Kategorier
samhälle

Trångt i sorteringen

Trångt!
Trångt!

Jag tycker om att sortera, vilket förstås leder till att man har ”hemmets egen lilla soptipp” inomhus. Det positiva är dock att man inte sätter sig i bilen och kör iväg så fort man har en påse av något om ska återvinnas för då är det väl knappast någon miljövinst.

Igår gjorde jag en resa till återvinningen med egna och en släktings återvinningsprodukter; det blev en full släpkärra alltsomallt.

Nu ska jag presentera mitt ärende: Varför i [lämpligt kraftuttryck] måste det vara så små öppningar på containrarna?

Med stor möda kan man trassla in en vanlig yoghurthink (om man trampar på den först). Jag lämnar ALDRIG något utanför containrarna men jag antar att de små öppningarna är ett skäl till att det ligger både plastdunkar och kartonger utanför. Igår hade jag också flera hundra barnmatsburkar som lagrats i väntan på transport. Det blir till att mata en och en i glascontainern!

Det bästa av allt var dock att pappersemballagecontainern hade lämnats olåst så att det gick att palla upp locket med en stor papplåda. Därefter gick det som en dans att bli av med en stor mängd papplådor och kassar fyllda med mindre askar.

Skulle man verkligen få mer ”skräp” i containrarna om det var lite större öppningar? Man skulle sannolikt få mindre utanför och det behöver ju inte vara öppningar som man kan promenera in genom.

Fotnot: Jag har blivit upplyst av Tidnings- och förpackningsinsamlingen att det handlar om Boverkets regler för öppningar i obevakade containrar. Men det gör ju inte sorteringen lättare precis.

 

Fotolänk: ”20111101_0290” (CC BY-NC-ND 2.0) by  Förpacknings- och Tidningsinsamlingen (FTI) 

Kategorier
kultur politik samhälle

Handslag – inte en fråga som kan viftas bort med en handrörelse

Handslag mellan man och kvinna
Handslag mellan man och kvinna

Jag måste tänka lite ”med pennan i hand” (även om det är ett tangentbord) kring den senaste turbulensen kring MP-politikern som inte ville ta kvinnor ihand. Jag tror att vi vanligtvis tar i hand utan att tänka så mycket kring detta eftersom det är ”normalt”.

Det är klart att jag blir förolämpad om jag räcker någon handen och den andre vägrar ta min hand – såvida det inte följs av ett ”jag är så förkyld så det är bäst att vi inte tar i hand”.

Som barn fick jag lära mig att ”handtacka” äldre personer. Det kändes ofta lite stressande, inte för att ta i hand utan för att man var tvungen att väcka den pratande ”tantens” eller ”farbrorns” uppmärksamhet så pass mycket att de la märke till den lilla handen som sträcktes mot dem. Ibland fick någon av de vuxna påkalla uppmärksamhet med ett ”han vill tacka”.

När våra egna barn var små under slutet av sjuttiotalet och åttiotalet, ”fick de aldrig lära sig” att tacka eller hälsa ihand. Detta beklagades – såvitt jag minns – en hel del av våra föräldrar. Numera kan jag inte förklara varför vi tyckte att de skulle ”slippa” ta i hand.

Under min gymnasietid var jag och en skolkamrat hos en familj i Tyskland under några veckor och jag minns att jag förvånades av att man hälsade oss på morgonen med ett ”Guten Morgen!” genom att ta oss i hand.

Just nu är det stor medial uppmärksamhet kring den manlige MP-politiker som hellre lägger handen på bröstet än tar personer av motsatt kön i hand; om detta kan man tänka på en rad olika sätt. Enklast är förstås att bli upprörd och tänka att ”så gör man inte här” och att det är ett tecken på kvinnoförakt.

Jag erinrar mig att det väckte en viss uppståndelse en gång för länge sedan när den dåvarande utrikesministern Sten Andersson gick hand i hand med PLO-ledaren Arafat. Folk – även jag – tyckte att det var lite konstigt för ”vi gör ju inte så”. Att gå hand i hand med en annan en annan person signalerar väl snarast en sorts kärleksrelation och på den tiden var det ovanligt att personer av samma kön – i synnerhet män – gick hand i hand. Till detta ska väl också läggas att den borgerliga pressen ”rasade” över att utrikesministern gick hand i hand med ”terroristen” Arafat. I ljuset av den aktuella mediuppmärksamheten skulle man nog kunna hävda att Andersson gav prov på en konstruktiv anpassning till vad som var lämpligt i relation till gästen (minns inte vem som var gäst hos vem).

