Rosa Luxemburg blir mindre död hos Nina Björk

ett foto av rosa luxemburg

Rosa Luxemburg

Nu har jag läst Nina Björks bok,  Rosa Luxemburg – Drömmen om det röda, två gånger och berättelsen om den lilla schweiziska kvinnan som brann så starkt för det hon trodde på att det blev hennes undergång fascinerar mig.

Med den allra minsta kännedom om Rosa Luxemburg är kanske inte ”röda” det som överraskar mest i titeln. Då är det kanske ordet ”drömmen”  som är det centrala.

Det är nog mindre  känt  att Rosa Luxemburg  hade drömmar om kärlek, familj och barn samt att hon var intresserad av naturen. Mest känt är förstås att hon hade en dröm om ett socialistiskt samhälle, ett alternativ mellan en kommunistisk diktatur och en socialdemokratiskt förvaltad kapitalism.

Se där fanns alternativet!” skriver Björk.

Vi vet förstås att det gick illa för den stackars (!) Rosa Luxemburg, både för hennes dröm om ett socialistiskt samhälle och för hennes andra drömmar; hon blev slutligen mördad av sina ideologiska motståndare .

Nina Björk skriver att hon vill ge Rosa Luxemburg någonting tillbaka genom att berätta om den marxism hon trodde på och låta henne möta vår samtid.

Jag vill försöka göra henne lite mindre död”, skriver Björk

När jag läser om Rosa Luxemburg såsom Nina Björk beskriver henne, känns det som om jag också får en ökad förståelse för mina egna livserfarenheter. Jag kan nog säga att jag är politiskt ”obildad” men under de villkor jag växte upp såg jag  att socialdemokratin skapade drägliga förhållanden för mina föräldrar och goda för mig i hård kamp mot ”högern”. Kommunister skulle man akta sig för eftersom de var ännu farligare än högern och ville att vi skulle lyda under Sovjet.

Man präglas av sin uppväxt.

Marxistisk analys är materialistisk

Idag tar många vårt relativt anständiga samhälle för givet; rösträtt, organisationsfrihet och tryckfrihet känns nog mer eller mindre som  självklara rättigheter för de flesta. Men de här rättigheterna har inte tillkommit med automatik utan är resultatet av hård och  medveten kamp. I många länder – kanske de flesta – saknas  sådana här rättigheter alltjämt.

Rosa Luxemburg avfärdade  tanken om rättvisa och moral som grund för en socialistisk analys av det borgerliga samhället. Alla härskande klasser har hittills slagits för sina privilegier och att drömma om rättvisa är dömt att misslyckas. Rättvisa är för idealister (som don Quijote ungefär) och sådana som inte har kontakt med folkets stora massa eller den historiska utvecklingen, menade Luxemburg.

Enligt Marx är det konkreta materiella villkor som driver ekonomin. De som enbart har sin arbetskraft att sälja måste sälja denna på en marknad eftersom  detta är det enda sätt de har att försörja sig på i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen är i privat ägo.

Kapitalismen kan heller inte tämjas i sin själva grundpriniciper: produktionen  styrs av vinstmotiv där mervärdet – skapat av arbete – går till kapitalägare, vilket innebär en ständig varufiering av mänskligt liv. Det är sådan varufiering som vi idag – utöver industriproduktion – ser när hushållsarbete, vård, omsorg och utbildning blir till  tjänster som kan säljas och köpas  på en marknad (s.k. ”riktiga jobb”).

Kapitalismen är inte ond eller god

Analysen att kapitalismen inte är vare sig ond eller god utan bara gör vad kapitalismen ska göra blir intressant, speciellt för oss som var unga på sjuttiotalet då kapitalisterna karakteriserades  i texter och bilder som ”utsugare”, ”kapitalistsvin” eller med andra invektiv från vänsterhåll. Alla sådana tillmälen bygger i någon mening på att man gör någon sorts moralisk analys – en sådan som Luxemburg avfärdade – och tycker att det är orättvist att en del har makt och rikedom, att de är ”stygga”. Även nutidens politiska debatt skulle må väl av en skarpare analys än av det eviga rabblandet av inrepeterade floskler i tv-debatterna.

Nu är det förstås inte så att det kapitalistiska samhället möter individerna som abstrakt marxistisk teori i det dagliga livet. I vardagen möter samhället oss som en praktik som givetvis är olika för olika individer. På individnivå finns det förstås ”svin” både bland kapitalister och socialister liksom altruister och hyfsat folk.

Kapitalismen kan också tämjas för den enskilda individen i meningen  hur den känns i vardagslivet. Arbetarrörelsens kollektiva framgångar gjorde att den enskilda arbetssäljaren inte blev så utlämnad när han stod inför arbetsköparen. Han behövde inte acceptera vilka villkor som helst. Detta har jag egna – om än barnets – minnesbilder av; jag minns hur min far och de andra arbetarna bildade en ”avdelning”  i facket och hade möten hemma på hallen. Genom deras fackliga anslutning kunde de höja sin timpeng med några ören få rätt till lagstadgad övertid och semester.

Kampen att splittra arbetarna för att göra det fördelaktigt för den som behöver köpa deras arbetskraft pågår dessvärre med förnyad kraft i våra dagar. Om de som säljer sin arbetskraft behöver konkurrera om jobben med lägre löner och otrygga  anställningsvillkor, blir de  mer ”fogliga”.

Rosa Luxemburg hade en stark tro på att ”massorna” skulle kunna organisera en opposition mot samhällets orättvisor. Det blir ingenting om inte den stora massan agerar. Föreställningen om den ensamme aktören är en myt, menade Luxemburg. Hon tog däremot starkt avstånd från bolsjevikerna under Lenin där en elit skulle tala om för de vanliga människorna vilken som var den rätta vägen. Björk skriver:

”Misstanken mot centralt styrda organisationer satt djupt i Luxemburg och vilken demokrat hyser inte en sådan misstanke och bör göra det? Man blir förvånad när svenska medier upprepar att samtida partikongresser där partistyrelsernas förslag har röstats ner av medlemmarna ser detta som ett problem, som ett tecken på partiets svaghet. I själva verket är det ju motsatsen. Vi borde ropa hurra varje gång det händer”.

