Idealt ser jag politikerns ståndpunkt utvecklas genom två processer. Den ena ”uppåt” genom möten och umgänge med ”partiet”, en sorts anrikningsprocess som leder till en begreppslig (abstrakt) förståelse men samtidigt fjärmar politikern från den mer okontrollerade vardagen. Den andra rörelsen går ”nedåt” (förhoppningsvis) och tvingar ”den anrikade” politikern att konfronteras med den okontrollerade (konkreta) vardagen. Båda processerna blir således ömsesidigt beroende och påverkar (bör påverka) varandra. Nu finns det som bekant en hel del som förhindrar dessa processer (karriär, partipiska, populism m.fl.).
Under ett veckoslut gjorde hustrun och jag en liten minisemester till Karlsborg, ca 160 km i vardera riktningen (320 km/32 mil). Hemma igen avläste jag bränsleförbrukningen per 100 km till 4 L, alltså 0,4 L/mil. Dieseln kostar nästan 25 kr/L d.v.s. 10 kr/mil med min lilla dieselmotor. Bränslekostnaden bör då bli: 32 mil * 10=320 kr. Det uppseendeväckande är att detta bränslepris är ungefär samma pris som för de 2L (4*0,5L) öl vi intog till maten under de två dagarna. Har vi orimliga bränslepriser eller är det ölet som är för dyrt? Öl kan man förstås göra själv; det är värre med diesel.
Kategorier
Läskunnig
Jag fastnar för några rader av Sven-Eric Liedman: ”Att kunna bokstäverna är inte detsamma som att kunna läsa.” Det är lite analogt med något jag ibland hade anledning att hävda i mitt yrke: Att prata är inte detsamma som att säga något (”Säger du något eller pratar du bara?”).
Liedman skriver en artikel i DN om vad som krävs för en reflekterande läsning.
Kategorier
Krigsherrar
Jag läste nyligen en text där ordet ”krigsherrar” förekom. Jag har inte funderat närmre över beteckningen tidigare men det kom kanske lite närmre när man dagligen ser till tänderna beväpnade män i traditionell klädsel patrullera gator i Afghanistan. En första tanke är kanske att de är den fysiska manifestationen av krigsherrar. ”Krigsdamer” är i princip helt frånvarande i gatubilden.
Bilder är starka påverkansmedel och jag skulle tro att vi utan närmare eftertanke föreställer oss krigsherrar som skjutglada skäggiga galningar från ”främmande kulturer”.
Om vi tänker ett (eller några steg) längre, är det nog så att de verkliga krigsherrarna och säkert också några krigsdamer inte nödvändigtvis går omkring och skjuter på gatorna utan istället befinner sig i bakgrunden och drar i de trådar som leder till de mer visuella aktiviteterna. Om vi betraktar krigsherrar och -damer på det sättet, får vi betydligt fler att välja bland. Ibland ser de ut som vi och rör sig sällan i gatumyllret.
Partiledningarna (i alla fall Liberalernas) börjar agera som fotbollsklubbarna. Liberalerna har ju länge legat på nedflyttningsplats och nu har de lyckats värvat Lotta Gröning, till namnet socialdemokrat, för att förstärka sitt lag inför ”slutspelet”. Gröning verkade inte ha något problem med att dra på sig Liberalernas matchtröja.
Hörde i går att nästa Agenda på SVT ska bli en två timmar lång sändning om ”gängvåldet”. Ett sådant tema bör sitta som hand i handske för det blåbruna blocket. Man undrar om det inte finns samhälleliga problem av större vikt för folk i gemen. Hur vore det att diskutera t.ex klimatarbete, hyressättning, bostadsbyggande, privatiserad sjukvård, pensioner, marknadsskola, utförsäljning av allmän egendom, gigjobb, arbetskraftsinvandring, arbetsvillkor för att ta några exempel på sådant som berör oss alla eller i varje fall väldigt många.
I dagens BT (6/12) har Jesper Strömbäck en intressant krönika om hur media konstituerar verkligheten. Det medierna väljer att rapportera om blir i någon mening det som händer i samhället.
