Kategorier
forskning kapitalism politik samhälle

Forskare och politiker lever i skilda världar

från en galleria- många människor
Vi handlar

Att ständig tillväxt är negativt för vårt ekosystem är sannolikt de flesta medvetna om. Och ändå fortsätter vi som om vi inte visste.

Birger Schlaug har en intressant ingång till de här frågorna och jag ska försöka mig på ett litet inlägg där jag reder ut sammanhangen främst för mig själv och förhoppningsvis också för andra. Originaltexten finns här.

Ömsesidigt obegripliga världar

Problematiken som Schlaug pekar på är att forskare och politiker inte begriper sig på varandras världar. Forskare som t.ex. Rockström kan peka på chockerande och alarmerande data men dessvärre begriper inte han och övriga forskare politikens och tillväxtsamhällets villkor.

Politiker å andra sidan lever i en värld av maktutövning där det måste tas hänsyn till särintressen, oftast kallat väljarstöd. De lider av en ”inte-nu-men-längre-fram-sjuka”.

När forskarna säger att ”vi kan klara 1,5 gradersmålet eller åtminstone 2-gradersmålet”, är det som om de vore blinda och döva för de politiska dilemman som konstitueras av det ekonomiska systemet och dess krav på snabba resultat.

Vår ekonomi lever av ”omsättning” av varor. Reklamen jobbar hårt för att ständigt skapa nya behov hos oss. Allt hållbart blir därmed ett hot mot den ständiga tillväxten. Missnöje med det vi har blir till drivkraft.

Forskarna säger att vi måste koldioxidfria inom loppet av högst 30 år. De menar att detta är möjligt. Förutsatt att att politiker tar rätt beslut. Det vill inte politiker. Jag antar att de varken vågar eller orkar ta sådana beslut som kan upplevas inkräkta på konsumtionssamhället.

Djärva politiker lever farligt

Schlaug passar på att påminna om hur några djärva miljöpartister, som vågade peka på dilemmat med evig tillväxt, blev utmobbade av sin partiledning.

Jag ser faktiskt ingen lösning: forskarna vet vad som krävs; politikerna vet säkert också men de vågar inte av rädsla för att förlora sin egen makt.

Fotolänk: ”Eaton Centre” (CC BY-NC-ND 2.0) by ifmuth

Kategorier
arbetsmarknad

”Lösa förbindelser”

paket billig arbetskraft på arbetsmarknad
Billig arbetskraft

Efter att ha läst ett utdrag ur Lösa förbindelser av Jenny Wrangborg (red.) är jag alldeles matt. Läs artikeln här.

Ett mycket talande citat är detta: ”när arbetspassen slängs ut som bröd till fåglar tvingas du att vara tacksam för smulor”.

De skrämmande berättelserna om människor som ständigt måste bevaka mobilen och svara ja på ett pass som finns tillgängligt, utan att vare sig hinna kolla om man har barn- eller hundvakt, måste vara exempel på den yttersta förnedringen.

Jag tänker på skillnaden mot när jag själv sökte jobb, inte sökte man 2,5 timme per vecka. Jag hade lyckan att få det första jobb jag sökte; tillsvidare gällde då. Under 43 år har jag sedan haft ”fasta”, tillsvidareanställningar utan avbrott.

Som far till två barn som tidvis både har jobbat i handeln (som inlägget handlar om) och dessutom ”stått till arbetsmarknadens förfogande” känner jag en oerhörd tacksamhet över de regler som gällde på arbetsmarknaden när jag började arbeta.

För en fyrtiotalist, som jag, är det fullständigt surrealistiskt att läsa om hur folk behandlas av olika bemanningsföretag. Jag kan naturligvis inte förhindra att i min tankevärld hamnar skulden hos de politiska krafter som vill ha lägre löner och och minskad trygghet på arbetsmarkanden och fler timanställningar; ”ökad flexibilitet på en modern arbetsmarknad”, brukar det heta. De som vittnar i reportaget ger alla en bild av vad detta innebär rent socialt.

Under en lång rad år har vi fått höra att framgång handlar om individuell drivkraft, att vara duktig och flexibel och vara beredd att ställa upp när som helst. Mot denna arbetsmarknadens kollaps finns det trots allt något positivt i artikeln som visar att ”ensam inte är stark”.

”Förändringarna kommer alltid nerifrån. Det går inte att göra skillnad själv hur attraktiv du än är på arbetsmarknanden. Näringslivet har makten; de har kapitalet. Det vi andra har är att vi är många.”

Jag inser naturligtvis att allt detta handlar om perspektiv och jag kan möjligen föreställa mig att om jag skulle köpa mig arbetskraft, så kunde det vara fördelaktigt att köpa arbetskraft när jag behöver den och inte annars.

