhällsutvecklingen.

Jag erinrar mig i detta sammanhang en liten episod från min lärarutbildning. Vi hade samhällskunskap eller vad ämnet kunde ha hetat och vid något tillfälle hävdade jag tvärsäkert att i framtiden, när vi som var unga tagit över olika samhälleliga verksamheter, så skulle det inte bli krig och konflikter; vi var helt enkelt för insiktsfulla för detta. Jag tror att jag faktiskt var övertygad om att jag hade rätt.

Idag, när vi har facit, inser vi förstås alla hur fel jag hade; numera är det värre än någonsin. Konflikter, ojämlikhet och en ohämmad kapitalism är dessvärre utmärkande för även vårt samhälle idag.

Idag handlar även politiken främst om att köpa röster i bästa kapitalistiska anda medan ideologiska (intellektuella idéer om samhället) spelar en underordnad, för att inte säga tynande roll.

Även för en vänsterregering.

Kategorier
education samhälle språk

Vårt pratande

Communication by meandmybadself, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  meandmybadself 

 

 

 

Ända sedan jag – för länge sedan – träffade på begreppen disputational talk, cumulative talk och exploratory talk, med den ungefärliga betydelsen: vinna, jamsa med och utforska tillsammans, har jag tyckt det vara intressant att karakterisera olika drag i människors sätt att kommunicera (se t.ex. https://thinkingtogether.educ.cam.ac.uk/resources/5_examples_of_talk_in_groups.pdf).

Jag tror nog att vi alla känner någon som till varje pris ska ha rätt i varje diskussion och liksom måste besegra motparten. Likaså känner vi nog också de som inte kommer med några egna argument utan bara håller med och lägger till mer av samma sak. Det tredje sättet att tala, det sonderande, utmärks däremot av att båda parter lyssnar på varandra, att man uppmuntras presentera sina åsikter även om de avviker från motpartens och att man slutligen kommer till ny insikt eller att man i alla fall förstår och accepterar den andres ställningstagande.

Det var därför med en sorts aha-upplevelse som jag läste en artikel om Non Violent Communication, NVC, beskriven som ”ärlig och empatisk kommunikation” (Landets Fria 15 juli 2015 av Lislotte Bergenzaun Abel).

Artikelskribenten menar att vi historiskt har en tendens att agera som att ha rätt eller fel (tänk på politiker!). Som stressade fokuserar vi gärna på bra eller dåligt; vi tolkar i svart eller vitt, flykt eller försvar. Artikelskribenten säger att vi fungerar ungefär som spädbarn.

Som vuxen bör man lära sig att känna igen tillstånden av stress och inte automatiskt skylla på någon annan och genast gå i försvar. Detta bygger förstås på att att man är ärlig med sina egna känslor och också empatisk inför andras, men också att motparten har motsvarande förmåga att lyssna och känna igen symtomen utan att direkt gå till angrepp. Grunden i NVC är att lyssna på egna och andras behov (se checklista över behov). Trots allt måste man lära sig att det trots träning inte alltid blir som man vill. Ibland kan man hitta kompromisser, ibland får man inse att man inte kan komma längre just nu. Det övergripande målet för NVC är att reda ut konflikter och uppnå fred, ömsesidigt och inom sig själv.

Jag hade faktiskt inte träffat på begreppet NVC innan men en sökning på Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication) bjöd på en hel del intressant läsning om detta.

När man läser artikeln i Wikipedia, är det inte utan att man kan känna sig lite ertappad. Här listas bland annat sådant som blockerar kommunikation: moralistiska omdömen (handlar fel eller illa), krav (skuldbeläggande, bestraffning), förnekande av eget ansvar (hänvisning till vaga opersonliga skäl). Lyckligtvis finns också kommunikationsbefrämjande förhållningssätt såsom självkännedom, empati och ärlighet när man uttrycker sig.

Jag tror nog att det finns en hel del som man borde träna på här eller för att uttrycka sig rakt och ärligt: sånt som jag själv borde träna på.

Grundläggande behov (fnvc.se)

1. trygghet
2. försörjning
3. förståelse
4. uppskattning
5. frihet
6. identitet
7. delaktighet.
8. avkoppling
9. kreativitet

Kategorier
e-reader education skola

Tala i text

omslagJag har gjort en sorts klippbok där jag har samlat inlägg från en nätkurs på högskolenivå.

