Varufri välfärd

”Citizen Cane”

Vi är inte konsumenter i välfärden, så enkelt är det.

Så snart vi är överens om detta faller mycket på plats. Att sälja vård eller utbildning som varor blir därmed en omöjlighet eller feltänk. Den positiva följden blir också att vi kan uppskatta duktiga företagare efter förtjänst när de verkar inom sina normala verksamheter och producerar varor som vi kan välja eller inte s.k. valfrihet.

Behovet av uttryck som övervinster, profit och andra negativt laddade ord minskar också om vi upprätthåller rågången mellan samhällets åtaganden och varumarknadens. Därigenom får vi sannolikt en mer nyanserad debatt om vilket samhälle vi vill ha.

Bildlänk: ””Citizen Cane”” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig

Skrivbordskrigare

Skrivbordskrigare (länk nedan)

En inledare med titeln Det fria ordet är inte fritt ( FT 22  februari, Rojin Pertow) väcker funderingar. Hon menar att många människor begränsas av hat och hot från s.k. nättroll eller ”skrivbordskrigare” som de heter i Tamas’ bok Det svenska hatet.  

Idag översvämmas offentliga- såväl som privatpersoner av hat och hot vilket i förlängningen begränsar yttrandefriheten då vi känner oss förpliktade att inte enbart ta hänsyn till oss själva utan även till närstående.

Men vad händer med det offentliga samtalet om människor inte vågar disktutera vissa ämnen utan att bli hotade, ibland till livet? Näthatarna själva är ofta snara att hävda att de är utsatta för censur av de s.k ”politiskt korrekta”. Lite paradoxalt känns det väl att argumentera för det fria ordet i sådana  fall. Kanske är det för att travestera Grisfarmen: alla ord är fria men en del ord är mer fria.

En del kan kanske rycka på axlarna och bortse från hat och hot. Men i  förlängningen är det både olyckligt och farligt om nättrollen lyckas tysta det offentliga samtalet. Hur ska vi hitta nya lösningar eller gå vidare om vi inte vågar diskutera öppet? Ett tyst samhälle är knappast ett demokratiskt samhälle.

Under tiden som jag skriver detta tänker jag på hur främmande det känns att man skulle hota någon för en åsikt. Jag kan säkert vara både dogmatisk och insnöad och verkligen reta mig på sånt som andra gör (ungefär som En man som heter Ove) och jag kan säkert gå i skriftlig polemik med den vars idéer jag inte sympatiserar med, men att därifrån ta steget till att angripa själva personen för de torgförda åsikterna, och sen ta det vidare steget att hota meningsmotståndaren, kanske till liv och lem. Det vore väl att underkänna sina egna åsikter om de nu måste backas upp av den typen av argument. Ett mentalt haveri, helt enkelt!

Fotolänk: ”The Keyboard Warrior” (CC BY-NC 2.0) by id-iom

”Vad tjänar jag på det här?”

by stevendepolo (länk nedan)

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk erbjuder en minst sagt upplysande läsning och Björk pekar ut en rad olika företeelser som vi inte alltid lägger märke till därför att vi har vant oss vid att det så ska vara. Boken som kom ut 2014 har förstås redan recenserats av betydligt kunnigare skribenter än jag och de reflektioner jag presenterar nedan är bara en del nedslag i sånt som ”gick hem” hos mig.

De olika kapitlen uppehåller sig vid olika teman. I det första kapitlet skiver Björk om olika Disneyfilmer och jag blir lite fundersam för det var ju inte det jag trodde boken handlade om. Duktiga och företagsamma flickor kan ju anses politiskt korrekt och som ett feministiskt argument men Björk visar att de här duktiga flickorna som utför stordåd eller gör revolt mot flickors underordning egentligen inte alls kämpar för någon strukturell förändring av kvinnors villkor; det finns med andra ord inga politiska utopier om ett annat sätt att ordna tillvaron utan istället handlar det om en strikt individualism där hjälten eller hjältinnan vill ha det som någon annan har för egen del.

Ovanstående kan låta lite kryptiskt i den här kortfattade beskrivningen men det individuella i motsättning till det politiska är ett genomgående tema i Björks bok. Det kan handla om mammarollen, kärfamiljen eller hur man måste ”sälja in” sig själv på arbetsmarknaden. I vårt kapitalistiska samhälle kan allt åsättas ett penningvärde, även vi själva. I samma stund som vi går med på att sälja oss själva ger vi också oss själva ett värde som kan mätas kvantitativt i pengar. Vi har kalkylen som umgängesform, skriver Björk. ”Vad tjänar jag på det här?” är en återkommande figur.

