Tomma ord kan betyda vadsomhelst

Broderad bok med ord
Ord

Ord och dess bruk har jag lite koll på.

Samers rättigheter vet jag väl inte så mycket om även om jag rent känslomässigt vill stödja samernas rättigheter gentemot gruv- och skogsnäring och annan exploatering av landområdena.

Det finns nu ett förslag till konvention mellan samerna och staterna Norge, Sverige och Finland. I en artikel med titeln ”Vi vägrar acceptera en konvention som inte skyddar våra rättigheter” (FT (19 april, 2017) av Jenny Wik-Karlsson tycker jag min känna igen ord och uttryck som jag träffat på i mitt yrke många gånger.

Luftiga och mångtydiga ord

Exempel på ord och uttryck i konventionen: främja, sträva efter, uppmuntra eller verka för. Sådana uttryck gör det i princip omöjligt att ställa någon till svars för brott mot konventionen. I min värld hade man väl sagt: omöjligt att kontrollera måluppfyllelsen, icke mätbara mål eller något liknande.

Jag är övertygad om att de tjänstemän, drillade i NPM, som har författat texten har utnyttjat sina kunskaper om mätning av allehanda samhälleliga företeelser och mycket medvetet valt sådana till intet förpliktande ord och uttryck som får till följd att ingen kan ställas till vars.

Svenska Samers Riksförbund kommer inte att acceptera en konvention  som inte tar tillvara samernas rättigheter, menar skribenten. Om konventionen är skriven med så luftiga ord, tycker jag nog att de gör rätt.

Bildlänk: ”Words” (CC BY-ND 2.0) by moesewco

Plast i naturen skadar

Plast i ett träd
Plast i naturen

Jag läser en liten notis  (FT 19 april 2017) ”Kenya förbjuder plastpåsar” i enlighet med FN:s miljöprogram, Unep, där världens stater uppmanas att agera för att minska användningen av plast. Plastens miljöpåverkan på olika ekosystem är ju väl känd sedan länge.

Kenya blir det 11:e landet att agera mot plast, läser man i artikeln. I Afrika finns redan förbud i Rwanda och Marocko. Flera andra länder är också på väg.

Min första reflkektion blir: Vad gör vi? Det är ju inte ovanligt att vi håller oss lite ”för mer” än de som vi brukar betrakta som fattiga afrikanska länder.

Men jag vet faktiskt inte om det pågår någon aktion mot plast här hos oss.  Möjligen är det meningen att vi ska förlita oss på individuella initiativ som vanligt för att inte stöta oss med några mäktiga kommersiella intressen.

Bildlänk: ”Filled Bag” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig

En svunnen tid

En liten krönika av Christer Sanne får mig att med visst vemod blicka tillbaka på ett samhälle som har förändrats radikalt. ”Var blev ni av ljuva drömmar?” skriver Sanne med en sidoblick till Tage Danielsson.

Det är inte lätt att föra några diskussioner om det samhälle som svunnit, när alla partier är så måna om att anpassa sig till det politiska spelet. Avvikande tankar och systemkritik tenderar att sorteras ut som ”irriterande biljud”.

Läs krönikan (tar max 5 min) här och fortsätt fundera.

 

Rast med lek och lust och lite faror

Skolhuset på landet
Min folkskola

Ett inlägg i Lärarnas tidning, Säkerhetstänket vingklipper barnen, om att skolmiljöerna är alltför överbeskyddande sätter igång mina tankar. Fritidspedagogen Olof Jonsson (inte släkt med mig) menar att pedagogerna är alltför överbeskyddande när det är rast. Han anser att det är alldeles utmärkt att klättra i träd och kasta snöboll.

Fysisk aktivitet under rast

Alla har vi ju haft ”rast” och antagligen har vi väldigt olika erarenheter i bagaget. Mina minnen av raster i skolan är faktiskt enbart positiva. Jag gick i en skola på landet där det gick uppskattningsvis 150 barn i olika åldrar. På framsidan av skolan fanns en stor grusplan med fotbollsmål. På baksidan av den avlånga byggnaden fanns en gräsyta hela vägen. Ungefär 20-30 m från skolan var det skog (eller i varje fall buskar och träd).