Demokrati men ändå inte

Kapitalismen har smart nog accepterat den politiska demokratin och går därmed fri från diktaturstämpeln; ”den fria världen”, brukar det heta. Någon ekonomisk demokrati har vi däremot inte men vi talar gärna om ekonomisk frihet. Frihet att bygga makt på pengar står på något vis över demokratin då den inte regleras i allmänna val.

Vi har alltså formellt den demokratiska makten men över denna står alltid den ekonomiska makten; de som äger produktionmedel och kapital kan alltid få sista ordet  genom att hota med neddragningar eller att flytta produktionen utomlands. Socialdemokratin i Sverige hade de här frågorna på agendan en tid under Wigforss och senare Meidners tid. Ingen senare socialdemokratisk regering har dock vare sig förmått eller vågat ta i denna fråga.

En dröm om massornas självorganisering

Den dröm om en folkets revolution som Rosa Luxemburg och hennes partikamrater bar på konkretiserades aldrig till en handlingsplan och de berövade därmed sig själv alla de möjligheter att ena alla de spontana folkliga handlingar som kunde lett till förändring.

Luxemburg bar tidigt på en misstro mot centralisering och även om jag sympatiserar med denna misstro, tycker jag nog att hon var lite naiv i det här avseendet, därav attributet ”stackars” som jag skrev inledningsvis.

Vi vet alla hur det slutade: Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht lönnmördades varefter man proklamerade devisen: ”Ordnung herrscht in Berlin”.

Ordning är en sak – människors längtan efter frihet, jämlikhet och broderskap är en annan. Den ordning som måste upprätthållas med vapenmakt och blodbad går obevekligt sin undergång till mötes, skrev Rosa Luxemburg.

Fotolänk: ”Rosa Luxemburg” (CC BY 2.0) by rosalux-stiftung

Avdankad pedagog läser som han har förstånd till

Det är rent märkligt så bra Pedagogiska Magasinet har blivit sen jag slutade jobba för ca fem år sedan! Eller så är det bara någon sorts nostalgi? I den senaste utgåvan (nr 2 maj 2018) finns flera artiklar som sätter tankeverksamheten – den som ännu finns kvar – i rörelse.

Det blir förstås lite avslöjande att så här lyfta fram vissa avsnitt och gå förbi andra, men den risken får jag ta. Att försöka upprätthålla något slags pedagogiskt sken eller strategiskt lämplig hållning är ju inte längre direkt nödvändigt för mig. Så till innehållet.

Det där med stress och psykisk ohälsa som beskrivs i ledaren är inte riktigt min grej. Jag inser naturligtvis att detta är ett stort och viktigt ämne men jag begriper mig inte riktigt på detta. Jag bläddrar vidare.

Artikeln om didaktiken som egen vetenskap tänder mig. Jag har ju lång lärarerfarenhet, ”didaktisk påbyggnad” och forskarutbildning, bevars! Jag borde vara väl skickad att ha åsikter i denna fråga. Till detta skulle jag vilja återkomma, om det alltjämt känns lika lockande efter ett tag.

Nyanländas språkutbildning vet jag inget om och därför tvingas jag bläddra vidare i den 90-gradiga värmen i bastun (25-26 grader ute). Värdegrundsfrågor begriper jag mig heller inte på. Att låta elever ”bestämma” och rösta om ditt och datt har jag alltid haft en kluven inställning till.

Den fanstastiska Hédi Fried har jag följt på tv; jag bläddar vidare.

släpp in omvärlden i förskolan” måste jag förstås läsa eftersom jag har barnbarn där. Budskapet är att barnen ska göras medvetna om omvärlden och människors olika villkor. Detta menar skribenten att man kan koppla till vilka frukter de väljer och hur dessa producerats. Här blir jag lite fundersam; att välja etiskt producerade livsmedel är kanske inte i första hand något för förskolebarnen. Till ”det fria fruktvalet” är jag nog lika skeptisk som till ”det fria skolvalet”.

Huvudartikeln för mig blir artikeln om Fridtjuv Berg, folkskolans grundare. Jag får återkomma, men det slår mig att vi numera på något sätt håller på att återvända till det som Berg ägnade en stor del av sitt liv åt att bekämpa; skolsegregation och ojämlika villkor är åter på väg tillbaka.

Recensionen av Gunilla Molloys bok om litteraturbearbetning går jag också igång på. Molloy frågade två elever en gång på 50-talet huruvida litteraturbearbetningen av en Frödingdikt varit rolig. ”För dig ja!” svarar de tillfrågade eleverna och jag får en ”flashback” till en gång i skolan bland sjätteklassare när jag, efter tre terminers studier i svenska språket bestående av litteraturhistoria (som det hette då) och Nordiska språk, kom tillbaka och tyckte mig förstått att lyrik och stilanalys kunde vara riktigt spännande. Mina försök att få till lite analys med klassen var säkert roligare för mig än för 12-åringarna. Molloys insikt sitter fint. Huvudargumentet att man måste bearbeta litteraturen i skolan ser jag som självklart, dock. ”Läsa med list och lust” var en gång mitt valspråk.

Slutligen läser jag några bokrecensioner av mina tidigare kollegor. Intressant och välskrivet, tänker jag, men inga ämnen som triggar mig till vare sig motvärn eller fortsatt diskussion.

Att bygga en kajak

Jag har byggt en kajak! En smal ”uschling” som jag inte ens vet om jag klarar av att hålla på rätt köl (blir säkert nödvändigt att sätta rollen säkert). Men låt oss inte gå händelserna i förväg.  Tänk bara på att detta inte är någon byggbeskrivning utan enbart en personlig reflektion över mitt bygge!

