Kategorier
klass miljö natur samhälle skola utbildning

En örfil vid pantautomaten

4965242896_659b5dca54_zPedagogiska Magasinet (4 november, 2016) erbjuder understundom riktigt intressant läsning och denna gång ska jag inte uppehålla mig vid debatten om olika ”-ismer” i pedagogiken utan istället fundera lite närmre på hur man ”ska vara” ekologiskt rätt… åtminstone i läromedel för skolbarn.

En artikel med titeln ”när barnen ska rädda världen” av etnologiprofessorn Malin Ideland tilldrog sig mitt intresse då jag har barnbarn som antagligen också ska ”rädda världen” i förskolan och senare i skolan.

Ideland skriver om ”det kravmärkta barnet”. Det första hon påpekar är att begreppet har med ”klass” att göra trots att detta inte var avsikten. Vad kännetecknar det miljövänliga barnet? Hur får detta begrepp en särskiljande effekt vad gäller klass (och nationalitet)?

Ideland och hennes kollegor har analyserat policytexter om ”hur man ska vara” och hur denna föreställning uppkommer. ”Det kravmärkta barnet” visar på en norm för hur vi betraktar världen, hur vi kategoriserar och förstår andra.

Läromedlen framhåller oftast individens handlingar; att människan är djupt beroende av miljön betonas mindre ofta. Istället betonas vardagsval och checklistor för goda val. Barnet kan alltså ”välja” att släcka lampor som inte behövs och att duscha snabbt eller att göra motsatsen.

Man kan ”välja” den miljömärkta produken. Om man har råd och kunskap! Valet förutsätter alltså en viss klasstillhörighet. Att det finns de som inte har råd att välja, vilket sannolikt har en begränsad negativ effekt på miljön, framhålls sällan.

Ekologiska val blir ett sätt att döva miljösamvetet och att visa ett gott beteende i motsats till ”den oönskade andre”. Att panta burkar är ”gott”; att panta för sitt uppehälle och rota i sopor ger sällan epitetet miljövänlig. Det är alltså motivet som räknas, knappast effekten, i de läromedel som granskats.

Miljöproblem ska alltså förstås utifrån en individs ”livsstil”  så att man kan känna att man räddar världen. Idén i dagens marknadsliberala samhälle är därför att vi ska känna att vi ”räddar världen” genom att välja ”miljösmart” (min term). Av dessa skäl bäddas våra val in i en retorik om världens framtid.  Små vardagshandlingar kopplas till gobala överlevnadsfrågor.

Eftersom jag varit lärare själv vet jag att det är lätt att får barn att göra ”läpparnas bekännelse” men sannolikt också att uppriktigt vilja bete sig ekologiskt riktigt. Vill man vara lite vuxencynisk kan man ägna sketchen där Sven Melander intervjuar ett barn om vad barn mest av allt önskar sig en liten tanke.

Fotolänk: ”Ge & ta” (CC BY 2.0) by Kakakrokodil

Kategorier
politik samhälle

Dröjsmål

2664405494_2c3a5cf1b3_z”Jag förstår inte varför Hannes dröjer”, säger det gamla paret i en parodi av Galenskaparna på gammal svensk film och vi skrattar igenkännande. En annan betydligt mer känd ”dröjare” är Hamlet i Shakespeares berömda drama. Hamlet vet att hans far skändligen mördats, hur och av vem. Han har liksom alla fakta men ändå tvekar han sig igenom hela dramat ända till en dramatisk upplösning på slutet.

En nutida aktör som också har alla fakta men ändå tvekar är ledaren, tillika statsministern, för det regeringsbärande partiet. Han uppmanas därför av en ledartext i Dalademokraten:

”Ta människors ilska över ojämlikhet och otrygghet på allvar! Våga tala ideologi! Säg att ni – och vi – är demokratiska socialister! Och, inte minst: sluta med alla floskler.”

http://www.dalademokraten.se/opinion/ledare/vi-maste-ta-manniskors-ilska-pa-allvar

Och liksom man inte kan förstå vare sig Hannes eller Hamlets dröjsmål, förbryllas många av varför inte socialdemokratin förmår inspireras till handling av demokratiska socialister som Bernie Sanders och Jeremy Corbyn i en kompakt marknadsliberal värld.

Varför dröjer Löfven?