De allra första skolårens rast har jag lite vagt minne av men de senare årens rast bestod framförallt av fysisk aktivitet. När det ringde ut, förlorade vi ingen tid utan sprang direkt ut till fotbollsplanen där vi spelade oss både trötta och svettiga under de 10 minuter rasten varade.

Under bra vintrar såg vår lärare till att en del av planen spolades så att vi kunde åka skridskor under rast. Ja, vi satt t.o.m. med skridskoskydden på under lektionerna ibland.

Som jag minns det nu långt senare var det väldigt tydligt könsuppdelat. Tjejerna (tror vi sa ”tösera”) hoppade rep och kastade boll mot husväggen i avancerade former som jag aldrig lyckades begripa. De enda lekar där vi kunde leka pojkar och flickor tillsammans var nog tafatt.

Sammanfattningsvis tror jag att det framgår tydligt att rast bestod främst av mycket fysisk rörelse. Jag har också varit lärare – folkskollärare – själv och jag tror kanske att jag tagit med mig lite av rörelseglädjen.

Kravlös rörelseglädje

I början av min lärarbana – i början av 1970-talet – påminde rasterna en hel del om de jag haft som barn. Det var ständigt kamp om bollplanen så vi lärare fick organisera tillträdet. Under åren förändrades detta och eleverna drog sig alltmer ner mot asfalterade ytor där det spelades ”innebandy”, något som ju inte fanns under min skoltid. Även här var det mycket könsuppdelat med framförallt ”killar” (som det hade blivit nu) som spelade med boll eller klubba. ”Tjejerna” (som det hade blivit nu) hoppade alltjämt obegripliga saker med gummiband, gjorde klapp och rimramsor som jag aldrig klarat av att utföra. Givetvis var det också en grupp elever av båda könen som inte utförde så mycket fysisk aktivitet.

Som folkskollärare var man ju någon sorts universallärare och skulle undervisa i allt. Jag hade under de flesta av mina verksamma lärarår också ansvar för ”gympalektionerna”. I början var det nog lite stelt, så som man hade lärt sig på lärarutbildningen, med att sitta på led, värma upp och göra saker på kommando och kanske blev det inte alltid så mycket rörelseglädje för var och en.

Paradoxalt nog tyckte jag minst om bollspelen för här blev skillnaderna i förmåga så tydliga. Det var inte enbart mellan tjejer och killar utan även inom de olika grupperna. Dessutom blev tävlingsmomentet ofta till problem. Bäst tror jag att jag lyckades med något som kan liknas vid ”hela havet stormar”.

De elever i min egen klass som jag kände och litade på kunde få ett långt pass under en dubbellektion att själv sysselsätta sig i idrottshallen. Här uppstod en fantastisk aktivitet – bland båda könen – där linor, bommar, hopprep och bollar kom fram. Idag kan jag känna att jag inte hade full kontroll över varje individ om någon hade fallit från en klätterlina eller ribbstol eller annat. Här var barnen knappast ”vingklippta” för att tala med Olof Jonsssons ord.

Det jag ville åstadkomma var den kravlösa rörelseglädjen som vi kanske inte brukar låta barnen känna. Oftast ska de prestera och vi ska mäta resultat; de ska lära sig regler och tvåtakt i basket och en massa annat. Men just detta att röra sig fritt, klättra, hoppa eller kräla på mattor bara för att det roligt är vi lite mer restriktiva med.

Jag tror också att det kan vara värdefullt om pedagogen själv är lite förebildlig. Min egen folkskollärare var med och spelade fotboll och åkte skridskor. Han inspirerade mig och som lärare ställde jag mig gärna i målet och blev beskjuten, slängde mig i linor, cyklade i terrängen eller lekte i simbassängen. Det finns naturligtvis även andra sätta att uppmuntra till lek och rörelse och var och en för göra det som känns rimligt. Viktigast är kanske att man deltar på något sätt, kanske bara genom att visa intresse.