Byggjigg

 

Efter år och månader av tvekan tog jag kontakt med Petrus kajak i Tranås vid Sommen och bokade en byggkurs. Tranås är kanske annars mest känt för att vara hemort för mångfaldige speedwayvärldsmästaren Ove Fundin och inte minst Lennart Hyland (endast för min generation, kanske).

Petrus kajak har utvecklat ett koncept (en metod som vanligt folk säger) att bygga plywoodversioner av kända kajkamodeller från Björn Thomasson Design på åtta dagar, åtta intensiva dagar! Under dessa dagar byggde kompisarna två ”Frej” och jag en ”Black Pearl” (BP).

Vi började bygget en lördag f.m. och blev klara med själva bygget vid lunch söndagen en vecka senare. Det blir långa dagar; man får räkna med minst tolv timmar der flesta dagarna. Epoximomenten måste klaras av enligt planen för att man ska kunna gå vidare nästa dag.

Plywoodkajak – blir det en låda?

När jag säger kajak med plywood som bas, ska man inte tänka ”cigarrlåda” eller något som liknar barnens lådbilar. De färdiga kajaker som byggs hos Petrus kajak är minst lika släta och formsköna som någon glasfiber- eller plastkajak. Dessutom väger de ”ingenting”, knappast mer än 15-16 kg för min Black Pearl (BP).

Petrus kajak har investerat i en datorstyrd fräs, vilket gör att alla kajakens delar passar ihop exakt. Själva skrovet på en BP består enbart av sex olika delar: två bottendelar, två fribord och två däcksdelar (för och akter). Till detta kommer förstås ytterligare en del detaljer såsom luckor, sittbrunnssarg, sits och skädda m. reglage. Luckinfästningar och sits har Petrus kajak gjutit i glasfiber/kolfiber.

Nu tror man kanske att detta är något man lätt gör i garaget hemma och det är visserligen möjligt att köpa en komplett byggsats med beskrivningar om man är sugen på att prova på. Själv skulle jag nog inte ge mig på bygget hemma första gången eftersom man då går miste om den utmärkta handledning man får hos Petrus kajak. Därtill krävs att man har tillgång till lämpliga verktyg och en absolut rak (horisontellt och vertikalt) ”byggjigg”. Denna behövs för att man ska kunna rikta spantmallarna i såväl höjd- som sidoläge. Hos Petrus kajak gjorde vi detta på ett elegant sätt med en laserstråle som lät oss montera mallarna exakt i linje.

Nogrannhet och precision

När spantmallarna var på plats, fick vi lära oss en hel del praktiska tricks. Skrovdelarna placerades i spantmallarna och fixerades i exakt rätt position med smältlim (pistol) på utsidan. För och akter najades (syddes) ihop med koppartråd som senare klipptes/slipades bort. När det senare var dags att lossa det hopbyggda skrovet, var det bara att värma loss det med värmepistol.

Med de fyra skrovbitarna i min BP fixerade i sina postitioner, täckte jag springor (om några i de perfekta bitarna) med silvertejp på utsidan. Därefter beströks hela insidan med ”tunn” epoxi. Alla skarvar spacklades med ”förtjockad” epoxi (förtjockad med ”fluff”) så att skarvarna blev avrundade och eventuella större springor tätades till. Efter detta laminerade vi hela skrovets insida med glasfiberväv som rollades fast med korthårig roller och epoxi mycket noga så att inga luftblåsor bildades mellan väven och skrovet.

Denna procedur är en sorts standardprocedur som upprepas vid olika moment: epoxi i grunden, tjock epoxi i springor och som lim, på med väv och slutligen rollning med ytterligare epoxi. När skrovet var fädigt och hjälpligt härdat nästa dag, var det dags för samma behandling av däckets insida (epoxi+väv+rollad epoxi).

Respektfullt närmande till epoxin

För alla oss som inte tidigare handskats med epoxi var det nödvändigt med lite ”utbildning” eftersom materialet är mycket allergent och inte får komma i kontakt med huden; ”smittskyddsklädsel” gäller d.v.s. plastärmar och förkläde, skydd för håret och gärna dubbla handskar vid ”kladdjobb” inuti skrovet där det är svårt att komma åt; alltid minst handskar vid vanliga penseljobb där det är lättare att komma åt.

Epoxi är också temperaturkänsligt och känsligt för hur man blandar de två olika komponenterna. All epoxi som vi blandade i lämplig mängd måste vägas på en noggrant kalibrerad våg där de olika proportionerna endast tilläts variera inom mycket snäva ramar. Under början av veckan var det ett nervöst jobb att blanda rätt och jag ville gärna komma exakt på tiondelen av grammet när jag hällde upp ur de två olika dunkarna.

Felblandad epoxi kunde bli en katastrof, fick vi höra. Det kunde bli till en seg massa som inte härdade och som inte kunde vare sig slipas eller tvättas bort. Vi (jag) insåg allvaret och drog varje ny dag en lättnadens suck när gårdagens epoxiarbeten hade härdat så pass att vi kunde fortsätta arbetet. Fördelen är att epoxi inte luktar.

En hel del hål i däcket

För och akterdäck najas ihop framför sittbrunnshålet och förstärks med ytterligare glasfiber på undersidan. När däcket härdat på undersidan, återstod det en del pyssel; hål för luckor ska sågas ut samt skruvhål med spackel för infästningen för luckan på bakdäck. Sittbrunnen ska sättas på plats enligt mall och tätas noggrant på undersidan. Överblivet material sågade vi senare av på undersidan med en ”multimaster”. Lite nervöst, eftersom man är rädd för att såga ner i det laminerade däckets undersida. På ovansidan sågas den överskjutande delen av främre luckinfästningen av med med samma verktyg och allt slipas i nivå med däcket.

