Kategorier
politik samhälle

Främmande makt

(Fotolänk nederst på sidan)

Helt kort vill jag fortsätta att fundera utifrån Birger Schlaugs inledartext (FT 24 mars, 2017) om att vår överbefälhavare (ÖB) har tilldelats ”Legion of Merit” av USA:s väpnade styrkor. Hur hade vi resonerat om ÖB hade tagit emot en motsvarande rysk hedersbetygelse?

ÖB framhåller också i en rapport fördelarna med ett medlemskap i Nato. Sådan lobbyism tillhör inte vanligheterna enligt professorn i underrättelseanalys Willhelm Agrell som menar att inte ens på Sovjetunionens tid, under det kalla kriget, diskuterades medlemskap i Nato trots att ”hotet från främmande makt” måste ha varit mera relevant då.

Natopropagandan har numera blivit det normala i den svenska debatten och de som ifrågasätter denna ifrågasätts själva som ”nyttiga idioter” som antingen inte förstår bättre eller ses som någon sorts ”ryssvänner”. Här kan jag inte låta bli att tänka på vilka gatlopp Blix och Hirdman tvingades löpa i den borgerliga pressen när de manade till sans i försvarsdebatten.

Försvarsminister Hultqvist talar i och för sig för alliansfrihet men han ”talar med kluven tunga” som det hette i barndomens indianböcker.

Fotolänk: ”” (CC BY-NC-ND 2.0) by Der Wunderbare Mandarin

Kategorier
arbetsmarknad politik samhälle skola

Lyft som sänke

Som gammal ”lönegradslärare” har jag alltid tyckt att det där med individuella löner för lika arbete är ”trams” för att citera en gammal politiker. Att behöva ”sälja in” sina lärarfärdigheter för ”den som int’ begrip”, som Stenmarks sa en gång när han ombads förklar sin överlägsenhet, kan bara leda till inställsamhet för att uttrycka sig milt. Numera ska man ju därtill sälja in sig själv för att få chansen att blir ”förstelärare” och på senste tiden även för att komma i åtnjutande av ett ”lärarlönelyft”.

När jag nu tycker så här blev det väldigt intressant att läsa på debattsidan i Lärarnas tidning (nr 4, 2017) hur Mats E Carlsson mera i detalj analyser de ”råsopar” jag har utdelat ovan. Carlsson menar att lärarlönelyftet bygger på en rad felaktiga antaganden:

  • att högre lön löser skolans problem
  • att alla pedagoger tjänar på att några får mer
  • att kommunerna kommer att fördela pengarna på ett bra sätt
  • att kommunerna kommer att skjuta till egna medel för att rätta till eventuella skevheter

De nurvarande åtgärderna riskerar istället att splittra lärarkåren och sänka skolan som helhet, menar Carlsson.

Kategorier
kultur politik samhälle

Opportunism

(Bildlänk nederst)

Jag kan bli väldigt irriterad på sånt som jag betraktar som onödiga provokationer under förespegling att detta sker under nödvändig konstnärlig frihet. Nu begriper jag mig väldigt lite på konst och detta kan förstås vara ett behändigt argument för den som inte håller med om det jag skriver nedan.

Jag läser en artikel (Pertow, FT 22 mars, 2017) om att en student vid en konstskola vill ställa ut en fyra meter hög modell av det nazistiska hakkorset och att detta är menat som en protest mot att en institution förvarar en hakkorsflagga dold i något förråd.

Artikelförfattaren ifrågasätter om detta kan vara en rimlig provokation i konstens namn. Det är högst sannolik att konstnären/provokatören har en egen agenda här. Mina egna tankar går direkt till sådant som rondellhundar och satirteckningar som väckt uppståndelse och debatt.

En provokation av den här typen fungerar bara i en viss tid och att hitta den rätta tiden är A och O för den konstnär söker uppmärksamhet. Sådan provokativ konst som den ovan beskrivna har en benägenhet att alltid dyka upp lägligt i samhället när allmänheten är mottaglig för något som de annars inte skulle uppmärksammat. Konstnären kan då förlita sig mer på konstverkets chockverkan än på dess eventuella konstnärliga kvaliteter. Verket blir därför beroende av förhållanden i samhället, t.ex. en uppiskad retorik mot vissa förhållanden eller grupper av människor.