Vårt samhälle är så genomsyrat av det ekonomiska tänkandet att varje varje uppgift som utförs utan att pengar är inblandade, utan någon får betalt, utan att någon säljer och någon annan köper blir en förlust. Det handlar om att ”skapa jobb” och här finns ett betydande lager av sysselsättningar: att städa, laga mat, att handla, att följa barn till fritidsaktiviteter, att ordna fester, att klippa gräs, att baka en tårta kan alla göras till avlönade jobb, ”riktiga jobb”, som det brukar heta från visst politiskt håll.

Ja, varför ska vi gratis tvätta bilen, kläderna och handla om nu samhället tjänar på om sådana sysslesättningar omvandlades och avlönade som arbetstillfällen? ironiserar Björk. Med ett sådant köp- och säljtänkande har människan blivit till för ekonomin istället för att ekonomin är till för människan.

Denna köp-och säljmentalitet går dessvärre igen i själva det politiska tänkandet. Ett av de intressantaste kapitlen handlar om politikernas farväl till det politiska, alltså om att stå för något istället för att få så många röster som möjligt. Även politik har blivit en sorts säljbar produkt. Finns några köpare? Om svaret är nej, får man byta produkt. Om inte tillräckligt många vill rösta på Socialdemokraterna, byter man helt enkelt politisk övertygelse.

Här får ett uttalande av Mona Sahlin stå som ett exempel på politikens kapitulation till förmån för röstfisket. Sahlin lär ha sagt att om löntagarna inte entydigt vill avfärda jobbskatteavdraget: ”Då bör inte vi göra det heller”. Obarmhärtigt konstaterar Björk: ”Så ser ett parti utan ryggrad ut!

Med en sådan kvantitativ måttstock på politiken blir det egentligen inte möjligt att dra några som helst gränser. Flest är bäst. Flest har rätt för att de är flest. Ett parti frågar sig då inte: Står jag för det viktigaste, det rätta? Utan enbart: Står jag för det som de flesta vill ha.

Där kalkylen gör entré gör det politiska sorti.

Fotolänk: ”Shower Head Water Drops 7-26-09 1” (CC BY 2.0) by stevendepolo

Förförd av ord

Another Expert Opinion About Modern Life foto: Daniel F. Benavides (länk nedan)

Även den som är rimligt medveten om språkets roll för vårt sätt att uppfatta världen kan knappast värja sig mot hur man i allmänhet uppfattar ord och begrepp när de används i medier och politisk retorik.

Själv har jag ofta raljerat mot ordet valfrihet som i den politiska retoriken avser vår frihet att välja allt från den bästa skolan till en viss sorts tandkräm. Som jag ser det borde valfrihet snarare innebära en frihet från onödiga val allt från premiepensionsfonder till elbolag.

Ett annat förrädiskt ord som jag helt nyligen tänkt en del på är alliansen. Grammatiskt är detta ett substantiv i bestämd form. Den bestämda formen signalerar att det är något som är bekant som existerar. Detta gynnar förstås de som vill att det ska förhålla sig på detta sätt (på samma sätt som när man säger ”kommunisterna”). Det förvånar mig därför att även de politiska motståndarna med självklarhet talar om ”alliansen” i bestämd form för därmed har man ju erkänt denna företeelse som något som existerar i människors medvetande och som följaktligen inverkar på hur man agerar. Numera är ju den tidigare alliansens existens högst osäker såvida man inte menar en ny allians mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Det finns en uppsjö av sådana här språkliga förförelser som vi normalt inte tänker på. Känn bara på friskolor som begrepp för skolor som valt att stå utanför de kommunala skolorna, en sorts utanförskap om man vill vitsa till det. Rot– och rutavdrag låter givetvis trevligare än att man får skattebidrag; arbetsgivare låter lite vänligare än arbetsköpare o.s.v.

Eftersom jag tycker att sådana här frågor är intressanta blev jag väldigt glad när jag läste en ledare av Göran Greider där han från sin språkliga plattform tar upp dessa frågor – naturligtvis mycket elegantare än jag. I hans ledartext är det främst ordet globalisering han reflekterar över.

Globalisering tänker vi oss nog som något väldigt bra där vi ska ha utbyte med och förstå andra människor (verkar dock inte gälla Ryssland i svensk retorik) för att i förlängningen skapa fred. Nu menar Greider (och många andra) att globalisering egentligen är ett annat ord kapitalism, en världskapitalism eftersom avsikten egentligen är att undanröja sånt som hindrar företagsamhet (ex. CETA, TTIP). Ordet ”världskapitalism” har emellertid en avsevärt mer negativ klang än ”globalisering”.

