Snabbtåg- vem behöver det?

Lokaltåg vid Göteborgs central
Lokaltåg

En artikel med titeln Snabbtåg mot undergången av Nette Enström i FT 7 juni väcker min oppositionslusta.

Jag pendlade själv under många år mellan min bostadsort och Göteborg med tåg och den tiden har jag i ljust minne. Det handlade inte enbart om hur effektivt jag kunde jobba den knappa timmen i vardera riktningen utan också om att det var bekvämt.

Tågresan var förhållandevis långsam men om man dagligen pendlar får man ju inrätta sig därefter och passa på att uträtta något under restiden; man kan inte bara ”sitta och skräpa” som jag brukade säga.

Självklart skulle ett snabbtåg inte stanna i mitt lilla samhälle; det skulle dessutom gå en helt annan väg långt från min bostadsort. Det är här som Enströms frågor och kommentarer blir väldigt relevanta, rent generellt och inte enbart ur mitt perspektiv.

Vem ska åka snabbtåg och vem betalar?

”…snabbtåg som ett alternativ, men för vem och vad skulle vara till?”

”Vem ska egentligen betala för samhällets första-klassresenärers snabba tåg?”

Det är nog knappast vanliga ”knegare” eller ens någon diffus allmänhet som gynnas av de otaliga miljarder en höghastighetsbana kostar?

Ett fåtal högre tjänstemän och politiker – däribland infrastrukturministern själv – tjänar kanske på snabbare resor om de alls behvöver resa så mycket numera när videokonferens är en enkel sak.

De flesta pendlande svenskar däremot reser från en mindre ort till en närbelägen större stad (precis så som jag gjorde).

”Är det verkligen snabbare tåg mellan ett par storstäder som vi behöver?”

Nej, det handlar alls inte om att ”knyta ihop” Sverige, som det brukar heta, utan vi behöver ett tätare järnvägsnät mellan många orter, med hög turtäthet och tåg som går i rätt tid!

Nog ligger det väl lite hybris eller rent av klassförakt i föreställningen om höghastighetståg?

Fotolänk: ”Station” (CC BY-NC-SA 2.0) by Lejon2008

Utbildning som krav och behov

Ros och text: utbildning mest kraftfullt vapen för att förändra världen (Mandela)Kanske är det som att ”trampa i ett getingbo” utan att förstå konsekvenserna om man tycker att nyanlända utan grundskoleutbildning borde kunna åläggas att delta i utbildning som motprestation till att bli försörjda.

Möjligen är det så här en populistisk idé tar form? Man tycker att något verkar rimligt och sen argumenterar man för detta utifrån individuella åsikter eller från åsikter som finns i de sociala sammanhang där man ingår?

För mig bottnar åsikten, dels i min långa efarenhet av utbildning både som utbildare och utbildad, och dels i efarenheter av att ha sett vilka krav man vanligtvis ställer på arbetssökande som ska uppbära någon form av ekonomiskt stöd.

Att vara utan jobb och berättigad till A-kassa (eller andra former av stöd som jag inte vet hur de benämns) kräver att man ständigt är beredd att ansöka om jobb, att ”stå till arbetsmarkandens förfogande”, med allt vad detta innebär i form av ofrihet att inte kuna resa bort, att ständigt bevaka sin telefon samt att vara beredd att acceptera ett jobb som man kanske skulle kunna klara av även om det ligger långt utanför ens kompetensområde. Läs gärna Roland Paulsens Vi bara lyder för att få en inblick i den arbetssökandes villkor. Den finns på många ställen; här är ett.

Arbetsmarknadsministern menar att samma villkor måste gälla som inom andra arbetsmarknadsprogram där ersättningen beror på hur aktiv den sökande är. Av det skälet, menar ministern, är det rimligt att ställa krav på utbildning för nyanlända, om de saknar tillräcklig kompetens för att få jobb.

Kravet på utbildning handlar alltså inte om att de-ska-minsann-göra-rätt-för sig-som-alla-andra-arbetssökande utan helt enkelt om att det är nödvändigt att vi utbildar människor så att de kan klara kraven på arbetsmarknaden. Därmed tar ministern tydligt avstånd från lågavlönade, okvalificerade jobb s.k. ”enkla jobb” i den politiska debatten, som man inte kan leva på men som av somliga anses viktiga för att ”få in en fot in på arbetsmarknaden”.