Fotolänk: ”Hamlet” (CC BY-NC 2.0) by Robson Magalhães

 

 

Kategorier
politik samhälle

Myter om asylsökande

11809570955_92f94ec0ec_z
Enkätsvar presenterat som staplar

Jag läste för ett tag sen om en studie där asylsökande har svarat på en enkät och besvarat intervjufrågor. Inalles 456 personer som sökt asyl i Sverige deltog i studien. Studien slår hål på en del myter som vi nog bär på lite var och en.

Ja, vad tror vi sådär i allmänhet om asylsökande om vi inte försöker säga det som vi tror vi bör säga? Självfallet tror nog de flesta av oss att människor kommer hit för att de verkligen behöver. Men – och jag kan nog inte svära mig fri själv – vi har säkert tänkt tanken att de kommer hit för att det är ett bra land eller i klartext: för att de vill åt våra bidrag. Jag skulle vilja träffa den person som aldrig tänkt det senare. Mot den bakgrunden blir studiens resultat kanske lite överraskande.

Frågorna till de asylsökande handlade om var de vill leva i framtiden, om arbete, om studier och familj. De flesta svarar att de vill komma till Sverige för att vi har haft fred länge och för att det är ett bra land för barn att växa upp i. Hela 87% anger att de inte känner till vilken typ av ekonomiskt bistånd de har rätt till om de får uppehållstillstånd i Sverige. Detta är ju intressant eftersom vi ofta hör (och kanske tänker) att de kommer hit för att det är generösa bidrag.

Studien visar också att det finns en stark ambition att ta sig in i samhället, lära svenska och skaffa jobb. Tre av fyra har också gjort en plan för hur de ska få jobb. Många har planer på att starta egna företag.

Många är dock besvikna för att det tar så lång tid att få besked om uppehållstillstånd. Tråkigt nog upplever 3 % att de blivit illa behandlade på asylboenden och 20% uppger att de ustatts för rasism i vardagen. Många vill också ha psykologisk hjälp men inte för att tala om gamla trauman utan om situationen i Sverige.

Studien gjordes av Sweden Research som har gjort studier åt myndigheter och kommmuner. Reportaget fanns i Fria tidningen den 4 november, skrivet av Eva Olsson.

Fotolänk: ”How would you rate your overall experien” (CC BY 2.0) by Elijah

Kategorier
politik samhälle

Ett annorlunda land

Birger Schlaug reflekterar i en inledare i Fria Tidningen den 9 november över en rad politiska förhållanden, vilka kan vara värda lite extra eftertanke. Här är några:

”USA är ett märkligt land. Samtidigt som man har haft flest Nobelpristagare har man en befolkning där nästan 40% tror  på Bibelns skapelseberättelse om Adam och Eva. Det lär [heller] inte finnas något annat land där så många bärare av kritvita tänder blandas med så många tandlösa.”

”Det är inte Trump som är problemet i USA, det är det som skapat Trump som är problemet.”

Detta sagt om valsystemet som endast gynnar de stora etablerade partierna – en ”tvåpartidiktatur” – som missgynnar de mindre i hopp om att man ska ”undvika pöbelvälde”.

”Hur kan två stora partier i ’världens största demokrati’ försvara dödsstraff, acceptera att varannan amerikan äger vapen, ifrågasätta idén om välfärdssamhället?”

Kategorier
education samhälle skola utbildning

Om återkommande lärare, del 2

4365915790_8e049d169a_zLärarens återkomst är, som någon uttryckte det, ”en riktig bladvändare”. Detta stämmer säker när det gäller de första fem kapitlen och ifall man är förtrogen med de sammanhang som Linderoth beskriver. Hör man till denna grupp är det också högst troligt att det som sägs väcker en rad olika känslor såsom, munterhet, förlägenhet och säkert också en hel del irritation.

Munterheten kan jag tänka mig skulle kunna uppkomma därför att man tycker att det härligt att alla epigoner och förståsigpåare får sig en påminnelse om vad man ”gått på”. Förlägenhet kan säkert också sprida sig hos alla (oss) som har stått mitt i vardagen och följt trenderna utan att egentligen ha haft vare sig tid eller ork att stå emot även om det känts fel. Slutligen irritationen, som säkert uppstår hos alla dem som satsat sin prestige och karriär på just det som Linderoth kritiserar.