Undergångar

För däckslinorna har Petrus kajak en sinnrik metod. Vi borrade de anvisade hålen parvis i däcket och trädde en bit plastslang med en lina inuti ner genom det ena hålet och upp genom det andra (linan förhindrade att plastslangen fick veck). På undersidan av däcket applicerade vi sedan tjock epoxi och flera lager glasfiberväv som penslades med tunn epoxi. Nästa morgon tog vi en kraftig tång och en träbit som skydd för däcket, tvinnade slangen hårt, drog och skar av. Sedan gjorde vi samma procedur från andra hållet och drog ut slangen som då gett form åt en slät och fin kanal för de däckslinor som vi senare ska dra genom kanalerna.

Jag velade lite i mitt bygge och hade först tänkt att inte ha någon skädda men eftersom byggkollegorna byggde varsin Frej som krävde mer tid ändrade jag mig och valde skädda. Det blev till att såga hål i aktern och laminera fast en skäddabox.

Fixera däcket

För att laminera utsidan fick vi lossa skrovet, vända det med botten upp och laminera allt med glasfiberväv som fick skjuta ut en bit över kanten. Nästa dag vände vi tillbaka skrovet och renslipade skrovkanten och limmade fast däcket. Den överhängande remsan av glasfiberväv på skrovet veks över och laminerades fast på däcket. Efter att jag strukit förtjockad epoxi som lim på fribordens kant och däcket fixerats på plats veks den överhängande väven på skrovet in över däcket som bestrukits med epoxi runt om. Därefter ”band vi ihop” hela farkosten för att få en stark fog mellan däck och skrov. Sedan fick allt härda i fred.

När fogen härdat var det dags att laminera däcket ovanpå enligt samma procedur. Den väv (ca 5 cm) som gick utanför däcket lamninerades fast i skrovet. Däckskarven mot skrovet fick sålunda förutom limningen dubbla glasfiberväv på utsidan och senare ett lager på insidan.

Laminering inuti

När däckslimningen härdat återstod ett mindre trevlig arbete, nämligen att applicera remsor av väv mellan skrov och däck på insidan av skrovet. Nu var det ”smittskyddsdräkt” som gällde; ingen epoxi fick komma i kontakt med hud eller hår.

Detta arbete gick väl någotsånär i sittbrunnen där man – väl skyddad – kunde krypa långt in i kajaken (som nu låg på sida). Längst ut i skotten på min smala BP blev det nog ”si och så” i de mest trånga utrymmena. Här kommer det nog också att krävas en del slipning i efterhand när epoxin och glasfibern härdat (det blir väldigt vasst). Men det är nog ingen som helst risk att däcket lossnar!

Den sista förmiddagen

Sista dagen, innan jag skulle åka hem, sågade jag hål i däcket för skäddareglaget, limmade fast själva anordningen och beströk slutligen hela skrovet med en tjockare epoxi än vi använt tidigare.

Sen är det nödvändigt att all epoxi får härda en vecka innan den slutgiltiga slipningen och målningen kan påbörjas. För säkerhets skull avstår jag från att måla  själv och låter Petrus kajak göra detta. Alla vet ju att det är en konst att måla snyggt.

En Black Pearl ska givetvis vara svart som natten.

 

Säsongens första paddling

kajak i stilla vatten-land till höterträden alltjämt avlövade

Idag, den 15:e april, rådde perfekta förhållanden för årets första paddling. Visserligen saknades gårdagens solsken men i utbyte hade vi fått vindstilla och 10-11 grader varmt … i luften.

Vattnet var alltjämt knappt 4 grader i ytan. Man kan misstänka att det var kallare längre ner eftersom isen gick i förrgår.

termometer visar knappt fyra grader i vattnetNu kan det bli en fin tid på sjön om vädret är det rätta. Är det inte alltför vackert väder är man i huvudsak ensam på vattnet. Idag var det endast en liten roddbåt med fiskare ute samtidigt som jag. En sådan båt ser man gärna på sjön.

Än så länge, tror jag, att sjöfåglarna är sysselsatta med att hitta rätt partner då de mest flyger omkring och låter. Annat blir det senare när man är ute med kajaken. Då håller man sig gärna på respektfullt avstånd från måsarnas häckningsplatser. Med all rätt; inte vill man störa fåglarnas familjeliv. De har heller inga problem med att tala om ifall man befinner sig alltför nära.

Kasta ut datorer och mobiler!

Kasta ut datorer och mobiler!
En fransk matematikprofessor menar (www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49578/article/710180/11/2/render/?token=f8b280e379b9ff01d07797291c814846) att man bör ge eleverna litteratur och filosofi istället för datorer i skolan. Jag antar att detta är en propå som kan få mången it-förespråkare att få andnöd av indignation (www.voister.se/artikel/2017/06/eleverna-drabbas-av-stolpskotten/).

Jag tycker personligen att det ligger en hel del klokskap bakom ett sådant förslag när jag betraktar min egen lärandehistoria – ”my learning trajectory”.
När det gäller litteratur, historia, filosofi, främmande språk samt de minimala kunskaper i matematik jag bibringats har dessa alla krävt såväl hårt eget arbete som gedigna lärarinsatser.

När det gäller it-kunskaper – där jag sannolikt är hyfsat bevandrad – har jag nästan aldrig fått någon undervisning utan det mesta har jag lärt av rent intresse och på egen hand.

Jag drar följande slutsatser av detta: 1) det som engagerar lär man lätt, 2) det är ganska lätt att lära sig ”knäppa” lite av intresse på dator, surfplatta eller mobil, 3) filosofi, litteratur och matematik bjuder mer motstånd och kräver därför en extern resurs (lärare, instruktör), 4) den korta skoltiden bör därför fokusera på sådana områden där lärande utan skickliga lärare i princip inte förkommer annat än i undantagsfall.

