Månadfebruari 2019

Maktlös konsumentpatient med användbara tänder

suddig bild av tänder
Tandstatus

Försatt ur stridbart skick i ryggläge och med en enorm strålkastare i ansiktet åhör jag hur min tandläkare med fast stämma och med främmande terminologi ger sina order till den talsyntes som registrerar resultatet av hennes inspektion. Jag får ett bestämt intryck av att hon besöker en sådan där – av mänsklig dårskap – krigshärjad plats som man kan se på tv-nyheterna och att hon nu lägger ut koordinaterna för ett kommande anfall mot fienden … och mot min ekonomi.

Nu hör jag lyckligtvis till de 79% av befolkningen ”med eftergymnasial utbildning” som (hittills) har möjlighet att regelbundet kosta på sig tandvård men ”smakar det så kostar det”. Jag har förvisso inget ”filmstjärneleende” men saknar heller inga tänder och har varken tandvärk eller karies. Några tuggtänder som genom den tidiga barndomens amalgamfyllningar spruckit eller blivit irreparabla har krönts med skinande blanka – och dyra – kronor som på ett elegant sätt integrerats bland de inhemska tuggarna.

Efter rekognoseringsrundan där det getts kommandon, skrapats, grävts och blåsts verkar det som om bastionen förefaller intakt. På ytan! Man ska inte tro att allt är frid och fröjd bara för att alla tänder sitter på plats och att det inte är några hål att laga. Nej då, under ytan – osynligt och obegripligt för gemene man – kan finnas ”försåtsmineringar” i form av fickor, fåror, lömska bakterier och tandsten. Allt detta kommer garanterat att få konstruktionen på fall om det inte oskadliggörs. Regelbunden utgrävning med åtföljande undervisning (!) och täta återkommande besök anbefalls. Men eftersom jag köper min tandvård – hos en privatpraktiserande tandläkare – är valet förstås mitt.

Att laga tänder som gått sönder – så länge man har råd – känns fullständigt naturligt. Att däremot låta sig behandlas för något som man inte själv har möjlighet att avgöra behovet av är mycket svårare. Att jag dessutom går till en privattandläkare gör att mina tankar går till Yrjö Engeströms aktivitetsteoretiska trianglar där han visar på olika dilemman. Ett av hans exempel handlar om privatpraktiserande läkare som måste stå inför dilemmat mellan att tjäna pengar på sin verksamhet och att ha så friska patienter som möjligt. I min tandklinik finns mycket fina ”grejer” och jag tänker att det nog måste dras in en hel del pengar för att få den att gå runt.

Att köpa tandvård är heller inte detsamma som att köpa frukt på ICA. Är jag missnöjd med ICA:s frukt, går jag till Coop eller någon annan. Eftersom jag själv kan avgöra fruktens kvalitet, har jag ”konsumentmakt”. Att utöva konsumentmakt när det gäller tandvård är betydligt svårare, eftersom jag för det första inte kan avgöra om mina tänder verkligen håller på att lossna på grund av ”tandlossningsfickor” samt för att jag faktiskt tycker att min nuvarande tandläkare är bra och därför inte gärna går till ”vem-som-helst” som säger sig kunna erbjuda tandvård. Sammanfattningvis: konsumentmakten är svår att utöva när det gäller tandvård och man blir antagligen kvar. ”Man vet vad man har men inte vad man får”. Och vad det kostar!

Alla problem med dålig tandstatus och stora kostnader skulle naturligvis försvinna om man betraktade tänderna som det de är, en del av kroppen. Går du till Vårdcentralen eller besöker läkare är kostnaden låg. Går du till en specialistläkare betalar du så lite som 300 kr. För den summan kan du inte ens öppna gapet hos tandvården. Dessutom är det så vist ordnat att om du behöver upprepade läkarbesök, får du frikort efter 1150 kr per tolvmånadersperiod. Vad en komplicerad operation med efterföljande vård skulle kosta om vi skulle bekosta den själv kan vi knappast ens föreställa oss.