Lite orolig är jag förstås för vilka politiska perspektiv som skulle kunna applådera min åsikt om att kräva att nyanlända utbildar sig. Jag tror dock inte att min åsikt bottnar i något speciellt politiskt ställningstagande utan snarare att det är en generationsfråga.

Vi 40-talister växte upp i ett samhälle med goda sociala villkor men vi lärde oss också att man ska göra rätt för sig och inte enbart kräva för egen del.

Kanske är, trots allt, uppfattningen om att man har vissa skyldigheter i ett demokratiskt samhälle och inte enbart rättigheter som gynnar ”den egna plånboken” lite politiskt laddad i alla fall?

Fotolänk: ”Education” (CC BY 2.0) by Iqbal Osman1

Betyg tidigt röner svalt intresse

Betyg tar bort passion och intresseBara 12 skolor har anmält att de vill delta i försök med betyg från åk 4 enligt en artikel i Lärarnas tidning.

Min inställning i den här frågan torde vara klar sedan långt tidigare. Trots att jag själv hade bra betyg i skolan både till egen och föräldrars glädje, ser jag ingen som helst pedagogisk vinst med tidiga betyg.

I min egen lärargärning, som omfattar mer än 40 år, har jag i hög grad varit förskonad från betygsättning. Under min tid som grundskollärare var betygen borttagna och som universitetslektor räckte det oftast att godkänna eller underkänna (G-U). Lyckligtvis avslutade jag min gärning just innan studenterna skulle ha fingraderade bokstavsbetyg.

Jag råkar vid samma tillälle läsa en recension av Eva-Lotta Hulténs bok Klara färdiga gå! – En bok om konkurrism där författaren varnar för att tävlingshysterin alltmer kommit att prägla våra sociala relationer i så hög grad att det blivit en sorts ideologi. Hulténs ståndpunkt är att ”konkurrismen” i huvudsak är skadlig både för individer och samhällen därför att den gör att vi förvandlas till rivaler istället för samhällspartners.

Det förefaller mig som om det nog finns ett starkt samband mellan tron på konkurrens generellt och tron på betygskonkurrens i utbildningsituationer. Jag tror nog att den tron växer sig starkare när man drar sig högerut från den politiska mittfåran.

Eftersom vi vet att betyg gynnar de som redan är högpresterande och missgynnar de som inte har lika lätt eller har föräldrar som kan ställa upp, blir effekten av betygen en ökad segregering.

Man kan naturligtvis anföra argument som att det är viktigt för de högpresterande att lyckas ännu bättre tack vare betygen – det är ju inte på något sätt negativt – men det blir lite problematiskt när det som gör en grupp bättre samtidigt gör en annan grupp sämre.

Den naturliga slutledningen, tycker jag, borde vara att man tillämpade något som gjorde alla bättre. Ifall man faktiskt vill detta.

Bildlänk: ”Grading” (CC BY-NC 2.0) by mikefisher821

 

Skolavslutning

Skolavslutning svartvitt foto
Skolavslutning

En bekant skrev ett inlägg om en skolavslutning i kyrkan som han nyss varit med om. Den fick mig att fundera över de otaliga skolavslutningar i kyrkan jag själv deltagit i och inte sällan genomlidit.

Jag har oftast inga problem med psalmsång i kyrkorummet; den är nästan alltid bättre än det ”melodifestivallajv” eller de talframträdanden som ändå ingen kan höra. Dessutom är ju alla, som han antyder, redan mentalt någon annanstans.

Mina skolavslutningar

När jag själv gick i skolan, på landet dessutom, hade vi aldrig ”examen” i kyrkan trots att den låg 10-minuters promenadväg bort. Det var först när jag kom som ny lärare ute i Torslanda som jag fick lära mig att det var alldeles självklart att avslutningar skedde i kyrkan. Efter detta var jag under många år i Bollebygd där vi varje avslutning tågade upp till kyrkan på kullen med fana och små svenska flaggor på sommaren och facklor vid julavslutningen. För föräldrarna var detta en stor händelse men för oss lärare (för många av oss i alla fall) var det en viss anspänning för att nu uttrycka sig med ett understatement.

Barnen var i allmänhet inte några idoga kyrkobesökare och uppförde sig väl ungefär som i idrottshallen. Vi lärare hade ett ganska digert jobb att få någotsånär lugn och det som var ämnat som en högtidlig stund förvandlades inte sällan till ganska bryska ingripanden och irriterad stämning.