Mot bakgrund att detta resonemang, menar skriftställaren, kommer det jättestora hakkorset precis i rätt tid ett högerextremt politiskt landskap. Det blir ett försök från upphovspersonen att väcka uppmärksamhet och få sina ”spaltmetrar” och ”debattimmar”.

Ett konstverk som syftar till att förstärka de krafter eller uppfattningar i ett samhälle som redan är starka är kanske just opportun (min fundering)? Det utmanar knappast tanken vilket väl är konstens egentliga uppgift.

Jag tycker bara att sånt här är dumt och onödigt, men det kan ju vara för att jag inte begriper bättre.

 

Bildlänk: ”Populism” (CC BY-NC 2.0) by Dr Case

Kategorier
hem miljö natur samhälle

En slaskhistoria

Kompostodling (bildlänk nederst på sidan)

Senast idag när jag spolade i toaletten tänkte jag på det absurda att vi spolar med vårt dricksvatten.

Jag är uppväxt på landet och under min uppväxt på 50-60-talen var man kanske inte alltid så medveten om vad man släppte ut i naturen. Vi var i och för sig inte så många på samma ställe så påverkan på naturen var nog inte så allvarlig, om den ens var skadlig.

När jag var så liten att jag knappt minns, hade vi utedass men jag tror nog att småbarn begagnade pottan för det ena och slaskhinken för andra innan man gick till sängs.

”Slasken”, hushållssoporna, tömdes på den tiden på ett bestämt ställe utomhus, i  ”slasketunna” som egentligen var en stor träbinge på ett avstånd från bostaden som var en kompromiss mellan bekvämlighet och avskildhet. Efter en tid blev det äldsta hushållsavfallet till jord där ”manshöga” nässlor trivdes. Den kunnige kompostören inser givetvis att en sådan öppen plats kunde bli tillhåll för såväl råttor som kråkfåglar men jag minns inte att detta var något problem.

I vårt nutida hushåll lämnar vi inget matavfall i sopkärlet; det känns som att det är alltför värdefullt för att bara ge bort (även om kommunen tar det tillvara för tillverkning av biogas). Istället lägger vi hushållsavfallet i sluten varmkompost som ger oss massor av värdefull jord.

När mina föräldrar omsider blev ägare till det hus som de själva och generationer av släktingar bebott tidigare, ”utgick ett påbud att alla” enskilda avlopp skulle uppfylla en viss standard. Även om ”slasketunna” då var avskaffad för många år sedan, väckte ”påbudet” naturligtvis berättigad oro för de kostnader sådana krav riskerade att medföra för den med förhållandevis liten budget.

För att göra en lång histora kortare så kände min far till att det fanns diken med infiltrationsbäddar av grus för avrinningen från omkringliggande åkrar till den närliggande sjön. Och nu var det så lyckligt att vårt avloppsvatten, alltså det som kom från trekammarbrunnen, som regelbundet slamsögs på fasta partiklar, rann till dessa redan iordninggjorda diken. Föräldrarnas hus och ytterligare ett behövde således inte gräva nytt avlopp. Kommunens tjänstemän skrev därför intyg på att avloppet var godkänt. Det blev stor glädje och även tacksamhet mot far som hade koll på hur dikena gick och därmed ”räddade” de två fastighetsägarna från de utgifter som nyss hotat. När jag sedermera sålde huset något decennium in på 2000-talet, var den nye ägaren glad åt just detta intyg, vill jag minnas.

Om uttal av ”slasketunna” – en fonetisk utflykt
I den syddalsländska uttalskonventionen läggs betoningen på det andra ledet i det här sammansatta ordet. Om man skulle försöka sig på en fonetisk beskrivning, påminner betoningen om engelskans ”secondary stress” som vi har i ’examinátion. Vidare är termen att betrakta som bestämd form i exemplet: ”Släng’et i slasketunna!” och som obestämd i exemplet ”e’ slasketunna” endast åtskilda av ett mörkt a som i ”har” i bestämd form och ett ljusare som i ”hatt” i obestämd form. Det inledande ljudet, representerat av sl-, antar ett sje-ljudsliknande uttal, dock inte som i ordet ”fors” utan av ett ljud där luftströmmen passerar lateralt bredvid tungan främst på den ena sidan alltså inte mellan tungspetsen och tandvallen (apiko-alveolart) som i fors. Slutligen är är u-ljudet öppnare och mera bakre än i ”hus” mer likt ett göteborgskt ljud som i  ”grunna på”.

