Trovärdigheten i medier avgörs bakvägen

twittrare med mobilRojin Pertow skriver om mediernas förtroendekris i ett inlägg som jag gärna vill reflektera vidare kring.

”Från höger till vänster föraktas och förtalas mediernas trovärdighet.”

Lite längre ner skriver Pertow: ”Åsikter och ställningstaganden [som] bekräftar den egna världsbilden /…/ är tryggare att läsa än motsägelsefulla fakta om den komplicerade framtiden.”

Förtroendet för medierna (tidningar, radio, tv) var högre förr, menar hon. Detta beror inte nödvändigtvis på att mediernas kvalitet har försämrats utan istället på att tillgången till så många sämre medier har ökat.

”Oetablerade bloggar och medieplattformar ploppar upp som svamp i höstskogen” och vinner klick från den uppkopplade massan. De etablerade medierna får allt svårare att hänga med.

Klickjakt

När åsiktsplattformarna går ihop med ett kommersiellt intresse av att bli mest klickad på, har vi ett ”katastrofrecept för framtiden”. Medierna jagar klick och konsumenterna jagar bekräftelse för sina åsikter.

Pertow menar att förtroendet för medierna numera går bakvägen. ”Från att ha haft nyhetsrapporteringen som lackmuspapper (min kommentar: riktmärke, indikator) för kvalitet” vänder sig läsarna numera till de traditionella medierna för att avgöra om mediet är trovärdig enligt de sociala medier man följer eller helt enkelt enligt den egna uppfattningen om hur man vill att något ska vara; enligt mig (min kommentar) som det numera allt oftare heter. Har det etablerade/traditionella mediet då en avvikande åsikt är risken stor att det beskylls för att dölja sanningen, ”mörka” eller helt enkelt klassas som ”PK”.

För det här tillståndet bär mediernas egen jakt på klick en del av skulden. Dessvärre är det nog så att vi själva bär den största skulden efersom vi söker bekräftelse hos dem vi sympatiserar med. En del är alltså mediernas eget fel men det mesta är vårt eget fel.

Fotnot: Att artikeln inleds med en stor bild av den amerikanske presidenten är möjligen en ren tillfällighet.

Fotolänk: ”Tvitter” (CC BY-NC 2.0) by TU/ Swedish Media Publishers’ Association

 

 

Bildning – hur har vi det med den?

Två kråkor och en bok
”Reader” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney

Vid det har laget har jag läst en artikel i Pedagogiska Magasinet 2:17 av Lisa Folkmarson Käll med titeln ”vems bildning?” åtskilliga gånger. Jag söker en personlig anknytning till artikeln nedan.

Är jag bildad?

En artikel som jag träffade på i jobbet för ganska länge sedan, hävdar på ”fikonspråk” att lärande inte enbart är en epistemologisk utan framförallt en ontologisk fråga. På normalspråk innebär detta att lärande inte i första hand handlar att man ska tillägna sig någon sorts kunskapsbagage som man sedan kan rabbla upp utan istället att man istället förändras genom en lärande-/kunskaps-/bildningsprocess. Man blir alltså i en mening någon annan.

Om jag hade klarat av att läsa en sådan artikel tidigare i livet, hade den nog hjälpt mig att sätta ord på sådant som jag hade problem med när jag gått ut gymnasiet och tagit studentexamen (ja, vi tog bokstavligen examen).

Många gamla skolkamrater från den folkskola, som jag lämnade för att först gå i realskola och sen i gymnasium, kunde ju en massa saker som jag inte kunde. Vi spelade visserligen fotboll i samma lag men många hade jobb, tjänade pengar och kunde en en massa praktiska saker. Framförallt hade de bil. Jag hade visserligen körkort men min första bil fick jag inte förrän jag började arbeta på sjuttiotalet och då fick jag den bokstavligen av föräldrarna som behövde en ny bil.

Vad kunde jag som gymnasist?

Om jag jämförde mig med de tidigare skolkamraterna, kunde jag väl citera några rader ur Det eviga och de inledande raderna av Iliaden. Jag kunde nog hjälpligt handskas med enklare algebraiska uttryck och jag kände till versmåttet hexameter, men detta stod nog inte särskilt högt i kurs, inte heller hos mig själv.

Osäkerheten bestod även senare när jag hade börjat på högskolan och vi skulle besöka ”fina” vänner. Jag tänkte att jag kanske kunde lära mig något som jag kunde prata om, liksom visa att det var något jag kunde. Det fungerade emellertid dåligt när Palme, skatter och alla socialismens ”vederstyggligheter” kom upp till diskussion. Däremot vill jag minnas att jag slog alla i ett isometeriskt test där man satt mot en vägg med knäna i rät vinkel så länge man orkade. Detta hade sannolikt imponerat mer på mina gamla skolkamrater än ”Det eviga”.

Ett felaktigt tankespår?