Datorkunskaper, programmering och annan IT-verksamhet kräver givetvis sina specialistkunskaper men utöver dessa krävs en generell förmåga till tänkande som inte nödvändigtvis bygger på specifik kännedom om IT-begrepp.

Jag tror faktiskt att den franske matematikprofessorn har rätt när han vill kasta ut datorerna och satsa på ”gamla” färdigheter istället.

Semester hemma planeras av ensamstående mamma

badflotte att bada från under semester

Semester

Kan man vara en bra förälder om man har för lite pengar?

Jag läser en recension av boken Hemma hela sommaren av Elin Johansson (text) och Ellen Ekman (ill.) om en ensamstående mamma i ett medelklassområde där alla åker på dyra utlandssemestrar under sommarlovet.

Jag ”högg” direkt på den här inlägget därför att jag själv aldrig åkt på några dyra utlandssemstrar som barn.

Nu haltar ju den här jämförelsen eftersom jag inte växte upp i ett urbant medelklassområde utan på landsbygden där nog ingen i min omgivning åkte på någon längre semester vare sig utomlands eller inomlands (eller så var jag omedveten om detta).

Semester hemma

Semestern hemma var helt enkelt några veckor på sommaren då föräldrarna själv kunde bestämma över sin tid. Jag har skrivit om detta tidigare så jag upprepar det inte här.

Det fanns nog folk som gjorde semesterresor även i min uppväxtmiljö men framför allt gjordes inga jämförelser mellan de som varit i hemma och de som rest. Jag kan heller inte erinra mig att vi uppmanades att skriva om någon semesterhändelse när jag gick i folkskolan.

I Hemma hela sommmaren planerar mamman att ta med barnet (barnen?) på museer och bada under semestern. Bada var ju det vi gjorde hela den oändliga raden av lediga dagar på sommaren i min barndom, för att inte tala om allt spännande vi upplevde med de av motsatt kön när vi blev lite äldre. Inte fanns det något särskilt stort behov av att åka någonstans och därmed missa allt detta. Museer var ju av förklarliga skäl inte aktuellt i mitt fall. Att få ha förälderns uppmärksamhet på museer eller vid badet när man är barn, låter väl ganska trevligt, tänker jag.

Men i jämförelse med kamraterna som åker långa flygresor (!) utomlands blir det kanske lite futtigt att gå på museeum och bada hemmavid i barnets fantasivärld. Även om det inte självklart måste vara roligare i Thailand än i badet hemma.

Klass – och miljöperspektiv

Klassperspektivet är centralt, skriver recensenten; mamman har inte råd med vare sig gummistövlar eller utlandsresor men här finns också ett miljöperspektiv. Huvudpersonerna har visserligen inte råd att åka till Thailand men de visar också på vilka värden som finns med att cykla och vara ute i naturen.

Berättelsen är skriven ur barnets perspektiv och därigenom undviker författaren att göra barnet till objekt. Här får läsaren känna med barnet som är subjektet.

Den centrala frågan är om man kan vara en bra förälder utan att ha det väl förspänt ekonomiskt. Barn kan ha kul utan att det kostar. Det viktigaste är att man gör saker tillsammans (inte köper barnen), menar Rojin Pertow, som recenserat. Hon menar att detta är en viktigt bok som gör att man kan identifiera sig och förstå hur andra kan ha det.

Recension av  Rojin Pertow i Fria Tidningen Kultur 9 mars 2018.

Fotolänk: ”Semester på Holmen” (CC BY-NC-ND 2.0) by henke

Hur vore det med lite jävlaranamma i skolan?

kvinna som klättrar i ett rep

Jävlaranamma

Jag antar att alla som sysslat med undervisning någon gång har tänkt och uppevt att man har att göra med ”duktiga” respektive ”mindre duktiga” elever. Omedvetet har vi nog också tillskrivit de olika elevkategorierna särskilda egenskaper för att förklara skillnaderna, även om vi inte gärna basunerat ut eller vidareutvecklat våra uppfattningar. En artikel i Pedagogiska Magasinet (PM) 1:18 med rubriken ”Personlighet eller träning” av David Didau introducerar termerna dynamiskt och statiskt tänkande i kombination med grit som användbara redskap för att tänka vidare om den här problemtiken.

Dynamiskt eller statiskt tänkande

Didau indroducerar termerna dynamiskt och statiskt tänkesätt när det gäller prestationer. I korthet innebär ett dynamiskt tänkesätt att individen ser svårigheter och misslyckanden som något som är utvecklande; en metafor för detta är att hjärnan är en muskel som kan tränas. Ett statiskt tänkesätt däremot innebär att man ser olika prestationsmått (t.ex. betyg) som en indikation – bevis – på den förmåga man faktiskt utrustats med.

Vi inser givetvis att ett dynamiskt tänkesätt måste vara avsevärt mer tilltalande och meningsfullt för den som har som uppgift att undervisa.

På senare tid har termen grit (ung. uthållighet/”jävlaranamma”) framhållits av vissa forskare i den pedagogiska debatten. Det förefaller då rättså självklart att grit+dynamiskt tänkesätt vore en frukbar kombination: om man tror att man kan bli bättre och dessutom lägger manken till, verkar detta som ett framgångsrikt koncept.

Det behövs något mer än grit

Didau visar dock att det inte går att belägga att vare sig grit eller dynamiskt tänkesätt oproblematiskt leder till framgång utan att det är andra variabler som ställer till det (och faktiskt också inger ett visst hopp).

Jag tror att alla som någon gång har undervisat har upplevt det ”orättvisa” i att några som anstränger sig minimalt ändå lyckas bättre än de som har ”lagt manken till” och verkligen försökt ändå inte lyckas lika bra. Som pedagog är det inte osannolikt (mycket sannolikt, faktiskt) att man drar slutsatsen att detta beror på något som inte enkelt kan ändras, nämligen begåvning.