Avslutningsparadoxen

På den tiden hade man dock inte försatt sig i den paradoxala situationen att alla skulle samlas i ett kyrkorum, men där inte några religiösa inslag fick förekomma. Följaktligen deltog Herrens tjänare med betraktelse över Guds vackra natur, ledde bön samt utdelade Herrens välsignelse över de församlade.

För många barn var väl detta något främmande men jag antar att de uppfattade det som att det är så man gör i kyrkan och ”det får man väl ta då”.

Själv har jag inte så svårt att anpassa mig och ”ta seden dit man kommer” men jag tycker egentligen att det är ganska bisarrt att man framhärdar med att vara i ett kyrkorum samtidigt som man faktiskt förbjuder religiösa inslag. Sannolikt ligger det någon form av nostalgi från de som organiserar bakom – ”barndomens skolavslutningar” – eller något liknande.

Varför i hela världen ska man gå till kyrkan för skolavslutning om man tar avstånd från det som kyrkan står för (bortser då från behovet av enbart en lokal)?

Ett nytänk?

Om jag tänker på mina egna skolavslutningar – ”examen” – så skedde de klassvis. Kanske vore det mycket enklare att ordna något intressant för eleverna i den egna klassen än att ”baxa runt” en hel skola?

Ett kreativt uppslag till alla avslutningsnostalgiker vore väl också att göra som man gjorde (kanske gör fortfarande?) i Bollebygd, nämligen att istället fira skolstarten på hösten med en massa roliga aktiviteter!

Fotolänk: ”Skolavslutning” (CC BY-NC-ND 2.0) by YlvaS

Miljöpartiet – ett parti som genomgått ”ideologisk kastrering”?

två bockar med horn mot varandra
Konfrontation

Jag vet få som kan tala (skriva) så i klartext som Birger Schlaug och belysa intressanta samhällsfrågor. Nedanstående text är min läsning av en artikel om Miljöpartiets ideologiska förändring i regeringsställning.

Aftonbladet lär ha rått Miljöpartiet att bli ett rent miljöparti som ”släpper andra frågor”. Detta skulle då innebära att partiet skulle tiga om Natoanpassning, CETA-avtalet och ekonomisk tillväxt (men så är det ju redan, dessvärre!).

Dessa ”goda råd” bygger på att Miljöpartiet ska bli ett parti det aldrig varit. Ursprungstanken med MP var att det aldrig skulle vara ett enfrågeparti. Partiet kom in i riksdagen på frågor om livskvalitet, sänkt arbetstid, decentralisering, maktdelning och kritik mot globaliseringens avarter.

Partiet lade till epitetet ”De gröna”  just för att markera en systemkritisk ideologi. Idag är det många som tycker att partiet har genomgått vad som kunde liknas vid en ”ideologisk kastrering”.

Många som identifierar sig som gröna tycker att det är märkligt att en regering där de gröna ingår vill stoppa Europas största vindkraftspark för att militären vill öva i området, att kärnkraftsskatt tas bort och att inte gröna statsråd vill stoppa vapenexport till diktaturer.

Därtill bjuder regeringen in amerikanska soldater – Marinkåren t.o.m! – att öva på Gotland. Och som ”sur grädde på moset” är Miljöpartiet det enda gröna parti i Europa som applåderar CETA-avtalet.

Miljöpartiet tappar på grund av ”förväntningarnas förbannelse”. Kanske vore det därför dags för en delning av partiet i ett miljöparti som tycker sådär ”lagom” i olika frågor och i ett som kunde ägna sig åt den ursprungliga systemkritiken, frågar sig Schalug.

Fotolänk: ”Game – Confrontation” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney

Arbete, produktivitet och skapade jobb

demonstrerande folkmassaI FT 26 april finns en intervju med Roland Paulsen där han chocköppnar med att likna socialdemokraternas demonstration på 1 maj vid ett lajv där man spelar upp något revolutionärt. Demonstrationstågen blir mest en ritual där arbetarrörelsen försöker upprätthålla en bild av kamp. Här kan jag inte låta bli att associera till ”amelinsyndromet” som Göran Greider skriver om i sin bok Arbetarklassens återkomst. Greider menar att att socialdemokratin på något sätt har fastnat i bilden av de tidiga kampåren.

Idag skulle socialdemokratin kunna verkställa sin politik (eller åtminstone försöka) men i praktiken blir det enbart en anpassning till kapitalets villkor. Om man inte ens vill stoppa handeln med vår välfärd, borde man inte fira 1 maj, menar Paulsen.

Varför arbetar vi som vi gör?