Fotolänk: ”Zucchini im Kompost” (CC BY 2.0) by blumenbiene

Kategorier
arbetsmarknad dokumentär ekonomi kapitalism klass politik samhälle

Hålla igen

(Fotolänk nedan)

Erik Sandbergs Lönesänkarna är en bok som får mig att se rött, främst av ilska.

Huvudtesen i Lönesänkarna är att löneandelen av det producerade värdet har sjunkit under de senaste 30 åren och att vinstandelen därmed har ökat. Lönekostnaden i förhållande till företagens vinst är nere på historiskt låga nivåer. Här sänder jag direkt en tanke till dagens politiker som tuggar sitt mantra om enkla jobb och låga löner.

Jag inser naturligtvis att det är en kamp mellan företagare och arbetare om att få så mycket av kakan som möjligt och man kunde kanske tänka sig att fackföreningarna som är (eller i alla fall har varit) starka i Sverige skulle kunnat sätta hårt mot hårt. Så har emellertid inte varit fallet utan den fackliga ledningen har svalt ekonomernas argument om att lönerna måste hållas nere för jobbens och konkurrenskraftens skull.

Det ständiga argumentet mot högre löner från såväl fack som politiker som företagare har alltid handlat om att ifall man håller igen på lönerna så minskar arbetslösheten. Detta har även socialdemokrater i regeringställning trott på även om man utåt i debatten inte alltid vågat stå för detta. Faktum är att socialdemokraterna med namn som Kjell-Olof Feldt och Göran Persson som de mest kända hör till dem som står bakom de allra största sveken. Man kan säkert utsträcka sveket till vår egen tid också! Begrunda gärna Göran Greiders elegi över vår tids socialdemokrati som jag bifogar efter min text.

Det bakomliggande argumentet för att inte lönerna ska öka i den takt som produktionens värde ökar har varit att företagen ska få en större vinst som kan återinvesteras i produktionen, vilket då i sin tur ska leda till tillväxt för företagen med nyanställningar som följd. Denna förhoppning har emellertid visat sig helt felaktig, enligt Sandberg, då företagen alls inte återinvesterat den ökade vinsten utan istället delat ut den till aktieägarna och dessutom använt den på den avreglerade finansmarknaden där den i många fall skapar finansbubblor istället för ökad produktion och arbetstillfällen! 

Att löntagarna hållit igen på lönekraven har således inte inneburit att företagen investerat mer i sina verksamheter och skapat mer jobb; följden har istället blivit ökade klyftor i samhället och minskad köpkraft.

Bakom den här utvecklingen ligger, som jag förstår det, två stora teorier om samhällets ekonomi, keynesianism och new public management där den senare har varit rådande de senaste trettio åren. Med mina begränsade kunskaper om nationalekonomi har jag förstått att Keynes förespråkade en aktiv intervention från politiken genom att stimulera efterfrågan i tider av stagnation och försöka bromsa när konjunkturen går uppåt för att därigenom utjämna svängningar i ekonomin. En sådan politik drevs i Sverige fram till in på sjuttiotalet, under de s.k. rekordåren och såvitt jag kan förstå omfattades denna politik med en viss självklarhet av politikerna i landet.

Att hålla lönerna nere som vi nu ser skapar däremot arbetslöshet eftersom efterfrågan minskar. Alltså tvärtemot vad såväl borgerliga som socialdemokratiska politiker argumenterar för!

Den andra riktningen med Milton Friedman som förgrundsgestalt förespråkar raka motsatsen d.v.s. att politiken ska hålla sig borta från ekonomin – en sorts laissez-fairpolitik – därför att ”marknaden” skapar den bästa stabiliteten. De mest kända politikerna som tillämpat de här idéerna  är förstås Margaret Thatcher och Ronald Reagen men även våra svenska borgerliga partier – och socialdemokrater – är svårt anstuckna av sådant här tankegods.

Vilket samhälle låt-gåpolitiken har lett till vet vi dessvärre alltför väl vid det här laget. Några nya jobb har de inte skapat. Däremot har vi blivit kunder hos dem som som säljer samhällservice för våra skattepengar. Frånvaron av politisk styrning ökar klyftorna i samhället, något som marknadsförespråkarna brukar se som ett mindre problem då det samtidigt innebär att det ”sipprar ned” några kronor extra till folket. Alla vinner på detta brukar man säga.