Vi kan naturligvis inte bortse från de individuella variationerna men det finns ytterligare en variabel som måste tas med i beräkningen, nämligen hur man tränar och vad om hände under träningen.

Grit och dynamiskt tänkesätt räcker inte. Faktum är att mer övning utan framgång får rakt motsatt effekt, nämligen att man lär sig att detta är något som jag ändå inte klarar.

Tänka tvärtom

Didau vänder på sambandet mellan uthållighet och dynamiskt tänkesätt och säger att det är betydligt mer troligt att uthållighet och dynamiskt tänkesätt är en följd av framgång. Om vi får goda resultat tidigt, blir vårt självförtroende ”oövervinnerligt” eller åtminstone bättre. Om man aldrig lyckas, är det ganska osannolikt att man tror på kommande framgång när efarenheterna talar emot detta.

… och det är väl detta som är hoppfullt?

Sådana slutsatsatser sätter fokus på pedagogiken snarare än på de individuella differenserna. Det blir en grannlaga uppgift för pedagogen att handla på ett sådant sätt att eleven får uppleva att det lönar sig att anstränga sig och uppleva framgång. Detta innebär också att det är rimligt att be den som har efarenhet av framgång att anstränga sig.

Men som jag framhållit tidigare: inget av detta hjälper nog om man inte upplever en trygg och glädjefylld skolsituation rent generellt.

Fotolänk: ”Spartan 2017 – Picton NSW” (CC BY 2.0) by bhockley

Trångsynt eller vidsynt?

person som står i en skylift

Vidsynt

Det slår mig allt oftare nu för tiden, när jag hör något i radio, ser något på tv eller läser någon text, att alla uttalar sig så ”käckt”, trosvisst och auktoritativt om ”skolan”. En gång i tiden – och under väldigt många år – tillhörde även jag de som ”visste” hur undervisningsverksamhet bäst borde bedrivas.

Politkerna behöver jag kanske inte förvåna mig så mycket över när de försöker vinna någon politisk poäng på hur det borde vara. Lite mer bekymmersamt är det väl då att jag (en disputerad pedagog!) tycker att även pedagogforskare av olika rang uttrycker sig alltför trosvisst och aningslöst.

Nu kan man förstås befara att en pedagog som pensionerades för ett halvt decennium sedan har förlorat kontakten med den s.k.verkligheten och därför borde fösas in i fållan bland andra missnöjda förståsigpåare som inte har med ”forskningsfronten” att skaffa. Men för att ta mig vidare i det här antydda dilemmat vill jag ta omvägen via några metaforer.

Gatan eller tornet?

Det finns en ständigt närvarande spänning mellan närhet och avstånd (trångsynt-vidsynt). En bild som jag ofta använde under min verksamma tid var den om ”gatunivån” och ”utsiktstornet”. De här positionerna ger helt olika förutsättningar för iakttagelser; man ser antingen detaljer eller större mönster.

När man är engagerad i en verksamhet, befinner man sig bildligt på gatunivå. Detta gäller såväl den verksamme läraren som den fokuserade forskaren. Här blir det detaljerade särskilt viktigt. Olika metoder och pedagogiska  –ismer tenderar att bli det som man kan uttala sig om.

Jag har själv alltid varit en pedagog på ”gatunivå” under min verksamma tid och därför varit väldigt ointresserad av allt annat som ”stör” oavsett om det har gällt undervisningspraktiken eller de teoretiska resonemang jag ägnade mig åt inom akademin.

När vi hör om alla mer eller mindre krampaktiga försök att förbättra skolan, är det väldigt ofta fokus på det ena eller andra ”botemedlet”. Det handlar om prov, betyg, metoder, mobiler, kepsar och en rad andra specifika insatser som någon trosvisst hävdar att man borde införa, tillämpa eller förbjuda.

 Skolans ”kosttillskott”

Jag tycker att alla sådana argument har stora likheter med idrottsvärlden både i motions- och tävlingsform. Vi har säkert någon gång fått reklam om kosttillskott, skor som med speciell dämpning, strumpor som klämmer åt här och var eller kläder med någon smart ventilation o.s.v. Tittar vi på elitidrotten hade simmarna hajdräkter, längdåkarna har specialtextilier i dräkten och inhalerar t.o.m. astamamedicin i vissa fall (all olaglig dopning undantagen).

Alla desa specialgrejer har säkert inverkan men bara på marginalen d.v.s. om alla är lika bra kan kanske dräkten kapa någon tusendel för den idrottsutövare som presterar något utöver vad vi vanliga ”dödliga” kan. Däremot tror jag inte att kompressionsstrumpor, knävecksventilation eller kosttillskott har den minsta inverkan för den vanlige motionären.

Jag tror desssvärre att det är lite på samma sätt när pedagogforskarna (som jag ju tillhörde) med visshet uttalar som än det ena än det andra ”botemedlet” för skolan. Det blir ett väldigt fokus på hur man ”behandlar” d.v.s metoder, prov, betyg, läxor m.m. som om detta med någon sorts kausalitet skulle förbättra utfallet generellt.

En vidgad vy

Det är här som jag – den pensionerade pedagogen – lomar (även: lommar) i väg till utsiktstornet och får syn på helt andra fenomen. Min normala uppsättning av pedagogiska och didaktiska begrepp duger inte för att förklara det jag ser därifrån.

Från tornet ser jag nu kringliggande miljö, bostäder, skolbyggnader i olika skick och storlek. Med kikaren ser jag också elever som kommer till skolan, om de skjutsas med bil, cyklar, går ensamma eller med kamrater. Så här på avstånd ser man en hel massa annat som man inte såg inifrån verksamheten.

Den här vidsyntheten drabbar mig och får mig att inse hur trångsynt jag varit när jag deltagit i  argumentationen för olika ”läror” framtagna av den eller den uppburne pedagogen/forskaren. Idag kan jag ångra att jag inte hade ett vidare perspektiv på pedagogiken under min verksamma tid (om detta nu hade varit möjligt).