Som en röd tråd genom boken går kritiken av konstruktivismen, den som i olika tappningar blir KIP, konstruktivistiskt inspirerad pedagogik, enligt Linderoth. Mycket förenklat bygger konstruktivismen på idén om att individen ”konstruerar” sin kunskap genom att gradvis anpassa och förfina inre mentala strukturer i förhållande till de information som omgivningen på något sätt ”utsänder”, en sorts berikningstänkande i Linderoths termer. I pedagogiska sammanhang kommer detta oftast till uttryck som en pedagogik som bör bygga på den lärandes egen aktivitet, tillsammans med andra och i sammanhanget tillgängliga resurser. Lärares undervisning d.v.s. att den som kan något talar om detta för de som ännu inte kan, blir ur ett sådant perspektiv inte något eftersträvansvärt, snarast något man bör undvika.

Här är det viktigt att påpeka att Linderoth inte menar att detta synsätt är ”fel” i någon absolut mening utan kritiken riktar sig främst emot en, bland skolforskare, egenartad enögdhet då man inte framhåller att konstruktivism är ett av flera olika sätt att förstå lärande och undervisning. Det är mot den bakgrunden som Linderoth vill presentera ett annorlunda perspektiv, som just är ett perspektiv bland andra.

I bokens sjätte kapitel presenterar han det ekologiska perspektivet. Om de föregående kapitlen varit lätta att ta till sig för var och en med intresse för skolfrågor, framträder här mer av forskaren Linderoth och här måste nog även den vane läsaren av akademisk text dämpa lästakten avsevärt. Sannolikt blir detta kapitel mycket svårbegripligt för den som inte träffat på begreppen tidigare.

James Gibsons stora verk The Ecological Approach to Visual Perception har jag också läst men naturligtvis inte alls med samma djupa förståelse som Linderoth. Trots dettta tror jag att det hjälper mig en hel del när jag försöker begripa mig på det ekologiska perspektivet.

När jag läser om det ekologiska perspektivet, gör jag det mot en bakgrund av hyfsat god förståelse för ett annat perspektiv, det sociokulturella, som också nämns i kapitlet. När jag talar om lärande för människor som inte är uttalade pedagogforskare, brukar jag beskriva lärande (kunskap) som något man gör, alltså inte nödvändigtvis något man har (som en sorts bagage) och snarare något man blir. Ibland drar jag till med att det är en ontologisk process i den meningen att man inte bara ”har” något mer utan att man blir någon annan. Här ser jag med min läsning en väldig likhet med den evolutionsmetafor som Linderoth beskriver genom att vi inte är samma varelse med bättre förmågor (amöba med talförmåga!) utan att vi i någon mening blir någon annan när vi lär.

För mig har situerat lärande och legitimt perifert deltagande varit väldigt värdefulla metaforer för hur det går till att tillägna sig, appropriera, något. Den tydligaste tillämpningen i ”praktiken” på detta perspektiv är de studier av Lave och Wenger som beskriver hur skräddarlärlingar går från att vara noviser till att bli färdiga skräddare.

I den lärandeprocessen känner jag igen åtskilliga av de begrepp som Linderoth redogör för. Sålunda erbjuder miljön för skräddarlärlingarna de nödvändiga affordanserna; den är en organiserad lärandemiljö där läraren är den som organiserar utifrån sitt mer funktionella sätt att urskilja affordanser. Det som jag inte tycker har en motsvarighet hos det ekologiska perspektivet är de rollmodeller som lärlingar längre fram i processen utgör.

Miljön är också strukturerad i så måtto att den som lär sig ”slipper” möta vissa fenomen då dessa för en individ med ofullständig förmåga att urskilja snarast kan utgöra hinder för lärandet. Det är inte svårt att tänka sig in i lärares agerande i ett svenskt klassrum och göra jämförelser.

Under processens gång blir lärlingarna allt bättre på att göra mer funktionella differentieringar i den rika miljön. Det ekologiska perspektivets uppfattning om att individer måste differentiera funktionellt – och att detta är en aktiv process – står inte i någon motsättning till det situerade lärandet, som jag ser det.

Att lära handlar om att ”bli en kompetent deltagare i en miljö” brukar jag säga och jag kan inte se att detta skulle stå i strid med det ekologiska perspektivet. Att bli en kompetent deltagare handlar då om att man approprierar, alltså att individen förmår urskilja miljöns affordanser på ett sätt som gör att man erfar på ett mer funktionellt sätt.

