Månad: januari 2019

Kategorier
politik samhälle välfärd vård

OPS – vad dyrt det blev!

Jag har under några veckor läst nästan 400 sidor ekonomisk galenskap med politiska förtecken, beskriven av Henrik Ennart och Fredrik Mellgren i boken Sjukt hus. Globala miljardsvindlerier från Lesotho till Nya Karolinska (Ordfront, 380 s).

Nya Karolinska Sjukhuset (NKS) byggs med OPS-avtal (offentlig-privat-samverkan) vilket på kort sikt verkar fördelaktigt för det offentliga. Idén om OPS-avtal har mäktiga förespråkare i finansvärlden och med hjälp av smarta konsultbolag övertalas mindre smarta politiker i många länder att ingå sådana avtal

Drömmen om världsklass

I fattiga länder där politiker kan vilja bygga monument över sig själva och sina gärningar är det inte svårt för erfarna konsulter att driva igenom OPS-byggen vilka sedan får enorma konsekvenser. Lesotho är ett sådant fattigt land där man byggt ett prestigesjukhus med OPS-avtal vilket gör att alla sjukvårdsresurer äts upp att det dyra bygget. Sverige är visserligen ett rikt land som i viss mån kan kompensera sig för sådan här ekonomisk galenskap men trots det dränerar det dyra bygget de samlade sjukvårdsresurserna i regionen även i Sverige.

Normalt brukar borgerliga politiker tala sig varma för konkurrens och offentliga upphandlingar. I NKS-bygget förekommer visserligen en offentlig upphandling men någon konkurrens är det inte tal om eftersom enbart Skanska vågar sig på det gigantiska projektet. Detta till trots fortsätter de (naiva) politikerna sin dröm om att bygga ett sjukhus i världsklass utan hänsyn till att entreprenören (en mycket efaren sådan!) nu kan lura på politkerna vilka kostnadsökningar som helst. Den vanliga borgerliga omsorgen om ”skattebetalarnas pengar” verkar inte alls ha nått de borgerliga politikerna i Stockholms läns landsting. Som en jämförelse beskriver författarna ett mycket framstående sjukhus i Hamburg som har byggts för tiondelen av kostnaden för NKS.

Tänk först – bygg sen!

En fördyrande omständighet är att man byggt huset innan man har bestämt vad det ska användas till och därför har man inte kunna bygga på mest kostnadseffektivt sätt. I Hamburgsjukhuset planerade man först vilka verksamheter som skulle utföras och sen byggde man utifrån behoven. Detta innebar att man kunde bygga mycket billigare och satsa resurserna där man visste att det krävdes mer. Man valde också att bygga i ett plan för att slippa långa transporter och väntetider i hissar.

Kostnaderna är emellertid bara en del av problemen som författarna beskriver. Drömmen om ett världsberömt sjukhus får svåra konsekvenser för övrig vård. På NKS ska helst inte patienter med ”vanliga” sjukdomar ligga och skräpa och ta upp vårdplatser. Antalet vårdplatser är därför starkt nedskuret. Antagligen ser beslutsfattarna framför sig hur forskarna ska lösa ”medicinska gåtor”och ge NKS världsrykte.

Resurser dit de bäst behövs?

Det är naturligtvis glädjande (vem skulle inte blir glad för det?)för den som blir hjälpt från en svår och sällsynt sjukdom men jag erinrar mig också hur Hans Rosling – i boken Factfulness – avråder en ivrig men mindre erfaren läkare från en hjälporganisation från att sätta igång en resurskrävande behandling på bekostnad av att ge adekvat vård åt många i ett fattigt land. Adekvat vård åt många och utnyttjande av resurser på bästa sätt gäller förstås oavsett var man befinner sig.

Till Nya Karolinska, NKS, finns hur många miljarder som helst medan den vardagsnära sjukvården urholkas. Tidigt i boken finns en vädjan från den älskade, numera avlidna författaren Bodil Malmsten om att sjukvårdsplanerarna måtte ta ett samlat grepp på cancervården i regionen och inte splittra upp det som tidigare fungerat.

Vad är det som driver politiker att inte satsa på vård efter behov utan i stället på att bygga monument för att bli berömda? I det här fallet blir de väl snarare ökända för att ha slösat bort massor av miljarder av ”skattebetalarnas pengar”, skulle jag tro.

Kategorier
arbetsmarknad media politik samhälle

Vi beskriver så som vi vill det ska vara

tidningstext man med fana
Strejk?

När jag läste nedanstående lilla inlägg om hur skribenten ser på en eventuell strejk i Göteborgs hamn, fick jag ett alldeles tydlig minne av en kurs i stilistik på Göteborgs universitet för väldigt många år sedan. Tydligen gjorde den intryck!

I kursen ingick bl.a. att analysera vad det är som visar att skribenten förhåller sig på ett visst sätt till ett ämne eller vill påverka läsaren. Tydligast är det förstås i reklam där värdeorden brukar hagla.

Tidningarnas ledartexter är också intressanta i det här sammanhanget men ofta har de en sorts saklighet som gör att man inte alltid tänker på att de är ”reklamtexter” för vissa åsikter. Tydligast framgår detta om man läser ledartexter med olika politisk inriktning. Läser man enbart den ena sidan, löper man förstås risken att bli ”hjärntvättad”.