Naturligtvis är det med -ismerna, metoderna, proven och betygen som med stödstrumporna, hajdräkerna eller astmamedicinen: de har effekt när alla är lika bra eller när villkoren är lika för alla. Och så är det ju inte i skolan.  Dessutom är det inte lika entydigt att de olika ”kosttillskotten” innebär förbättrade prestationer i skolans värld såsom inom idrotten.  Jag drar därför slutsatsen att olika ”läror” enbart kan ha kosmetisk effekt på praktiken.

Reella förändringar

Med nuvarande avstånd till såväl skola som pedagogisk forskning är jag övertygad om att det enbart är åtgärder på samhällelig nivå som kan förbättra vad som sker i skolpraktiken. Jag tror att jämlikhet, trygghet, kontinuitet, glädje och samhörighet skulle ge mycket större ”effekt” än metoden, betyget eller provet. Pedagogforskarna må förlåta mig!

Möjligen har jag blivit något mer vidsynt – tror jag – paradoxalt nog.

Fotolänk: ”the enlightened viewpoint” (CC BY 2.0) by torbakhopper

Skolan – en arena där mycket står på spel för många

 

Jag skulle mycket väl kunna hålla mig borta från skoldebatten eftersom jag har ”gjort mitt” i den pedagogiska verksamheten. Men med en viss böjelse för analys av språkliga utsagor, blir det ofta svårt att inte delta.

Jag tar några citat från ledartexten i Borås Tidning (BT) den 13 mars. Där skriver man:

”klassisk kunskapsförmedling ska kunna återta den position som borde vara given i en miljö där analys och projekt kommit att regera.”

En sådan utsaga är förstås en guldgruva för en analys av underförstådda betydelser. I det här fallet får den också läsas mot en bakgrund av BT:s ledarsidas ”mörkblå” agenda.

Det vet väl alla …

Uttrycket klassisk kunskapsförmedling  söker en sorts samförstånd med alla läsare som inte har direkt erfarenhet av att undervisa men som har en minnesbild – romantiserad eller skräckblandad – av hur det kan gå till i en skola. ”Klassisk” signalerar något man känner till; man ska nicka igenkännande.

Det andra ordet ”kunskapsförmedling” uppfattas vanligtvis som relativt oproblematiskt av gemene man; den som kan något förmedlar detta till den som ännu inte kan. Den okunnige ”tankas” (som en bil) liksom med nya kunskaper. Detta är ingen orimlig föreställning; det är nog så de flesta intuitivt tänker om undervisning. Tankningsmetaforen utelämnar dock en viktig aspekt, nämligen eleven, som här betraktas som en sorts objekt, en tom tank.

Tankningsmetaforen bortser dessvärre även från att skolelever, såväl dagens som gårdagens, endast i undantagsfall låter sig matas med sådant som vuxenvärlden betraktar som kunskap (som fågelungar med näbbarna vidöppna). En pedagogisk situation måste därför alltid räkna in den lärandes egen aktivitet, viljan att lära.

Historiskt har det gjorts olika sorters försök att involvera elever i lärandet. Man kan – förenklat – beskriva anträngningarna som en sorts kontinuum där ”kunskapstankning” utgör den ena ytterligheten och ”projektarbete” – som samlingsnamn för olika sorters elevdrivet arbete – den andra. I debattens hetta beskrivs de här polerna ofta nedsättande som ”korvstoppning” respektive ”flumpedagogik” beroende på vem som uttalar sig. ”Korvstoppning” fokuserar vad läraren gör medan ”flumpedagogiken” framförallt ser till vad eleven gör.

Om man rensar bort de ideologiska övertonerna i denna debatt, inser man snart att det är nödvändigt att beakta både elevers och lärares agerande. Alla som har någon insikt om undervisningsvillkor inser därför att lärande eller rentav kunskapande måste involvera såväl lärare som elever i ett fruktbart samspel, alltså något som skiljer sig ganska radikalt från tankning av kunskaper eller elevers fritt famlande på nätet.

… att de måste ha baskunskaper!

Parallellt med satsning på ”kunskap i skolan” dyker kravet på baskunskaper upp, ett begrepp som gemene man ser som ganska oproblematiskt. Att definiera baskunskaper låter sig inte enkelt göras, då sådana varierar över tid men också inom olika verksamhetsområden. Vi som har varit med några år har alla en rik karta över vad som ansetts nödvändigt nödvändigt att lära i en viss tid. Vad sägs om: tio Guds bud, psalmverser, stamsånger, multiplikationstabellerna, axiom, kvadreringsregler, geometriska formler, litterär kanon m.m.

Lägg därtill att olika politiska inriktningar och även enskilda individer har sina respektive uppfattningar om vad som är baskunskaper och man inser lätt att baskunskaper är något mycket svårfångat. Möjligen skulle de flesta kunna vara överens om att sådana här tecken som jag har skrivit här – vilka är ett mycket sofistikerat sätt att återge mänskligt tal – är nödvändigt att uppöva en viss förtrogenhet med d.v.s. att kunna läsa.

Det är ingen ordning i skolan!

Vi lämnar nu denna analytiska nivå och tittar lite närmre på själva skolpraktiken. Det är att slå in öppna dörrar att orera om ”ordning och reda” även om det låter som om man har kommit på något som inte andra insett. Det finns naturligtvis ingen som hävdar att ordning är oviktigt! Utan en organiserad tillvaro går det inte att lära sig något och det går heller inte att undervisa. Självklart!

I den politiserade debatten försöker man dock att göra politik av denna fråga; förenklat menar ”högerfolket” att ”vänsterfolket” inte tar ordningsfrågorna på allvar (det blir lite som att kräva ”hårdare tag och mer poliser”). BT lyfter fram – och ironiserar över – ett uttalande av Lärarförbundets ordförande:

”den i svensk skoldebatt så omhuldade frågan om ordning och reda i skolan har svag effekt i flera nordiska länder, däribland Sverige”.