Paulsens intresse är vilken plats arbete tar i våra liv. Han tar ett slående exempel: om alla sociologer gick i generalstrejk skulle samhället fungera hyfsat bra ändå; om alla som sysslar med att framställa krigsmateriel strejkade skulle världen kanske rentav bli bättre, om alla i sjukvården gick i strejk skulle det bli katastrof.

Generellt blir vi alltmer effektiva, vilket borde leda till att vi inte behöver arbeta lika mycket. Dessvärre förefaller denna ökade effektivitet mest ses som ett problem. När vi inte behöver arbeta lika mycket måste man skapa jobb, oftast meningslösa jobb.

Eftersom ett samhälle av vår typ styrs av köpkraft och inte främst av människors behov, kan man köpa sig sådana tjänster som man inte vill utföra själv (städning med RUT-bidrag till exempel). Då kan några andra försörja sig på sådant som vi inte vill utföra själva. Vid en arbetstidsförkortning skulle marknaden för tjänstehjon i hemmen minska eller försvinna. Arbetarrörelsen har emellertid slutat att kräva kortare arbetstid.

Arbetstidsförkortning är förstås en lösning som inbegriper att alla ska arbeta. Idag har man dessutom sett till att det fullständigt odrägligt att vara utan jobb så att allt annat är bättre. Här är det tankekonstruktioner som ”arbetslinjen” och ”enkla jobb” som piskar upp och skrämmer så att nästan vad som helst är bättre än att vara utan jobb.

Arbetstidsförkortning är emellertid bara ett alternativ som desssutom säger attt alla ska lönearbeta. Men hur vore det med basinkomst: om nu inte alla behöver arbeta utan att man kan klara sig ändå?

Lön för möda eller lön utan möda?

Jag tror att tanken med basinkomst är lite svår att ta till sig. De flesta av oss har nog en sorts plikttänkande där man ska ”göra rätt för sig”. Vi kanske också ser jobbet som identitetsskapande eller något som ger mening i våra liv. Det kan jag själv känna men detta gäller sannolikt bara för stimulerande jobb och inte för enkla eller skapade jobb.

Men visst finns det väl en tydlig logik i att man inte ska arbeta för arbetandets skull? Om man inte är tvungen att arbeta för sitt uppehälle eller måste känna skuld för att man får någon form av försörjningsstöd, borde det ju bli en massa tid och energi över till mer konstruktiva aktiviteter än vad som erbjuds av enkla, skapade jobb? Man brukar ju ofta skämta om att pensionärer är de mest aktiva och upptagna av alla förutsatt att de är friska.

Överklassen har i och för sig alltid oroat sig för att underklassen inte har tillräckligt att göra, men om man ser hur brottsligheten i samhället ser ut, tror jag inte att den värsta brottsligheten uppstår ur för lite enkla jobb.

Hel nyligen hittade jag den här gruppen på Facebook: https://www.facebook.com/Basinkomstpartiet.org/

Fotolänk: ”Sandviken 1 maj 1917” (CC BY-NC-ND 2.0) by YlvaS

Källmaterial
Att arbete ger livet mening är inte sant http://www.landetsfria.se/artikel/128430
Greider, G.,(2001), Arbetarklassens återkomst

Tro och vetande

krucifix husaby kyrka
Krucifix, Husaby kyrka, eget foto

Huruvida man kan avgöra äktheten i ”kristen tro” genom att ställa frågor om denna tro till en konvertit är en intressant fråga. I Fria Tidningen den 24 maj 2017 skriver biskopen i Skara stift Åke Bonnier en artikel med rubriken Migrationsverket avgör inte vad som är riktig kristen tro, som jag läste med visst intresse.

I skolan fick man lära sig, att en gång i tiden övergick människor till kristendomen för att undvika obehag eller rentav döden. Jag tror säkert att en och annan även idag bedömer det som lämpligt att övergå till kristen tro i hopp om att slippa olika slags problem. Dock tror jag inte alls att Migrationverket klarar av att spåra några ”bekvämlighetskristna” genom att ställa frågor vars svar då skulle indikera kristen tro. Både som forskarutbildad och som medborgare i gemen tycker jag att detta verkar vara ett högst osäkert förfarande.

Sortera med kunskapstest

Det som först slår mig är att hur svårt det är – för att inte säga omöjligt – att med en sorts stickprov avgöra en så pass komplicerad fråga som en persons kristna tro. Eller för den del vilket existentiellt tillstånd som helst.

