Pensionär?

Fotolänk nederst på sidan

Smaka lite på ordet! Ett radioprogram i förmiddags fick mig att reflektera över hur vi förförs/förleds av språkliga uttryck. En av personerna i programmet, som uppnått den ålder då man förväntas sluta sitt lönearbete, tänkte inte kalla sig pensionär med alla de konnationer detta ord har.

I en mening kan det förstås var praktiskt att säga att den som under ett långt yrkesliv samlat ihop till en en månatlig ersättning som går under beteckningen pension är en pensionär. Men att därför säga att detta är något som utmärker eller karakteriserar en individ är ju i högsta grad reduktivt. BLIR jag en pensionär bara för att jag slutar mitt yrkesverksamma liv, alltså mitt lönearbete? Det måste väl finnas något annat sätt att karakterisera mig, ja rentav något som karakteriserar mig bättre! Inte vill jag väl att folk som ser mig i det samhälle där jag bott ett fyrtiotal år säger till sig själv: ”det är han som är pensionär”.

Förhoppningsvis är det väl något annat som utmärker mig, eller? Pensionen kanske inte ens är det mest framträdande. Jag vill nog väldigt gärna se mig som något mer än en som uppbär månatlig pension. Ja, helst skulle jag nog vilja förtiga detta om det var möjligt.

Möjligen kan den här lite skruvade funderingen också gälla för andra beskrivningar som på något sätt totaliserar våra föreställningar; ta t.ex. ordet ”invandrare”, ”högerpartister”, ”kommunister”, ”pressen”, ”politiskt korrekta” etc. Var och en kan säkert komma på en rad såna här beteckningar som på något sätt får beteckna hela grupper och därmed suddar ut alla nyanser.

”Bussväntan” (CC BY-SA 2.0) by vargklo
Fotolänk: ”Bussväntan” (CC BY-SA 2.0) by vargklo

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *