Tiggare och vårt ideologiska patos

Knäsittande tiggare i gatumiljöAftonbladet lär ha gjort en undersökning om tiggare som visar att 57% av de tillfrågade var för ett förbud (35% bland gruppen rödgröna väljare).

Blixtsnabbt kastade ett av de s.k anständiga partierna på högerkanten ut röstfiskenäten och presenterade ett program för nationellt tiggeriförbud. Man försökte inte ens låtsas bibehålla den liberala fernissa som en tidigare partiledare höll sig med.

När till och med du själv som en solidarisk och empatisk medmänniska börjar känna för ett tiggeriförbud, är det läge att se över sina argument. För då tänker du som dem, dina ideologiska motståndare. Då har du som mest förståelse för deras argument. Det är i dessa stunder som ditt ideologiska patos testas som hårdast (Rojin Pertow FT 8 sept 2017).

Ja, hur tänker jag själv?

Jag ska villigt erkänna att en tiggare som ler vänligt mot mig och säger: ”Hej!” berör mig oftast illa. Ibland går jag omvägar för att slippa konfronteras med blicken hos en så utsatt människa som tittar undergivet på mig.

Särskilt skuldbelagt blir det när man har handlat ”onödigheter”, som exempel då man varit på Systembolaget och köpt sådant som ju egentligen bara är lyxkonsumtion. Men det är väl samma sak i mataffären där man säkert köper en hel del annat än det man faktiskt behöver. Oftast skäms jag dock för att jag inte har några kontanter att lägga i muggen.

(Hur kan det egentligen vara framgångsrikt att tigga i ett land där allt färre använder kontanter?) Då och då löser jag kontantproblemet genom att ge tiggaren vid vår ICA-butik ett pantkvitto, någon gång har jag gjort ett uttag i Bankomaten. Men sådana här små obehagligheter väger givetvis lätt jämfört med det förödmjukande i att sitta och tigga.

Jag har svårt att se vilka problem ett tiggeriförbud skulle lösa.

Jo, om de inte får lov att sitta här och tigga kan de få hjälp i sina hemländer”, hävdar  förbudsförespråkarna.

Detta är nog dessvärre samma sorts önsketänkande som när man tror att det går att undkomma flygets utsläpp med förnyelsebart bränsle så att vi inte behöver förändra våra vanor.

Nej, i grunden handlar ett förbud om att vi vill slippa se tiggare på våra gator enligt devisen: Syns inte-finns inte!

Ingen lösning alls för tiggarna, givetvis, men kanske lite mer samvetsfrid för den (oss) som inte behövt tigga för uppehället.

Fotolänk: ”L1002468_v1” (CC BY-SA 2.0) by Sigfrid Lundberg

Fjällvandring

vy från rondande, fjäll med nysnöRondane i Norge erbjuder ”riktiga fjäll” på rimligt bilavstånd hemifrån.

Efter att ha tillbringat en knapp sommarvecka i dessa ”riktiga fjäll” är det intressant – i varje fall för mig – att summera och reflektera kring våra upplevelser.

Packa för oväder

När det gäller väderförhållanden, måste man alltid packa för oväder. Grundregeln är att det alltid blir regn. Men det var nog första gången som vi fick känna på snöblandat regn, hagel och rimfrost i gräset och på tältet en morgon. Den nysnö som fallit på de högsta topparna (i juli!) låg kvar under de kommande dagarna och gjorde fjällen än mer fotomässiga. Lyckligtvis växlar ju alltid vädret i fjällen och de sista dagarna belönades vi både sol och värme.

Man kan välja att vandra som många norrmän med lätt packning från hytta till hytta där man övernattar och äter gott som på restaurang. Vi har aldrig riktigt begripit oss på detta och därför bär vi alltid med oss ”överlevnadsutrustningen”.

Utrustning för tältvandring

tält i fjällterrängAtt bära tält, sovsäck, kokutrustning och mat gör packningen ganska mycket tyngre än om man enbart skulle bära med sig lite utrustning för dagen och därför är det en fördel att vara flera så att man kan dela på tyngden av den gemensamma utrustningen. Maten brukar vara det tyngsta men den blir å andra sidan lättare under vandringens gång.

De material som finns idag är i allmänhet mycket mer funktionella än tidigare. Vid hustruns och min första riktiga fjällvandringKungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta (via Kebnekaise fjällstation) 1973 bar vi avsevärt tyngre packning än vad vi gör idag. Visserligen var vi båda unga och starka men jag minns att min packning vägde en bit över 20 kg och hennes vägde kanske mellan 15 och 17 kg.

På den tiden hade vi bomullsjeans, tjock stickad tröja, regnkläder, vindjacka, bomullsskjortor och massor med underkläder både långa och korta. Idag är det helt andra mycket lättare material. Dessutom inser man efter några fjällvandringar att det inte är alldeles nödvändigt att byta kläder lika ofta som hemmavid. Man går inte under av att kläder blir lite svettiga och säkert också smutsiga. Varmt, lätt och regnskyddat måste alltså prioriteras framför nytvättat på kroppen varje dag såvida man inte vill bära bortåt 20 kg.

