Jag läser i Lärarnas tidning, Nr 3/19 att forskare från Lunds och Göteborgs universitet har kartlagt effekterna av förstelärarreformen. Den ene av forskarna är forskare inom professionell styrning i organisationer. Vad den andre har för forskningsintresse framgår inte av artikeln.
Bakgrund
De båda forskarna har genomfört sin forskning på 7 skolor från förskola till gymnasium i tre kommuner under åren 2014 till 2018. Detta är möjligen ett något för litet material att dra vittgående slutsatser utifrån men som före detta kvalitativ forskare kan jag godta det som en sorts pilotstudie. Då blir jag lite mer tveksam inför den rudimentära metodredovisning som ges.
Forskarna har inte – enligt artikeln – intresserat sig för ”folks känslor” inför förändringen (reformen) utan hur ”den påverkat de anställdas arbetsuppgifter”.
En upptäckt som görs är att lärare är känsliga för hierarkier medan sådana upplevs som ganska odramatiskt i de flesta andra professioner. Jag ska återkomma till detta nedan.
Resultat
De här resultaten tycker sig forskarna kunna presentera: Förstelärarreformen kan frigöra tid och avslasta rektor och lärare. Förstelärarna har övertagit det pedagogiska ledarskapet. Förstelärarna driver projekt och fortbildning. Förstelärarna leder lärare i samtal. Förstelärarna gör administrativa uppgifter.
Sammantaget leder detta till att ”vanliga” lärare fokuserar mer på arbetet i klassrummet. Och som kronan på verket: makten över professionsfrågor hamnar i högre grad hos lärare och förstelärare än hos rektorer och skolförvaltningar. Härmed kan man säga att reformen ökat lärarnas autonomi, säger forskarna.
Allt detta låter ju väldigt bra och det verkar som om idén med förstelärare blivit en succé. Nu finns förstås en liten risk att den journalist som beskrivit forskningen förvanskat eller dragit egna långtgående slutsatser men låt oss anta att journalisten har återgett forskningen så objektivt som möjligt.
Själv läser jag utifrån många års lärarerfarenhet med den förutfattade mening denna ger mig; jag har alltid känt mig kritisk till ”detta med förstelärare” även om det inte fanns under min tid i skolan. När nu detta är klarlagt, ska jag redovisa min läsning.
Reflektioner
Lärarna är känsliga för hierarkier på ett sätt som inte andra yrkesgrupper som t.ex. vårpersonal är, står det i artikeln. Jag tror inte att lärare har något problem med att det finns personer med speciella ansvarsområden såsom rektor, studierektor, tillsynslärare, ämnesansvarig etc. Alla de här befattningarna är knutna till specifika uppgifter och ”historiskt” accepterade. Jag tror däremot att försteläraren kan bli som en sorts ”gökunge” i ett kollegium, någon som på oklara grunder upphöjs till att bli för mer än de övriga kollegorna. Det är nog inte hierakin i sig som ifrågasätts utan grunderna på vilka försteläraren kommer till. Här finns ingen lång tradition att luta sig emot och risken är stor att ”de vanliga” uppfattar att någon har upphöjts till förstelärare på oklara eller orättmätiga grunder.
Eftersom forskningsmetoderna inte framgår av den lilla artikel jag läst, sätts min fantasi igång. När det står att de inte har intresserat sig för ”folks känslor” utan hur reformen ”påverkat de anställdas arbetsuppgifter”, ringer det många varningsklockor hos mig; resultaten är helt enkelt för bra.
Vilka data har forskarna tagit del av? Förstelärarna har övertagit pedagogiskt ledarskap, de driver projekt och leder de andras fortbildning. Var hittar man sådana uppgifter? Jo, hos skolledning och i olika dokument där man formulerat förstelärarens uppgifter. Alla vi som någon gång arbetat i skolmiljö vet att det kan vara långt avstånd mellan vad som skrivs i dokument, vad som sägs eller vad som med fagert tal frambesvärjs.
Jag har väldigt svårt att tro att det av datamaterialet direkt framgår att ”makten över professionsfrågor” hamnar hos lärare och förstelärare och att lärarna har fått större ”autonomi”.
Men som en av mina kloka professorer brukade säga: Man måste alltid vara öppen för att man kan behöva ändra sin uppfattning inför vederhäftiga resultat. Men tills dess förbehåller jag mig rätten att vara kritisk mot resultaten.