Processen att bli en kompetent deltagare handlar förstås inte enbart om att kunna sy kostymer, alltså manuella färdigheter. Själv brukar jag tänka på min egen forskarutbildning som i hög grad handlar om att göra allt mer differentierade val och detta gäller den vetenskapliga diskurs som innefattar såväl skrivande som hur man agerar i miljön. Det blir väldigt tydligt här att det handlar om att bli någon som handlar kompetent. Handledarens roll är här oerhört viktig då denne strukturerar miljön och hjälper doktoranden att förfina sina iakttagelser. Steget till en lärare som återupptar sin undervisande roll är inte orimligt långt.

I vår vardagliga uppfattning är verktyg något vi använder för att utföra specifika uppgifter. Här fann jag immateriella verktyg såsom begrepp och termer särskilt intressanta ur ett ett ekologiskt perspektiv. Om vi inte tänker oss att verktyg är något som vi använder för att bearbeta något annat, utan istället tänker oss att själva verktyget faktiskt specifierar vad vi ser (affordanserna) kommer man nära det som jag många gånger försökt förklara i en liten presentation som jag kallat ”Why theories?” där jag menar att regelsystem i sporter och begrepp inom vetenskap faktiskt blir det som avgör vad vi ser eller erfar. Reglerna och begreppen blir då inte någon sorts yttre verktyg utan de erbjuder sådana affordanser som gör att vi erfar på ett annorlunda (och bättre) sätt. Kanske är det så man ska fatta verktyg?

Nu kan det vara dags för lite slutsatser för de lärare som tänkt återkomma. Efter att ha läst Lärarens återkomst har vi antagligen fått ett antal svar på varför det kändes så konstigt att elever och studenter skulle sitta och själva försöka upptäcka sådant som vetenskapen ägnat åratal åt att förstå och varför vi inte fick berätta och visa på ett sådant sätt att det inte bara förkortade vägen till lärande utan framförallt att de inte gick vilse på helt ofruktbara vägar.

Vi har antagligen också insett att undervisa kräver sin man/kvinna. Ska man strukturera en pedagogisk verksamhet krävs att man behärskar det man ska undervisa om och inte enbart blir en ”uppgiftsadministratör”. Undervisning tar tid och den insikten har dessvärre fallit bort under KIP-eran; lärare har fått allt fler uppgifter som inte alls har med själva undervisningsuppläggen att göra.

Men vad ska vi ha det ekologiska perspektivet till? Behöver vi egentligen detta för att bli en berättande, visande och instruerande lärare? Nej självklart inte, lika lite som vi behöver känna till grammatik för att kunna prata eller skriva. Däremot erbjuder det ekologiska perspektivet ytterligare ett sätt att reflektera kring och förstå lärandet eller med andra ord: det får oss att se lärande på ytterligare ett sätt och det är ju det som är själva meningen med allt lärande; att uppfatta allt fler (och bättre) affordanser i miljön; som radion som justeras in för att få bra mottagning.

Fotolänk: ”Socrates” (CC BY-NC-ND 2.0) by oshkar

Kategorier
education samhälle skola utbildning

Om återkommande lärare, del 1

6025721767_316e284f14_zJag har läst Linderoths bok Lärarens återkomst och eftersom jag själv tillbringat mer än 40 år i pedagogikens tjänst väcks naturligtvis en hel del tankar – även sådana som kanske inte direkt relaterar till läsningen.

Jag läser de första kapitlen i rasande fart, nickar igenkännande och tänker ”där fick de sig allt”, de troende. Men efterhand som jag läser blir mitt sätt att ”erfara alltmer differentierat” och jag inser att det där med att ge någon en smocka nog inte är avsikten, knappast heller konstruktivt.

Jag lämnade skolvärlden i mitten av nittiotalet och har kanske därför varit förskonad från de värsta av de förhållanden som Linderoth beskriver. Däremot började jag arbeta med lärarutbildning tidigt under 90-talet och i så måtto kan jag nog räknas in i de skyldigas skara.

Vid min första anställningsintervju, sa jag att jag kunde tänka mig att arbeta med svenskämnet eftersom jag läst såväl Litteraturhistoria (som det hette då) som Nordiska språk – visserligen lightversioner enligt gamla tiders kursplaner, men ändå. Därtill hade jag en pedagogisk påbyggnad med fördjupning i ”svenskämnets didaktik” i bagaget. I anställningsintervjun sa min utfrågare: ”Nja, vi ser nog didaktiken mer som ett allmänt område som inte är knutet till något enskilt ämne.