Om man vill skapa jämlikhet när det gäller tänderna, finns inget annat alternativ än att se till att tänderna är en naturlig del av kroppen och därför måste omfattas av samma regler som övrig sjukvård. De politiska partierna – med ett undantag – verkar dock inte våga driva frågan. Det skulle bli dyrt förstås men nog skulle väl befolkningen i gemen ha större glädje av hela tänder än allt fler sofistikerade vapen?

Ovetenskaplig och enögd lärarutbildning

I en debattartikel i Lärarnas tidning Nr 2/19 med titeln Ovetenskapligt på lärarutbildningen skriver en lärarstudent att hennes grundlärarutbildning är ”under all kritik”. (webbversionen har en annan titel, min kommentar)

Kritiken

Med ett förflutet i såväl lärarutbildning som i pedagogisk forskning finns det en hel del som jag känner igen i lärarstudentens sätt att resonera och som jag läser hennes debattinlägg kretsar det kring två aspekter, nämligen paradigmkonflikt och utbildningsmetoder. Nedan beskriver jag först hur jag uppfattar hennes argumentation och därefter beskriver jag mina reflektioner kring hennes inlägg.

Studenten spekulerar själv i att hennes missnöje kan bero på att hon sedan tidigare har en grundexame inom naturvetenskap där man har ”en helt annan syn på vetenskap”.

I undervisningen tar lärarna fram ”vetenskapliga” (hennes citattecken) artiklar där det inte finns någon kontrollgrupp och där författarna ”skriver i jagform”. Så kan man inte göra inom det naturvetenskapliga fältet menar studenten. Hon kritiserar också lärarutbildningen för att den skulle ogilla kvantitativa metoder vilka, menar hon, är ”den forskning som anses mest tillförlitlig”.

Hon tycker också att det är en alltför stor betoning i hennes lärarutbildning på Vygotskij, vars forskning hon tror är ganska ifrågasatt. Hennes kritik riktar sig också mot undervisnigen som i alltför hög grad bygger på diskussioner. Hon medger att det kan vara värdefullt att diskutera, men för att diskutera behöver man kunskaper som hon menar att de inte fått.

Slutligen ger hon också lärarna kritik när de säger att de själva inte är experter på det de undervisar om. För att bli skickliga lärare måste de undervisas av lärare som kan förmedla relevant kunskap.

Kommentarer

Paradigmkonflikten
Jag känner igen frustrationen från min egen undervisningstid. Ett bra exempel är en ingenjörsstudent som valt att fortbilda sig inom det pedagogiska området och hennes frustration över att ”läsa tjocka böcker där det inte står någonting” visade väldigt tydligt skillnaden mellan hennes naturvetenskapliga skolning och den beteendevetenskapliga. Hon ville ha klara besked av typen: ”lär dig det här” och inte något diffust som mänskliga beteen orsakade av en mängd okontrollerbara variabler.

En som har beskrivit den här konflikten vetenskapligt är medicinforskaren Roger Kneebone (Total internal reflection: an essay on paradigms Medical Education, Volume 36 (6) – Jun 1, 2002). Han använder begreppet ”total internal reflection” för oförmågan att se utanför sitt paradigm och erkänna andra perspektiv.

Kneebone menar också att när man observerar världen från ett naturvetenskapligt perspektiv, kan man lätt få intrycket att det är så som världen är beskaffad, att vetenskapen är befriad från dess egna kulturella antaganden och att kunskap produceras med objektiva metoder.

Lärarstudenten framhåller också att det är ovetenskapligt när en författare skriver i jag-form. Kneebone skriver att förförelsen med vetenskapliga texter är att de är en sorts ”buktaleri” d.v.s. man försöker dölja att det är ett jag som talar för att få det att framstå som att det ”är så det är”. Ofta ställs detta i motsats till skönlitterärt skrivande som tänks uttrycka författaren. I verkligheten är det förstås så att allt skrivande tjänar författarens syften.