I det aktuella fallet med politikern som hellre klappar sig för bröstet än tar kvinnor i hand kompliceras situationen av att det är just personer av kvinnligt kön som inte kan tas i hand, något som genast väcker vår irritation, för att inte säga vrede. Argumenten mot ett sådant beteende i ett land där män och kvinnor – åtminstone formellt – är jämlikar är inte svåra att uppbringa. Speciellt inte som de också kan kryddas med en tillsats av xenofobi.

Att vägra ta någon i hand blir förstås ”fel” i någon mening. Men man kan låta fantasin vandra lite vidare på det här temat. Låt oss för enkelhetens skull tänka att vi har en stereotyp s.k. ”mansgris” som tar en – gärna yngre – kvinnas hand och håller kvar handen precis så länge att det börjar bli opassande samtidigt som han låter blicken  vandra över kvinnokroppen. Jag tror inte att handslaget i det här fallet uppskattas särskilt positivt.

Om nu den här politikern inte vill ta just kvinnor i hand, tror jag att det avgörande är huruvida avståndstagandet är ”toppen av ett isberg” d.v.s. det synliga tecknet på ett djupt kvinnoförakt eller om det bara är att ”så här gör vi”. Oavsett vilket tycker jag att det väldigt osmart att inte anpassa sig som Sten Andersson gjorde (speciellt politiker brukar ju kunna vända svart till vitt i andra situationer). Om inte annat hade en viss pragmatism i det här fallet gjort att han sluppit en massa obehag. Osmart helt enkelt! Men när nu inte pragmatism framstod som ett alternativ var det nog bäst som skedde eftersom de starka övertygelserna blev helt synliga och mannen därför kunde avföras från den grupp politiker som ser mäns och kvinnors likaberättigande som något självklart som är värt att kämpa för.

Fotolänk: Handshake man – women” (CC BY-SA 2.0) by  flazingo_photos 

Kategorier
education forskning informationsteknologi klass skola utbildning

Jag blev aldrig professor

4805732091_d6b9583633_mNär jag gick i folkskolan hade vi ibland en vikarierande kyrkoherde som lärare och han brukade kalla mig ”professorn”, lite oklart varför, men kanske berodde  det på att jag var ”duktig i skolan” som det hette på den tiden och att han upplevde en viss frändskap eftersom min mamma – föreståndare för skolbespisningen – i sin ungdom hade varit hushållerska i prästgården. Kanske satte kyrkoherden ”griller” i mammas huvud eftersom hon senare mer eller mindre tvingade mig in på den studiebana som slutade med en doktorsexamen sent i livet.

Alla som har minsta kännedom om ”akademin” vet att doktorsexamen är det allra nedersta steget på en akademisk karriär, ett steg som ganska snart bör ersättas av docentsteget så att man omsider kan kravla sig upp till professorsplattformen. Sen kommer man inte längre rent formellt även om de som står däruppe förstås vet att det är en väldig skillnad mellan att vara professor i högstatusdiscipliner jämfört med de med lägre status. Bland s.k. ”vanligt folk”, som inte känner till de akademiska hierarkierna, är man förstås rätt och slätt professor med allt vad detta innebär.

Men vad var det som gjorde att jag själv inte ”blev nåt”?
Jag är förstås öppen för alternativet att disputationen var den övre gränsen för min förmåga och att jag faktiskt inte ”dög till” att bli professor. Men eftersom jag inte försökt och misslyckats, får jag ju aldrig veta om jag skulle kunnat ta de där ytterligare stegen och slutligen motsvarat kyrkoherdens benämning. Istället får jag spekulera i ett antal skäl och undanflykter och då kan jag säkert tänka mig en och annan tidigare kollega runka sitt huvud och tänka ”surt sa räven”.

Ett skäl till att jag blev kvar på nedre trappsteget är nog att jag var rätt gammal när jag kravlade mig upp på doktorssteget. En gång när jag jobbade i ett projekt på Chalmers, fnös den betydligt yngre fysikprofessorn och sa: ”Det är väl ingen idé att disputera efter 30!” Jag var nog en bit över 50 då.

