Månadjuni 2018

Var det bättre förr?

Jag läser en intervju med Ulf Dageby i Dagens ETC (29/6) apropå Nartionalteaterns rockorkesters kommande turné. Dageby minns 60- och 70-talen:

"Men det var samtidigt en fin tid, inte
minst musikaliskt", menar han.
"Det var fantastiska år med
Jimi Hendrix, Velvet och Lou
Reed, Bowie och allt".

"Vilka tider! Det var unikt. Popmusik
för vuxna. Nu för tiden riktar
sig popmusiken bara till barn,
verkar det som. En kommersiell popfabrik".

Jag vill förstås hålla med Dageby och tro att det faktisk var så – bättre förr alltså.

Men så slår det mig att det kanske är för att jag är så gammal? Jag vet väldigt lite om de artister som tidningarna skriver om idag. Jag tycker inte om hur det låter. Här finns ingen stämsång som hos 60-talets giganter, Beatles, Beach Boys, Simon 'n Garfunkel och många flera.

Här finns heller inte de blytunga rockriffen eller den glödande bluesen som kunde få håret på armarna att resa sig och överväldiga mig med känslor som jag inte trodde jag kunde känna.

Kanske har det något med åldern att göra i alla fall?

Det kostar att jämföra och kontrollera

Agneta Stark lyfter fram begreppet ”transaktionskostnad” i en krönika i ETC (25/6).

Hur mycket kostar oss marknadsbyråkratin egentligen?

Nog är det möjligt att bland konkurrerande företag leta fram det mest tilltalande priset men det tar tid och kraft som antagligen kunde använts mer effektivt.

Alla de människor som arbetar med
”komma-överens-och-kontrollera”- de­len av marknadstransaktionerna ska
ha betalt. Jag undrar vad – den helt nödvändiga – marknadsbyråkratin
kostar? frågar Stark.

Jag tror att min tolkning av valfrihet: ”frihet från onödiga val” står sig väl.

Att korta bostadskön

Finns det möjligen någon moderatlagd läsare här som skulle kunna förklara för mig varför bostadsköerna skulle minska om man hade s.k. marknadshyror eller för den delen om man byggde fler bostadsrätter.

De enda scenarier jag kan tänka med mitt lilla förstånd är att en bostadskö kanske består av folk med små inkomster och folk med gott ställt. Om då hyrorna springer i höjden, måste förstås låginkomsttagarna hoppa av eftersom de ändå inte har råd med de nya hyrorna och då har förstås kön minskat. ”Så har vi gjort oss en kortare kö… (fast detta skulle aldrig farbror Frej ställa upp på)”.

En annan sak som jag inte förstår är när moderaten säger att om man får ta ut vilka hyror man vill kommer det att byggas mer – jo den delen förstår jag nog; profit är drivkraft. Det är det andra argumentet, att man ska höja bostadsbidragen så att folk har råd att bo i de dyrare lägenheterna som verkar som en sorts hjärnsläpp: moderater fruktar ju ”bidragsberoende” mer än något annat? Ur ett samhälleligt (”skattebetalarnas”) perspektiv blir det ju bara att skicka över allmänna medel till privata fastighetsägare.

Det kan väl inte vara så djävulskt uttänkt att detta var hela planen? Kanske blir det också så att om man mäter bostadskön kvantitativt att den faktiskt blivit kortare men då till priset av att några inte har råd att bo samt att fastighetsägarna kan räkna hem en god vinst på detta.

Men som jag sa inledningsvis, jag begriper ju inte detta. Men då behöver jag få det förklarat för mig.