Alla vetenskapliga texter måste läsas med baktanken om att det är någon som skriver; de är alltså inte enbart neutrala för att överföra fakta. För en naturvetenskaplig forskare känns ofta idén om ett personligt perspektiv lite obehaglig.

I debattinlägget läser jag in den här paradigmkonflikten. Hon är skolad i en positivistisk tradition och ser denna som den ”rätta” och så kommer hon till en lärarutbildning där hon möter beteendevetenskapen som oftast har ett annat sätt att förstå mänskligt agerande.

Personligen tror jag att ordet ”förstå” är en ingång till ett kvalitativt paradigm. Jag blev visserligen väldigt engagerad i ”kvantitativa metoder” under min forskarutbildning där jag lärde mig förstå vad som kan beforskas med kvantitativa data men jag lärde mig också att kvalitativa data kan ge en annan typ av förståelse och att ingen av de två ansatserna generellt är bättre än den andra. Det beror helt och hållet på vilka frågor man vill ha svar på.

Ingen ska förneka de fantastiska erövringar som gjorts med naturvetenskapliga metoder. Stora kvantitativa studier inom det pedagogiska området förtjänar givetvis sin plats och här finns förvisso sådana som varit av stor betydelse för det svenska skolväsendet. Detta bör man förstås få kännedom på lärarutbildningarna.

Men den praktiskt utövande pedagogen har kanske större nytta av att tolka och beskriva – kvalitativa ansatser – om man vill förstå kvaliteter d.v.s. hur något förstås eller upplevs. Jag menar således att det är värdefullt för de lärarstuderande att bli förtrogna med kvalitativa ansatser då dessa sannolikt blir direkt användbara i den pedagogiska verksamheten.

Utbildningsmetoder
Jag tror – och vet av egen efarenhet – att man sätter stor tilltro till diskussioner i lärarutbildningarna. Här är jag beredd att hålla med om kritiken; det är oftast inte fruktbart att sätta en grupp att diskutera något som gruppdeltagarna inte behärskar. I den bästa av världar borde lärarstudenterna undervisas mer direkt av sina lärare. Så var det också en gång i ”forntiden” när jag själv gick lärarutbildning. Vi undervisades av ”snälla tanter och farbröder” (vi var ju så unga) som talade om hur man gör när man undervisar. Sådan undervisning pågick under många timmar varje dag. Så här långt efteråt kan jag inte erinra mig några gruppdiskussioner även om sådana kanske förekom vid enstaka tillfällen.

Det förekommer nog en del ”försäljning” av undervisning på lärarutbildningar runt om i landet av typ: ”Kan du ta den kursen?”. Om man då som lärare har utrymme i sin tjänst, är det svårt att säga nej. För egen del tror jag säkert att jag kan ha talat om för studenterna vad jag främst jobbar med även om det inte direkt matchar kursens innehåll. Men självklart måste lärarna ”kunna mer” än studenterna och att utnämna studenterna till större undervisningsexperter än läraren inger inte direkt något förtroende. Så bör det inte gå till i en akademisk utbildning (eller någon annan heller för den delen)!

Låt mig så avsluta med vännen Vygotskij. Även i min verksamhet spelade Vygotskij en inte obetydlig roll. Till en stor del berodde detta på den forskningsmiljö där jag var verksam där den sociokulturella ansatsen bars upp av internationellt erkända forskare. Men Vygotskijs närvaro i andra lärarutbildningar kan ju helt enkelt bero på hans tes om att skolelever (och alla andra) kan lära sig mer med hjälp av de som kan mer än vad man kan på egen hand (zone of proximal development). Detta sammanfattar ju i några rader hela läraruppdraget: lärarens uppgift är att hjälpa eleven att lära. Sannolikt lär sig eleven mer om läraren undervisar. Ja, bättre än om alla lika okunniga sitter och diskuterar.

© 2019 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