Ett av de mera sofistikerade exemplen på tests förmåga att avgöra eller predicera är antagligen Högskoleprovet, vars frågor rigoröst utprövats av kunniga forskare i åratal. Inte ens detta prov går alltid fritt från kritik. Jag har svårt tro att Migrationsverkets testfrågor ens är i närheten av sådan rigorös utprövning.

Enligt biskopens inlägg ställer Migrationsverket ett antal kunskapsfrågor om sådant som jag själv med stor sannolikhet skulle misslyckas att svara rätt på. Men säg ändå att konvertiten lyckas svara tillfredsställande på frågorna: är detta då ett tecken på att personen i fråga har gått över till – och därför omfattar – den kristna tron?

ID eller körkortsfoto 5 minHär tycker jag att vi skulle kunna jämföra med ett körkortsprov. Jag antar att det är fullt möjligt för en person att svara rätt på alla frågor i teoriprovet utan att för den skull kunna köra bil eller ens kunna köra bilen 1). Det är givetvis på samma sätt med ”torrsim” eller musikteori, Dessa kunskaper leder inte nödvändigtvis till vare sig simkunnighet eller till förmåga att musicera. Detta innebär givetvis inte att den teoretiska kunskapen är onödig; enbart att den inte är tillräcklig. Utifrån sådana här funderingar tänker jag att det inte är möjligt för Migrationsverket att avgöra ”kristen tro” med ett kunskapstest.

Biskopen menar dessutom att tro är något som kommer över tid och kräver aktiv handling. Liknelsen med körkortsaspiranterna förefaller mig slående även här. Det populära talesättet att ”körkortet är ett bevis på att man får öva på egen hand” förefaller väldigt applicerbart även på den som ”har blivit kristen”. Med tiden lär sig förhoppningsvis den bilförare som för öva på egen hand att köra bil. Något motsvarande skulle man kanske kunna tänka sig gäller för den som får tid att pröva på kristen tro på egen hand

Ur biskopens synvinkel är det därför knappast förenligt med hans tro att sortera bort de som inte svarar rätt utan att ge dem en chans att liksom en bilförare träna sig i att navigera enligt kristen tro över tid.

Bildlänk: ”Filipstad” (CC BY-NC 2.0) by storuman

—————–

1)
Jag brukar skilja på att kunna köra bil som innebär att kunna framföra ett fordon i trafik t.ex. stadstrafik och att köra bilen d.v.s. att kunna utföra de manuella färdigheter som krävs för att få fordonet i rörelse. I min tolkning är det senare en skäligen enkel procedur  medan det förra kräver avsevärt mer av omdöme och erfarenhet.

Träden har ett socialt liv som vi nog inte kände till

träd med grön mossa
Samverkan

Jag har med stort intresse läst Peter Wohllebens bok, Trädens hemliga liv (i svensk översättning). En länk finns här. Wohlleben beskriver förmågor hos träd som vi aldrig kunnat föreställa oss. Sålunda hävdar han att träden har en sorts socialt liv då de både hjälper och varnar varandra vid olika faror.

I hans bok får träden en sorts medvetande och jag tror att den som har läst boken kommer att betrakta träden som en sorts levande varelser som både kan känna och lida.  Att ringbarka ett träd t.ex. kan jämföras med en sorts långsam tortyr där där det sociala nätverket – andra träd – gör sitt bästa för att lindra smärtan.

Jag tror faktiskt att man ser annorlunda på träd efter att ha läst Wohllebens bok.

Helt nyligen läste jag att Backa teater ska göra en scenförestälning av  Trädens hemliga liv. Det tycker jag verkar både spännande och svårt för det finns inga människor som agerar i boken.

Fotolänk: ”Mossrot” (CC BY-NC-SA 2.0) by Lejon2008

Rapport som visar misslyckad skolorganisering

En grind med skylten SKOLA
Skola

Idag vill jag skriva om Per Molanders rapport som totalsänker den kommersiella skolan. Jag såg tidigare Molanders presentation på SVT-Play och hans klarsyn fick mig att rysa av välbehag. Jag rekommenderar artikeln till läsning ifall du missat den.

Rapporten har fått häftig kritik  bland de som satsat prestige (politiker) och pengar (företag) i den kommersiella skolan samtidigt som den tagits emot med uppskattning bland alla de som vill se ett jämlikt nationellt nationellt skolsystem.