Mannen på gatan

Marie Demker skriver en krönika i Borås Tidning om ”mannen på gatan” där hon problematiserar idén att just denne man (även kvinnor förstås) skulle sitta inne med den säkraste kunskapen. Hon skriver:

Någonstans [finns] en idé om att ”mannen på gatan” sitter inne med en särskild sorts kunskap; en kunskap som är lyckligt ogrumlad av teori, abstraktioner och analytiskt tänkande. Just denna exklusiva kunskap, denna direkta erfarenhet av det verkliga livet, utgör dessvärre fortfarande ett slags yttersta kriterium för förnuft och rimlighet. Men så är det ju inte”.

Jag tror att detta är en väsentlig insikt. Ofta hänvisas till ”vanligt folk” som som tänks stå i motsättning till de som bestämmer, att de som bestämmer inte lyssnar på ”vanligt folk”. Jag tror säkert att vi då och då kan känna att vi inte har något att säga till om (när besluten går oss emot).

Detta innebär förstås inte att ”vanligt folk” alltid sitter inne med en bättre eller rentav den bästa sanningen.

Om morgonen

Efter fem år som pensionär börjar jag så smått inse att det kanske har sina fördelar ändå.

Klockan 11 var det paddlat, badat och klart. Därefter kan man vara ledig för eventuella sysslor.

Jag, änderna, gässen och ett storlompar hade en fin morgon på sjön. Det var väl enbart måsarna som tyckte att jag hellre bort vara någon annan stans.

En tidig vardagsmorgon slipper man dessutom motorbåtar och annat fanskap på sjön.

Det blir mycket fotboll nu

Idag söndag var det självklart att jag måste kolla in de två stormatcherna, först mellan Tyskland och Mexiko och senare mellan Schweiz och Brasilien. Inget av storlagen lyckades väl som de tänkt sig. Däremot kan såväl Mexiko som Schweiz möta pressen med högburet huvud.

I Tysklands fall var det kanske ingen katastrof; de brukar ju vinna ändå i slutändan. Möjligen blir det svårare för Sverige om Tyskland är piskade att vinna.
Brasilien brukar omges av en sorts skimmer bland oss i Sverige (gäller också kommentatorer i ra/tv). Jag tror att många har någon sorts romantisk föreställning om brasiliansk fotboll.

Visst finns det många skickliga och sevärda fotbollsspelare från Brasilien men numera är de inte enastående som en Pelé, Garrincha eller senare Sokrates, Carlos och några ytterligare.

Kanske har magin försvunnit lite genom att de flesta riktigt bra spelarna redan spelar i Europa och därmed inte längre är så exotiska.

Annat var det för en 12-årig gosse 1958 som för första gången såg ”brassar” på Rimnersvallen i Uddevalla. Jag har nog tidigare nämnt hur man inte trodde det var möjligt att hoppa, kanske en meter eller mer, upp i luften och sedan hänga kvar där för att slutligen vika kroppen som en fällkniv och nicka bollen hårdare och exaktare än vi någonsin kunna skjuta. Inte heller hade vi någonsin sett en målvakt flyga vågrätt genom luften över det ”jättelika” fotbollsmålet och dessutom fånga bollen. Ännu idag, 60 år senare ser jag (och hör) det helt tydligt framför mig.

Kanske var det så myten om Brasilien byggdes upp för andra också. Idag är Brasilien ett lag bland alla andra, roliga se visserligen, men utan den tyska effektiviteten.

Sverige då? Hoppas kan man ju alltid.

Gå i skola

Så läser jag i vår lokaltidning att en av de kommersiella skolorna i vår stad har haft skolavslutning med betyg i åk 4.

Rektor och några intervjuade elever och en lärare uttrycker sig i huvudsak positivt om att bli betygsatta respektive att sätta betyg. Som bekant är Lärarförbundet och även Skolverket kritiska till den tidiga betygsättningen.

Själv fick jag förstås betyg från allra första klass men det var på något sätt annorlunda då eftersom det var fullt normalt. Idag har betygsättning gjorts till ”figur” och därigenom blivit mycket mer uppmärksammat, kanske framförallt politiskt, där betyg används som slagträ i skoldebatten, av somliga betraktat som något helt nödvändigt för förbättrade resultat.