Ett bättre skäl skulle kunna vara att jag hade undervisat i mer än 20 år när jag började den forskarutbildning som jag bedrev parallellt med undervisning för blivande lärare och dessutom deltog i flera andra intressanta utvecklingsprojekt. Jag jobbade alltså heltid under hela min forskarutbildning som därför tog bortåt tio år istället för de fyra år som man numera bör rusa genom forskarutbildningen på. Egentligen tycker jag att en utbildningsbana som min är mer givande än att hasta igenom forskarutbildningen även om det senare givetvis är bättre från karriärsynpunkt.

Kanske är också min arbetarklassbakgrund ett skäl till att jag blev kvar på nedersta steget. Efter att ha förvaltat mina föräldrars ambition om att ”han ska få det bättre än vi” genom att ha avlagt doktorsexamen, fanns inte längre någon direkt drivkraft att anpassa sig till de villkor som gäller för avancemang.

Forskningsvärlden – som jag uppfattar den – drivs av en agenda där man bildligt ska stå ”med mössan i hand” hos de mäktiga tidskriftsförlagen och konkurrera om att få sina skrivarmödor publicerade. Institutioner med många publicerande forskare kan sedan rankas som excellenta forskningsmiljöer och kan som följd därav komma i åtnjutande av kraftigt förstärkta resurser. Sannolikt vaskas på det här sättet fram ett och annat guldkorn men man löper förstås också en risk att bländas av en sorts ”macciariniglans”

Detta var nog inget för den gamle läraren; jakten på den sortens publicering passade mig helt enkelt inte. Det är absolut inte så att jag tycker illa om att skriva. Jag tycker tvärtom att jag har god hand med skriftspråket både på svenska och engelska (som man ju ska skriva på i akademin numera). Dessvärre har jag svårt för den akademiska publiceringen där man både underdånigt ska knacka på hos förlagen och dessutom beskriva sina resultat i en sorts ogenomträngligt språkligt moras som mera är till för att markera revir och stänga ute än att klarlägga de vetenskapliga landvinningar man till äventyrs gjort (jfr fotnot längst ner).

Jag tror kanske att graden av språkligt moras kan variera mellan olika kunskapsområden; svårt att säga var det är mest ogenomträngligt. Här drar jag mig till minnes en anekdot från min forskarutbildning där vi deltagare klagade över att vi inte begrep vad som stod i den avhandling vi hade i uppgift att läsa. Vår lärare, tillika författare till avhandlingen, förklarade sig med att syftet med avhandlingen ju var att demonstrera vad man kan. Personen är numera en av de mera nationellt kända professorerna inom pedagogiskt arbete så uppenbarligen var den sortens kunskapsdemonstration framgångsrikt inom detta kunskapsområde.

Efter många år i akademin är jag naturligtvis inte oskyldig till att föra denna tradition vidare då jag har handlett åtskilliga studenter som med vördnad och bävan har närmat sig ”mallen” som de säger. Själv har jag orerat om att ”syfte, problem och metod måste logiskt hänga ihop” eller något i den stilen. Självklart inser jag att här måste finnas en viss logik men jag menar att viktigast borde ju vara att fokusera på något relevant och framförallt att säga något av relevans för det kommande yrket snarare än att visa förtrogenhet med ”mallen”.

För mig fanns ytterligare ett skäl att stanna av, nämligen den övriga familjen. Har man siktet inställt på en framtida karriär, måste man prioritera. Har man småbarn föreställer jag mig att det i princip är omöjligt att inte låta barnen komma i kläm såvida man inte har full marktjänst därhemma. Men även utan småbarn utgör upptagenheten av en karriär så pass stora påfrestningar på ett förhållande att man kan ställa sig frågan om vad som är viktigast, karriären eller förhållandet. Fast det är klart att även detta har med ålder att göra. I yngre år kan man säkert tänka att det blir bättre sen; i högre ålder blir ju inte ”sen” lika självklart.