Några utrustningsdetaljer från 1973 har hängt med genom åren. Ryggsäcken är alltjämt densamma; jag återkommer till den. Trangiaköket är också detsamma fast numera eldar vi med gas istället för rödsprit. Våra dunsovsäckar som vi inhandlade inför den första turen hängde med tills för två eller tre år sedan då vi investerade i nya. Vårt gamla fina Tarfalatält – ett klassiskt ryggåstält – var alltjämt med när makan och jag firade 30 år som gifta 2003 genom att åter göra turen på Kungsleden från Abisko till Kebnekaise (och Nikkaluokta); tältet är numera utbytt mot ett modernt tunneltält.

Ryggsäcken, en Fjällräven Expedition med aluminiumram, köpte jag begagnad 1973 för ett par hundralappar av en man som slutat fjällvandra pga. hjärtproblem. Jag har aldrig funnit något riktigt bra skäl att byta ut den mot en sån där ”mjukisryggsäck” som de flesta har nuförtiden. Den är fjäderlätt och rymmer all min packning. Nederst på ramen finns en liten hylla där tältet ligger säkert fastspänt.

För något år sedan väckte ryggsäcken en tonårsgosses uppmärksamhet på en parkering vid Grövelsjön och han fällde följande rubrik till sin far med en sorts triumf i rösten: ”Där ser du att det finns ramryggsäckar!” Man kan bara spekulera i vilken argumentation som föregått detta yttrande.

Även min fru bär en ramryggsäck men av märket Haglöfs. Dottern, som hade godheten att följa med, har dock en säck av nyare modell.

Vid årets fjällvandring slog det mig att vi möjligen ser lite museala ut där vi drar fram iförda lite murriga färger och gammaldags ryggsäckar om man jämför med dagens färglada fjällvandrare i betydligt nyare, ibland helt ny, utrustning. Dessutom såg vi inga 70-åringar i Rondane.

Smakar det så kostar det

Nu är det inte så att det är någon synd om oss för att vi har gamla dåliga grejer eller så. Vi har tvärtom både bra och funktionell utrustning. Vårt fjälltält, som jag inte tror att något sommaroväder rår på, väger 2,5 kg, rymmer 3 personer+deras packning. Idag ligger priset bortåt 9000 kr för ett sådan tält från Hilleberg.

I forntiden (1973 och ganska långt fram i tiden) gick vi i stövlar; bra i blöta men ganska instängt. Idag har vi kängor från Lundhags, Meindl och Hanwag. Att köpa dessa idag skulle gräva varsitt 3000-kronorshål i ekonomin.

Att hitta tältplats i olika slags fjällterräng är en ”konst” men den har förenklats betydligt sedan vi införskaffade moderna uppblåsbara liggunderlag som jämnar ut de flesta ojämnheter. Det luftfyllda liggunderlaget har i alla fall förbättrat min nattsömn radikalt. Men även här gäller regeln att smakar det så kostar det.

De regnplagg vi har idag fungerar också som vindplagg så att man inte behöver bära med sig olika jackor som vi gjorde 1973. De är dessutom mycket lätta även om det omskrutna ”andasmaterialet” inte är så mycket att hurra för. Regn brukar de klara bra däremot.

Sålunda utrustade med funktionella utrustningsdetaljer har man lagt en god grund för sin fjällvandring.

Göra rätt i olika väder

Det är väldigt enkelt att vandra i fjällen när solen skiner och vinden blåser så där lagom, såsom det brukar se ut på vackra bilder från fjällvandring.

Man kan förstås ha tur och få en hel vecka med sol och lagom temperatur men oftast är vädret väldigt växlande och ibland kan det vara ihållande regn, kraftig vind och endast ett fåtal plusgrader. Då behövs såväl mössa som vantar även om det är mitt i sommaren.

Så länge man går brukar det inte var några problem men efter kanske 8-9 timmar med packning och svår terräng blir det förr eller senare nödvändigt att slå läger för natten.

Det är ingen konst att övernatta i tält när det är fint väder d.v.s. soligt, torrt och svag vind. Om det blåser, regnar eller kommer blötsnö (som i år) krävs en hel del disciplin och helst tidigare erfarenhet så att var och en vet sina uppgifter. Då gäller det att göra det som krävs trots att man trött och hungrig.

Först och främst måste man hitta en plats att slå upp tältet på. Det behövs inte så stort område som man tror men man måste vara noga med att inte välja en sådan plats regnet samlas. En lite moränkulle med något vindskydd är ett utmärkt val (om det finns någon). Vårt tält klarar sannolikt de flesta vindar men det blir väldigt stökigt om tältdukarna smattrar hela natten. Dränerat och vindskyddat vill man helst ha.

Då man valt sin plats, är det viktigt att snabbt få upp tältet medan man alltjämt är varm efter vandringen. När tältet väl är rest, kan någon gå in och göra i ordning underlagen som man ska sova på. Övriga personer stannar ute och säkrar tälet med stormlinor, hämtar vatten och annat praktiskt. Med packningen väl under tak, kan man sedan öppna och ta fram ”det allra heligaste” d.v.s. sovsäcken.