Utvecklande miljöer

Det är här jag tycker att jag känner en frändskap med Olof Jonsson när han menar att som lärare kan vi ge barnen möjligheterna till de här valen. Genom att planera lekytor och ge dem redskapen och tilliten. Visserligen talar han om lite mindre barn än vad jag gjort ovan men det han säger är nog ganska generellt. Han systematiserar rast- och lekmiljön utifrån fyra olika aspekter:

  • lekställningar och gungor
  • avgränsade ytor, som staket och buskage
  • den vilda delen med nivåskillnader (kan vara skog, kulle eller uppbyggt
  • stor öppen yta att springa sig trött på

Olof Jonsson tycker att vi har alltför lätt att bara förbjuda. ”Ni får inte kasta snöboll!” ”Ni får inte klättra i träd!” ”Inga pinnar!”

Vuxenrollen

Nog kände man av detta stora ansvar i idrottshallen och kände att man bort förbjuda ett och annat. Men vi måste hela tiden förhålla oss till detta. Det vi inte vill ha är alla mot en eller ”du kasta på mig jag ska ge igen, din jävel!” Det är beteenden vi inte skulle godkänna någonstans. Men själva snöbollskastandet är ju en bra rörelse, menar Jonsson. Och motoriskt sett är det otroligt viktigt att få klättra på olika saker, gärna träd men kanske duger det med sånt som finns i idrottshallen också. Det är genom att testa och försöka som man växer, säger han.

Sammanfattningsvis, menar han, att man tillåts för lite att försöka i skolan utan att det ständigt ska bedömas. Här har fritidspedagogen något att erbjuda. Dessvärre är samverkan med skolan ganska ensidig; det blir oftast så att fritidspedagogen får vara med I SKOLAN utan att man diskuterar på lika villkor.

Kanske synd att man inte blev fritidspedagog istället?  

Kasta inte mat – smaka, lukta eller kompostera!

Maskarna i komposten tar hand om det vi behövt kasta
Flitiga återbrukare

Jag tycker att det är ett oskick att kasta mat. Kanske påverkades jag av den sedelärande berättelsen om Flickan som trampade på brödet, som man fick lära sig som barn. Nu är det ju inte enbart en moralisk fråga hur man handskas med maten utan den har även legala aspekter.

Olovligt ätande

En krönika med titeln Ät upp resterna! inleds med: ”Inte kan det väl vara olagligt att äta upp maten?” Såvitt jag kan förstå är det inte tillåtet att ta hand om överbliven mat utanför mataffärer. På en del ställen häller affärerna råttgift eller klorin på maten för att göra det omöjligt att ta vara på den, enligt skribenten. Det är inte helt enkelt att förstå varför det måste vara på det viset.

Oförnuft att kasta

Datummärkning av mat är förstås en god intention där kunderna har ett visst skydd mot att otjänliga livsmedel säljs, men det är, å andra sidan, ett underligt system som leder till att mat vars utgångsdatum har passerats på ett ögonblick förvandlas från ätbar till avfall. Mycket av den mat som köpts hem hamnar därför i soporna, när bäst-föredatum har passerats. Den andel av maten som slängs lär var osmakligt hög.

Även på många skolor och äldreboenden kastas mängder med mat varje dag. Oftast är det inte ens tillåtet att ta hand om rester. Detta är förstås ett gigantiskt resursslöseri. ”Om reglerna säger att maten ska slängas, så säger förnuftet att vi borde ändra dessa regler och istället lukta, smaka och använda vårt förnuft och ta hand om maten”, menar krönikören.

En verksam faktor när det gäller matsvinn är sannolikt kombinationen av handelns önskan om att vi ska köpa mer – ”köp tre, betala för två” – och vår vana att storhandla. Risken i båda fallen är nog stor att det köps mer än vad som behövs.
 
En helt motsatt trend såg jag helt nyligen i ett nyhetsinslag från Danmark där ett antal butiker valt att tillhandahålla mindre förpackningar av olika livsmedel så att inte kunderna behöver köpa hem mer än vad som är nödvändigt. Ett annat exempel kom från en butik som valt att sälja sin salladsbuffé till starkt reducerat pris på kvällen istället för att kasta bort alldeles utmärkt mat eller i värsta fall hälla klorin i containern.

Resursåtervinningen

De institutioner som har egen kock eller kokerska slänger mycket mindre än de som beställer från storkök. Jag vill minnas från min skola under ”förhistorisk tid” – där min mamma dessutom lagade maten – slängdes nästan inget. Självklart förväntades vi skolbarn, på den tiden, äta upp den mat vi fått. Men de matrester som trots allt uppkom togs omhand av en lokal lantbrukare som lägligt nog också var skolans vaktmästare.

