Månadseptember 2018

Personlig erfarenhet som vägvisare i politik?

Jimmie hälsar till oss i vårt folkhem i SD-kuriren som vi äldre begåvades med före valet. Alldeles gratis.

Han säger att vi står inför ett vägskäl därför att såväl  socialdemokratiska- som moderata regeringar  låtit vårt (!) Sverige förfalla.

Så räknar Jimmie upp en rad problem där vi säkert kan hålla med om ett och annat: sjukvården, skolan, otryggheten, polisbristen, stöldligor och brottslighet som blir allt grövre.
 
Jo, vi kan nog inte bortse helt från detta och nog ser det ut som om en hel del håller med Jimmie och hans parti.

Jimmie anklagar såväl Socialdemokraterna som Moderaterna; de har har haft chansen att åtgärda men blundat för problemen. Här är jag faktiskt böjd att hålla med Jimmie; varken Socialdemokrater eller Moderater har varit intresserade av att lösa de här problemen av rädsla för stora väljargruppers missnöje.

Men är det verkligen SD:s väg som leder till det perfekta samhället?

När Jimmie talar om ansvarsfulla prioriteringar som sätter våra egna medborgare före ansvarslös (!) invandring, börjar vi ana vilken väg han tänker sig. Invandringen är det som förhindrar att välfärden kommer våra egna medborgare till del.

Detta är för enkelt Jimmie, närmast bondfångeri!

Individers personliga upplevelsehorisont 1/ räcker inte – får inte räcka – för att anamma de uttalanden och löften som ett visst parti gör. Vi måste alltid vara beredda att sätta in ett partis löften i ett större sammanhang. Då blir bilden avsevärt mer komplex eftersom de flesta partier har ”lik i lasten”.

När det gäller SD måste analysen göras såväl historiskt (30-talets Tyskland), som geografiskt (Ungern, Polen m.fl.) som i nutid (Alt-right). I varje särskilt fall förskräcker spåren.

När det gäller Moderaterna, finns en historia om allt från rösträtts-, pension- och semestermotstånd och mycket mera. I nutid är det utförsäljningen av gemensam egendom, privatiseringar och korruption som gör att spåren förskräcker.

Inte heller socialdemokraterna går fria eftersom de öppnade dammluckorna för finanskapitalet, privatiseringarna och kommunaliseringen av skolan för att nu tag några exempel. Spåren förskräcker kanske i ännu högre grad här eftersom man trodde att socialdemokratin stod på de många smås sida mot ”överheten” och kapitalet. Sveket blir desto större.

Nej Jimmie du får inte min röst även om du är vältalig och säger ett och annat som borde sägas. Ditt partis historiska-, geografiska och nutida belastning diskvalificerar dessvärre dig även om du kanske är en hygglig prick innerst inne.

Moderaterna har sin belastning med fjäsk för ”näringslivet”, privatiseringar och ”mer-i-plånboken-tramset”.

Social demokraterna står dock för det största sveket för mig då de har svikit arbetarklassen av rädsla för ”medelklassen” i städerna. Fy skäms! Mina föräldrars hopp om en bättre framtid! Skäms!

Jag tror att Jimmie och jag har olika definitioner av ”förfall”.

—————-
Fotnot
1/ Det kan möjligen vara så att: "Der Horizont vieler Menschen ist wie ein Kreis mit Radius Null. Und das nennen sid dann ihren Standpunkt." Men om detta vet jag förstås intet.

Tydliga besked

Tydliga besked!
Jag tror nog att de flesta politiker är ”mediekåta” d.v.s. det är en chans för dem att synas i medierna. Jag tycker att SVT borde utnyttja detta lite bättre när de frågar ut politiker (SR är nog lite vassare). De borde kräva att politikerna svarar entydigt och begripligt. Jag har några förslag nedan:

Säg att försvarsministern intervjuas i SVT och får frågan: ”Ska Sverige vara med i NATO?”. Slingar sig då ministern borde reportern först uppmana ministern att ge ett begripligt svar. Om ministern alltjämt pratar utan att säga något, borde reportern ta konsekvenserna av detta och säga: ”Eftersom vi inte får något svar avbryter vi intervjun här.”

