Ynkedom att inte ta ställning emot kärnvapen!

 

ICAN Nobels fredspris förbud mot kärnvapen
Fredspriset

Som bekant fick organisationen ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) Nobels fredspris 2017. Är det inte en ynkedom att Sverige inte kan (vågar?) skriva under FN:s förbud mot kärnvapen?

 Ett kärnvapenförbud är  inte populärt

Sverige har detagit i de här förhandlingarna och var för ett förbud. När det nu kommer till undertecknande, backar man. Samtidigt försvarar utrikesministern avtalet och säger att vi måste få ett förbud mot det sista massförstörelsevapnet. Men regeringen ska först utreda konsekvenserna av ett undertecknande. Finns det egentligen några värre konsekvenser än användningen av kärnvapen? Vad är det som behöver utredas?

Krigsförespråkarna är emot

Nato och USA är givetvis emot; de har också varnat för att ett kärnvapenförbud äventyrar det militära samarbetet.

Det är förstås där ”skon klämmer” så kraftigt att försvarsminister Hultqvist får ”kalla fötter” Tänk på Sveriges försvars- (läs:krigs-) industri och relationen till Nato säger Mattis som sköter USA:s krigande (s.k. försvarminister). Oppositionspartierna i den svenska riksdagen är givetvis emot ett undertecknande och menar att det är fel väg att gå. Centerns talesperson vill se ett medlemskap i Nato istället.

Efersom vi är(anser oss) alliansfria borde det inte var några som helst hinder att underteckna konventionen: om inte det alliansfria och (tidigare) neutrala Sverige vågar underteckna, vilken signal sänder detta till andra länder som står under påtryckningar?

Skamligt att ha massförstörelsevapen?

Att kärnvapenländerna nu försöker sätta press på stater som vill signera avtalet innebär att de är oroliga för dess konsekvenser på sikt.
Givevis kommer inte USA och andra krigarnationer att skriva men med tiden är det fullt möjligt att att det blir lite ”skämmigt” att inneha och kanske använda massförstörelse vapen för massmord på vcivila.

Det vore väldigt bra om Hultqvist kunde tala om exakt var skon klämmer. Kloka människor kunde kanske hjälpa honom. Eller så kunde man kanske helt och hållet befria honom från hans plågsamma uppdrag.

Fotolänk: ”ICAN wins 2017 Nobel Peace Prize” (CC BY-NC-ND 2.0) by cizauskas

Forskare och politiker lever i skilda världar

från en galleria- många människor
Vi handlar

Att ständig tillväxt är negativt för vårt ekosystem är sannolikt de flesta medvetna om. Och ändå fortsätter vi som om vi inte visste.

Birger Schlaug har en intressant ingång till de här frågorna och jag ska försöka mig på ett litet inlägg där jag reder ut sammanhangen främst för mig själv och förhoppningsvis också för andra. Originaltexten finns här.

Ömsesidigt obegripliga världar

Problematiken som Schlaug pekar på är att forskare och politiker inte begriper sig på varandras världar. Forskare som t.ex. Rockström kan peka på chockerande och alarmerande data men dessvärre begriper inte han och övriga forskare politikens och tillväxtsamhällets villkor.

Politiker å andra sidan lever i en värld av maktutövning där det måste tas hänsyn till särintressen, oftast kallat väljarstöd. De lider av en ”inte-nu-men-längre-fram-sjuka”.

När forskarna säger att ”vi kan klara 1,5 gradersmålet eller åtminstone 2-gradersmålet”, är det som om de vore blinda och döva för de politiska dilemman som konstitueras av det ekonomiska systemet och dess krav på snabba resultat.

Vår ekonomi lever av ”omsättning” av varor. Reklamen jobbar hårt för att ständigt skapa nya behov hos oss. Allt hållbart blir därmed ett hot mot den ständiga tillväxten. Missnöje med det vi har blir till drivkraft.

Forskarna säger att vi måste koldioxidfria inom loppet av högst 30 år. De menar att detta är möjligt. Förutsatt att att politiker tar rätt beslut. Det vill inte politiker. Jag antar att de varken vågar eller orkar ta sådana beslut som kan upplevas inkräkta på konsumtionssamhället.

Djärva politiker lever farligt

Schlaug passar på att påminna om hur några djärva miljöpartister, som vågade peka på dilemmat med evig tillväxt, blev utmobbade av sin partiledning.

Jag ser faktiskt ingen lösning: forskarna vet vad som krävs; politikerna vet säkert också men de vågar inte av rädsla för att förlora sin egen makt.

Fotolänk: ”Eaton Centre” (CC BY-NC-ND 2.0) by ifmuth

”Lösa förbindelser”

paket billig arbetskraft på arbetsmarknad
Billig arbetskraft

Efter att ha läst ett utdrag ur Lösa förbindelser av Jenny Wrangborg (red.) är jag alldeles matt. Läs artikeln här.

Ett mycket talande citat är detta: ”när arbetspassen slängs ut som bröd till fåglar tvingas du att vara tacksam för smulor”.

De skrämmande berättelserna om människor som ständigt måste bevaka mobilen och svara ja på ett pass som finns tillgängligt, utan att vare sig hinna kolla om man har barn- eller hundvakt, måste vara exempel på den yttersta förnedringen.

Jag tänker på skillnaden mot när jag själv sökte jobb, inte sökte man 2,5 timme per vecka. Jag hade lyckan att få det första jobb jag sökte; tillsvidare gällde då. Under 43 år har jag sedan haft ”fasta”, tillsvidareanställningar utan avbrott.

Som far till två barn som tidvis både har jobbat i handeln (som inlägget handlar om) och dessutom ”stått till arbetsmarknadens förfogande” känner jag en oerhörd tacksamhet över de regler som gällde på arbetsmarknaden när jag började arbeta.

För en fyrtiotalist, som jag, är det fullständigt surrealistiskt att läsa om hur folk behandlas av olika bemanningsföretag. Jag kan naturligvis inte förhindra att i min tankevärld hamnar skulden hos de politiska krafter som vill ha lägre löner och och minskad trygghet på arbetsmarkanden och fler timanställningar; ”ökad flexibilitet på en modern arbetsmarknad”, brukar det heta. De som vittnar i reportaget ger alla en bild av vad detta innebär rent socialt.

Under en lång rad år har vi fått höra att framgång handlar om individuell drivkraft, att vara duktig och flexibel och vara beredd att ställa upp när som helst. Mot denna arbetsmarknadens kollaps finns det trots allt något positivt i artikeln som visar att ”ensam inte är stark”.

”Förändringarna kommer alltid nerifrån. Det går inte att göra skillnad själv hur attraktiv du än är på arbetsmarknanden. Näringslivet har makten; de har kapitalet. Det vi andra har är att vi är många.”

Jag inser naturligtvis att allt detta handlar om perspektiv och jag kan möjligen föreställa mig att om jag skulle köpa mig arbetskraft, så kunde det vara fördelaktigt att köpa arbetskraft när jag behöver den och inte annars.

Detta fungerar givetvis inte för den som lönearbetar, som vill gifta sig, skaffa hus och barn o.s.v. Jag tror att det är så enkelt att man måste välja sida här. För mig som är uppvuxen med fackföreningsmöten hemma på hallen är valet lätt.

Fotolänk: ”Cheap Labor To Go!” (CC BY-NC-ND 2.0) by PropagandaTimes

Skolmatematik som vår tids bönesnurra

matematiskt universumCivilingenjören och utbildningssociologen Sverker Lundin skriver i PM 4-17 att matematiska kunskaper (skolmatematik) tillmäts orimliga värden i skoldebatten. Tala om ”att svära i kyrkan”!

Han inleder med några exempel på politiker som trosvisst talar om matematikens oundgänglighet. En dansk politiker tycker att det vore lämpligt med Pythagoras’ sats i slöjden, en annan lyckas klämma fram att det vore bra att kunna beräkna om man ska hoppa mellan hustak!

En förklaring till dessa trosuppfattningar finner Lundin i begreppet interpassivitet (Pfaller, en österrikisk filosof). Han förklarar detta med hjälp av tibetanska munkars bönesnurror. Bönesnurrorna gör så att munkarna slipper rabbla oändliga böner. Istället håller vinden eller ibland t.o.m. en elmotor bedjandet igång. Munkarna tror givetvis inte på detta själva men den naive betraktaren ser att bedjandet pågår och bli lugnad.

Matematiken i skolan är vår ”gud”. Den tillskrivs omätlig betydelse för människors vardag och yrkesliv. Å andra sidan är matematiken något vi fruktar och som skapar ångest. Dåliga betyg i matematik kan bli till hinder senare i livet.

”Kort sagt”, säger Lundin, ”bär matematiken på precis den dubbelhet av beundran och och fruktan som är karaktäristiskt för det som en kultur håller för heligt”. För de flesta framstår matematiken som helt obegriplig men som otroligt viktig. Kursplanerna blir därmed vår kulturs bönesnurra som låter oss ”be” utan att behöva göra det själva. Det ”snurrar på” d.v.s. elever hålls igång och vi blir lugnade. Genom skolmatematiken befrias vi från kravet att ägna oss åt och begripa matematiken själva. Barnen blir våra ställföreträdare.

Vi (de flesta av oss kulle jag tro) har en ambivalent hållning till matematik, vi vill hylla den för det vi tror att den gör och å andra sidan fruktar vi den för dess obegriplighet; inte så olikt religion, tänker jag.

Några reflektioner om skolmatematik

Jag har aldrig varit någon matematiker. Trots detta har jag klarat mig hyfsat under mina drygt 70 levnadsår. Det är förstås inget tvivel om att det är praktiskt att kunna beräkna sånt som man träffar på i det dagliga livet, men detta kan väl knappast kvalificera sig som matematik i ordets egentliga betydelse. Jag tror att matematik är ett vilseledande begrepp.

Snarare handlar det – i skolan och i vardagslivet – om att behärska vissa färdigheter som är praktiska när de behövs. Jag har svårt att erinra mig något tillfälle då jag haft nytta Pythagoras’ sats och aldrig har jag väl behövt göra beräkningar om huruvida det är rimligt att hoppa mellan hustak. Jag undrar därför om inte aritmetik/beräkningar eller helt enkelt räkning vore ett mer adekvat begrepp i skolan.

Från mitt eget yrkesliv kan jag associera till en intressant parallell: grammatik har oftast omgetts med en likartad dubbelhet av nödvändighet och fruktan. Alla elevers föräldrar var oerhört övertygade om grammatikens ovärderliga betydelse, alltså precis som matematikens. Samtidigt kunde de hävda att de själva alltid varit urusla på antingen grammatik eller matematik under sin egen skoltid. Nu delegerade de alltså denna inlärning (likt en bönesnurra) till sina barn.

Såvitt jag har kunna förstå så kräver matematik avsevärt mer än att kunna vissa procedurer och därför kan man nog inte bli matematiker förrän efter flera års högskoleutbildning. Det är förstås samma sak med grammatik. Att kunna känna igen några ordklasser är ganska enkelt och att bestämma satsdelar i en enkel sats kan nog vem som helst lära sig. Det är på samma nivå som att laborera med ekvationer eller algebraiska uttryck.

Att däremot använda sig av  eller förstå något med hjälp av matematik eller grammatik, kräver kunskaper långt bortom vad man kan lära i den vanliga skolan. Alltså flera års högskolestudier, tror jag.

Så är det nog med skolsystemets heliga kor.

Fotolänk: ”The universe of mathematics, physic and” (Public Domain) by aguayo_samuel

Trovärdigheten i medier avgörs bakvägen

twittrare med mobilRojin Pertow skriver om mediernas förtroendekris i ett inlägg som jag gärna vill reflektera vidare kring.

”Från höger till vänster föraktas och förtalas mediernas trovärdighet.”

Lite längre ner skriver Pertow: ”Åsikter och ställningstaganden [som] bekräftar den egna världsbilden /…/ är tryggare att läsa än motsägelsefulla fakta om den komplicerade framtiden.”

Förtroendet för medierna (tidningar, radio, tv) var högre förr, menar hon. Detta beror inte nödvändigtvis på att mediernas kvalitet har försämrats utan istället på att tillgången till så många sämre medier har ökat.

”Oetablerade bloggar och medieplattformar ploppar upp som svamp i höstskogen” och vinner klick från den uppkopplade massan. De etablerade medierna får allt svårare att hänga med.

Klickjakt

När åsiktsplattformarna går ihop med ett kommersiellt intresse av att bli mest klickad på, har vi ett ”katastrofrecept för framtiden”. Medierna jagar klick och konsumenterna jagar bekräftelse för sina åsikter.

Pertow menar att förtroendet för medierna numera går bakvägen. ”Från att ha haft nyhetsrapporteringen som lackmuspapper (min kommentar: riktmärke, indikator) för kvalitet” vänder sig läsarna numera till de traditionella medierna för att avgöra om mediet är trovärdig enligt de sociala medier man följer eller helt enkelt enligt den egna uppfattningen om hur man vill att något ska vara; enligt mig (min kommentar) som det numera allt oftare heter. Har det etablerade/traditionella mediet då en avvikande åsikt är risken stor att det beskylls för att dölja sanningen, ”mörka” eller helt enkelt klassas som ”PK”.

För det här tillståndet bär mediernas egen jakt på klick en del av skulden. Dessvärre är det nog så att vi själva bär den största skulden efersom vi söker bekräftelse hos dem vi sympatiserar med. En del är alltså mediernas eget fel men det mesta är vårt eget fel.

Fotnot: Att artikeln inleds med en stor bild av den amerikanske presidenten är möjligen en ren tillfällighet.

Fotolänk: ”Tvitter” (CC BY-NC 2.0) by TU/ Swedish Media Publishers’ Association

 

 

Bildning – hur har vi det med den?

Två kråkor och en bok
”Reader” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney

Vid det har laget har jag läst en artikel i Pedagogiska Magasinet 2:17 av Lisa Folkmarson Käll med titeln ”vems bildning?” åtskilliga gånger. Jag söker en personlig anknytning till artikeln nedan.

Är jag bildad?

En artikel som jag träffade på i jobbet för ganska länge sedan, hävdar på ”fikonspråk” att lärande inte enbart är en epistemologisk utan framförallt en ontologisk fråga. På normalspråk innebär detta att lärande inte i första hand handlar att man ska tillägna sig någon sorts kunskapsbagage som man sedan kan rabbla upp utan istället att man istället förändras genom en lärande-/kunskaps-/bildningsprocess. Man blir alltså i en mening någon annan.

Om jag hade klarat av att läsa en sådan artikel tidigare i livet, hade den nog hjälpt mig att sätta ord på sådant som jag hade problem med när jag gått ut gymnasiet och tagit studentexamen (ja, vi tog bokstavligen examen).

Många gamla skolkamrater från den folkskola, som jag lämnade för att först gå i realskola och sen i gymnasium, kunde ju en massa saker som jag inte kunde. Vi spelade visserligen fotboll i samma lag men många hade jobb, tjänade pengar och kunde en en massa praktiska saker. Framförallt hade de bil. Jag hade visserligen körkort men min första bil fick jag inte förrän jag började arbeta på sjuttiotalet och då fick jag den bokstavligen av föräldrarna som behövde en ny bil.

Vad kunde jag som gymnasist?

Om jag jämförde mig med de tidigare skolkamraterna, kunde jag väl citera några rader ur Det eviga och de inledande raderna av Iliaden. Jag kunde nog hjälpligt handskas med enklare algebraiska uttryck och jag kände till versmåttet hexameter, men detta stod nog inte särskilt högt i kurs, inte heller hos mig själv.

Osäkerheten bestod även senare när jag hade börjat på högskolan och vi skulle besöka ”fina” vänner. Jag tänkte att jag kanske kunde lära mig något som jag kunde prata om, liksom visa att det var något jag kunde. Det fungerade emellertid dåligt när Palme, skatter och alla socialismens ”vederstyggligheter” kom upp till diskussion. Däremot vill jag minnas att jag slog alla i ett isometeriskt test där man satt mot en vägg med knäna i rät vinkel så länge man orkade. Detta hade sannolikt imponerat mer på mina gamla skolkamrater än ”Det eviga”.

Ett felaktigt tankespår?

Var det kanske så att jag var inne på ett helt felaktigt tankespår när jag tänkte att bildning handlade om att kunna säga ”lärda” saker i olika sammanhang?

”Att tala om bildning utan att tala om makt är svårt för att inte säga omöjligt”, skriver Käll. Bildning blir gärna till en stor tung byggnad där enbart vissa släpps in. Den kan därmed också stänga ute grupper av människor.

Den moderna bildningstanken växte fram i Tyskland kring sekelskiftet 1800. Vi förknippar den med HumboldtsBildung”. Humboldts ideal var inte målinriktat utan förespråkade fri utveckling av personliga anlag utan givet slutmål. Det handlade om kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor. Ganska fjärran från dagens högskoleutbildning med mer eller mindre preciserade ”lärandemål”.

Vägen till bildning, enligt Humboldts sätt att se, omfattar emellertid en viss form av studier och ett visst innehåll, speciellt västerländsk filosofi, idébildning, konst, musik och klassiska språk. Man kan säga att bildningen är bunden till en väletablerad västerländsk kulturkanon där andra perspektiv är exkluderade. Det var väl så vi skolades redan från gymnasiet.

Bildning har också lyfts fram som en demokratifråga: folkbildning har i grunden handlat om att ge människor makt över eget liv och möjlighet till inflytande.

Arbetarrörelsen, under det sena 1800-talet, ville att arbetarna skulle ta del av sin egen kultur. Men detta skapade också en spänning mellan att få tillgång till ”etablerad bildning” och att få vara med och definera vilken kunskap och kultur som var värd att synliggöra.

Bildning som prydnad?

Om bildning ska ha en transformativ kraft, kan den inte begränsas till ”en beundrande tillägnelse av ett kulturarv” (Bernt Gustavsson, 1992, Folkbildningens idéhistoria). Enligt Gustavsson behöver vi en tradition och historia av olika erfarenheter. Ett ”dekorativt bildningsideal” som idealiserar och förskönar det förflutna är vi inte betjänta av.

Gustavsson menar vidare att bildning aldrig sker helt isolerat och att bildning framförallt handlar om att bli till som ett själv, som en individ i relation till andra individer och till en omgivande värld genom ökad självförståelse. Att bli till genom möten med andra är en dialektisk process mellan det egna och det främmande.

En bildning som innebär att man förändras, transformeras, skriver Käll, kräver öppenhet för att man själv transformeras i mötet med det främmande och inte enbart tolkar utifrån sin egen förförståelse; helt enkel öppenhet inför nya perspektiv och vilja att både förstå och att förändra sina värderingar, att man blir en annan för sig själv.

Såväl Källs som Gustavssons syn på bildning stämmer, som jag tolkar det, väl överens med artikeln på ”fikonspråk” som jag nämnde inledningsvis; bildning handlar framförallt om att förändras och inte i första hand om att kunna ”veta” en massa, det som Gustavsson kallar ”en beundrande tillägnelse” eller ett ”dekorativt bildningsideal”. Just det senare var väl så som jag själv uppfattade bildning i ungdomen.

Detta hade naturligtvis varit intressant att inse när man var yngre men jag tror inte att man fick någon hjälp av skolan. Snarare var det nog så att man bibringades en rakt motsatt syn; det handlade om att kunna d.v.s. ”veta” vissa saker när det var prov och läxförhör.

En inte alltför djärv tanke är nog att för befolkningen i gemen så handlar bildning och kunskap alltjämt om att kunna rabbla, citera och känna till olika fakta. Nu är det naturligtvis inte så att det är något negativt med att veta saker, om man inte briljerar och försöker trycka ner andra, men man ska inte likställa det med bildning.

Bildningens roll i samhället idag?

Avslutningsvis kan jag inte hålla tillbaka en gnagande misstanke om att det där sambandet mellan bildning och makt har förändrats i dagens samhälle. Snarare är det nog dessvärre så att makt och ekonomism går hand i hand medan bildningsinstitutioner får det allt mer problematiskt, om de inte är lönsamma. När det gäller våra politiker, indikerar väl den ekonomistiska retoriken knappast något intresse bildning i Humboldtsk mening. Kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor väger ganska lätt mot att vara ”nyttig” anställningsbar numera.

Fotolänk: ”Reader” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney

Titta gärna på detta också:
https://www.svt.se/kultur/kan-folkbildningen-radda-oss
https://www.svtplay.se/klipp/13040654/bildning—utbildning—forflackning
http://www.bt.se/ledare/studenter-bilda-er/

Tiggare och vårt ideologiska patos

Knäsittande tiggare i gatumiljöAftonbladet lär ha gjort en undersökning om tiggare som visar att 57% av de tillfrågade var för ett förbud (35% bland gruppen rödgröna väljare).

Blixtsnabbt kastade ett av de s.k anständiga partierna på högerkanten ut röstfiskenäten och presenterade ett program för nationellt tiggeriförbud. Man försökte inte ens låtsas bibehålla den liberala fernissa som en tidigare partiledare höll sig med.

När till och med du själv som en solidarisk och empatisk medmänniska börjar känna för ett tiggeriförbud, är det läge att se över sina argument. För då tänker du som dem, dina ideologiska motståndare. Då har du som mest förståelse för deras argument. Det är i dessa stunder som ditt ideologiska patos testas som hårdast (Rojin Pertow FT 8 sept 2017).

Ja, hur tänker jag själv?

Jag ska villigt erkänna att en tiggare som ler vänligt mot mig och säger: ”Hej!” berör mig oftast illa. Ibland går jag omvägar för att slippa konfronteras med blicken hos en så utsatt människa som tittar undergivet på mig.

Särskilt skuldbelagt blir det när man har handlat ”onödigheter”, som exempel då man varit på Systembolaget och köpt sådant som ju egentligen bara är lyxkonsumtion. Men det är väl samma sak i mataffären där man säkert köper en hel del annat än det man faktiskt behöver. Oftast skäms jag dock för att jag inte har några kontanter att lägga i muggen.

(Hur kan det egentligen vara framgångsrikt att tigga i ett land där allt färre använder kontanter?) Då och då löser jag kontantproblemet genom att ge tiggaren vid vår ICA-butik ett pantkvitto, någon gång har jag gjort ett uttag i Bankomaten. Men sådana här små obehagligheter väger givetvis lätt jämfört med det förödmjukande i att sitta och tigga.

Jag har svårt att se vilka problem ett tiggeriförbud skulle lösa.

Jo, om de inte får lov att sitta här och tigga kan de få hjälp i sina hemländer”, hävdar  förbudsförespråkarna.

Detta är nog dessvärre samma sorts önsketänkande som när man tror att det går att undkomma flygets utsläpp med förnyelsebart bränsle så att vi inte behöver förändra våra vanor.

Nej, i grunden handlar ett förbud om att vi vill slippa se tiggare på våra gator enligt devisen: Syns inte-finns inte!

Ingen lösning alls för tiggarna, givetvis, men kanske lite mer samvetsfrid för den (oss) som inte behövt tigga för uppehället.

Fotolänk: ”L1002468_v1” (CC BY-SA 2.0) by Sigfrid Lundberg

Fjällvandring

vy från rondande, fjäll med nysnöRondane i Norge erbjuder ”riktiga fjäll” på rimligt bilavstånd hemifrån.

Efter att ha tillbringat en knapp sommarvecka i dessa ”riktiga fjäll” är det intressant – i varje fall för mig – att summera och reflektera kring våra upplevelser.

Packa för oväder

När det gäller väderförhållanden, måste man alltid packa för oväder. Grundregeln är att det alltid blir regn. Men det var nog första gången som vi fick känna på snöblandat regn, hagel och rimfrost i gräset och på tältet en morgon. Den nysnö som fallit på de högsta topparna (i juli!) låg kvar under de kommande dagarna och gjorde fjällen än mer fotomässiga. Lyckligtvis växlar ju alltid vädret i fjällen och de sista dagarna belönades vi både sol och värme.

Man kan välja att vandra som många norrmän med lätt packning från hytta till hytta där man övernattar och äter gott som på restaurang. Vi har aldrig riktigt begripit oss på detta och därför bär vi alltid med oss ”överlevnadsutrustningen”.

Utrustning för tältvandring

tält i fjällterrängAtt bära tält, sovsäck, kokutrustning och mat gör packningen ganska mycket tyngre än om man enbart skulle bära med sig lite utrustning för dagen och därför är det en fördel att vara flera så att man kan dela på tyngden av den gemensamma utrustningen. Maten brukar vara det tyngsta men den blir å andra sidan lättare under vandringens gång.

De material som finns idag är i allmänhet mycket mer funktionella än tidigare. Vid hustruns och min första riktiga fjällvandringKungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta (via Kebnekaise fjällstation) 1973 bar vi avsevärt tyngre packning än vad vi gör idag. Visserligen var vi båda unga och starka men jag minns att min packning vägde en bit över 20 kg och hennes vägde kanske mellan 15 och 17 kg.

På den tiden hade vi bomullsjeans, tjock stickad tröja, regnkläder, vindjacka, bomullsskjortor och massor med underkläder både långa och korta. Idag är det helt andra mycket lättare material. Dessutom inser man efter några fjällvandringar att det inte är alldeles nödvändigt att byta kläder lika ofta som hemmavid. Man går inte under av att kläder blir lite svettiga och säkert också smutsiga. Varmt, lätt och regnskyddat måste alltså prioriteras framför nytvättat på kroppen varje dag såvida man inte vill bära bortåt 20 kg.

Några utrustningsdetaljer från 1973 har hängt med genom åren. Ryggsäcken är alltjämt densamma; jag återkommer till den. Trangiaköket är också detsamma fast numera eldar vi med gas istället för rödsprit. Våra dunsovsäckar som vi inhandlade inför den första turen hängde med tills för två eller tre år sedan då vi investerade i nya. Vårt gamla fina Tarfalatält – ett klassiskt ryggåstält – var alltjämt med när makan och jag firade 30 år som gifta 2003 genom att åter göra turen på Kungsleden från Abisko till Kebnekaise (och Nikkaluokta); tältet är numera utbytt mot ett modernt tunneltält.

Ryggsäcken, en Fjällräven Expedition med aluminiumram, köpte jag begagnad 1973 för ett par hundralappar av en man som slutat fjällvandra pga. hjärtproblem. Jag har aldrig funnit något riktigt bra skäl att byta ut den mot en sån där ”mjukisryggsäck” som de flesta har nuförtiden. Den är fjäderlätt och rymmer all min packning. Nederst på ramen finns en liten hylla där tältet ligger säkert fastspänt.

För något år sedan väckte ryggsäcken en tonårsgosses uppmärksamhet på en parkering vid Grövelsjön och han fällde följande rubrik till sin far med en sorts triumf i rösten: ”Där ser du att det finns ramryggsäckar!” Man kan bara spekulera i vilken argumentation som föregått detta yttrande.

Även min fru bär en ramryggsäck men av märket Haglöfs. Dottern, som hade godheten att följa med, har dock en säck av nyare modell.

Vid årets fjällvandring slog det mig att vi möjligen ser lite museala ut där vi drar fram iförda lite murriga färger och gammaldags ryggsäckar om man jämför med dagens färglada fjällvandrare i betydligt nyare, ibland helt ny, utrustning. Dessutom såg vi inga 70-åringar i Rondane.

Smakar det så kostar det

Nu är det inte så att det är någon synd om oss för att vi har gamla dåliga grejer eller så. Vi har tvärtom både bra och funktionell utrustning. Vårt fjälltält, som jag inte tror att något sommaroväder rår på, väger 2,5 kg, rymmer 3 personer+deras packning. Idag ligger priset bortåt 9000 kr för ett sådan tält från Hilleberg.

I forntiden (1973 och ganska långt fram i tiden) gick vi i stövlar; bra i blöta men ganska instängt. Idag har vi kängor från Lundhags, Meindl och Hanwag. Att köpa dessa idag skulle gräva varsitt 3000-kronorshål i ekonomin.

Att hitta tältplats i olika slags fjällterräng är en ”konst” men den har förenklats betydligt sedan vi införskaffade moderna uppblåsbara liggunderlag som jämnar ut de flesta ojämnheter. Det luftfyllda liggunderlaget har i alla fall förbättrat min nattsömn radikalt. Men även här gäller regeln att smakar det så kostar det.

De regnplagg vi har idag fungerar också som vindplagg så att man inte behöver bära med sig olika jackor som vi gjorde 1973. De är dessutom mycket lätta även om det omskrutna ”andasmaterialet” inte är så mycket att hurra för. Regn brukar de klara bra däremot.

Sålunda utrustade med funktionella utrustningsdetaljer har man lagt en god grund för sin fjällvandring.

Göra rätt i olika väder

Det är väldigt enkelt att vandra i fjällen när solen skiner och vinden blåser så där lagom, såsom det brukar se ut på vackra bilder från fjällvandring.

Man kan förstås ha tur och få en hel vecka med sol och lagom temperatur men oftast är vädret väldigt växlande och ibland kan det vara ihållande regn, kraftig vind och endast ett fåtal plusgrader. Då behövs såväl mössa som vantar även om det är mitt i sommaren.

Så länge man går brukar det inte var några problem men efter kanske 8-9 timmar med packning och svår terräng blir det förr eller senare nödvändigt att slå läger för natten.

Det är ingen konst att övernatta i tält när det är fint väder d.v.s. soligt, torrt och svag vind. Om det blåser, regnar eller kommer blötsnö (som i år) krävs en hel del disciplin och helst tidigare erfarenhet så att var och en vet sina uppgifter. Då gäller det att göra det som krävs trots att man trött och hungrig.

Först och främst måste man hitta en plats att slå upp tältet på. Det behövs inte så stort område som man tror men man måste vara noga med att inte välja en sådan plats regnet samlas. En lite moränkulle med något vindskydd är ett utmärkt val (om det finns någon). Vårt tält klarar sannolikt de flesta vindar men det blir väldigt stökigt om tältdukarna smattrar hela natten. Dränerat och vindskyddat vill man helst ha.

Då man valt sin plats, är det viktigt att snabbt få upp tältet medan man alltjämt är varm efter vandringen. När tältet väl är rest, kan någon gå in och göra i ordning underlagen som man ska sova på. Övriga personer stannar ute och säkrar tälet med stormlinor, hämtar vatten och annat praktiskt. Med packningen väl under tak, kan man sedan öppna och ta fram ”det allra heligaste” d.v.s. sovsäcken.

Sen kommer den skönaste känslan, när man är under tak och kan börja med matlagning i absiden (utrymmet utanför sovavdelningen). När man tänder gaslågan, sprider sig dessutom en behaglig värme som gör att regnet utanför kan låta riktigt mysigt. Att äta dagens huvudmål varm och torr inne i tältet hör till dagens höjdpunkter. Dessvärre behöver man alltid ut i regnet minst en gång till innan det är dags att klä sig för sömn, krypa ner och dra igen sovsäcken så att det bara blir ett lagom stort andninghål.

Förhoppningsvis har regnet dragit förbi under natten så att tältet har blåst torrt (relativt torrt). Om det alltjämt regnar, kommer morgonbestyren att bli ganska omständliga eftersom allt packande får ske inne under tak. Men det går att ta ned ett blött tält, packa ihop och ge sig iväg. Allt går så länge sovsäck och kläder är torra!

Det ljusnar nästan alltid

solig vy över vattenfall i fjällenDesto strörre blir glädjen när det spricker upp och solen kommer. Är det någotsånär pålitligt väder passar man på vid nästa matpaus att veckla ut tältet så att det får torka lite. Den egna utrustningen, fuktiga kängor och kläder torkar nästan osannolikt fort på kroppen när det slutat regna.

Det är ganska skönt att veta att man kan klara sig även om det regnar ihållande både när man går, när man slår läger och när man bryter lägret. Det krävs dock att man gör ”rätt” saker och är noga med att hålla värmen.

Man måste trots allt erkänna att om det regnar dag efter dag blir det mycket påfrestande för humöret eftersom allt blir så mycket besvärligare. Slutar det inte regna kommer utrustningen till slut att kännas fuktig och kall även om man gör ”rätt”.

Lyckligtvis ”ljusnar” det nästan alltid och grejerna torkar snabbt i vinden. Det är sådant som gör att man nästan alltid minns det vackra vädret och de fantastiska vyerna när man väl kommer hem igen och får lust med en ny fjällvandring igen nästa säsong.

 

Kan man lära sig allt?

NotbladUnder en rad år har det varit populärt att tala om att lärande ska vara ”roligt”. Jag är förvissad om att mången lärjunge i våra skolsystem har åberopat brist på ”rolighet” när lärandet tar emot.

För en kort tid presenterades begreppet grit (ungefär: jävlaranamma) som centralt för lärande. Att man måste ”ligga i” och anstränga sig för att lära sig något är kanske inte något revolutionerande forskningsresultat för den som jobbat med undervisning. Dessvärre har väl argumentet att det faktiskt krävs ett visst mått av arbete för lära sig något inte varit så vanligt förekommande i det offentliga samtalet.

Övning för färdighet

Det omdiskuterade påståendet att det krävs bortåt 10 000 timmars träning för att bli expert på något säger väl trots vissa invändningar att det inte räcker med att det ska var roligt (men givetvis är det bra om det också är roligt) utan att det också krävs målmedveten träning. Här är Björn Borgs berömda garageport, där han övade oupphörligt, bara ett av otaliga exempel på ihärdigt övande vad det än gäller.

Givetvis kan inte vem som helst uppnå excellens inom vilket område som helst bara genom ett tjurskalligt övande, men frågan är om även den som enbart besitter genomsnittlig fallenhet för något kan lära sig något ganska svårt genom envishet s.k. ”grit”.

En envis medelmåtta

Jag tror kanske att jag själv har en, för folk i allmänhet, genomsnittlig musikalisk talang. Likväl tycker jag att det roligt att sjunga i kör. Det är nog inte några avancerade stycken vi sjunger i vår kyrkokör men det går inte av sig själv utan jag måste öva mycket, helst ensam först vid datorn och sen tillsammans.

Det har dock visat sig att det går att lära sig så pass mycket genom att öva att man inte direkt förstör för resten av kören och den intressanta frågan är var gränsen går för en medelmåttig sångare med en massa ”grit”.

Vivaldis Gloria tycker jag faktiskt att jag lyckades lära mig riktigt bra. Vi fick noterna någon gång i november/december och jag tror nog att jag övade varje (eller nästan) varje dag fram till uppförandet i juni. Ett halvår alltså!

Kanske var det tack vare att Gloria var mycket sångbar, inte direkt trallvänlig, men jag lärde mig att nynna satserna eller bitar därav utan att behöva noter hela tiden. Men hur blir det om man ska sjunga ett mera ”konstruerat” körverk med tonarts- och tempobyten, höjningar, sänkningar och konstiga intervall, sådant som givetvis inte bjuder några problem för den som läser noter som vi andra läser text? Kan man lära sig något sådant med hjälp av ”grit”.

Vi får se; jag nappade i ett svagt ögonblick på en förfrågan om att ge mig i kast med Brahms Requiem Opus 45, bortåt 100 sidor noter. Ett är säkert: jag ställer mig inte i kören och mimar, bidrar jag inte, hoppar jag av.

Den som vill lyssna hur det ska låta kan göra det här (och på flera andra ställen).

 

Drömmen om en hållbar mobil

Gammal svart bakelittelefon
Hållbar

Jag läser om svårigheterna att skapa mobiler som varar mer än några få år. Vi har nog blivit bättre på miljötänkande när det gällar varor i allmänhet men när det gäller mobiler går det långsamt och i många fall åt motsatt håll. Läs originalartikeln här.

Mobiltillverkarna själva gör det allt svårare att reparera och byta ut delar såsom batteri och skärmar.

EU mot lobbyn

EU-parlamentet har försök att införa krav på att mobiler ska kunna repareras och därmed få längre livslängd men här motarbetas man av de stora tillverkarnas lobbyorganisationer. Varje krav som går emot deras egna intressen röstas alltid ned. Här nämns särskilt Apple och Sony för att försvåra reparationer.

I en annan rapport (följ länken till originalartikeln) visar att det endast är 3 av 17 tillverkare som släpper manualer som gör det möjligt för oberoende reparatörer att reparera deras produkter. Hela 30 av 40 produkter har skärmar som är så designade att det är nästintill omöjligt att byta dessa.

Konsumentmakten?

Man kunde kanske tänka sig att den bland marknadstroende så omhuldade konsumentmakten till slut skulle få tillverkarna på knä. Men när det gäller mobiler har de mäktiga tillverkarna lyckats skapa en sådan ”hype” kring sina produkter att jag tror att många (vi alla?) bortser från de miljöproblem som mobiltillverkarna medverkar till.

Mobilen har för många blivit en sorts klenod (commodity) som åtnjuter något som nästan liknar ett kärlek; det påminner kanske lite om hur en del -främst män – ömt tvättar, vaxar och smeker sin bil.

Gubbarna hemma på landet när jag var barn var ju fullständigt övertygade om att japanska bilar var skräp; det skulle vara en Volvo, en SAAB eller möjligen en ”folka”. Lite så är det väl med mobilerna också. Jag kan mycket väl tänka mig följande uttalande:

”Jag kan inte tänka mig en annan mobil än min xxxxxxx!”

Jag är väl inte annorlunda själv, antar jag men där går rigiditeten i motsatt riktning genom att det finns en mobil som jag nog aldrig någonsin kommer att köpa. Såna är vi nog!

Miljötänket har det svårt är väl det minsta man kan säga när tillverkarna motarbetar och vi själva bländas av vårt begär.

Det finns emellertid ett försök i form av Fairphone att skapa en något mera ”fair” produkt. Men motvinden är svår. Man kan läsa lite mer om detta i originalartikeln.