Sandberg tar upp många fler oroande teman som vår ökande skuldsättning; här finns ett samband här som vi inte alltid tänker på: när lönerna inte stiger får medborgarna finansiera sin konsumtion med lån istället. Här blottlägger författaren en obehaglig paradox: det som löntagarna inte får ut i lön får man istället skaffa sig som lån; den enes vinst blir den andres skuld.

Här finns många fler intressanta teman som t.ex myten om vårt ”exportberoende”, ”ett av de mest exportberoende länderna i världen” m.m. Sandberg reder ut begrepp som vi sannolikt aldrig har haft en susning om. Läs helst själv eller se filmen som finns på flera ställen på Youtube, tar ca 1 timme.

Lönesänkarna är en både omskakande och oroande bok. Omskakande därför att den visar att de som utför lönearbete blir utnyttjade. Många gånger känns det in på bara skinnet som för scaniaarbetarna i boken, men lika ofta sker det helt omedvetet därför att man kanske trots allt får lite löneförhöjning och kan konsumera något utöver livets nödtorft. Ställer man detta i relation till ”finansmannen” (vilket ord!) i boken som inte tycker att det är något större problem med ojämlikheten så länge ingen lider nöd, borde man nog bli lite omskakad, tycker jag.

Det oroande är att politikerna inte heller vågar se sambanden utan de förleds av den förmenta vetenskapen inom området och kalkylerar sen med vad som kan ge flest röster. Därför kan även socialdemokratiska politiker och även fackliga företrädare hävda att det är nödvändigt att ”hålla igen” för jobbens skull utan att tänka på vad minskad köpkraft innebär och vart överskottet i företagen egentligen tar vägen. ”Vi trodde att de skulle investera överskottet”, säger Feldt i en intervju, ”men det gjorde de inte.”

Jag säger med Emil i Lönneberga: ”När i hundan …?”

Fotolänk: ”poverty wage?” (CC BY-NC-ND 2.0) by jez s

 

Bifogas:

 

 

 

 

Kategorier
ekonomi miljö natur politik samhälle teknik

Skog

Det var en gång en skog, så inleds en artikel av Petra Mattsson i FT 15 februari 2017 och jag blir nyfiken på att det står att det ”var” en skog. Jag tror mig ha hört (eller läst) ganska nyligen att vi aldrig har haft så mycket skog som nu.

Sådana här funderingar låter kanske helt ointressanta för vår alltmer urbana befolkning som kanske rentav tycker att det otäckt med skog. För många av oss i Sverige med vår allemansrätt har emellertid skogen och naturen generellt stort värde även om detta skiljer sig från skogsägarens mer ekonomiska intresse.

Själv är jag uppväxt på landet med en far som vintertid under min barndom ofta tjänade sitt uppehälle (vårt uppehålle) i skogen med den tidens ca 15 kg tunga motorsåg. Detta var naturligtvis ett mycket hårt jobb men jag tror att skogen gynnades av att han fällde de träd som man bestämt skulle fällas (s.k. blädning). Idag skiljer sig skogsbruket inte särskilt mycket från skövlingen av regnskogar runt om i världen.

Bilden ovan är min fars välanvända motorsåg – en modernare variant som inte är tyngre än att en ”skrivbordskarl” kan hantera den. Jag startar den ibland för att liksom känna kraften och det mäktiga ljudet (även med hörselskydd). Jag vet inget vackrare motorljud än det från en motorsåg som med full kraft arbetar sig in i virket! Det är faktiskt det enda motorljud i omgivningen som jag aldrig irriterar mig på. Detta är antagligen inte konstigare än att det finns människor som älskar oljudet från motorcyklar och bilar.
 
Jag fick en inblick i modernt skogsbruk när jag var på kurs för lärare, någon gång under 80-talet. Här fick vi lära oss att ”det är alldeles för många gubbar med motorsåg i skogarna”. Istället fick vi se hur moderna s.k. skördare på kort tid, dygnet runt och mycket effektivt skördade (läs: skövlade) all skog på ett utvalt område. Resultatet blev kalhyggen eller föryngringsytor som man försökte introducera när kalhygge bar på alltför många negativa konnotationer. Ett gammaldags skogsbruk med utvalda stammar ansågs inte längre ”ekonomiskt försvarbart”.