I det här sammanhanget vill BT misskreditera den fackliga företrädaren för att ta alltför lätt på ordningsfrågorna.

Jag tolkar citatet som att fackordföranden menar att det nog inte hjälper att anklaga motparten för att bristande fokus på ordningsfrågor om man vill förbättra skolresultaten. Uttryckt på ett annat sätt: ordning är nödvändigt men inte tillräckligt för ett förbättrat lärande.

BT åberopar även olika metoder och goda exempel. Det är bra med engagemang och goda exempel. Gemensamt för dessa är dock att man lyckats bra med något och nått en viss framgång under specifika betingelser. Dessvärre är det väldigt svårt att generalisera i den pedagogiska världen; det som lyckas bra på ett ställe lyckas inte självklart på ett annat ställe med andra aktörer.

Det blir rättså pessimistiskt

På individuell nivå både hos elever och deras föräldrar uppmuntras att man ska välja själv och bestämma vad man vill eller inte. ”Det är inte roligt” att lära sig något som både är svårt och som någon annan har bestämt. Skolan idag är helt enkelt inte särskilt viktig även om ”läpparnas bekännelse” säger något annat. Föräldrar kan utan vidare be om ledighet för långa utlandsresor mitt under terminstid. Hemarbete är hett omdebatterat då det tar tid från viktiga fritidssysselsättningar.

Det pedagogiska forskarsamhället har heller inte lyckats att komma med vare sig lösningar eller övertygande argument.

Det är också min övertygelse att man är fel ute om man ser problem som ett resultat av bristande kompetens hos skolpersonalen generellt. Olika åtgärder som ”lärarlyft” och ”förstelärare” tror jag personligen är dömda att misslyckas. Hela idén om att skapa lärare av olika ”rang” med olika lön, tror jag är feltänkt. Det skulle leda för långt här att utreda vad jag tror är rättänkt men på en generell nivå menar jag att skolan skulle nå bättre resultat om man kunde kapa ”marionettrådarna”. Det är för många som drar åt olika håll i trådarna.

Skolval och skolor som står utanför de kommunala systemen bidrar till problemen. Vi har skapat ett köp-och säljbeteende där skolor lockar ”kunder” med käcka utbildningar och IT – nyligen lockade några med utbildningar till ”youtuber” och ”influencer” – snarare än med hårt och målinriktat arbete.

Att skolan är politiserad är väl oundvikligt men olyckligt. Att bildligen puckla på motparten och själv tro sig stå med lösningen är ofruktbart. Likväl tror jag att vi måste söka ”lösningar” på politisk nivå. Det hjälper inte med vare sig katederundervisning eller projekt om vi har ett samhälle som inte värderar kunnande eller som enbart är inriktat på ekonomiska framgångar. Ett s.k. ”socialt kapital” i vårt samhälle bygger knappast på kulturella, intellektuella, ideella, humanistiska egenskaper; det är rå ekonomism som gäller. Jag tror att frågan om katederundervisning eller projekt skulle bli sekundär, om vi hade en annan inställning till kunskap och bildning i samhället i stort.

Min lösning på kunskapsproblemen ligger därför mycket mer på politiskt och samhällelig nivå än på den ena eller andra metoden i själva skolpraktiken.

Det finns också en e-bok om skolan som jag skrev för någora år sedan. Om man följer den här länken , kommer man till boken (förr eller senare).

Svenska eller engelska?

svart cirkel med text engelska

Engelska råder

Att undervisa svenskspråkiga elever på engelska i Sverige kan jag inte tolka som annat än rena dumheter.

Internationell?

Det finns ett antal sådana skolor som undervisar helt på engelska (alltså inte enbart under lektioner i engelska). Anna Ekström menar att detta går ut över elevernas kunskaper i svenska (och säkert också i övriga ämnen,  min kommentar).

Den bakomliggande tanken är väl att man ska rusta eleverna internationellt. Här kan man nog undra över varför man ska undervisa just på engelska. Tyskland är Europas utan konkurrens viktigaste land. Varför inte undervisning på tyska? Franska? Spanska?

Om man nu envisas med att undervisa svenska elever på annat språk, skulle det sannolikt vara mer vunnet om man valde ett annat av de stora språken ovan eftersom engelskan redan utövar så stark påverkan genom den kommersiella underhållningsvärlden.

Förr i tiden

Jag som gick på gymnasiet på sexiotalet undervisades givetvis på svenska. När vi studerade engelska, tyska och franska, skedde undervisningen huvudsakligen på målspråket.

Jag har väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle varit att läsa historia, samhällskunskap, biologi (för att inte tala om svenska språket!) på något annat språk än svenska just då när man redan hade fullt upp. Jag kan i alla fall inte se någon vinst med detta. Förutom att vi hade fått en ökad börda, hade vi också fått betydligt ytligare kunskaper eftersom man alltid är sämre på ett främmande språk än på sitt eget.

Här gäller engelska

Idag vill universitetsvärlden vara engelskspråkig. Detta begränsar sannolikt många. Men universitetsvärlden är huvudsakligen skriftspråklig och detta är enligt min erfarenhet mindre begränsande. Jag skrev min avhandling utan större problem på engelska (visserligen noggrant korrekturläst av min maka, engelskläraren). Man får väl också tänka att de studerande på universitetet uppnått en annan mognad än
gymnasieeleverna.

Jag tror, som Anna Ekström, att det missgynnar svenska elever att helt undervisas på engelska i svensk skola. Vi tror ofta att vi är så bra på engelska men forskning visar att det inte räcker att kunna beställa några hamburgare på engelska eller att kunna häva ur sig några ”Fuck!” eller ”Oh my god!” i varannan mening.

Fotolänk: ”Lingua franca” (CC BY-NC 2.0) by grismarengo2

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