Detta fungerar givetvis inte för den som lönearbetar, som vill gifta sig, skaffa hus och barn o.s.v. Jag tror att det är så enkelt att man måste välja sida här. För mig som är uppvuxen med fackföreningsmöten hemma på hallen är valet lätt.

Fotolänk: ”Cheap Labor To Go!” (CC BY-NC-ND 2.0) by PropagandaTimes

Kategorier
skola utbildning

Skolmatematik som vår tids bönesnurra

matematiskt universumCivilingenjören och utbildningssociologen Sverker Lundin skriver i PM 4-17 att matematiska kunskaper (skolmatematik) tillmäts orimliga värden i skoldebatten. Tala om ”att svära i kyrkan”!

Han inleder med några exempel på politiker som trosvisst talar om matematikens oundgänglighet. En dansk politiker tycker att det vore lämpligt med Pythagoras’ sats i slöjden, en annan lyckas klämma fram att det vore bra att kunna beräkna om man ska hoppa mellan hustak!

En förklaring till dessa trosuppfattningar finner Lundin i begreppet interpassivitet (Pfaller, en österrikisk filosof). Han förklarar detta med hjälp av tibetanska munkars bönesnurror. Bönesnurrorna gör så att munkarna slipper rabbla oändliga böner. Istället håller vinden eller ibland t.o.m. en elmotor bedjandet igång. Munkarna tror givetvis inte på detta själva men den naive betraktaren ser att bedjandet pågår och bli lugnad.

Matematiken i skolan är vår ”gud”. Den tillskrivs omätlig betydelse för människors vardag och yrkesliv. Å andra sidan är matematiken något vi fruktar och som skapar ångest. Dåliga betyg i matematik kan bli till hinder senare i livet.

”Kort sagt”, säger Lundin, ”bär matematiken på precis den dubbelhet av beundran och och fruktan som är karaktäristiskt för det som en kultur håller för heligt”. För de flesta framstår matematiken som helt obegriplig men som otroligt viktig. Kursplanerna blir därmed vår kulturs bönesnurra som låter oss ”be” utan att behöva göra det själva. Det ”snurrar på” d.v.s. elever hålls igång och vi blir lugnade. Genom skolmatematiken befrias vi från kravet att ägna oss åt och begripa matematiken själva. Barnen blir våra ställföreträdare.

Vi (de flesta av oss kulle jag tro) har en ambivalent hållning till matematik, vi vill hylla den för det vi tror att den gör och å andra sidan fruktar vi den för dess obegriplighet; inte så olikt religion, tänker jag.

Några reflektioner om skolmatematik

Jag har aldrig varit någon matematiker. Trots detta har jag klarat mig hyfsat under mina drygt 70 levnadsår. Det är förstås inget tvivel om att det är praktiskt att kunna beräkna sånt som man träffar på i det dagliga livet, men detta kan väl knappast kvalificera sig som matematik i ordets egentliga betydelse. Jag tror att matematik är ett vilseledande begrepp.

Snarare handlar det – i skolan och i vardagslivet – om att behärska vissa färdigheter som är praktiska när de behövs. Jag har svårt att erinra mig något tillfälle då jag haft nytta Pythagoras’ sats och aldrig har jag väl behövt göra beräkningar om huruvida det är rimligt att hoppa mellan hustak. Jag undrar därför om inte aritmetik/beräkningar eller helt enkelt räkning vore ett mer adekvat begrepp i skolan.

Från mitt eget yrkesliv kan jag associera till en intressant parallell: grammatik har oftast omgetts med en likartad dubbelhet av nödvändighet och fruktan. Alla elevers föräldrar var oerhört övertygade om grammatikens ovärderliga betydelse, alltså precis som matematikens. Samtidigt kunde de hävda att de själva alltid varit urusla på antingen grammatik eller matematik under sin egen skoltid. Nu delegerade de alltså denna inlärning (likt en bönesnurra) till sina barn.

Såvitt jag har kunna förstå så kräver matematik avsevärt mer än att kunna vissa procedurer och därför kan man nog inte bli matematiker förrän efter flera års högskoleutbildning. Det är förstås samma sak med grammatik. Att kunna känna igen några ordklasser är ganska enkelt och att bestämma satsdelar i en enkel sats kan nog vem som helst lära sig. Det är på samma nivå som att laborera med ekvationer eller algebraiska uttryck.

Att däremot använda sig av  eller förstå något med hjälp av matematik eller grammatik, kräver kunskaper långt bortom vad man kan lära i den vanliga skolan. Alltså flera års högskolestudier, tror jag.

Så är det nog med skolsystemets heliga kor.

Fotolänk: ”The universe of mathematics, physic and” (Public Domain) by aguayo_samuel