Ett annat exempel: ”Kommer Sverige att skriva under FN:s förbud mot kärnvapen?” Blir det inget tydligt svar avbryts intervjun och politikern för lomma iväg.

Det finns massor med frågor till olika politiker som kräver liknande tydliga svar: ”Vill du sätta stopp för vinster i välfärden? Ska vi införa sex timmars arbetsdag? Ska krigsmakten få fortsätta att förorena Vätterns vatten? Är Sverige ett klassamhälle? Ökar klyftorna i Sverige? Ska vi införa fastighetsskatt? Bolagsskatt? Arvsskatt?”

De här frågorna är förstås ställda ur ett vänster-miljöperspektiv men oavsett vilken politik den intervjuade företräder och vilka frågor som ställs, borde intervjuaren kräva begripliga svar på frågorna.

I samtliga fall får politikern lomma iväg om vi inte får svar.

Fotnot: "lomma" kan även stavas som "loma" men då tror alla att jag stavat fel.

Springa snabbt och få en tå på bollen

Som ung spelade jag fotboll i Lane BK. Det var inte det lag som fanns närmast hemma men flera kamrater spelade där och därför blev det så. Som jag minns det nu var det väl någon mil till träningen dit vi cyklade en gång i veckan. Vi var ett gäng som hade ”racercyklar” och själva resan till och från träningen var ju också träning (och lite tävling).

ett fotbollslag

Mitt fotbollslag från 60-talet. Jag knästående från vänster

Vår lagledare hette ”Otto” och var en sorts alltiallao i klubben. Han tog hand om oss, tvättade tröjor, skötte träningen och körde till matcherna. Såna personer finns nog inte längre.

Det var alltid roligt när Otto ringde hem till mina föräldrars telefon och frågade om ”Lasse var hemma”. Då visste man att det var match på gång och att man var uttagen att spela.

Fotbollsspelandet var viktigt som jag minns det nu långt efteråt. Själv spelade jag ”vänsterytter” som det hette på den tiden och hade nummer 11 på ryggen.

Jag uppfattade mig aldrig som någon större stjärna men jag var snabb och ute på kanten kunde man ofta ta sig fram på ren snabbhet. Någon vidare fotbollsteknik hade jag väl inte och jag tror aldrig att jag någonsin nickade en boll. Däremot höll jag mig ofta framme när bollen var på marken och kunde få en tå på bollen i avgörande ögonblick.

Det kunde bli en hel del mål  under en säsong men det var nog inte lika viktigt som nuförtiden. Jag minns en serieavslutning då vi fick någon sorts förtjänsttecken där jag även fick ta emot ett tecken från en frånvarande kamrat. Otto skämtade då och sa att den som gjort särskilt många mål fick två tecken.

Jag tyckte väl att det var roligt att han nämnde detta inför de andra men det var aldrig något snack om ”skytteligaledare” eller individuell status som det är numera.

Dessvärre tog fotbollsspelandet slut när gymnasiet tog alltmer tid. Jag slutade efter juniorlaget. Då var jag 18 år och vi spelade i riktiga fotbollskängor, vilket inte var tillåtet i pojklagen. Jag tror att det var bra.

Det var ingen materialhysteri alls på den tiden. Men jag minns mina första fotbollskängor som jag fick köpa genom klubben. Nog kändes det då som att man var en ”riktig” fotbollsspelare.  Det var ju också helt otvetydigt så att när planen var blöt och hal, hade man ett avsevärt bättre grepp med dobbar under fötterna.

Det var särskilt bra för den vars främsta tillgång var att springa fort ute på kanten (och slippa nicka framför målet).