I mina nätkurser sedan millenieskiftet har jag skrivit ”kilometervis” med text i diskussionsforumen. Dokument kan man ibland återanvända i kommande kurser med smärre revideringar men själva diskussionsinläggen, där det sannolikt kan ha funnits ett eller annat ”guldkorn” under åren, går i allmänhet förlorade framförallt för att det är en tidsödande process att återvinna det omfattande materialet men också för att det har varit svårt att bestämma sig för ett hanterbart format.

Under min senaste nätkurs bestämde jag mig för att verkligen försöka utvinna något av allt det som ”sagts” i text under en termin och jag valde att hämta detta med hjälp av ett tillägg i Firefox kallat GrabMyBooks, vilket konverterar inläggen till formatet EPUB som är det mest generella e-boksformatet. De olika delarna har sedan vidare redigerats något i e-bokeditorn Sigil (kan hämtas gratis på nätet).

I del I – Att befinna sig i flödet – vill jag visa att det sker ett kontinuerligt flöde på nätet av ny kunskap inom det specifika område som kursen behandlar och jag tipsar därför deltagarna om värdefulla webbdokument som jag antingen hittat själv eller fått via mina kontakter. Den didaktiska tanken med detta är att man måste bygga upp ett nätverk av relevanta kontakter – ’spanare’ – som ser mer än vad man själv kan se. Hela tiden strömmar ny information in och man inser gradvis (och ofta motvilligt) att man inte kan ta del av allt. Man måste också vänja sig vid att själv ta ställning till relevansen av informationsflödet, en speciellt viktigt förmåga när man inte längre går på kurs.

I del II – Vi pratar på – har jag samlat inlägg som jag själv har gjort i de nätburna diskussionerna. Av förklarliga skäl förekommer enbart mina inlägg, inte för att de skulle vara viktigare utan helt enkelt för att man inte publicerar andras texter utan lov.

Läsaren kan möjligen tycka att diskussionerna ibland rör ämnen som rimligen inte hör till själva kursinnehållet. Med många års erfarenhet av nätkurser – ända sedan millennieskiftet – hävdar jag att ett visst mått av ”skitprat” är nödvändigt för att lösa upp deltagares ovana, motstånd eller rädsla att kommunicera i skrift där andra kursdeltagare ska läsa vad man själv har skrivit. Det är inte alls ovanligt att även högskoleutbildade deltagare oroar sig för att inte kunna ”forumlera sig” på ett bra sätt eller att skriva något som verkar dumt.

Jag har därför valt att försöka bli en rollmodell och inte enbart visa upp ”min oerhörda beläsenhet” utan att också tala om vardagliga händelser och annat med relevans för vårt kursarbete. Själva boken är ett omfattande dokument som kan laddas ner från:

http://alejon.se/books/tala-i-text.epub

Boken publiceras under Creative Commons, Erkännade, Dela-lika, Icke-kommersiell (BY, SA, NC)

Kategorier
education hem politik samhälle skola

Skolan – ett system med många komponenter

The Machinery Of Progress by Jeremy Brooks, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Jeremy Brooks 

 

 

Jag läste ett inlägg på nätet om Pisa och sjunkande matematikresultat för svenska skolelever och jag hade ingen direkt avvikande uppfattning i det här frågorna.

Det är emellertid en faktor jag nästan alltid saknar i skoldebatten. I denna finns ett antal olika aktörer; de som oftast kommer till tals är politiker som talar om resurser, skolval, IT och sånt strukturellt; rektorer oroar sig för resultaten och vill inte sticka ut genom att skolan får dålig statistik och ställer därför krav på lärare att de ska komma på något eller i värsta fall godkänna lite oftare. Lärare talar också om resurser men kanske mer konkret i form av de inte kan ha hur stora och disparata grupper som helst. Föräldrar oroar sig – med rätta – för sina barns kunskaper och välbefinnande och kräver att ”skolan” ska lösa det ena eller andra problemet.

Det finns alltså en rad krav och förväntningar på olika nivåer i systemen. Förvånansvärt nog är det väldigt sällan det ställs krav på dem som undervisningen riktar sig till d.v.s. eleverna. Om man nu ser ”skolan” just som ett system där olika komponenter ska samverka för att systemet ska fungera optimalt (detta vet säkert ingenjörer mer om än jag) så måste alla komponenter verka som avsett.