Jag förstod nog aldrig riktigt hur man skulle kunna undervisa ”generellt” d.v.s. utan ämnesfokus men det var naturligtvis ett intressant steg för mig att bli lärarutbildare efter mer än 25 år i grundskolan. Dessutom förverkligade jag ett gammalt uttalande till mina studiekamrater på lärarutbildningen under 60-talet: ”Metodiklektor, det ska jag bli!” Nu hette det ju inte så längre men redan på 60-talet hade jag en positiv bild av våra lärare som undervisade oss ”lärarkandidater” om hur man gjorde när man undervisade i olika ämnen.

Trots min dragning åt ett visst ämnesinnehåll befanns jag värdig att inleda min akademiska karriär – i allmänmetodik. Och även om jag inte riktigt visste hur det skulle gå till att undervisa utan att undervisa i ett speciellt ämne, tänkte jag som jag brukat tänka i skolan att om jag inte tog alltför mycket plats, kunde jag ändå göra på ett sätt som jag begrep mig på.

Ett framträdande drag i Linderoths bok är just bristen på ämnesfokus såväl i skolan som på lärarutbildningen (allmänt utbildningsområde). Ämnesfokus kräver en lärare som behärskar kunskapsdomänen annars blir det omöjligt att presentera ämnet på ett sådant sätt för de studerande att de mest väsentliga ”affordanserna” framträder.

Linderoth blottlägger – inte utan en viss ironi – det katastrofala i att en grupp skolelever eller högskolestuderande ska gå ut och tillsammans diskutera – tycka till – om något som de bästa fall har lite vardagserfarenheter av. Därefter ska varje grupp redovisa vad de TYCKT och sen är gruppuppgiften gjord.

Fokus för ett sådant upplägg är främst själva metoden; hur man ska göra medan områdets vad endast i undantagsfall får någon mer strukturerad och djupare behandling av en ämneskunnig.

Bland skolbarn blir förstås ett sådant upplägg av ringa värde ur inlärnings- (lärande?) synpunkt då man måste räkna med att själva situationen – att jobba i grupp någon annan stans än i klassrummet – tenderar att erövra den mesta kognitiva energin.

En viss skammens rodnad sprider sig när jag tänker på att jag själv har anbefallt gruppdiskusssion bland studenter i ämnen som jag alls inte behärskat. För att ta ett exempel sattes jag att undervisa i ett kursavsnitt och seminariebehandla en bok i genusvetenskap. Även om jag själv läste den utmärkta boken (för första gången!) och mycket väl erkänner områdets berättigande, kan jag inte direkt tillföra något om forskningsläget eller peka ut väsentliga drag (möjliggöra rimliga affordanser). Om jag inte minns fel, var det också någon eller några studenter som ifrågasatte min kompetens inom området medan de flesta fogligt läste boken, diskuterade och tyckte till. Så även jag.

Nu tycker jag väl egentligen lite synd om alla KIP-lärare (KIP=konstruktivistiskt inpirerad pedagogik) som nog har gjort det som förväntats av dem; så gjorde ju även jag. I sanningens namn måste jag dock säga att jag egentligen aldrig trott på idén att barn – framförallt inte barn – och studenter skulle klara av att tillägna sig ett ämnes väsentligheter genom ”en obändig lust att lära”. Den okunnige kan ju aldrig veta vad som är väsentligt och intressant utom det mest närliggande förstås.

Redan i min avhandling kritiserade jag föreställningen om att skolbarn skulle ”söka på internet” med det självsäkra uttalandet: ”Den som inte kan något hittar heller inget av värde!” Värdefullt för ett specifikt ämne måste man kanske tillägga. Man måste alltid få hjälp, i bästa fall av en lärare som återkommit.

Sammanfattningsvis menar jag att Lindroth bildligt håller fram en sorts skrattspegel som får oss att rodna en hel del för att vi varit så naiva och ”gått på” detta med eget arbete, gruppdiskussioner, konstruera sin egen kunskap och allt detta medan de – förhoppningsvis – kunniga lärarna varit bundna av en sort pedagogisk ideologi som hindrat dem att faktiskt undervisa elever och studenter.

Det är meningen att fortsättning om perspektiv ska följa men kan aldrig veta när …

Fotolänk: ”Socrates” (CC BY 2.0) by picturesquire  

Kategorier
ekonomi miljö politik samhälle

Vi väljer det som passar oss, tro inte annat!