Kanske vore det en intressant övning att leta efter fler ord där vi tar betydelsen för given men där man vid lite eftertanke kan hitta dolda betydelser?

Fotolänk: ”Another Expert Opinion About Modern Life” (CC BY-NC-ND 2.0) by Benazu

Ömsesidigt beroende

Jag blir insprierad när jag läser vad Fredsrörelsen på Orust skriver genom Ola Friholt (FT 20 januari, 2017) där han argumenterar mot krigsövningen Aurora i September och att Ryssland är den tilltänkta fienden i denna.

Fredsrörelsen protesterar mot de kraftiga föroreningarna av kustnära vatten, av dricksvattnet i Vättern samt mot ett falskt antagande om hotet från Ryssland.

Rörelsen rekommenderar istället ett fredligt närmande till det ryska samhället genom ökad handel, ökat kulturutbyte, ökat ömsesidigt beroende, förtroende och därigenom ökad avspänning.

Natosamarbetet verkar fungera i motsatt riktning.

”The Struggle must Continue”

Jag läser en recension av Bernie Sanders’: Our Revolution: A Future to Believe in.

Enligt recensenten Anders Nordström (FT 1 februari, 2017) liknar Sanders’ demokratiska socialism Olof Palmes  på 70-talet. Den handlar om:

  • allmän sjukförsäkering
  • fackliga rättigheter
  • höjda miniminlöner
  • barnomsorg
  • minskade inkomstklyftor
  • gratis utbildning
  • jämställdehet
  • en tuff klimatpolitik

Nog så radikalt i USA (och dessvärre även i dagens Sverige, tror jag).

Bernie Sanders menar att politisk förändring aldrig kommer uppifrån utan underifrån. Sanders döljer heller inget; det handlar om att ta från de rika och ge till de fattiga. Att ta från olje- och läkemedelsbolagen för klimatets och de sjukas skull. Här menar recensenten att Löfven som gärna sopar under mattan har mycket att lära.

Sanders verkar ha bestämt sig för att verka som en vänsterströmning inom Demokraterna ungefär som Tea Partyrörelsen verkat inom Republikanerna. Sanders manar till strid mot klassförtryck ”med en röst som fortfarande vibrerar av vrede”, skriver Nordström.

Sanders har antytt att han kanske ställer upp i presidentvalet 2020 vid 79-års ålder men antagligen vill han framförallt insprirera de som nu var hans valkampanj. Han vänder sig till dessa med orden: ”Don’t give up. The struggle must continue!

Skadligt mätt

av Michael Fisher (bildlänk nertill)

Betyg i skolan är uteslutande en politisk fråga. Detta är min privata åsikt. Helt gripen ur luften kan den väl knappast anses vara eftersom jag undervisat i dryg 42 år och dessutom har en genomförd forskarutbildning i mitt erfarenhetsbagage. Här tänker jag emellertid inte försöka ”boosta” min text med tunga vetenskapliga referenser utan jag finner en stor tillfredsställelse i att bara få ha åsikter.

Den ständiga debatten om betygen i skolan – framförallt i grundskolans lägre åldrar – är både irriterande och tröttsam eftersom den är så politiserad. Grovt räknat finner man de flesta betygsivrarna på den borgerliga kanten. Ju längre högerut desto större tilltro till betygens undergörande verkan, förefaller det.
Fortsätt läsa ”Skadligt mätt”

Skräpytor?

Skräpyta

Häromdagen läste jag att någon ”räknenisse” från Stockholm yvdes över att Stockholms ekonomiska tillväxt överträffar Kinas. Vidare förutsåg samma person att i en nära framtid kommer bortåt 90 procent av den ekonomiska verksamheten världen över komma från ca 600 stora städer där alla kommer att vilja bo medan landsbygden däremot kommer att befolkas av ett fåtal misslyckade individer exempelvis pensionärer, arbetslösa, alkoholister och  ”knäppgökar”.

Eftersom landsbygden inte har något att erbjuda utom en massa träd, karakteriserade räknenissen alla sådana miljöer som skräpytor. Värmland är ett sådant exempel, enligt honom. Detta ekonomistiska tänkande bör nog problematiseras och här tänker jag på en annan artikel som jag läste för ett tag sedan (Pertow, FT 11 jan 2011).