Hemma hos oss sparas rester från måltiderna i princip alltid, för att användas till matlådor eller till nästa måltid; här måste man nog sända en uppskattande tanke till mikrovågsugnen som har gjort det bra mycket enklare att värma överbliven mat än vad som var fallet tidigare.

Det som vi av någon anledning inte äter eller kan ta tillvara hamnar i komposten och blir till ny jord. ”Det får gå ett varv till”, som jag brukar säga. Då blir det inte till avfall och det känns tillfredsställande.

I framtiden måste vi sannolikt komma på mera hållbara sätt att ta tillvara matöverskottet än att bara kasta det och i värsta fall förgifta det för att ingen ska kunna äta gratis.

(LFT onsdag 5 april 2017, Tema Omställning, Mika Liffner)
http://www.landetsfria.se/artikel/127930

Ledarskap och regelverk – vårt skydd mot exploatering

Demokratiskt ledarskap

Mina erfarenheter från många års arbete med undervisning får utgöra bakgrund till min reflektion om ledarskap och samhällets ansvar nedan.

Ledarskap
Jag tror att alla som har – eller haft – ansvaret att leda grupper av människor kan känna igen sig när jag säger: om inte ledaren (läraren) tar kommondot, så kommer olika grupperingar att försöka ta över bestämmandet.

Vi hör ju dagligen från våra nyhetsmedier hur olika grupperingar kämpar om herraväldet i våra förorter med våldsamma konsekvenser som följd. Det ligger nog en hel del vishet i det gamla ordspråket: ”När katten är borta dansar råttorna på bordet.

Detta gäller dessvärre även i världpolitiken: Om en misshaglig men stark ledare röjs undan, börjar genast olika fraktioner att kämpa om ledarskapet i det tomrum som uppstår.
 
Sådana erfarenheter gör att jag är skeptisk till att man lämnar över makt och beslutande åt resursstarka grupper eller individer som vill tillfredsställa sina önskemål. Dessa måste alltid hållas i schack av ett starkt regelverk som tillkommit i demokratisk ordning.

Tveksamt ansvar
Jag läser att Skogsstyrelsen har pausat all inventering av nyckelbiotoper som är skyddsvärda. Myndigheten  skjuter istället över ansvaret på skogsbruket. Att överlåta ansvaret till privata intressen är av principiellt tveksamt. Det är väl lite som att sätta räven att vakta hönsen?

Nu äger jag (dessvärre) ingen skog men jag kan mycket väl tänka mig hur jag skulle kunna resonera om det var min skog det handlade om:

Först skulle jag antagligen förbanna min olycka att råka äga skyddsvärd skog som jag inte kunde avverka som jag vill. Vi har alla fått lära oss att tänka på den egna plånboken i första hand. Jag klandrar emellertid inte den enskilde som sannolikt är tvungen att se till de egna behoven i första hand.

Den enda rimliga slutsatsen blir förstås att man aldrig kan lägga över ansvaret på den enskilde i frågor som rör samhälls- och naturintressen. Myndigheten har helt enkelt fegat ur här.

Regler blir vårt skydd
Jag tycker mig också förmärka en samhällets kapitulation inför det som beskrivs som ”valfrihet” där den privata valfriheten tillåts kollidera med det allmännas intressen.

Här kan man som exempel ta privata sjukvårdsförsäkringar som ger företräde till vård för den som betalar eller tillåtelse att uppföra privata byggnader som utestänger allmänheten från attraktiva stränder eller andra värdefulla områden.

Argument som att privata lösningar avlastar den allmänna sjukvården eller att det är nödvändigt för kommunerna att locka goda skattebetalare med strandtomter, köper jag inte.

Om samhället avsäger sig sitt ledarskap till förmån för privata intressen, gynnar detta förstås en liten grupp som enbart betraktar lagar och regler som hinder för de egna intressena. Vi, den stora allmänheten, som ser samhällets regelverk som vårt skydd,  kommer emellertid att ligga risigt till.

Regelkrångel för fåtalet blir till skydd för flertalet.