Jag tror att lärare och rektorer gör så gott de kan. Politiker gör säkert så gott de kan också men de kan inte så mycket och kastar därför ofta grus i maskineriet genom att försöka styra så att de stör funktionerna.

Återstår så eleverna själva. Av dessa krävs förstås att de regelbundet infinner sig, gör det de förväntas göra i form av deltagande i lektioner, genomförande av olika uppgifter och en anpassning till olika tidsplaner. Allt detta fungerar förstås mer problemfritt om man smörjer med en god skvätt motivation för uppgiften och rollen som elev.

Om jag skulle våga mig på en slutsats om varför skolan har blivit som den är så tror jag att det först och främst är det katastrofala systemet med kommunalisering av skolan; denna kan t.o.m. vara mer skadlig än den osmakliga kommersialiseringen av skolan i form av s.k. friskolor. För det andra tror jag att elven själv har en stor del i skolresultatens nedgång. Det är omvittnat att just elevkomponenten i skolsystemet inte fungerar på ett sådant sätt att hela systemet fungerar optimalt. Kanske har vi lurat de stackars eleverna när vi har förespeglat dem att det ska vara så roligt och enkelt nu när vi har IT-verktyg så att man inte behöver anstränga sig. Ivrigt påhejade av föräldrar som ser utbildning som något man ”köper” och kan klaga på, blir eleven på något vis fri från ansvar att själv ”kavla upp ärmarna” och ta i när det kärvar.

Jag är medveten om att detta sätt att se på problematiken är förskräckligt politiskt inkorrekt dessvärre.

Kategorier
education politik samhälle skola

Vetenskapligt förhållningssätt

Education-Journals by Wiley Asia Blog, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Wiley Asia Blog 

 

 

Jag var kanske lite för snabb när jag utnämnde Alvessons artikel i Pedagogiska Magasinet (1, 2015) till ”outstanding”. När jag återvänder till tidskriften i fredagens bastubad, finner jag ytterligare  relevanta artiklar på temat om vetenskaplighet och undervisning. I skrivande stund har jag inte läst alla  men jag ”klipper” några citat som fångar min uppmärksamhet.

”Forskningen kan inte göra att pedagoger och lärare slipper använda sitt omdöme i konkreta situationer” skriver Nils Arevik.

Pernilla Nilsson skriver att ”forskning om undervisning inte kan bedrivas på lärarna utan med lärarna. Att erbjuda lärare möjligheter till reflektion, kollegialt samarbete och analys av praktiken är centralt”.

Här finns, som jag ser det,  en viss risk för ”floskulöst” tal som Alvesson beskriver men jag väljer att  tro att Pernilla Nilsson har tänkt igenom detta. För mig betyder detta ungefär: försök inte utnyttja lärarna i mätbara aktiviteter utan lita på att de klarar sitt jobb om de får vara ifred!

Att förskolan är central är givetvis själklart för den med barn (eller barnbarn) som omsider ska börja där (konstigt att man inte tänkt på detta sedan de egna barnen var små).

Linda Rönnberg skriver att vi inte kan ”visa på någon enkel relation mellan inspektion och elvernas resultat (jfr Alvesson, min kommentar)”.

Slutligen tillåter jag mig att fundera lite över mig själv. Undrar varför jag blev så ”till mig” av just det här numret av Pedagogiska Magasinet? Normalt brukar jag bara förstrött (trött?) bläddra igenom tidskriften för att se om någon av mina tidigare kollegor har bidragit med något. Därutöver läser jag alltid vad Ingrid Carlgren skrivit eftersom hon alltid varit en stor inspiration för mig.

Jag vet att detta med vetenskaplighet i undervisning har gett upphov till massor av funderingar hos mig eftersom jag i någon mening kan hävda både praktiken och vetenskapligheten med ungefär samma tyngd då jag under mina drygt 40 år i undervisningens tjänst tillbringat  ungefär lika många år i skolan som på universitetet.

När mina kollegor med viss självklarhet utbrett sig om vad ett vetenskapligt förhållningssätt innebär, har jag nästan alltid blivit tyst, ibland för att jag misstror de självklara utläggningarna och ibland av oro för att det är något jag inte begriper. Kanske är det av sådana skäl som jag ”gick igång” på de här artiklarna och nästan kände det som att, äntligen är det någon som har begripit, när Alvesson skriver att det kanske inte är vetenskapligheten eller inspektionerna som löser skolors sätt att fungera i vid mening.

