”Mina hårt gjutna känslomässiga länkar med landet bröts sakta upp. Det landskap vars dofter, färger och ljus nyss hade framkallat minnet av vandringar och vänner och vida vyer framkallade nu bara känslan av något för alltid förlorat (s 293).”
Ovanstående citat är ur Göran Rosenbergs Det förlorade landet – en personlig historia (1996), en bok som har skapat en avsevärt mer detaljerad bild av Israel hos mig än vad jag tidigare haft.
Den unge Rosenberg, av judisk börd, emigrerar till Israel i början av 60-talet för att ”aldrig återvända” till Sverige. Han går i skola och hebreiskan blir hans modersmål. Som jag fattar det fanns det en stor förväntan på det nya landet.
Landet Israel
Själv drar jag mig till minnes att man nog inte riktigt förstod den bakomliggande problematiken med de palestinier som redan bodde i landet utan landet Israel med dess kibbutzer (tror t.o.m. att jag hade en bekant som jobbade på kibbutz en sommar) omgavs av någon slags socialistiskt nybyggarskimmer.
Efter att ha läst Det förlorade landet får man förvisso en mer detaljerad bild av den israeliska tankevärlden. Den är inte vacker! Den består av en komplicerad härva av messianskt tankegods och vanligt imperialistiskt tänkande, numera i förening.
Man kunde kanske tänka tanken att det folk, judarna, som utsatts för nazisternas övergrepp skulle begåvats med en viss förståelse för vad det innebär att vara en utsatt grupp. Dessvärre framgår av Rosenbergs skildring att politiken i det moderna Israel alls inte visar någon förståelse för palestinierna som bor i landet och brukar dess jord utan tvärtom utnyttjar, särbehandlar och fördriver i samma anda som någonsin nazistiska förbrytarna.
Staten understödjer nya bosättningar på arabisk jord ibland med förevändning att det är nödvändigt ur säkerhetssynpunkt ibland enbart för att man anser sig ha ”rätten” till landet.
Vari består det judiska?
Att var ”jude” eller att representera ”judiskhet” är en knepig fråga. Jag vill minnas att jag själv aldrig fattat vad det innebär att vara ”jude”. Tillbaka i tiden tänkte jag att det var något biologiskt, etniskt skulle man kanske säga idag. Men man kan också bekänna sig till ”judendomen” och är det då en trosfråga enbart? Rosenberg visar att det inte är så lätt, för att inte säga omöjligt, att reda ut vad som förenar de som menar sig vara judar. De enda som verkar tvärsäkra tycks vara sådana grupperingar som bekänner sig till någon form av nazistiskt tankegods.
Runt om i världen, speciellt i USA, finns judar men såvitt jag kan förstå blir judiskhet då en individuell fråga, ett ”smörgåsbord”, där man tar vad som passar in i det dagliga sekulära livet. Var och en sin egen judes smed, kanske?
Under hela den tid som jag läst Rosenbergs bok, nästan 500 sidor, har en återkommande tanke varit att det är lite synd om honom. Han ”steg upp” som det hette när han emigrerade på 60-talet med förhoppningar, kanske om ”det förlovade landet” och i slutet av 90-talet ger han ut boken Det förlorade landet.
Numera, 2017, föreställer jag mig att det är än mer förlorat genom att den messianska tanken har gjort gemensam sak med en maktfullkomlig imperialism där man helt övergivit den ursprungliga tanken om att leva i demokrati och sämja med andra folk.
Sammanblandningen av religion och politik brukar vi normalt se som mycket negativ när det gäller andra stater i mellanöstern.
Fotolänk: ”East Jerusalem” (CC BY-NC 2.0) by Ronan Shenhav