Fotolänk: ”Flat leadership structure” (CC BY-NC-ND 2.0) by timabbott

Med missnöje som drivkraft

(Fotolänk nederst på sidan)

När man sitter lagom trött och avslappnad i bastun efter en löprunda och en god IPA, känns det lätt att vara nöjd (och förnöjd). En liknande känsla av förnöjsamhet beskriver Christer Sanne (LFT 29 mars 2017) när han står i sin dusch där det kommer lagom varmt vatten.

Idag har så gott som alla i landet varmvatten i  sin dusch även om klyftorna i samhället har växt på sistone. Sanne menar att det är tid att stanna upp; vi har tillräckligt. Ja, det är t.o.m. nödvändigt att vi stannar upp för klimathotets och barnbarnens skull. Jag antar dock att han inte menar att vi ska sluta att sträva efter ett mer jämlikt samhälle

Dessvärre är det inte inte ”inne” att vara förnöjd idag; vi ska vara ”hungriga”, ”ambitiösa” och ”kreativa” enligt jobbannonserna. Vi ska vara beredda att ”gå över lik” för att uppnå våra mål. Och tänk om en politiker skulle visa sig (för)nöjd!

För att vi inte ska nöja oss med det vi redan har, har vi fått reklamen som just är till för att göra oss missnöjda. ”När missnöjet tryter tar framstegen slut”, skriver  Alf Henriksson i en dikt och jag förutsätter att den kloke poeten är ironisk här.

Sanne frågar sig varför just missnöje måste vara drivkraften. Hur vore det med nyfikenhet och hjälpsamhet? Varför har det blivit fel att vara lycklig över det man har? Är det nödvändigtvis större tillväxt som är tecknet på framsteg?

Nej, det är bråttom nu att gå från ”homo consumens” till den kloka människan innan det är försent på (för) jorden, menar Sanne.

Fotolänk: ”Vattendusch” (CC BY-NC-ND 2.0) by susannehultman.se

Fri sikt i offentlig verksamhet

Fri sikt

Under de senaste dagarna har jag träffat metaforen om fri sikt vid några tillfällen. Det första tillfället var från en artikel i Expressen (tror jag, det går säkert att leta upp webbadressen) där skribenten uppmande de som ”stod upp” för den där polismannen Springare att sätta sig ned för att de skymmer sikten. En läsvärd artikel där skribenten på ett retoriskt fint sätt får oss att inse hur fel det kan bli om man kör med anekdotiskt bevisföring (eller rapsodisk evidens, som en av mina lärare på universitetet tyckte om att säga).

Det andra exemplet kommer från en ledare av Göran Greider i ETC med rubriken ”Benådade ögonblick av fri sikt” där han utgår från ett retoriskt starkt inlägg av Olof Palme för 40 år sedan för att därefter jämföra detta med ett annat benådat ögonblick när han lyssnar på Per Molander vid ett seminarium vid Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO).

Molander är författare till rapporten2017:1 Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” där han med vetenskaplig noggrannhet analyserar verkningarna av det system som vi oftast kallar ”new public management”. På Greiders rekommendation klickade jag mig fram till Molanders presentation på SVTPlay (kl.13.37) och blev sittande någon timme där han presenterade sina resultat och diskuterade med opponenter.

Om man ska ge en generell sammanfattning av resultaten (byggd på hans presentation), så har privatiseringarna av samhällets tjänster varit kostsamma för samhället och vi har inte har vunnit något på att privatisera offentlig verksamhet. Molanders förslag är därför att staten återtar ansvaret, framförallt när det gäller skolan. På en rad andra områden ser Molander hur privatiseringarna av samhällets verksamheter inte gett de vinster som förutspåtts av förespråkarna.

Det har varit märkligt tyst i pressen om den här rapporten. Det kan möjligen ha sin grund i vilken åsikt som huvudsakligen torgförs på ledarsidorna i våra största tidningar.

Bildlänk: ”Fyrtorn #tw” (CC BY-SA 2.0) by Infomastern

Lön att leva på

Bildlänk nederst på sidan

Om lönerna för ett utfört arbete blir så låga att människor inte kan leva på dem, vad fyller då arbetet för funktion?

Jag tycker att frågan ovan förtjänar att ställas eftersom retoriken från vissa partier är att ”det är bättre att ha ett arbete med låg lön än att inte ha något arbete alls”. Helt nyligen verkar det också som om LO vacklar i frågan om lägre löner och är berett att gå dem som vill köpa billig arbetskraft till mötes. Den slutsats som ligger nära till hands är att man har en syn på arbete som ett självändamål, något som ska utföras för dess egen skull.