(Undrar varför de använder smältlim i tidskrifter? Efter en timma i bastun har tidskriften förvandlats till en kortlek :-))

Kategorier
education politik samhälle skola språk

Kosmetiskt tal med floskelprägel

Teaching is...? by pipcleaves, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  pipcleaves 

 

 

Mats Alvesson skriver i Pedagogiska Magasinet (Nr 1, februari, 2015) en av de intressantaste artiklar jag läst på länge där han ställer sig skeptisk till ”mantrat” att skolan ska använda sig av ett ”vetenskapligt förhållningssätt”.

Alvesson är kritisk på främst tre punkter:

  • den vetenskapliga kunskapen inom området är oftast osäker, ideologisk färgad och knappast generaliserbar
  • det är orealistiskt att förvänta sig att lärare ska förhålla sig vetenskapligt
  • i en skola med arbetsmiljö- och disciplinproblem är det inte alltid den vetenskapliga grunden som är central

 

Vilken vetenskaplig grund är det Skolverket tänker sig? undrar Alvesson. Han menar att det är avgörande huruvida skolans medarbetare har en gemensam stark tilltro till en viss uppfattning om vad en bra skola innebär. Konsekvensen av detta blir att man inte bör sätta sin tilltro till universella formler för hur den goda skolan ska vara utan att man bör tillåta och uppmuntra variation. Skolor kan vara framgångsrika på olika sätt utan att de följer ett visst recept.

Hur skapas då en sån god organisationskultur? Jo, genom ”selektiv rekrytering”, ett viss ”motstånd mot formalia och standardiseringsideal”, ett ”vardagsnära arbete med praktiken”, tryck att ”följa lokala normer” och en viss ”intolerans för avvikelser”.

Alvesson menar att kraven på likriktning är ett stort problem i skolvärlden och att man använder ett kosmetiskt tal. Floskelpräglade försök till samsyn (”värdegrund”) gör att skolor aldrig enas om kring något distinkt och genomtänkt.

En skola med bra resultat och tecken på trygghet och trivsel – säkerställda genom externa bedömningar (inte genom glädjebetyg!) – borde helt enkelt lämnas ifred, befrias från Skolinspektionens fokus på regelföljande istället för fortsatt utveckling.

Om en skola inte fungerar ska den naturligtvis få stöd, men man kan fråga sig, menar Alvesson, om undervisning på vetenskaplig grund/förhållningssätt inte i själva verket drar uppmärksamhet bort från arbetsmiljö- och disciplinproblem i skolan. Att lösa sådana problem handlar inte i första hand om att ta till sig forskningsrapporter.

Avslutningsvis skriver Alvesson att det stor risk att ”undervisning på vetenskaplig grund” blir ännu ett mantra och en from förhoppning.

Kategorier
arbetsmarknad education politik samhälle skola

Bildningens undflyende mål

Reader by h.koppdelaney, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  h.koppdelaney 

 
Här kommer några korta reflektioner utifrån Anders Burmans ”Vårt oändliga behov av bildning” i S.O.S. (http://www.skolaochsamhalle.se/tavlan/anders-burman-vart-oandliga-behov-av-bildning).

Bildning är väl numera ett utsorterat begrepp i vår resultat-och betygsfixerade skola. Själv var jag med under den spännande diskussioner vi förde utifrån det digra utredningsmaterialet ”Skola för bildning”. Från min dåvarande position kändes det som något väsentligt.

Burman skriver att paradoxalt nog är det bara Kristdemokraterna som talar om bildning idag men då utifrån en syn på bildning som någon sorts klassiskt bildningsideal som tar avstånd från relativism och istället vill återupprätta disciplin och auktoritetstro.

Detta är den raka motsatsen till den bildning som Burman argumenterar för, nämligen sådana kunskapsprocesser som kan förändra oss på ett genomgripande sätt. Kort sagt: bildning innebär att växa som människa och den har inget slutmål; den överskrider helt enkelt vår tids mål- och resultatsfetischism.

Bildning handlar inte i första hand om att producera arbetskraft till marknaden utan bildning handlar om att människor blir aktiva samhällsmedborgare med ansvar för sig själva, andra och naturen. Medborgare som kan förstå världen och kanske rentav strävar efter att förändra den till något bättre.

Den spännande fortsättningen på denna diskussion skulle jag vilja se i samhällsdebatten. Hur åstadkommer man bildning värd namnet? Vad motverkar bildning?