Nutida avlatshandel

Jag läser i ETC Göteborg att GU och Chalmers är de som flyger och släpper ut mest föroreningar i vår gemensamma luft. Någon hållbarhetsjeppe på GU påtalar att ”internationalisering” är överordnat och därför är flygandet hit och dit (ja, lite mer målinriktat förstås) över jorden nödvändigt. Men man klimatkompenserar alltid. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har begripit mig på ”klimatkompensering”. Är det inte samma sak som ”avlatshandeln” en gång; att man kunde köpa sig fri från skuld om man betalade? Det var denna verksamhet som Luther röjde upp i då han menade att man inte kan köpa sig fri från det orätta man gjort. Minskar koldioxidutsläppen om man betalar för den orätt man begått?

Det farliga ordet

Detta är väl lite anmärkningsvärt, tänker jag?

De här iakttagelserna gör Greider i en ledare i ETC (1 aug):

”[J]ag kan inte komma på någon socialdemokratisk minister som under mandatperioden sagt sig vara ‘demokratisk socialist’”.

”Faktum är att ordet socialism idag åberopas mest på borgerliga ledarsidor – när mardrömmar ska skildras…”

”Men på den vänstra halvan i svensk politik hörs det där ordet socialism faktiskt nästan aldrig.”

Fast Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt väjde inte när han fick frågan i tv:

”Är du socialist?”

”Javisst, demokratisk socialist!”

Det blir trots allt bättre enligt Rosling

bokomslag "rosling"

 

 

Jag har läst Factfulness av Hans, Anna och Ola Rosling  för några veckor sedan och nu försöker jag att återkalla i minnet det som blivit ”kvar”.

Jag tyckte om att läsa boken; det är svårt att inte ryckas med av entusiasmen. Till en del är man nog färgad av Hans Roslings egen person, denne energiske man som ständigt kämpade för att upplysa oss om tillståndet i världen.

Ett pedagogiskt upplägg

Roslingarnas bok är mycket pedagogisk. Den inleds med att vi får svara på en enkät om tillståndet i världen och vi svarar dessvärre fel på det mesta. Faktum är att även de flesta experter världen över svarar sämre än slumpen. Slumpen representeras i boken av att schimpanser väljer svarsalternativ, vilket rimligvis bör bli slumpartat. Schimpansernas svar jämförs på åtskilliga ställen i boken med experternas och schimpansernas svar är oftast bättre.

Många kapitel inleds med en av Hans Roslings personliga efarenheter. Den första handlar om hur han som litet barn dras upp ur ett avloppsdike av sin farmor. Utan farmor hade han drunknat. En annan sådan beskrivning handlar om den unge oerfarne läkarens tillkortakommanden när det kommer in en skadad pilot på akutbordet. Stressad till max av allt blod han ser ger han order om blodpåsar varefter han med en gipssax försöker klippa upp pilotens dräkt. Så hejdas han av en erfaren sjuksköterska som förklarar att det som rinner är någon sorts markeringsfärg och att G-dräkten som han försökt klippa upp kostar tiotusentals kronor. Den unge läkaren inser sitt misstag och böjer sig för den erfarna utan att hävda sin prestige som läkare. Lika ödmjuk är han inför kunniga barnmorskor ute obygderna.

Däremot hävdar den erfarne Rosling sin efarenhet när det kommer en högt specialiserad läkrare till ett otillgängligt och resurssvagt område och vill sätta in en krävande behandling som skulle tagit resurser från många andra behövande. ”Så här gör vi här”, hävdar Rosling eftersom han vet hur man handskas med resurerna så att flest människor kan bli hjälpta. Jag tror att man kan säga att den erfarne Rosling antar ett systemperspektiv på vården. Han är givetvis inte okänslig för det individuella lidandet (tvärtom) men han vet vad som gagnar flest.

Pragmatikern på fältet

Hans Rosling är inte uttalat politisk i boken. Jag föreställer mig dock att han med sin bakgrund nog ligger närmast ett socialdemokratiskt perspektiv på världen. Han varnar skarpt för ideologiska låsningar men tycker också att det är ett vanskligt experiment att göra vård och omsorg till en marknad.