Understundom frestas även den som slagit sig till ro på nedersta steget av nya lockelser även om dessa inte ger några löften om framtida framgångar. I mitt fall utgjordes lockelserna av att möta nya elevkategorier; jag fick möta historiker, kirurger, sköterskor, musiker,arkeologer m.fl. där mina undervisningserfarenheter kom till nytta. Därtill fick jag också möjlighet att leda flera av dessa lärar- och forskarkategorier in på ett för dem jungfruligt område, nämligen det nätbaserade lärandet. Nu kändes det riktigt kreativt och stimulerande där nere på trappsteget trots allt, även om alla inom akademin vet att det är lönlöst att ”harva på” med undervisning om man vill ”bli nåt”. Trots allt vackert tal om ”kompletta akademiska miljöer” och vikten av undervisning, är det publiceringarna och citeringarna som räknas, hårda data som kan omsättas i karriärsteg.

Sålunda fann jag en nisch på mitt trappsteg och jag måste bekänna att det kändes mycket sorgligt att pensioneras utan indikation på begynnande senilitet, åtminstone såvitt jag själv kan bedöma. Vem kunde nu ha bruk av mer än 40 års pedagogisk erfarenhet?

Jo,helt nyligen har jag ”konsultat” lite på en folkhögskola. Det är en intressant miljö där man verkligen behöver tänka till innan man slänger sig med invanda termer som exempelvis ”appropriering”, ”mediering” eller affordanser” eftersom ingen nickar samförstånd eller försöker se ut som om man begriper. Här bländas man inte så lätt av den akademiska diskursen och man blir därför tvungen att finna andra sätt att uttrycka sig. Detta leder – paradoxalt nog – till att innehållet i det man säger blir en hel del mer konkret och begripligt än då man förutsätter kännedom om en viss diskurs.

En spännande och nyttig utmaning faktiskt!

Bildlänk: ”Raphael’s ”School of Athens”” (CC BY-NC-ND 2.0) by  Bart Hanlon 

Fotnot: En intressant och underhållande samling av granskade och publicerade språkliga egenheter finns här: https://twitter.com/real_peerreview

Kategorier
dokumentär politik samhälle

Förstå

5474261145_39c57b7d3a_mAtt försöka förstå är inte att acceptera skriver Birger Schlaug i FT 30 mars 2016, http://www.fria.nu/artikel/122390 där han argumenterar mot ett inlägg på ledarsidan i DN, http://www.dn.se/ledare/huvudledare/forsvara-viktigare-an-forsta/ där budskapet är: alla försök att förstå sina potentiella fiender är detsamma som att bli dess stödtrupper. De som försöker förstå blir till ”Putins stödbataljon”.

För alla som har förmågan att ”tänka ett varv till” innebär ju inte försöken att förstå att man bara accepterar utan det handlar framförallt om att analysera och agera på ett sätt som inte leder till ytterligare konflikter och till slut krig. Schlaug ställer frågan om hur mycket oviljan att förstå har bidragit till att ”föda och göda” terrorism världen över. Vad hade hänt om man försökt förstå Irak, Afghanistan och Libyen istället för att bara klampa in?

Analysen av en problematik blir en del av den metod man kan använda för dess lösning, lärde jag mig en gång i en metodbok under min forskarutbildning. Detta gäller förstås även för allvarliga politiska konflikter. Att analysera och förstå innebär att man skaffar sig fler möjligheter till konfliktlösning. Ibland kan det dessvärre hända att militärt våld återstår som enda lösning, men då sker detta efter att man tänkt först.

Att – som ledaren i DN – ironisera över de som försöker förstå är något att det mest bisarra man kan göra. Att inte ens vilja förstå är det kanske tyngsta skälet till att den terror vi ser runt om i världen.

När det gäller att förstå aktualiserar Schlaug Elin Wägner som uttryckte det så här en gång: ”det krävs mer tankemöda för detta [att förstå] än att använda våld. För det sistnämnada [våld] krävs nästan ingenting. För det första [att förstå] krävs en hjärna att tänka med”.

Att inte ens försöka förstå är något av det dummaste man kan göra. Kan man inte inse detta är man enfaldig och dessvärre också livsfarlig. Då tillhör man verkligen Putins och Trumps stödtrupper och har gjort sig till medspelare till den sortens ledare som världen inte behöver, såna som vägrar försöka förstå.

Foto:
Lost Time” (CC BY-ND 2.0) by  h.koppdelaney