Ledartexter är ofta långa med snåriga argumentationskedjor men den lilla texten nedan får illustrera vad som ovan sagts. Ledarskribenten här tar tydligt parti för ena parten (enligt tidningens inriktning) och använder uttryck om strejkvarslet som: dags igen, tilltaget, militanta, när andan faller på, senast det begav sig, bråkar etc. På det hela taget har Hamnarbetareförbundet fel.

Jag har tagit mig friheten att skriva om ursprungstexten så som jag uppfattar att den beskriver ett skeende. Jag inser förstås att inte heller min text är objektiv då jag lagt till en egen fundering i slutet på liknande sätt som tidningens ledarskribent gjort fast utifrån andra utgångspunkter. Först kommer originaltexten och sen kommer min omskrivning.

Två texter om samma ämne

(Bildillustration: en ensam man med en röd fana)

Strejk? Nu igen?
Så var det dags igen. Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet kallar tilltaget för ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal trots att sådana redan finns för alla hamnar som har LO-facket Transport som arbetstagarnas avtalspart.

Ett hängavtal till Transports hade varit det naturliga, men det räcker inte för det militanta facket som vet att använda sig av strejkvapnet när andan faller på. Skadorna för Göteborgs hamn och inte minst för näringslivet i Sjuhärad blev kännbara senast det begav sig. Om arbetsgivarparten redan har ett kollektivavtal med ett fack, varför ska de då tvingas teckna ett liknande med ett annat?

Något är fel när strejkvapnet används så. Nog borde ett fackförbund som bråkar med ett annat kunna lösa det på ett mindre skadligt sätt.

Undertecknat med ledarskribentens namn

Blir det strejk igen?
Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet menar att det är ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal istället för ett hängavtal till Transports avtal. Arbetsgivarparten vill inte teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet eftersom man har avtal med Transport. Blir det inget avtal kommer detta att ställa till problem för Göteborgs hamn och näringslivet i Sjuhärad.

Nog borde en sådan här konflikt kunna lösas på ett mindre skadligt sätt. Enklast vore förstås om Hamnarbetareförbundet fick teckna kollektivavtal med motparten.

Kategorier
hantverk paddling

Byta riven mudd


trasig latexmudd
Trasig latextmudd

Man ska inte irriterad försöka dra en torrdräktsmudd i tunn latex över en svettfuktig hand genom att stoppa in ett finger och försöka kränga den över handen. Risken att den rämnar är överhängande. Utan tätningar vid handleder, hals och fötter är torrdräkten alltjämt ett utmärkt regnplagg men skulle man hamna i vattnet kommer den att släppa in vatten, vilket kommer att medföra en hel del problem som var och en kan förstå.

Nu rev jag alltså sönder latexmudden vid ena handleden när allt var riggat för paddling. Det var bara att ”löpa linan ut”. Någon större risk att hamna i vatten var det väl inte men det är bra att tänka på att det inte är badtemperatur när isen börjar lägga sig på lugna ställen. Min torrdräkt har visserligen några år på nacken och jag har förstått att de där latexdetaljerna kommer att gå sönder förr eller senare. Bra om det blivit senare, men nu hade det hänt och något måste göras.

”Vill ni veta någonting, så fråga …”

Standardproceduren när det är något man vill veta eller står inför något problem är numera att man ”googlar”. Det tog inte lång stund att hitta företag som kan reparera torrdräkter, inte var det så särskilt dyrt heller men ett visst besvär (och kostnad) blir det förstås att skicka eller resa iväg med dräkten.

Dessbättre hittade jag också företag som säljer de grejer man behöver för att laga dräkten själv. Kanske vore det bra att själv kunna reparera när nästa latexdetalj går sönder? Man vänder sig då till världens största instruktionssajt för allt möjligt, nämligen Youtube.

Jag prövade lite sökord som ”drysuit repair”, ”laga torrdräkt”, ”latexmudd”, ”wrist seal” m.fl. Det tog inte många minuter innan jag hittade den första instruktionsfilmen. Därefter tillbringade jag väl någon timme med att titta på några olika filmer och det verkade ju inte vara någon större konst att själv limma på en ny handledsmudd.

Nästa steg blev att kolla av marknaden för latexmuddar och lim. Priserna varierade ganska mycket och olika slags lim föreslogs. Muddarna var av två slag: ”flaskhals” eller ”kon”. På min torrdräkt sitter det redan ”flaskhalsmuddar” vid handlederna men jag hittade inte någon svensk leverantör som kunde leverera ”flaskhalsar” (utländska fanns det flera men jag var osäker på leveranstider, frakt-eller tullkostnader). Jag valde därför konformad mudd och beställde ett par (de kom i par) + en burk ”muddlim” från en svensk återförsäljare.

Limma latexmudd


Efter några dagar kom de beställda varorna. Nästan andäktigt begav jag mig ner i källarplanet för att gå till verket efter att först ha tittat på intruktionsvideorna ytterligare några gånger. Väl på plats riggade jag omständligt upp mina grejer för ”operationen. Jag visste i stort sett hur jag skulle göra men praktiken är alltid lite krångligare, speciellt när det var första gången och man är rädd att ställa till med ”obotlig” skada på dräkten. Men jag tror att jag lyckades få till en fungerande torrdräkt.

För att kunna minnas detaljerna och eventuellt göra saker bättre vid ett kommande tillfälle lät jag en liten s.k. ”äventyrskamera” titta på när jag utförde mina bedrifter. Den filmen finns att bese för envar som skulle kunna vara intresserad.