Boken är indelad i många kapitel där Rosling i vart och ett utmanar våra uppfattningar om världen. Nedan följer några exempel (ur minnet).

Gapinstinkten hindrar oss att se de faktiska förhållandena då vi tenderar att dela in världen i ”rik” och ”fattig” enbart. Roslings tes, kanske den viktigaste, är att det faktiskt blir bättre i välden och för att vi ska kunna se detta beskriver han fyra grupper (I-IV). Grupp I utgörs av den miljard människor som har det riktigt eländigt. Grupp IV utgörs förstås av sådana som vi och människorna i Nordamerika. Den delen av världen är osmakligt rik och överutnyttjar jordens resurser.

Rosling menar dock att mänskligheten rör sig ”uppåt” i de här grupperna. Detta illustrerar han med att de som bara har möjlighet att förflytta sig till fots (I) kan efterhand skaffa sig en cykel (II), en motorcykel (III). Hur alla ska komma (eller om) till grupp IV framgår dock inte av framställningen.

Rosling nämner heller inte VARFÖR människor rör sig mot bättre villkor. Jag hade nog gärna velat höra lite mer om hur människor kan få ett bättre liv. Kanske är det trots allt klokt av Rosling att inte stöta sig med rika välgörare som t.ex. paret Gates.

Oväntade argument

På några ställen i boken hajar man till och det har att göra med Roslings motvilja mot panikåtgärder. Han beskriver ingående hur journalister blåser upp katastrofer som ebolautbrott och skapar panikstämning som kan förhindra övertänka och klokare åtgärder. Tänk först och handla sedan, verkar vara vad Rosling vill ha sagt. Detta kan också gälla något så kontroversiellt som användandet av DDT. Vi har ju lärt oss att ämnet bara skapar elände så att vi nästan ryser bara vi hör ordet. Rosling begriper naturligtvis att obetänksam användning av DDT är farligt men att det kan ha goda effekter i specifika fall. Återigen är det hans motvilja mot desperata och oöverlagda åtgärder som lyser igenom.

När det gäller klimatet, verkar Rosling även här förorda ”små steg” och att man inte ska hetsa upp sig. För detta har han fått kritik. Klimatforskare menar istället att här är det verkligen bråttom och att Rosling som alltid pläderat för vetenskap istället för löst tänkande nog borde begripit att klimatet inte kan vänta på några ”små steg”.

Bra att tänka efter först

Låt mig slutligen nämna några punkter där Rosling vill varna:

  • Vi polariserar alltför lätt
  • Vi utgår från ödesinstinkten, allt blir sämre på jorden
  • Vi är offer för linjärinstinkten när vi ser diagram
  • Vi är offer för generaliseringsinstinkten (”i Afrika är allt elände”)
  • Vi är offer för klanderinstinkten och söker syndabockar
  • Vi är offer för ensidighetsinstinkten och litar ofta på en enda källa.
  • Vi är offer för akutinstinkten och vill ta till drastiska åtgärder.

Sammanfattningsvis menar jag att det är bok som många bör läsa. Man behöver naturligtvis inte hålla med om allt men det är bra att få det man håller för självklart utmanat. Sträva alltid efter factfulness skulle nog Rosling hävdat.

Den nya överheten

Göran Therborn beskriver i Kapitalet, överheten och alla vi andra är det fyra processer som har gjort politikerna till vår nya överhet.

  • För det första har politiken övergått från att vara ett förtroendeuppdrag till att vara en karriärväg.
  • För det andra har det skett en sammanblandning mellan politik och affärsliv vilket lett till ett större avstånd till vanliga medborgare.
  • För det tredje har det nyliberala evangeliet att offentlig verksamhet ska bedrivas affärsmässigt – new public management – fått genomslag. Politikern vill därmed liksom affärsmannen bli välbetald och åka på dyra resor.
  • För det fjärde skyddas dagens ledande politiker från vanliga partimedlemmar av en mur av pressekreterare, rådgivare och PR-folk.

Jag tror bestämt att det ligger nåt i detta!

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