Hur man vill att det ska vara

Motståndarna letar febrilt efter brister i undersökningsmetoderna och dömer ut hans rapport på förment vetenskapliga grunder. Bejakarna av denna rapport ser däremot sina farhågor med marknadsskolorna besannade.

Inför denna motsättning menar jag att vi bör stanna upp och erkänna att varken vi ”vanliga” eller våra politiker är så insatta i undersökningsmetoderna att vi i grunden begriper oss på dessa därför att vi med största sannolikhet inte har satt oss in i alla detaljer.

Därför argumenterar vi politiskt kring rapporten d.v.s. vi argumenterar om hur vi VILL att det ska vara. Förespråkarna för marknadsskolor vill att dessa ska få finnas och helst vara åtminstone lika bra som den offentliga skolan. Motståndare till marknadsskolor – som jag – blir glada när Molander sänker dessa på snart sagt varje punkt.

Svårare än så är det inte; vill man inte att skolan ska vara en marknad, får man stöd av hans rapport; har man satsat prestige och pengar i en kommersiell skola, försöker man hitta svagheter i rapporten.

Molander dömer ut såväl kommuner som privata företag som huvudmän för skolan. Ingen av dessa aktörer har några nationella intressen. Kommunerna försöker minska sina kostnader för skolan därför att de har andra intressen. De privata aktörerna vill förstås tjäna pengar. Ingen av dessa huvudmän har något intresse av de samhällsekonomiska vinsterna med god utbildning. De saknar dessutom förmågan att hålla sig ajour med den pedagogiska utvecklingen (utom de allra största storstadkommunerna).

Inget av allt det som utlovades – utom den s.k. valfriheten – när man tillät kommersiella skolor har infriats. Istället har vi fått betygsinflation och ökad segregation.

Föräldrar vet bäst?

Inte ens det borgerliga argumentet att föräldrar vet bäst hur man ska välja skola för barnen är odiskutabelt. Föräldrar vill reproducera sin egen världsbild och ur samhällets perspektiv kan nog detta ifrågasättas. Om vi vill ha en så jämlik skola som möjligt, är det kanske inte den allra bästa metoden att föräldrar får välja, framförallt inte att välja bort skolor.

Det är självklart att man som privatperson vill ställa det så bra som möjligt för sina barn men om vi tänker i ett lite större sammanhang och om vi har ett jämlikt samhälle som vision är det kanske inte den mest lyckade lösningen att visssa grupper sätter sina barn på anrika privatskolor under förevändning att det handlar om valfrihet.

Ett intressant tankeexempel här är hur vi ställer oss till sådana skolor där vi föreställer oss att barnen indoktrineras i en annan sorts fundamentalism. Man behöver inte peka ut någon speciell ideologi här utan bara påpeka att vi i dessa fall inte har lika lätt att ta till valfrihetsargumenten.

Fotolänk: ”Skola” (CC BY-SA 2.0) by arvidr

Tomma ord kan betyda vadsomhelst

Broderad bok med ord
Ord

Ord och dess bruk har jag lite koll på.

Samers rättigheter vet jag väl inte så mycket om även om jag rent känslomässigt vill stödja samernas rättigheter gentemot gruv- och skogsnäring och annan exploatering av landområdena.

Det finns nu ett förslag till konvention mellan samerna och staterna Norge, Sverige och Finland. I en artikel med titeln ”Vi vägrar acceptera en konvention som inte skyddar våra rättigheter” (FT (19 april, 2017) av Jenny Wik-Karlsson tycker jag min känna igen ord och uttryck som jag träffat på i mitt yrke många gånger.

Luftiga och mångtydiga ord

Exempel på ord och uttryck i konventionen: främja, sträva efter, uppmuntra eller verka för. Sådana uttryck gör det i princip omöjligt att ställa någon till svars för brott mot konventionen. I min värld hade man väl sagt: omöjligt att kontrollera måluppfyllelsen, icke mätbara mål eller något liknande.

Jag är övertygad om att de tjänstemän, drillade i NPM, som har författat texten har utnyttjat sina kunskaper om mätning av allehanda samhälleliga företeelser och mycket medvetet valt sådana till intet förpliktande ord och uttryck som får till följd att ingen kan ställas till vars.

Svenska Samers Riksförbund kommer inte att acceptera en konvention  som inte tar tillvara samernas rättigheter, menar skribenten. Om konventionen är skriven med så luftiga ord, tycker jag nog att de gör rätt.

Bildlänk: ”Words” (CC BY-ND 2.0) by moesewco