3176264951_9b9b70a0b8_mNedanstående text är en reflektion kring en krönika i Borås Tidning där skribenten Johanna Grönbäck menar att vi har gått på en myt om att ekomat skulle vara bättre för människor och miljö. Det finns ingen entydig forskning som stödjer detta, menar hon.

Den inledande krönikan väckte många kommentarer till ekomatens försvar, kan man väl säga, och Grönbäck fann sig föranleden att ta upp dessa kommentarer i en följande krönika den 4 november.

*

Till dig, Johanna Grönbäck, vill jag säga att du glömde en del och därför får du lite hjälp här att komplettera det du också kunde ha tagit upp på temat tro och vetande.

”Det finns vissa frågor som är så viktiga att vi verkar bortse från vad som faktiskt ger bevisat positiv effekt. Istället omfamnar vi första bästa alternativ som erbjuds och paketeras på ett, för vår egen världsbild, tilltalande sätt.” Så har du skrivit.

Ja, Johanna, du vet inte hur rätt du har! Nog är det så att vi tenderar att välja ut det som passar oss bra; du har gjort det här och det kan säkert vara så med ekomaten också. Om vi tycker att det är viktigt att inte äta i oss gifter och att människor och djur ska ha en drägligare miljö, då väljer vi antagligen eko för att vi tror att det är bra. Den uppfattningen har vi antagligen inte fått genom att läsa forskningsartiklar. Vi fungerar så i de flesta fall.

 ”Är vi alls intresserade av att veta vad som har effekt i de riktigt avgörande frågorna såsom [privatisering av skolor, äldreboenden och sjukvård]? ”Eller är vår [politiska övertygelse] för stor för att ta in annat än det som gör att det känns rätt snarare än är sant?”

”Ingen tvivlar på (fast kanske jag i alla fall) att den som” [vill sälja ut sjukhus och äldreboenden] vill förbättra (för vem eller vilka?)”.

”Den essentiella frågan är om [de här privatiseringarna] har positiv effekt för målsättningen. I frågan om [privatisering av samhällstjänster] är forskningen tveksam, närmast negativ.”

Så här är det, Johanna, ”[i] de frågor som väcker allra mest [engagemang] och känslor har vi alla en tendens att gå på vad som känns rätt snarare än vad som är sant och rationellt.”

Är man en politisk skribent med en specifik agenda är det alldeles självklart att man väljer det som passar den politiska åsikt man förfäktar. Så gör vi förstås alla, även vi som inte har tillgång till megafonen.

Fotolänk: ”Äntligen tillbaka 🙂” (CC BY 2.0) by jonsson

Kategorier
arbetsmarknad samhälle skola utbildning

Är du särskilt skicklig, lille lärare?

Lärare och lärarinnor
Lärare och lärarinnor

Jag läser i Lärarnas Tidning att Johanna Jaara Åstand menar att det inte är Lärarförbundets fel att det blivit så galet med lärarlönelyftet. Vems felet är lämnar jag därhän eftersom jag inte berörs längre. Jag kan dock inte låta bli att göra ett tankeexperiment där jag förflyttar mig tilbaka till den skolvärld där jag tillbringat drygt 25 år av mitt yrkesverksamma liv.

*

Till oss som jobbar på skolan kommer signaler som väcker diskussion och oro bland kollegorna. Det var ju inte länge sedan vi med stor tveksamhet tvingades acceptera att det skulle utses ”förstelärare” bland oss arbetskamrater vilket numera gjort majoriteten av oss till ”andrelärare” eller en sorts B-lag. Detta medförde intressant nog att vi andrelärare kände en större gemenskap med varandra och fällde lite galghumoristiska kommentarer i stil med: ”Det är som när det skulle väljas lag i fotboll i skolan; de som tog sig rätten att bestämma sa generöst ’det är jag och Tommy mot klabbet’ (alternativt: gröten, tjabbet eller bara resten)”.

Det fanns kanske trots allt någon sorts logik bakom förstelärarna uttryckt som speciella uppgifter även om vi var ganska övertygade om att det var de som  ”låg bra till” som utnämndes och därmed fick ett rejält lönepåslag som bevis på att man var förste-.