Eleven i tidningsintervjun säger: ”det känns bra att få reda på exakt hur man ligger till.” Detta är säkert en uppfattning som delas av många; inte bara elever utan även vuxna har bibringats uppfattningen att betygen mäter hur man ”ligger till” ungefär som i ett maratonlopp, diskustävling eller höjdhopp. Jag tror att denna föreställning leder fel.

Att ”gå i skolan” (i alla fall grundskolan) handlar inte om stegvis knapra i sig av en avgränsad kunskapsmassa ungefär som att knapra i sig en korv eller glass. Betygsättning uppmuntrar emellertid till en sån föreställning (”hur man ligger till”). Med en sådan föreställning följer också ett ”epistemologiskt” tänkande så att man tror att kunskapen ligger ”därute” mätbar och kan erövras på olika sätt t.ex. genom att uppnå ett konstruerat mål, ett provresultat, ett antal lästa böcker eller att få ett betyg.

Att lära sig blir då en instrumentell aktivitet som man utövar för att uppnå ett kriterium som inte behöver ha med verklig kunskap att göra. I förlängningen skulle man med ett sådant tänkande heller inte nödvändigtvis behöva vara närvarande i skolan utan man skulle lika väl kunna befinna sig på en badstrand i Thailand förutsatt att man fått ett ”program” att följa så att man i god ordning knaprar i sig av kunskapsstoffet och på så vis närmar sig det konstruerade målet.

Mot en sådan uppfattning av att ”gå i skola” vill jag sätta en ”ontologisk” syn på skolgång. I skolan ska man visserligen lära sig en del faktakunskap (epistemologisk kunskap) men jag är övertygad om att det allra viktigaste är vad man ”blir” genom sin skolgång. Det är en oerhört reduktiv syn att tro att ”gå i skola” handlar om att knapra i sig en viss mängd (!) boklig information. Istället handlar det om att kunna vara fungera tillsammans med lärare och kamrater, kunna övervinna motstånd när det tar emot, känna glädje över att lyckas samt känna att skolan är något bra för mig.

Jag är övertygad om att den som upplever skolan så är avsevärt bättre rustad för framtiden än den som råkade få toppresultat på senaste provet.

Av detta följer förstås att den segregation av elever som de kommersiella skolorna ger upphov till är direkt kontraproduktiv till en skola där elever kan utveckla sådana egenskaper och kunskaper som gynnar både dem själva och samhället i stort.

Källkritik och stumma fakta

I olika sammanhang har jag kritiserat (raljerat över?) de som ser källkritiken som något oproblematiskt som man (skolbarn) kan lära sig ganska enkelt. Det är säkert så att man kan lära sig att inte falla i de värsta fällorna men problemet är att källkritik inte i första hand är en fråga om teknik utan något mycket mer komplicerat.

Greider och Linderborg (Populistiska manifestet) refererar till en artikel av Lena Andersson där hon kritiserar att sanningen skulle vara relativ och att allting skulle var tolkningar (apropå ”fake news” i Trumperan). Andersson menar att källkritik och faktakoll inte är lösningen därför att ”fakta är stumma, blinda och omöjliga att komma till tals med”. ”Fakta behöver ett dialektiskt förnuft för att få liv och mening.” Fakta talar således inte för sig själv som man ibland kan höra någon säga.

Det räcker alltså inte att presentera fakta, man måste ha en tolkning som fångar känslorna och gör dem begripliga. Det är då världsbild och människosyn – ja en ideologisk grundhållning – blir varpen (s 347- 348).

Min något plumpa kommentar till detta är att den som inget kan innan, har heller ingen möjlighet att värdera information på Internet t.ex. Jag menar att detta blev särskilt relevant när naiva it-förespråkare hävdade att barn i skolan skulle söka sin kunskap på Internet på egen hand.

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