Att arbeta i ett kapitalistiskt samhälle (Pertow FT 31 mars 2017) handlar först och främst om att tjäna pengar. I ett sådant ekonomiskt system är lönen det enda formella incitamentet för någon att utföra en arbetsuppgift för någon annnan. Samtliga andra anledningar till att arbeta är sekundära när arbetet utförs i utbyte mot betalning. Argument som att ett jobb kan kännas som ett ”kall” håller inte och det används framförallt för att rättfärdiga  lägre löner i kvinnodominerade yrken med idén om att vissa älskar sitt jobb så mycket att att de inte bryr sig om hur mycket de får betalt.

Jag kan visserligen själv känna att jag hade ett arbete som intresserade mig där jag inte i första hand tänkte på hur mycket jag tjänade men då ska man betänka att även om jag var dåligt avlönad i relativ bemärkelse, så var jag ju inte dåligt avlönad i absolut bemärkelse och jag kunde leva hyfsat bra på min lön. Detta innebar givetvis inte att jobbet var så intressant att jag hade kunnat fortsätta om min lön inte räckt till vardagens utgifter.

Nej, fastslår Pertow, lönearbete handlar om lön. Lönen ska räcka till att betala boende, mat, resor och gärna nöje och avkoppling. Ordningen ska vara: jobba för att ha råd att leva, inte jobba för att jobba! Det finns ingen mening med att jobba för att jobba [med lönearbete]. Därmed inte sagt att man inte kan finna glädje och mening med att utföra andra slags arbeten.

Om lönerna för ett utfört arbete blir så låga att människor inte kan leva på dem, vad fyller då arbetet för funktion för den som utför lönearbetet? För den som köper arbetskraften billigt är ju svaret givet.  

Alla jobbar vi ju för att leva; vi lever inte för att jobba. Här kan jag i och för sig tänka mig att en och annan skulle kunna ha någon invändning med argument som ”om man har ett jobb känner man sig i alla fall behövd och man får en struktur i tillvaron. Därför är det bättre att ha ett jobb än inget jobb alls”. Vidare kan jag tänka mig att man skulle kunna ta fram exempel på någon ”som verkligen levde för sitt jobb (antagligen en person som också kunde leva på sitt jobb)”. Själv kan jag också känna att mitt jobb på något sätt identifierade vem jag var och att jag trivdes med det.

De här invändningarna förändrar dock inget i sak; om lönen är så låg att man inte kan leva på den, blir heller inte lönearbetet meningsfullt annat än som ”jobbskapande sysselsättning” som kanske hyfsar till någons statistik.

Bildlänk: ”working” (CC BY-NC 2.0) by sekihan

Främmande makt

(Fotolänk nederst på sidan)

Helt kort vill jag fortsätta att fundera utifrån Birger Schlaugs inledartext (FT 24 mars, 2017) om att vår överbefälhavare (ÖB) har tilldelats ”Legion of Merit” av USA:s väpnade styrkor. Hur hade vi resonerat om ÖB hade tagit emot en motsvarande rysk hedersbetygelse?

ÖB framhåller också i en rapport fördelarna med ett medlemskap i Nato. Sådan lobbyism tillhör inte vanligheterna enligt professorn i underrättelseanalys Willhelm Agrell som menar att inte ens på Sovjetunionens tid, under det kalla kriget, diskuterades medlemskap i Nato trots att ”hotet från främmande makt” måste ha varit mera relevant då.

Natopropagandan har numera blivit det normala i den svenska debatten och de som ifrågasätter denna ifrågasätts själva som ”nyttiga idioter” som antingen inte förstår bättre eller ses som någon sorts ”ryssvänner”. Här kan jag inte låta bli att tänka på vilka gatlopp Blix och Hirdman tvingades löpa i den borgerliga pressen när de manade till sans i försvarsdebatten.

Försvarsminister Hultqvist talar i och för sig för alliansfrihet men han ”talar med kluven tunga” som det hette i barndomens indianböcker.

Fotolänk: ”” (CC BY-NC-ND 2.0) by Der Wunderbare Mandarin