”Kommer ni ihåg ’den lille förstemannen’ i den hyllade serien Matador?” skrattade vi. ”Han var ju strängt taget en ganska löjlig figur”, tänkte vi sen och kände oss inte fullt så värdelösa. Men nu ska dessutom några av oss utses till ”särskilt skickliga lärare”. Hur detta ska gå till är alltjämt fördolt för oss men vi har våra (onda) aningar om vilka som kommer ifråga.

Som i alla arbetsgemenskaper har vi självfallet uppfattningar om att det finns kollegor bland oss som är lite mer engagerade i sitt jobb än andra; det vore dumt att hyckla om detta. Våra uppfattningar om varandra är ju grundade i vad vi ser i vardagen men vi kan inte räkna med att ledningen har just denna kunskap när de ska utse de ”särskilt skickliga” och därmed förpassa de övriga ytterligare ett steg nedåt, till ”tredjelärare” eller de som blir över (”klabbet”). Antagligen, tror vi, utnämns sådana som ”visat framfötterna” i andra sammanhang än i undervisningen och inte alls de som vi vet lägger ner mycket engagemang i sin undervisning.

Omsider utser ledningen de särskilt skickliga eller ”SS-truppen”  som vi säger när ingen hör det. Nu är det förstås inte så att vi trakasserar de stackars arbetskamraterna för att de har blivit lite för mer än ”klabbet” av lärare; egentligen är det lite synd om dem för de känner ju att de, kanske mot sin vilja, blivit skilda från arbetskamraterna i någon mening och de känner säkert att det pratas när de inte hör det och att de ofta får kommentarer om att det nog är bäst att ”en särskilt skicklig lärare” tar sig an den och den uppgiften så att det blir ”riktigt gjort”. Lite synd om dem för egentligen är de oskyldiga men de har förstås inte kunnat tacka nej till flera tusen mer i månaden (lojalitet kan som bekant köpas – och säljas – för pengar).

Fortsättningsvis känner de ”särskilt skickliga” allt mindre samhörighet med de forna arbetskamraterna och därför sitter de oftast för sig i kollegierummet.

*

Nu har jag givetvis tagit ut svängarna rejält i det här tankeexperimentet och kanske kommer det inte alls att bli så som jag utifrån mina fördomar fantiserat fram ovan. Dock har man genom sådana här idiotiska (min uppfattning!) påfund slagit in en kil i arbetsgemenskapen, vilket naturligtvis inte på något sätt gynnar det dagliga arbetet.

På min tid fick man det som elaka tungor kallade för ”senilitetstillägg” d.v.s. man flyttades upp i lönegrader efter antal år i tjänsten. Jag tycker alltjämt att detta var ett bra och rättvist system. Självfallet var det så att en och annan kanske inte förtjänade sin löneförhöjning men att därför dra slutsatsen att man blir bättre för att man får s.k. individuell lön är inte annat än ideologi och framförallt vanföreställningar om lärarjobbets villkor.

Hela idén om att man ska sporras att arbeta bättre (mer?) för att få mer lön bygger på en sorts fabriksprincip där ett intensivare arbete leder till fler producerade enheter. Detta kan säkert fungera om förutsättningarna är kända och stabila, vilket de i princip aldrig är i undervisningssammanhang. Den ”produktion” man åstadkommer kan ju heller inte på något vis jämföras med tillverkning.

I ett system med individuella löner för arbetstagare som möter fullständigt olika och svåröverblickbara situationer, blir förstås en lärare som har ”producerat” många godkända elever värd en högre lön än den som har många underkända. Hur den enskilde läraren klarar av att balansera mellan sitt ansvar som lärare och sitt behov av en bra löneutveckling blir därför snarare en moralisk fråga än en pedagogisk.

Låt mig summera! Det är mycket skadligt för en arbetsgemenskap att utse några som är ”för mer” om detta inte är kopplat till tydliga och accepterade kriterier såsom utbildning eller specifika extrauppgifter. Att tala om särskilt skickliga lärare låter sig nog göra men att gå därifrån till att faktiskt utnämna individer i en arbetsgemenskap till bättre än andra är kontraproduktivt för arbetsgemenskapen och därtill en nästintill hopplös uppgift som man med fördel avstår ifrån ifall man inte vill inveckla sig en rad nya problem.

Att däremot på nationell nivå verka för att ”uppgradera” yrket som sådant ser jag däremot som en angelägen uppgift för lärarförbunden.

Fotolänk: ”92943” (CC BY 2.0) by Tekniska museet