Sen kommer den skönaste känslan, när man är under tak och kan börja med matlagning i absiden (utrymmet utanför sovavdelningen). När man tänder gaslågan, sprider sig dessutom en behaglig värme som gör att regnet utanför kan låta riktigt mysigt. Att äta dagens huvudmål varm och torr inne i tältet hör till dagens höjdpunkter. Dessvärre behöver man alltid ut i regnet minst en gång till innan det är dags att klä sig för sömn, krypa ner och dra igen sovsäcken så att det bara blir ett lagom stort andninghål.

Förhoppningsvis har regnet dragit förbi under natten så att tältet har blåst torrt (relativt torrt). Om det alltjämt regnar, kommer morgonbestyren att bli ganska omständliga eftersom allt packande får ske inne under tak. Men det går att ta ned ett blött tält, packa ihop och ge sig iväg. Allt går så länge sovsäck och kläder är torra!

Det ljusnar nästan alltid

solig vy över vattenfall i fjällenDesto strörre blir glädjen när det spricker upp och solen kommer. Är det någotsånär pålitligt väder passar man på vid nästa matpaus att veckla ut tältet så att det får torka lite. Den egna utrustningen, fuktiga kängor och kläder torkar nästan osannolikt fort på kroppen när det slutat regna.

Det är ganska skönt att veta att man kan klara sig även om det regnar ihållande både när man går, när man slår läger och när man bryter lägret. Det krävs dock att man gör ”rätt” saker och är noga med att hålla värmen.

Man måste trots allt erkänna att om det regnar dag efter dag blir det mycket påfrestande för humöret eftersom allt blir så mycket besvärligare. Slutar det inte regna kommer utrustningen till slut att kännas fuktig och kall även om man gör ”rätt”.

Lyckligtvis ”ljusnar” det nästan alltid och grejerna torkar snabbt i vinden. Det är sådant som gör att man nästan alltid minns det vackra vädret och de fantastiska vyerna när man väl kommer hem igen och får lust med en ny fjällvandring igen nästa säsong.

 

Kan man lära sig allt?

NotbladUnder en rad år har det varit populärt att tala om att lärande ska vara ”roligt”. Jag är förvissad om att mången lärjunge i våra skolsystem har åberopat brist på ”rolighet” när lärandet tar emot.

För en kort tid presenterades begreppet grit (ungefär: jävlaranamma) som centralt för lärande. Att man måste ”ligga i” och anstränga sig för att lära sig något är kanske inte något revolutionerande forskningsresultat för den som jobbat med undervisning. Dessvärre har väl argumentet att det faktiskt krävs ett visst mått av arbete för lära sig något inte varit så vanligt förekommande i det offentliga samtalet.

Övning för färdighet

Det omdiskuterade påståendet att det krävs bortåt 10 000 timmars träning för att bli expert på något säger väl trots vissa invändningar att det inte räcker med att det ska var roligt (men givetvis är det bra om det också är roligt) utan att det också krävs målmedveten träning. Här är Björn Borgs berömda garageport, där han övade oupphörligt, bara ett av otaliga exempel på ihärdigt övande vad det än gäller.

Givetvis kan inte vem som helst uppnå excellens inom vilket område som helst bara genom ett tjurskalligt övande, men frågan är om även den som enbart besitter genomsnittlig fallenhet för något kan lära sig något ganska svårt genom envishet s.k. ”grit”.

En envis medelmåtta

Jag tror kanske att jag själv har en, för folk i allmänhet, genomsnittlig musikalisk talang. Likväl tycker jag att det roligt att sjunga i kör. Det är nog inte några avancerade stycken vi sjunger i vår kyrkokör men det går inte av sig själv utan jag måste öva mycket, helst ensam först vid datorn och sen tillsammans.

Det har dock visat sig att det går att lära sig så pass mycket genom att öva att man inte direkt förstör för resten av kören och den intressanta frågan är var gränsen går för en medelmåttig sångare med en massa ”grit”.

Vivaldis Gloria tycker jag faktiskt att jag lyckades lära mig riktigt bra. Vi fick noterna någon gång i november/december och jag tror nog att jag övade varje (eller nästan) varje dag fram till uppförandet i juni. Ett halvår alltså!

Kanske var det tack vare att Gloria var mycket sångbar, inte direkt trallvänlig, men jag lärde mig att nynna satserna eller bitar därav utan att behöva noter hela tiden. Men hur blir det om man ska sjunga ett mera ”konstruerat” körverk med tonarts- och tempobyten, höjningar, sänkningar och konstiga intervall, sådant som givetvis inte bjuder några problem för den som läser noter som vi andra läser text? Kan man lära sig något sådant med hjälp av ”grit”.

Vi får se; jag nappade i ett svagt ögonblick på en förfrågan om att ge mig i kast med Brahms Requiem Opus 45, bortåt 100 sidor noter. Ett är säkert: jag ställer mig inte i kören och mimar, bidrar jag inte, hoppar jag av.

Den som vill lyssna hur det ska låta kan göra det här (och på flera andra ställen).