Den här skogsbruksmodellen har lett fram till att vi egentligen inte har några riktiga skogar längre, skriver Mattsson. De trädbestånd, som vi kanske ser när vi åker i vår bil, är alla planteringar – virkesodlingar – av gran och tall i snörräta rader.
 
Många djur och växter har dött ut eller har svårt att överleva, menar hon. I Sverige riskerar 1800 arter att dö ut. Enligt uppgift i artikeln avverkar vi motsvarande 400 000 fotbollsplaner årligen. Detta är knappast ett skogsbruk som tar hänsyn till det levande (jag tror att det är andra hänsyn som gäller i skogsbruket). Inte heller är det särskilt intressant att gå omkring i en skog där träden står i rader och alla är lika gamla, tänker jag.

I artikeln nämns en podocast i fyra delar som jag inte alls kände till. Ska göra ett besök på den webbplatsen.

Kategorier
fritid informationsteknologi kultur musik samhälle

Körsångare

Fotolänk nederst på sidan

Väldigt många i Sverige ägnar sig åt körsång. Själv började jag efter flera övertalningsförsök – osäker om min sångförmåga – för ganska många år sedan. Jag har aldrig ångrat detta och kanske kan de erfarenheter jag beskriver nedan få någon att våga ta steget in i en kör.
 
Först var det detta med kyrkokör som jag funderade över; är det nåt för mig, tänkte jag? Jag går ju sällan i kyrkan? Jag återkommer till detta med kyrkan men först lite om min körsång. Att sjunga bland andra kanske inte är så farligt; det finns ju alltid de som kan bättre som man kan ”ta rygg på”, på idrottsspråk. Kyrkokören visade sig vara ett utmärkt sammanhang för mig som var osäker på min sångförmåga. Här var man välkommen och man behövde inte vara bäst. Jag togs emot ”med öppen famn” och jag är förvissad om att samma gäller för alla som vill vara med.
 
Men om man ville öva lite på sångerna hemma, utan instrument? Lite noter kunde jag innan men inte alls så mycket att jag kunde ”höra” melodierna. Lösningen för mig blev att spela in på en liten bandspelare; numera är det ju så mycket enklare då varenda mobiltelefon kan spela in ljud (och bild om man skulle behöva det) med utmärkt kvalitet. Att lära sig genom att lyssna och följa med i noterna samtidigt fungerade alldeles utmärkt för mig.
 
Efterhand inser man emellertid att noter är ett ganska smart sätt att representera musik och nu blev datorn ett oumbärligt hjälpmedel. Med ett nedladdat gratisprogram kunde jag skriva in noter som datorn sedan spelade upp. Fördelen med detta är att man kan träna tills ”det sitter” (om man har den ambitionen). Datorn spelar dessutom alltid rätt även om den har lite begränsade känslouttryck.
 
Jag brukar skriva in alla stämmorna i ett körstycke (det tar lite tid i början men det är bra att ”umgås” med noterna) och därefter låter jag datorn spela dessa. Vanligtvis övar jag min egen stämma först och sen sjunger jag ihop med de andra stämmorna. Om man vågar, kan man pröva att spela in sig själv med mobilen, när man sjunger. Det är oftast en nedslående upplevelse att höra sig själv men man märker vad man borde försöka rätta till. Det är förstås inte nödvändigt hålla på så här och många lär sig säkert riktigt bra under de vanliga övningarna. Jag har hållit på med datorn både för att jag tycker att jag har behövt det och för att jag tycker att det är roligt.  
 
Det finns också flera sajter på nätet med inspelad körmusik. En sådan är http://www.scorx.org där professionella sångare har sjungit in körstämmor som man kan öva så som jag beskrivit ovan. Här finns hundratals körstycken som man kan få tillgång om man är med i en distanskurs (som inte kräver något annat än deltagande i en kör men som erbjuder mycket). Ett annat exempel är http://www.cyberbass.com/
 
Låt mig så avslutningsvis återvända till detta med ”kyrka” och ”kyrkomusik”, något som kanske verkar lite främmande för den som vanligtvis inte har någon relation till kyrkan.  
 
Man behöver inte kvalificera sig för en kyrkokör genom religiositet; huruvida man tror på kyrkans budskap eller ej är en privatsak som ingen kommer att lägga sig i. Däremot menar jag att vi i kören – efter vår förmåga – har en skyldighet att bidra till en musikalisk upplevelse för de människor, som av olika anledningar, sökt sig till kyrkan vid ett visst tillfälle. Denna ambition tror jag alla i kören delar.
 
Jag vågar nog också påstå att de flesta människor – även de som inte betraktar sig som religiösa – har en relation till kända sånger som En vänlig grönskas rika dräkt, Advent, O helga natt (Adams julsång), Den blomstertid nu kommer, Härlig är jorden, Koppången och många andra välkända sånger. Jag antar också att många har njutit av att höra Elvis Presley sjunga, exempelvis How Great Thou Art (O store Gud).  
 
Välbekanta kompositörer allt från Vivaldi och Bach till nutida musikanter som den oförliknelige Benny Andersson, Orsa spelmän eller våra västsvenska musikskapare Alf Hambe och Hans Kennemark har skrivit musik som ofta uppförs i våra kyrkor. Jodå, tänker kanske en del, musiken går nog an men jag har inte vare sig tid eller lust att sitta där i kyrkan när jag är ledig.  
 
Vår kyrkokör brukar medverka i kyrkan vid kyrkliga högtider; här är kanske den årliga julkonserten med alla våra körer den mest kända. Förra året hade vi också ett riktigt spännande projekt då vi amatörer i pastoratets körer ”spände oss” på Vivaldis Gloria. Ganska mycket jobb, men oj så roligt att känna att vi tillsammans klarade detta. Utöver högtider och särskilda projekt deltar vi i allmänhet vid ytterligare några gudstjänster. Inte påfallande mycket kyrkobesök, om man nu har något emot detta.  
 
Vi är ju heller inte livegena så att vi måste delta vid varje tillfälle. I vår familj uteblev vi från kören vid kyrkans allra största högtid, påsken, under massor av år då barnen hade påsklov och vi valde att åka på fjällsemester istället. Man har sin frihet att delta, men varje vecka ser vi fram emot vår körövning tillsammans med vår fantastiska körledare och våra körkompisar; körövningen är både social samvaro och sångarglädje. Man lär må bra av att sjunga i kör, också.  
 
 Fotolänk: ”Choir” (CC BY-NC-ND 2.0) by La Shola y EL Gringo?

Kategorier
arbetsmarknad politik samhälle

Pensionär?

Fotolänk nederst på sidan

Smaka lite på ordet! Ett radioprogram i förmiddags fick mig att reflektera över hur vi förförs/förleds av språkliga uttryck. En av personerna i programmet, som uppnått den ålder då man förväntas sluta sitt lönearbete, tänkte inte kalla sig pensionär med alla de konnationer detta ord har.

I en mening kan det förstås var praktiskt att säga att den som under ett långt yrkesliv samlat ihop till en en månatlig ersättning som går under beteckningen pension är en pensionär. Men att därför säga att detta är något som utmärker eller karakteriserar en individ är ju i högsta grad reduktivt. BLIR jag en pensionär bara för att jag slutar mitt yrkesverksamma liv, alltså mitt lönearbete? Det måste väl finnas något annat sätt att karakterisera mig, ja rentav något som karakteriserar mig bättre! Inte vill jag väl att folk som ser mig i det samhälle där jag bott ett fyrtiotal år säger till sig själv: ”det är han som är pensionär”.

Förhoppningsvis är det väl något annat som utmärker mig, eller? Pensionen kanske inte ens är det mest framträdande. Jag vill nog väldigt gärna se mig som något mer än en som uppbär månatlig pension. Ja, helst skulle jag nog vilja förtiga detta om det var möjligt.

Möjligen kan den här lite skruvade funderingen också gälla för andra beskrivningar som på något sätt totaliserar våra föreställningar; ta t.ex. ordet ”invandrare”, ”högerpartister”, ”kommunister”, ”pressen”, ”politiskt korrekta” etc. Var och en kan säkert komma på en rad såna här beteckningar som på något sätt får beteckna hela grupper och därmed suddar ut alla nyanser.

”Bussväntan” (CC BY-SA 2.0) by vargklo
Fotolänk: ”Bussväntan” (CC BY-SA 2.0) by vargklo