Att sätta stad mot landsbygd är förstås inget nytt men det är en bedräglig uppdelning som nog döljer mer än den avslöjar. Det är sannolikt rimligt att föreställa sig att Stockholm är ”rikt” i jämförelse med landsbygden.  Landets rikaste invånare finns i Danderyd, Lidingö och Täby. Stockholms kommun är däremot mer heterogen för här finns säväl anrika Strandvägen som Skärholmen.

Invånarna i Danderyd över 16 år har en medelinkomst på 484200 kr medan medelinkomsten i Skärholmen ligger på 181790 kr. Den senare ligger avsevärt under landsbygdskommer som Dals Ed, Eda och Årjäng (205 700 kr). Ännu lägre ligger Tensta och Rinkeby med 134504 kr.

Ur ekonomisk synvinkel har Rinkebyborna avsevärt mer gemensamt med Årjängsbor än med Danderydsbor även om det här rör sig om människor som bor i staden respektive på landet. Därför  vore det mycket mer fruktbart för såväl Rinkebyborna som Årjängsborna att inse  att de förenas av att tillhöra en klass om inte räknas. Det handlar snarare om klass mot klass än stad mot landsbygd.

Undrar vad tänker äta i de där städerna där alla vill bo?

Energitjuv?

Energitjuv?

Jag har ”blitt ve” (normalspråk: fått i min ägo) ett par pumpstavar eller vad det kan heta. Enligt beskrivning ska man förbruka mer energi med dessa än med vanliga stumma stavar.

Var och en som någonsin använt stavar, åtminstone för skidåkning, begriper naturligtvis att man måste ha en stum och hård stav för att omvandla överkroppens krafturladdning till effektivast möjliga rörelse framåt. Men om det nu snarare handlar om att förbruka energi än att komma så fort som möjligt framåt är det kanske fullt möjligt att de fjädrande stavarna ”stjäl” en hel del energi och att man därför måste ”ödsla” energi för att hålla samma fart som om man gått med stumma stavar.

Det är naturligtvis möjligt att ”bära omkring” (peta lite i marken) sina stavar men jag har också insett att om man faktiskt pressar in stavens fjädring i varje stavtag, blir man avsevärt tröttare i armmusklerna än om man vandrar med stum stav.

Det går antagligen att räkna ut detta om hade de kunskaperna. 

Mörka tankar

Fotolänk nedan

Jag har just läst Raskrigaren av Mattias Gardell, en bok som jag verkligen kan rekommendera.

Eftersom vi redan vet att Mangs mördade oskyldiga med visst utseende och åkte fast för detta, menar jag, att var och en som inte anser sig ha tid att läsa de 435 sidorna, med en gedigen notapparat på drygt 70 sidor, i alla fall skulle ha stor behållning av att läsa det 27:e kapitlet med titeln ”rasismens inbyggda våldsamhet”.

Som bekant handlar boken om seriemördaren Peter Mangs som bokstavligen hade siktet inställt på ”främlingar” (muslimer, afgahner, somalier, romer och folk från Balkan). Vi får följa hur Mangs på laglig väg (genom skytteklubb) förser sig med dödliga vapen vilka han successivt uppgraderar med hjälp av fadern i Florida och via internet och hur han sedan utför sitt dödliga värv, benämnt som ”verksamheten”.

Tidigare har jag läst ”Det svenska hatet” av Gellert Tamas. Det är inte svårt att se likheterna i hatet mot det ”främmande” men här finns också avsevärt som skiljer. Medan Tamas har Sverigedemokraterna och deras likar i fokus, inte sällan en skränande hop som kan tänka sig svinga järnrör i berusat tillstånd, beskrivs Mangs en utpräglad solitär, musiker, instrumentbyggare, renlevnadsman och estet. Under andra omständigheter hade det nog varit fullt möjligt att uppskatta hans talanger.

I en större del av boken beskrivs ”verksamheten” (mördandet av slupmpässigt utvalda ”främlingar”). Gardell har ett sätt att berätta som gör Mangs’ mördande särskilt svåruthärdligt. Innan Mangs mördar den första ”främlingen”, har vi fått en lång och fyllig redogörelse för dennes liv. Hur han trots motgångar både i familjelivet och arbetslivet kämpat sig till ett etablerat liv i Sverige. Vi fattar helt enkelt sympati för mannen som efter många år med svårigheter blivit till freds med sitt liv i Sverige. En dag ringer det på dörrklockan och när han öppnar sin dörr står Mangs därutanför och skjuter kallblodigt mannen utan att de har haft något som helst samröre med varandra tidigare. På det viset får vi ta del av en rad av Mangs illdåd. Som läsare blir det svårt att inte både förfasas och ryckas med och se vad som händer härnäst.