Därför menar jag att när SVT ständigt fokuserar på ”skjutningar” och ”gängvåld” så blir vi invaggade i att det är detta förfärliga som händer i Sverige medan de verkliga problemen ”går under radarn”.
Jag vaknade till lite idag och kände den gamla språklusten spira när jag läste en krönika av Jesper Strömbäck i vår lokaltidning. Strömbäck påpekade att det numera allt oftare heter ”migranter” d.v.s folk som rör sig mellan länder. Migrant blir ett abstrakt begrepp befriat från flykting- resp asylkonnotationer. Det blir liksom bara människor i rörelse utan att skälen anges. Vi behöver inte ta ställning till om det är människor som flyr för sitt liv.
Det finns många sådana här ord och uttryck som formar vår verklighetsuppfattning utan att vi tänker på det. Termen ”arbetsköpare” som vänstermänniskor ville introducera har väl aldrig riktigt slagit igenom och därför säger vi alltjämt ”arbetsgivare” även om det förstås finns ett ömsesidigt beroende.
Den numera bortgångne f.d. kulturministern Bengt Göransson uppmärksammade mig under en föreläsning på uttrycket ”skattebetalarnas pengar” som riktar uppmärksamheten mot att det är mina pengar som någon vill ta ifrån mig. Att ”betala skatt” till det allmänna blir något annat (men alltjämt en börda förstås).
Det finns naturligtvis många fler sådana här ord som formar vår verklighetsbild (”friskola”, ”fossilfri” etc.).
Kategorier
Torkare
Det måste väl vara nåt fel med vårt sätt att producera (och konsumera)?
Det kom ett reklamutskick från en känd säljare av bildelar. Eftersom jag är måttligt intresserad av bildelar, bläddrade jag lite planlöst tills jag kom till ett avsnitt om vindrutetorkare. Det visade sig att det var mer än femton (!) sidor med vindrutetorkare till olika bilmodeller.
Att torka bort vatten från en bilruta kan väl knappast vara ”rocket science”?
Vi upplevde något så unikt som total tystnad vid en bergknalle vid Västra Silen jag och dottern på paddeltur. Inga mopeder som irrade planlöst som insekter, inga motorcyklar som försökte uppnå överljudsfart genom samhället och inte ens basdunket från en A-traktor. Nånstans dök ”alles ist Ruh” upp i bakhuvudet så jag blev tvungen att googla efter Goethes dikt.
ӆber allen Gipfeln
ist Ruh.
In allen Wipfeln
Spürest du
Kaum einen Hauch.
Die Vöglein schweigen im
Walde.
Warte nur, balde
Ruhest du auch.”
Rubriken rör en artikel om Portugal som länge utgjorde ett undantag i Sydeuropa som det enda landet utan en stark extremhöger. Numera har man fått ett sådant parti som blivit det tredje största. Det förefaller bekant på något sätt.
Men de inledande orden – ett land som alla andra – har jag faktiskt tänk på flera gånger redan innan jag läste detta. Under det sena sextiotalet tillbringade jag en tid i Nederländerna och vid något tillfälle fick jag frågan om vad jag var stolt över med mitt land. Jag minns inte vad jag svarade men jag minns att jag hade en känsla av att Sverige var unikt.
Kanhända förstod jag inte vid den tiden till fullo att Sverige faktiskt var unikt (jag har insett detta senare). Vi var under en tid, ungefär fram till 1980-talets början ett unikt land, Världens jämlikaste land (Erik Bengtsson) är titeln på en bok som beskriver hur vi blev ett sådant land.
Själv uppväxt i en arbetarfamilj fick jag möjligheten att först ”ta studenten” (med riktig examen där man kunde misslyckas) och sedermera traska mig upp genom den akademiska utbildningstrappan.
Som barn och ungdom tog man kanske de här möjligheterna för självklarheter, kanske gör även dagens unga detta. Inget av detta hade emellertid varit självklart för ”den breda massan”, ”folket” eller man väljer att uttrycka sig om inte Sverige genom målmedvetna reformer blivit ett unikt land.
Numera är vi som alla andra länder d.v.s. vi är inte längre unika i vårt sätt att organisera samhället.