Var det kanske så att jag var inne på ett helt felaktigt tankespår när jag tänkte att bildning handlade om att kunna säga ”lärda” saker i olika sammanhang?

”Att tala om bildning utan att tala om makt är svårt för att inte säga omöjligt”, skriver Käll. Bildning blir gärna till en stor tung byggnad där enbart vissa släpps in. Den kan därmed också stänga ute grupper av människor.

Den moderna bildningstanken växte fram i Tyskland kring sekelskiftet 1800. Vi förknippar den med HumboldtsBildung”. Humboldts ideal var inte målinriktat utan förespråkade fri utveckling av personliga anlag utan givet slutmål. Det handlade om kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor. Ganska fjärran från dagens högskoleutbildning med mer eller mindre preciserade ”lärandemål”.

Vägen till bildning, enligt Humboldts sätt att se, omfattar emellertid en viss form av studier och ett visst innehåll, speciellt västerländsk filosofi, idébildning, konst, musik och klassiska språk. Man kan säga att bildningen är bunden till en väletablerad västerländsk kulturkanon där andra perspektiv är exkluderade. Det var väl så vi skolades redan från gymnasiet.

Bildning har också lyfts fram som en demokratifråga: folkbildning har i grunden handlat om att ge människor makt över eget liv och möjlighet till inflytande.

Arbetarrörelsen, under det sena 1800-talet, ville att arbetarna skulle ta del av sin egen kultur. Men detta skapade också en spänning mellan att få tillgång till ”etablerad bildning” och att få vara med och definera vilken kunskap och kultur som var värd att synliggöra.

Bildning som prydnad?

Om bildning ska ha en transformativ kraft, kan den inte begränsas till ”en beundrande tillägnelse av ett kulturarv” (Bernt Gustavsson, 1992, Folkbildningens idéhistoria). Enligt Gustavsson behöver vi en tradition och historia av olika erfarenheter. Ett ”dekorativt bildningsideal” som idealiserar och förskönar det förflutna är vi inte betjänta av.

Gustavsson menar vidare att bildning aldrig sker helt isolerat och att bildning framförallt handlar om att bli till som ett själv, som en individ i relation till andra individer och till en omgivande värld genom ökad självförståelse. Att bli till genom möten med andra är en dialektisk process mellan det egna och det främmande.

En bildning som innebär att man förändras, transformeras, skriver Käll, kräver öppenhet för att man själv transformeras i mötet med det främmande och inte enbart tolkar utifrån sin egen förförståelse; helt enkel öppenhet inför nya perspektiv och vilja att både förstå och att förändra sina värderingar, att man blir en annan för sig själv.

Såväl Källs som Gustavssons syn på bildning stämmer, som jag tolkar det, väl överens med artikeln på ”fikonspråk” som jag nämnde inledningsvis; bildning handlar framförallt om att förändras och inte i första hand om att kunna ”veta” en massa, det som Gustavsson kallar ”en beundrande tillägnelse” eller ett ”dekorativt bildningsideal”. Just det senare var väl så som jag själv uppfattade bildning i ungdomen.

Detta hade naturligtvis varit intressant att inse när man var yngre men jag tror inte att man fick någon hjälp av skolan. Snarare var det nog så att man bibringades en rakt motsatt syn; det handlade om att kunna d.v.s. ”veta” vissa saker när det var prov och läxförhör.

En inte alltför djärv tanke är nog att för befolkningen i gemen så handlar bildning och kunskap alltjämt om att kunna rabbla, citera och känna till olika fakta. Nu är det naturligtvis inte så att det är något negativt med att veta saker, om man inte briljerar och försöker trycka ner andra, men man ska inte likställa det med bildning.

Bildningens roll i samhället idag?

Avslutningsvis kan jag inte hålla tillbaka en gnagande misstanke om att det där sambandet mellan bildning och makt har förändrats i dagens samhälle. Snarare är det nog dessvärre så att makt och ekonomism går hand i hand medan bildningsinstitutioner får det allt mer problematiskt, om de inte är lönsamma. När det gäller våra politiker, indikerar väl den ekonomistiska retoriken knappast något intresse bildning i Humboldtsk mening. Kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor väger ganska lätt mot att vara ”nyttig” anställningsbar numera.

Fotolänk: ”Reader” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney

Titta gärna på detta också:
https://www.svt.se/kultur/kan-folkbildningen-radda-oss
https://www.svtplay.se/klipp/13040654/bildning—utbildning—forflackning
http://www.bt.se/ledare/studenter-bilda-er/

Tiggare och vårt ideologiska patos

Knäsittande tiggare i gatumiljöAftonbladet lär ha gjort en undersökning om tiggare som visar att 57% av de tillfrågade var för ett förbud (35% bland gruppen rödgröna väljare).

Blixtsnabbt kastade ett av de s.k anständiga partierna på högerkanten ut röstfiskenäten och presenterade ett program för nationellt tiggeriförbud. Man försökte inte ens låtsas bibehålla den liberala fernissa som en tidigare partiledare höll sig med.

När till och med du själv som en solidarisk och empatisk medmänniska börjar känna för ett tiggeriförbud, är det läge att se över sina argument. För då tänker du som dem, dina ideologiska motståndare. Då har du som mest förståelse för deras argument. Det är i dessa stunder som ditt ideologiska patos testas som hårdast (Rojin Pertow FT 8 sept 2017).

Ja, hur tänker jag själv?

Jag ska villigt erkänna att en tiggare som ler vänligt mot mig och säger: ”Hej!” berör mig oftast illa. Ibland går jag omvägar för att slippa konfronteras med blicken hos en så utsatt människa som tittar undergivet på mig.

Särskilt skuldbelagt blir det när man har handlat ”onödigheter”, som exempel då man varit på Systembolaget och köpt sådant som ju egentligen bara är lyxkonsumtion. Men det är väl samma sak i mataffären där man säkert köper en hel del annat än det man faktiskt behöver. Oftast skäms jag dock för att jag inte har några kontanter att lägga i muggen.

(Hur kan det egentligen vara framgångsrikt att tigga i ett land där allt färre använder kontanter?) Då och då löser jag kontantproblemet genom att ge tiggaren vid vår ICA-butik ett pantkvitto, någon gång har jag gjort ett uttag i Bankomaten. Men sådana här små obehagligheter väger givetvis lätt jämfört med det förödmjukande i att sitta och tigga.

Jag har svårt att se vilka problem ett tiggeriförbud skulle lösa.

Jo, om de inte får lov att sitta här och tigga kan de få hjälp i sina hemländer”, hävdar  förbudsförespråkarna.

Detta är nog dessvärre samma sorts önsketänkande som när man tror att det går att undkomma flygets utsläpp med förnyelsebart bränsle så att vi inte behöver förändra våra vanor.

Nej, i grunden handlar ett förbud om att vi vill slippa se tiggare på våra gator enligt devisen: Syns inte-finns inte!

Ingen lösning alls för tiggarna, givetvis, men kanske lite mer samvetsfrid för den (oss) som inte behövt tigga för uppehället.

Fotolänk: ”L1002468_v1” (CC BY-SA 2.0) by Sigfrid Lundberg

Fjällvandring

vy från rondande, fjäll med nysnöRondane i Norge erbjuder ”riktiga fjäll” på rimligt bilavstånd hemifrån.

Efter att ha tillbringat en knapp sommarvecka i dessa ”riktiga fjäll” är det intressant – i varje fall för mig – att summera och reflektera kring våra upplevelser.

Packa för oväder

När det gäller väderförhållanden, måste man alltid packa för oväder. Grundregeln är att det alltid blir regn. Men det var nog första gången som vi fick känna på snöblandat regn, hagel och rimfrost i gräset och på tältet en morgon. Den nysnö som fallit på de högsta topparna (i juli!) låg kvar under de kommande dagarna och gjorde fjällen än mer fotomässiga. Lyckligtvis växlar ju alltid vädret i fjällen och de sista dagarna belönades vi både sol och värme.

Man kan välja att vandra som många norrmän med lätt packning från hytta till hytta där man övernattar och äter gott som på restaurang. Vi har aldrig riktigt begripit oss på detta och därför bär vi alltid med oss ”överlevnadsutrustningen”.

Utrustning för tältvandring

tält i fjällterrängAtt bära tält, sovsäck, kokutrustning och mat gör packningen ganska mycket tyngre än om man enbart skulle bära med sig lite utrustning för dagen och därför är det en fördel att vara flera så att man kan dela på tyngden av den gemensamma utrustningen. Maten brukar vara det tyngsta men den blir å andra sidan lättare under vandringens gång.

De material som finns idag är i allmänhet mycket mer funktionella än tidigare. Vid hustruns och min första riktiga fjällvandringKungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta (via Kebnekaise fjällstation) 1973 bar vi avsevärt tyngre packning än vad vi gör idag. Visserligen var vi båda unga och starka men jag minns att min packning vägde en bit över 20 kg och hennes vägde kanske mellan 15 och 17 kg.

På den tiden hade vi bomullsjeans, tjock stickad tröja, regnkläder, vindjacka, bomullsskjortor och massor med underkläder både långa och korta. Idag är det helt andra mycket lättare material. Dessutom inser man efter några fjällvandringar att det inte är alldeles nödvändigt att byta kläder lika ofta som hemmavid. Man går inte under av att kläder blir lite svettiga och säkert också smutsiga. Varmt, lätt och regnskyddat måste alltså prioriteras framför nytvättat på kroppen varje dag såvida man inte vill bära bortåt 20 kg.

Några utrustningsdetaljer från 1973 har hängt med genom åren. Ryggsäcken är alltjämt densamma; jag återkommer till den. Trangiaköket är också detsamma fast numera eldar vi med gas istället för rödsprit. Våra dunsovsäckar som vi inhandlade inför den första turen hängde med tills för två eller tre år sedan då vi investerade i nya. Vårt gamla fina Tarfalatält – ett klassiskt ryggåstält – var alltjämt med när makan och jag firade 30 år som gifta 2003 genom att åter göra turen på Kungsleden från Abisko till Kebnekaise (och Nikkaluokta); tältet är numera utbytt mot ett modernt tunneltält.

Ryggsäcken, en Fjällräven Expedition med aluminiumram, köpte jag begagnad 1973 för ett par hundralappar av en man som slutat fjällvandra pga. hjärtproblem. Jag har aldrig funnit något riktigt bra skäl att byta ut den mot en sån där ”mjukisryggsäck” som de flesta har nuförtiden. Den är fjäderlätt och rymmer all min packning. Nederst på ramen finns en liten hylla där tältet ligger säkert fastspänt.

För något år sedan väckte ryggsäcken en tonårsgosses uppmärksamhet på en parkering vid Grövelsjön och han fällde följande rubrik till sin far med en sorts triumf i rösten: ”Där ser du att det finns ramryggsäckar!” Man kan bara spekulera i vilken argumentation som föregått detta yttrande.

Även min fru bär en ramryggsäck men av märket Haglöfs. Dottern, som hade godheten att följa med, har dock en säck av nyare modell.

Vid årets fjällvandring slog det mig att vi möjligen ser lite museala ut där vi drar fram iförda lite murriga färger och gammaldags ryggsäckar om man jämför med dagens färglada fjällvandrare i betydligt nyare, ibland helt ny, utrustning. Dessutom såg vi inga 70-åringar i Rondane.

Smakar det så kostar det

Nu är det inte så att det är någon synd om oss för att vi har gamla dåliga grejer eller så. Vi har tvärtom både bra och funktionell utrustning. Vårt fjälltält, som jag inte tror att något sommaroväder rår på, väger 2,5 kg, rymmer 3 personer+deras packning. Idag ligger priset bortåt 9000 kr för ett sådan tält från Hilleberg.

I forntiden (1973 och ganska långt fram i tiden) gick vi i stövlar; bra i blöta men ganska instängt. Idag har vi kängor från Lundhags, Meindl och Hanwag. Att köpa dessa idag skulle gräva varsitt 3000-kronorshål i ekonomin.

Att hitta tältplats i olika slags fjällterräng är en ”konst” men den har förenklats betydligt sedan vi införskaffade moderna uppblåsbara liggunderlag som jämnar ut de flesta ojämnheter. Det luftfyllda liggunderlaget har i alla fall förbättrat min nattsömn radikalt. Men även här gäller regeln att smakar det så kostar det.

De regnplagg vi har idag fungerar också som vindplagg så att man inte behöver bära med sig olika jackor som vi gjorde 1973. De är dessutom mycket lätta även om det omskrutna ”andasmaterialet” inte är så mycket att hurra för. Regn brukar de klara bra däremot.

Sålunda utrustade med funktionella utrustningsdetaljer har man lagt en god grund för sin fjällvandring.

Göra rätt i olika väder

Det är väldigt enkelt att vandra i fjällen när solen skiner och vinden blåser så där lagom, såsom det brukar se ut på vackra bilder från fjällvandring.

Man kan förstås ha tur och få en hel vecka med sol och lagom temperatur men oftast är vädret väldigt växlande och ibland kan det vara ihållande regn, kraftig vind och endast ett fåtal plusgrader. Då behövs såväl mössa som vantar även om det är mitt i sommaren.

Så länge man går brukar det inte var några problem men efter kanske 8-9 timmar med packning och svår terräng blir det förr eller senare nödvändigt att slå läger för natten.

Det är ingen konst att övernatta i tält när det är fint väder d.v.s. soligt, torrt och svag vind. Om det blåser, regnar eller kommer blötsnö (som i år) krävs en hel del disciplin och helst tidigare erfarenhet så att var och en vet sina uppgifter. Då gäller det att göra det som krävs trots att man trött och hungrig.

Först och främst måste man hitta en plats att slå upp tältet på. Det behövs inte så stort område som man tror men man måste vara noga med att inte välja en sådan plats regnet samlas. En lite moränkulle med något vindskydd är ett utmärkt val (om det finns någon). Vårt tält klarar sannolikt de flesta vindar men det blir väldigt stökigt om tältdukarna smattrar hela natten. Dränerat och vindskyddat vill man helst ha.

Då man valt sin plats, är det viktigt att snabbt få upp tältet medan man alltjämt är varm efter vandringen. När tältet väl är rest, kan någon gå in och göra i ordning underlagen som man ska sova på. Övriga personer stannar ute och säkrar tälet med stormlinor, hämtar vatten och annat praktiskt. Med packningen väl under tak, kan man sedan öppna och ta fram ”det allra heligaste” d.v.s. sovsäcken.

Sen kommer den skönaste känslan, när man är under tak och kan börja med matlagning i absiden (utrymmet utanför sovavdelningen). När man tänder gaslågan, sprider sig dessutom en behaglig värme som gör att regnet utanför kan låta riktigt mysigt. Att äta dagens huvudmål varm och torr inne i tältet hör till dagens höjdpunkter. Dessvärre behöver man alltid ut i regnet minst en gång till innan det är dags att klä sig för sömn, krypa ner och dra igen sovsäcken så att det bara blir ett lagom stort andninghål.

Förhoppningsvis har regnet dragit förbi under natten så att tältet har blåst torrt (relativt torrt). Om det alltjämt regnar, kommer morgonbestyren att bli ganska omständliga eftersom allt packande får ske inne under tak. Men det går att ta ned ett blött tält, packa ihop och ge sig iväg. Allt går så länge sovsäck och kläder är torra!

Det ljusnar nästan alltid

solig vy över vattenfall i fjällenDesto strörre blir glädjen när det spricker upp och solen kommer. Är det någotsånär pålitligt väder passar man på vid nästa matpaus att veckla ut tältet så att det får torka lite. Den egna utrustningen, fuktiga kängor och kläder torkar nästan osannolikt fort på kroppen när det slutat regna.

Det är ganska skönt att veta att man kan klara sig även om det regnar ihållande både när man går, när man slår läger och när man bryter lägret. Det krävs dock att man gör ”rätt” saker och är noga med att hålla värmen.

Man måste trots allt erkänna att om det regnar dag efter dag blir det mycket påfrestande för humöret eftersom allt blir så mycket besvärligare. Slutar det inte regna kommer utrustningen till slut att kännas fuktig och kall även om man gör ”rätt”.

Lyckligtvis ”ljusnar” det nästan alltid och grejerna torkar snabbt i vinden. Det är sådant som gör att man nästan alltid minns det vackra vädret och de fantastiska vyerna när man väl kommer hem igen och får lust med en ny fjällvandring igen nästa säsong.

 

Kan man lära sig allt?

NotbladUnder en rad år har det varit populärt att tala om att lärande ska vara ”roligt”. Jag är förvissad om att mången lärjunge i våra skolsystem har åberopat brist på ”rolighet” när lärandet tar emot.

För en kort tid presenterades begreppet grit (ungefär: jävlaranamma) som centralt för lärande. Att man måste ”ligga i” och anstränga sig för att lära sig något är kanske inte något revolutionerande forskningsresultat för den som jobbat med undervisning. Dessvärre har väl argumentet att det faktiskt krävs ett visst mått av arbete för lära sig något inte varit så vanligt förekommande i det offentliga samtalet.

Övning för färdighet

Det omdiskuterade påståendet att det krävs bortåt 10 000 timmars träning för att bli expert på något säger väl trots vissa invändningar att det inte räcker med att det ska var roligt (men givetvis är det bra om det också är roligt) utan att det också krävs målmedveten träning. Här är Björn Borgs berömda garageport, där han övade oupphörligt, bara ett av otaliga exempel på ihärdigt övande vad det än gäller.

Givetvis kan inte vem som helst uppnå excellens inom vilket område som helst bara genom ett tjurskalligt övande, men frågan är om även den som enbart besitter genomsnittlig fallenhet för något kan lära sig något ganska svårt genom envishet s.k. ”grit”.

En envis medelmåtta

Jag tror kanske att jag själv har en, för folk i allmänhet, genomsnittlig musikalisk talang. Likväl tycker jag att det roligt att sjunga i kör. Det är nog inte några avancerade stycken vi sjunger i vår kyrkokör men det går inte av sig själv utan jag måste öva mycket, helst ensam först vid datorn och sen tillsammans.

Det har dock visat sig att det går att lära sig så pass mycket genom att öva att man inte direkt förstör för resten av kören och den intressanta frågan är var gränsen går för en medelmåttig sångare med en massa ”grit”.

Vivaldis Gloria tycker jag faktiskt att jag lyckades lära mig riktigt bra. Vi fick noterna någon gång i november/december och jag tror nog att jag övade varje (eller nästan) varje dag fram till uppförandet i juni. Ett halvår alltså!

Kanske var det tack vare att Gloria var mycket sångbar, inte direkt trallvänlig, men jag lärde mig att nynna satserna eller bitar därav utan att behöva noter hela tiden. Men hur blir det om man ska sjunga ett mera ”konstruerat” körverk med tonarts- och tempobyten, höjningar, sänkningar och konstiga intervall, sådant som givetvis inte bjuder några problem för den som läser noter som vi andra läser text? Kan man lära sig något sådant med hjälp av ”grit”.

Vi får se; jag nappade i ett svagt ögonblick på en förfrågan om att ge mig i kast med Brahms Requiem Opus 45, bortåt 100 sidor noter. Ett är säkert: jag ställer mig inte i kören och mimar, bidrar jag inte, hoppar jag av.

Den som vill lyssna hur det ska låta kan göra det här (och på flera andra ställen).

 

Drömmen om en hållbar mobil

Gammal svart bakelittelefon
Hållbar

Jag läser om svårigheterna att skapa mobiler som varar mer än några få år. Vi har nog blivit bättre på miljötänkande när det gällar varor i allmänhet men när det gäller mobiler går det långsamt och i många fall åt motsatt håll. Läs originalartikeln här.

Mobiltillverkarna själva gör det allt svårare att reparera och byta ut delar såsom batteri och skärmar.

EU mot lobbyn

EU-parlamentet har försök att införa krav på att mobiler ska kunna repareras och därmed få längre livslängd men här motarbetas man av de stora tillverkarnas lobbyorganisationer. Varje krav som går emot deras egna intressen röstas alltid ned. Här nämns särskilt Apple och Sony för att försvåra reparationer.

I en annan rapport (följ länken till originalartikeln) visar att det endast är 3 av 17 tillverkare som släpper manualer som gör det möjligt för oberoende reparatörer att reparera deras produkter. Hela 30 av 40 produkter har skärmar som är så designade att det är nästintill omöjligt att byta dessa.

Konsumentmakten?

Man kunde kanske tänka sig att den bland marknadstroende så omhuldade konsumentmakten till slut skulle få tillverkarna på knä. Men när det gäller mobiler har de mäktiga tillverkarna lyckats skapa en sådan ”hype” kring sina produkter att jag tror att många (vi alla?) bortser från de miljöproblem som mobiltillverkarna medverkar till.

Mobilen har för många blivit en sorts klenod (commodity) som åtnjuter något som nästan liknar ett kärlek; det påminner kanske lite om hur en del -främst män – ömt tvättar, vaxar och smeker sin bil.

Gubbarna hemma på landet när jag var barn var ju fullständigt övertygade om att japanska bilar var skräp; det skulle vara en Volvo, en SAAB eller möjligen en ”folka”. Lite så är det väl med mobilerna också. Jag kan mycket väl tänka mig följande uttalande:

”Jag kan inte tänka mig en annan mobil än min xxxxxxx!”

Jag är väl inte annorlunda själv, antar jag men där går rigiditeten i motsatt riktning genom att det finns en mobil som jag nog aldrig någonsin kommer att köpa. Såna är vi nog!

Miljötänket har det svårt är väl det minsta man kan säga när tillverkarna motarbetar och vi själva bländas av vårt begär.

Det finns emellertid ett försök i form av Fairphone att skapa en något mera ”fair” produkt. Men motvinden är svår. Man kan läsa lite mer om detta i originalartikeln.

Jesusljus och hjälteskjortor

Fjäll med ljus som silar genom molnen
Jesusljus

Jag har sett att man ibland förser inlägg med läsanvisning numera, sannolikt för att folk blir osäkra i strömmen av ”fake news” och andra stolligheter på nätet. Nedanstående text ska därför läsas som en sorts oförargligt trams enbart tillkommet ur glädjen av att skriva något som jag själv kan skratta åt.

Man som springer iklädd vid skjorta
Hjälteskjorta
Hjälteskjorta

Jag tror att det är jag som har uppfunnit uttrycket hjälteskjorta. En sådan skjorta är (oftast) sydd i tunt vitt bomullstyg gärna lite solkad av pågående eller genomförda hjältedåd. Den har rymliga vida ärmar som är vida nog att tillåta fäktning eller andra fysiska hjältedåd (jfr Errol Flynn eller andra gamla filmhjältar som fäktar eller svingar sig i takkronor). Den bärs alltid mycket öppen så att det hjältemodiga bröstet exponeras (jfr Ranelid). Den bärs alltid instoppad i byxorna men kan förstås slitas upp av pågående fysiska aktiviteter.

Hjälteskjortan är givetvis starkt beroende av dess bärare och vice versa, vilket innebär att det ena är inget utan det andra (jfr affordance). Sålunda kan hjälteskjortan inte hängas på vem som helst. Hjälteskjortan, å sin sida, förvandlas dessutom på ”fel” person till en sorts mysplagg eller får rentav en nattskjorteliknande framtoning.

Jesusljus

Jag har även i mitt ordförråd en term som jag dessvärre inte har myntat själv, nämligen jesusljus. Detta briljanta uttryck hörde jag från en av mina studiekamrater under sent 60-tal (se bilden ovan).

Jesusljus är det ljus som liksom silar ner i strålar från molnen över en bedjande Jesus med blicken vänd uppåt. Det arketypiska jesusljuset är det som återfinns i bibelillustrationer av Doré.

Med kännedom om jesusljuset är det inte svårt att identifiera detta även i moderna fotografier där solen under gynnsamma omständigheter strilar genom molnen. ”Å, jesusljus!” kan jag och hustrun utbrista i samförstånd och med ett leende, när vi ser sådana bilder.

Avslutningsvis så skrev jag: ”Oj, jesusljus!” i en kommentar till en bild på Facebook en gång. Det var en bild som jag verkligen gillade. Upphovspersonen, däremot, replikerade surt att den här naturbilden minsann inte hade något med vare sig Jesus eller religion att göra.

Kanske viktigt att man inte använder laddade uttryck hur som helst.

Politik och religion i ohelig allians

Östra Jerusalem
Östra Jerusalem

”Mina hårt gjutna känslomässiga länkar med landet bröts sakta upp. Det landskap vars dofter, färger och ljus nyss hade framkallat minnet av vandringar och vänner och vida vyer framkallade nu bara känslan av något för alltid förlorat (s 293).”

Ovanstående citat är ur Göran Rosenbergs Det förlorade landet – en personlig historia (1996), en bok som har skapat en avsevärt mer detaljerad bild av Israel hos mig än vad jag tidigare haft.

Den unge Rosenberg, av judisk börd, emigrerar till Israel i början av 60-talet för att ”aldrig återvända” till Sverige. Han går i skola och hebreiskan blir hans modersmål. Som jag fattar det fanns det en stor förväntan på det nya landet.

Landet Israel

Själv drar jag mig till minnes att man nog inte riktigt förstod den bakomliggande problematiken med de palestinier som redan bodde i landet utan landet Israel med dess kibbutzer (tror t.o.m. att jag hade en bekant som jobbade på kibbutz en sommar) omgavs av någon slags socialistiskt nybyggarskimmer.

Efter att ha läst Det förlorade landet får man förvisso en mer detaljerad bild av den israeliska tankevärlden. Den är inte vacker! Den består av en komplicerad härva av messianskt tankegods och vanligt imperialistiskt tänkande, numera i förening.

Man kunde kanske tänka tanken att det folk, judarna, som utsatts för nazisternas övergrepp skulle begåvats med en viss förståelse för vad det innebär att vara en utsatt grupp. Dessvärre framgår av Rosenbergs skildring att politiken i det moderna Israel alls inte visar någon förståelse för palestinierna som bor i landet och brukar dess jord utan tvärtom utnyttjar, särbehandlar och fördriver i samma anda som någonsin nazistiska förbrytarna.

Staten understödjer nya bosättningar på arabisk jord ibland med förevändning att det är nödvändigt ur säkerhetssynpunkt ibland enbart för att man anser sig ha ”rätten” till landet.

Vari består det judiska?

Att var ”jude” eller att representera ”judiskhet” är en knepig fråga. Jag vill minnas att jag själv aldrig fattat vad det innebär att vara ”jude”. Tillbaka i tiden tänkte jag att det var något biologiskt, etniskt skulle man kanske säga idag. Men man kan också bekänna sig till ”judendomen” och är det då en trosfråga enbart? Rosenberg visar att det inte är så lätt, för att inte säga omöjligt, att reda ut vad som förenar de som menar sig vara judar. De enda som verkar tvärsäkra tycks vara sådana grupperingar som bekänner sig till någon form av nazistiskt tankegods.

Runt om i världen, speciellt i USA, finns judar men såvitt jag kan förstå blir judiskhet då en individuell fråga, ett ”smörgåsbord”, där man tar vad som passar in i det dagliga sekulära livet. Var och en sin egen judes smed, kanske?

Under hela den tid som jag läst Rosenbergs bok, nästan 500 sidor, har en återkommande tanke varit att det är lite synd om honom. Han ”steg upp” som det hette när han emigrerade på 60-talet med förhoppningar, kanske om ”det förlovade landet” och i slutet av 90-talet ger han ut boken Det förlorade landet.

Numera, 2017, föreställer jag mig att det är än mer förlorat genom att den messianska tanken har gjort gemensam sak med en maktfullkomlig imperialism där man helt övergivit den ursprungliga tanken om att leva i demokrati och sämja med andra folk.

Sammanblandningen av religion och politik brukar vi normalt se som mycket negativ när det gäller andra stater i mellanöstern.

 

 

 

 

 

Fotolänk: ”East Jerusalem” (CC BY-NC 2.0) by Ronan Shenhav

Snabbtåg- vem behöver det?

Lokaltåg vid Göteborgs central
Lokaltåg

En artikel med titeln Snabbtåg mot undergången av Nette Enström i FT 7 juni väcker min oppositionslusta.

Jag pendlade själv under många år mellan min bostadsort och Göteborg med tåg och den tiden har jag i ljust minne. Det handlade inte enbart om hur effektivt jag kunde jobba den knappa timmen i vardera riktningen utan också om att det var bekvämt.

Tågresan var förhållandevis långsam men om man dagligen pendlar får man ju inrätta sig därefter och passa på att uträtta något under restiden; man kan inte bara ”sitta och skräpa” som jag brukade säga.

Självklart skulle ett snabbtåg inte stanna i mitt lilla samhälle; det skulle dessutom gå en helt annan väg långt från min bostadsort. Det är här som Enströms frågor och kommentarer blir väldigt relevanta, rent generellt och inte enbart ur mitt perspektiv.

Vem ska åka snabbtåg och vem betalar?

”…snabbtåg som ett alternativ, men för vem och vad skulle vara till?”

”Vem ska egentligen betala för samhällets första-klassresenärers snabba tåg?”

Det är nog knappast vanliga ”knegare” eller ens någon diffus allmänhet som gynnas av de otaliga miljarder en höghastighetsbana kostar?

Ett fåtal högre tjänstemän och politiker – däribland infrastrukturministern själv – tjänar kanske på snabbare resor om de alls behvöver resa så mycket numera när videokonferens är en enkel sak.

De flesta pendlande svenskar däremot reser från en mindre ort till en närbelägen större stad (precis så som jag gjorde).

”Är det verkligen snabbare tåg mellan ett par storstäder som vi behöver?”

Nej, det handlar alls inte om att ”knyta ihop” Sverige, som det brukar heta, utan vi behöver ett tätare järnvägsnät mellan många orter, med hög turtäthet och tåg som går i rätt tid!

Nog ligger det väl lite hybris eller rent av klassförakt i föreställningen om höghastighetståg?

Fotolänk: ”Station” (CC BY-NC-SA 2.0) by Lejon2008

Utbildning som krav och behov

Ros och text: utbildning mest kraftfullt vapen för att förändra världen (Mandela)Kanske är det som att ”trampa i ett getingbo” utan att förstå konsekvenserna om man tycker att nyanlända utan grundskoleutbildning borde kunna åläggas att delta i utbildning som motprestation till att bli försörjda.

Möjligen är det så här en populistisk idé tar form? Man tycker att något verkar rimligt och sen argumenterar man för detta utifrån individuella åsikter eller från åsikter som finns i de sociala sammanhang där man ingår?

För mig bottnar åsikten, dels i min långa efarenhet av utbildning både som utbildare och utbildad, och dels i efarenheter av att ha sett vilka krav man vanligtvis ställer på arbetssökande som ska uppbära någon form av ekonomiskt stöd.

Att vara utan jobb och berättigad till A-kassa (eller andra former av stöd som jag inte vet hur de benämns) kräver att man ständigt är beredd att ansöka om jobb, att ”stå till arbetsmarkandens förfogande”, med allt vad detta innebär i form av ofrihet att inte kuna resa bort, att ständigt bevaka sin telefon samt att vara beredd att acceptera ett jobb som man kanske skulle kunna klara av även om det ligger långt utanför ens kompetensområde. Läs gärna Roland Paulsens Vi bara lyder för att få en inblick i den arbetssökandes villkor. Den finns på många ställen; här är ett.

Arbetsmarknadsministern menar att samma villkor måste gälla som inom andra arbetsmarknadsprogram där ersättningen beror på hur aktiv den sökande är. Av det skälet, menar ministern, är det rimligt att ställa krav på utbildning för nyanlända, om de saknar tillräcklig kompetens för att få jobb.

Kravet på utbildning handlar alltså inte om att de-ska-minsann-göra-rätt-för sig-som-alla-andra-arbetssökande utan helt enkelt om att det är nödvändigt att vi utbildar människor så att de kan klara kraven på arbetsmarknaden. Därmed tar ministern tydligt avstånd från lågavlönade, okvalificerade jobb s.k. ”enkla jobb” i den politiska debatten, som man inte kan leva på men som av somliga anses viktiga för att ”få in en fot in på arbetsmarknaden”.

Lite orolig är jag förstås för vilka politiska perspektiv som skulle kunna applådera min åsikt om att kräva att nyanlända utbildar sig. Jag tror dock inte att min åsikt bottnar i något speciellt politiskt ställningstagande utan snarare att det är en generationsfråga.

Vi 40-talister växte upp i ett samhälle med goda sociala villkor men vi lärde oss också att man ska göra rätt för sig och inte enbart kräva för egen del.

Kanske är, trots allt, uppfattningen om att man har vissa skyldigheter i ett demokratiskt samhälle och inte enbart rättigheter som gynnar ”den egna plånboken” lite politiskt laddad i alla fall?

Fotolänk: ”Education” (CC BY 2.0) by Iqbal Osman1