*

När Mangs åkt fast uppfattar jag att framställningen byter karaktär och Gardell framträder som den vetenskapsman han är.

Gardell får tillåtelse att träffa den inspärrade Mangs vid flera tillfällen och samtala med honom om hans drivkrafter, något som Mangs uppskattar då han tycker att Gardell förstår honom. Här framträder allvarlig kritik mot förundersökningen, vilken behandlat Mangs som vilken kriminell mördare som helst och nöjt sig med att han är inlåst och oskadliggjord. Gardell menar att man totalt förbisett den kontext som Mangs har verkat i och inte förstått det större politiska sammanhanget.

Gardell riktar också allvarlig kritik mot etablissemanget (min term här) eftersom man betraktade Lasermannen som härjade i Stockhom som en riksangelägenhet medan Mangs snarast uppfattades som en lokal galning (”som tyckte illa om främlingar”) utan att inse det större sammanhang som Mangs var en del av. I samhället pågår vid samma tid trakasserier av människor från andra länder, bränder i flyktingförläggningar och moskéer allt medan Sverigedemokraterna växer i storlek. Med ett snävt perspektiv, som Mangs’, är det inte svårt att tänka sig att ”alla tycker som jag”. Mot en sådan bakgrund blir det problematiskt att se Mangs som en ensam galning.

Mangs tillämpade ”det ledarlösa motståndets taktik” (inspirerad av amerikanska ”ikoner” i branschen). Här är han en frände till Breivik även om taktiken är totalt annorlunda. Förenklat: Breivik iscensatte en monumental kupp och åkte fast direkt; Mangs använde en lågintensiv taktik och verkade i flera år. Såtillvida tillämpade de två olika ”skolor” som finns väl beskrivna av deras förebilder och läromästare. Mangs har inte mycket till övers för Breiviks taktik.

I det 27:e kapitlet ”rasismens inbyggda våldsamhet” knyter Gardell ihop trådarna. Här framträder vetenskapsmannen genom, vad jag betraktar som, en sociologisk analys av det som tidigare var en berättelse med spänningsromanens framåtrörelse. Gardell sätter här in händelserna i vårt nutida samhälle – tidsandan. Jag har valt ut ett längre citat ur det 27:e kapitlet:

Den politiske filosofen Slavoj Žižek har analyserat nationalism som en arena för organiserad njutning genom de myter, berättelser och traditioner som upphöjer den egna nationen och som nationalister framhåller som unikt deras. De samlas kring ett föreställt nationellt ”något” som är lika värdefullt som diffust. Ber man sverigevänner förklara vad den unika svenskheten är blir det ofta tårta på tårta: svensk kultur är svenska traditioner, alltså svensk mentalitet, den svenska livsstilen. De vet vad det är och vad det inte är, men inte riktigt hur det ska beskrivas. Detta ”något” har funnits sedan urminnes tider och ändå tycks det så skört. Hotas av de andras närvaro, av de som är här, men inte hör hemma här. De andras själva existens tycks bära med sig ett anspråk på detta ”något” de aldrig riktigt kan förstå, aldrig fullt ut dela, förenas med eller upptas i och ändå tycks trakta efter. Än mer störande är att de andra samtidigt tycks ha tillgång till ett annat ”något”, må det vara muslimskhet, judiskhet, kurdiskhet, arabiskhet eller någon annan form av annanhet, som sverigevännerna är utestängda från, men som de andra uppenbarligen njuter av. Därmed dubbleras deras fräckhet. Sånt gjorde Mangs och andra sverigevänner riktigt förbannade.
 
/…/
 

Den ilska Mangs kände när han såg sådana där på hans gator påminde honom om det ursprungliga brottet: de har stulit hans plats, hans gator och hans glädje.

Det finns dessvärre inte mycket att skratta åt i den här boken men mina egna fördomar mot vissa människor och deras bilar fick mig faktiskt att dra på munnen. Jag ska avsluta med att återge hur Mangs kategoriserar olika individer med utgångspunkt i deras val av bilar:

Riktiga svenskar – Volvo och SAAB
Nyrika och skrytsamma med ”medelhavsmentalitet” – Ferrari och Lamborghini
Patrask – FIAT
Skötsamma vita arbetare och företagare – Ford (Cadillac!)
Nysvenskar med katolsk kultur – Mercedes och Porsche
Kriminella nysvenskar med balkanmanér – BMW

Volkswagen, menar Mangs, är en protestantisk, nazistisk bil som representerar det bästa av germanskt kultur.

Fotolänk: ”The Thinker in the Dark – A5” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney