Kategorier
kapitalism politik samhälle utbildning

Förutsägbara kommentarer om Cuba efter Castro

Nu är Castros aska förd till den sista vilan och jag vill väldigt gärna vilja skriva något i samband med hans bortgång även om jag inser att jag inte tillför något i sak.

 

Eftermälet bland etablerade ”tyckare” blev ganska förutsägbart: den borgerliga pressen har såvitt jag kunnat läsa ägnat stor möda åt att ”ta heder och ära” av Castro och hans verk genom att ta fram allt negativt som politisk ofrihet och repression medan skribenter på vänsterkanten betonat utbildning, sjukvård och kamp mot den orättvisa blockaden från USA.

Borås Tidning – moderat – raljerar i en ledare: ”läskunnighet, javisst men om man inte får skriva och läsa fritt? Till vilken nytta då?”. Eller ”ingen hunger men bakom galler”? Eller om ”äldre röda män” som fascinerades av Cuba där förstås Palme och Schori platsar högst bland de förledda.

De mera vänstersinnade betonar den heroiska kampen mot stormakten som aldrig accepterade sakernas tillstånd. ”Frigörelsen” (mina citattecken), hur människor har lyfts ur fattigdom, hur analfabetismen har utrotats, fri utbildning och hur läkare utbildats i den mängd att de kan göra frivilliga insatser bland andra förtryckta folk betonas från den sidan.

Jag har själv aldrig varit på Cuba och sett med egna ögon men jag kan inte svära mig fri från en viss revolutionsromantik under 60- och 70-talen när de ideologiskt övertygade for till Cuba för att hugga sockerrör och stödja revolutionen.  Nog var man lite imponerad av den ikoniske Che Guevara men såvitt jag minns ägde jag aldrig något med hans bild, vilket naturligtvis av många i min omgivning betraktades som att ”fega ur” eller något i den stilen.

Greider, i Dalademokraten,  intar en ståndpunkt jag gärna VILL tro på. Han betonar alla sociala- och välfärdsframgångar som uppnåtts på Cuba trots motstånd från främst USA, men tar också avstånd från ofrihet när det gäller åsikter och andra partier.

Borgerligheten tillsammans med de osmakligt firande exilkubanerna hoppas förstås nu på att kunna invadera och slutligen besegra det gamla styret med sina ”friheter”: oreglerad företagsamhet och privatiseringar av nationella angelägenheter och annat.

Jag hoppas innerligt att Cuba kan hålla stånd mot de värsta avarterna av dessa friheter

Fotolänk: ”Cuba!” (CC BY-NC-ND 2.0) by jordi.martorell

Kategorier
forskning politik samhälle

När man blandar äpplen och päron

Eftersom jag just nu läser Gellert Tamas’ Det svenska hatet (jag hoppas kunna rapporera mer när den är färdigläst) föll mitt fokus på en artikel i FT 25 nov 2016 med titeln ”Extremister rekryteras främst av vänner”

En studie från det finländska utrikesdepartementet om varför människor väljer att engagera sig i islamistiska grupper som Boko Haram vederlägger många missuppfattningar om orsakerna till engagemanget i extrema rörelser.

Oftast talar man om religiös extremism men studien visar på andra  och djupare orsaker; det är lite för enkelt att skylla på religionen.

Enligt studien hade 60% rekryterats av anhöriga eller vänner och de främsta drivkrafterna var rädsla och hämndbegär. Befolkningen i norra Nigera som främst är muslimer är utsatt för ständiga orättvisor medan befolkningen i södra Nigeria åtnjuter fler privilegier.

Med tillgång enbart till den lilla artikeln och utan någon kännedom om förhållandena i Nigeria tänker jag mig att studien nog visar på en generell problematik, nämligen att olika variabler som religion, sociala förhållanden, utbildningsnivå m.fl. på ett försåtligt sätt blandas samman och att man därför antingen medvetet eller av oförstånd drar felaktiga slutsatser. Medvetet för att man faktiskt VILL att det ska vara på ett visst sätt, oförstånd för att man låter sig övertygas eller drar en egen slutsats om sakernas tillstånd.