För fort och för många frågor

Jag blev så frustrerad när jag lyssnade på Morgonekots partiledareintervju idag. Det var statsministern som intervjuades men jag hade antagligen fått samma känslor om det varit någon av de andra.

Ett av problemen tror jag är hur det politiska samtalet förs i radio och tv; det går för fort och handlar om för många frågor. Eftersom frågorna är likartade varje gång, kan politikern dra sina standardsvar utan att egentligen säga nåt annat än de vanliga honnörsorden: välfärden ska fungera, skattepengarna ska gå till barnen och inte till vinster o.s.v.

Ett strålande exempel på en helt motsatt dramaturgi var programserien Idévärlden där kloka personer samtalade i lugnt tempo och där man faktiskt blev lite klokare av att lyssna.

Jag tror kanske inte att det politiska samtalet kan uppnå just en sådan höjd men det skulle kunna vara en förebild.

Ett annat problem är att alltid besvara alla frågor på strukturell nivå, alltså från ovan och väja för det konkreta exemplet av risk att stöta sig med någon. Det mest talande exemplet var när utfrågarna kom in på miljöfrågan, speciellt flyget.

”Vad säger du till det unga paret som vill flyga till Thailand?” Ministern börjar då prata om flygskatt, miljövänligare bränsle, smartare landningar och sånt. Då höll jag på att stänga av.

Det enda vettiga svaret hade varit att de förstås kan flyga till Thailand men att det vore bättre för klimatet om de semestrade med tåg, cykel eller rentav bil på närmare håll. Det hade varit ett ärligare svar. Rädslan för att stöta sig med väljare tar sig alltså rent löjeväckande uttryck.

Slutligen tycker jag också att utfrågarna har en hel del skuld i hur det utvecklar sig; man har hela tiden känslan av att de är emot den de intervjuar och vill försöka snärja personen. Sådana intervjuer (lärde man sig ju tidigt i sin utbildning) sätter den intervjuade i försvarsställning och chansen att man får veta något man inte redan visste är minimal.

Det är också hopplösa frågor av typen: ”väljarna måste väl få veta innan valet” (vilken politik som ska föras på det ena eller andra området). Eftersom politik just handlar om förhandling och kompromisser är det ju fullständigt omöjligt att i förväg bestämma utfallet av en förhandling med en part som man försöker kompromissa sig fram till något fungerande med.

”Ojämlikhet dödar”

En fjäril suger nektar från en blomma

Foto: Lars-Erik Jonsson

Under några stekheta julidagar har jag mer eller mindre sträckläst sociologiprofessorn Göran Therborns bok Ojämlikhet dödar. Boken bygger på empiriska data från hela världen och tar ställning mot ojämlikheten utan att vara att vara uttalat ”politisk” så som vi uppfattar partipolitik från vår horisont.

Therborn nyanserar begreppet ojämlikhet som vi andra nog oftast förenklar som skillnader i inkomst. Han beskriver tre slags ojämlikhet som visserligen har samband men som analytiskt kan särskiljas: a/ Vital ojämlikhet (förväntad livslängd, hälsa), b/ Existentiell ojämlikhet (män-kvinnor, sexuell läggning, hudfärg m.m), c/ Resursojämlikhet (ojämlik fördelning av handlingsresurser, alltså det som vi oftast betraktar som ojämlikhet).

Det är också skillnad mellan ojämlikhet och olikhet. Olikhet är naturlig eller självvald medan ojämlikhet är socialt skapad. Olikhet kan samexistera med jämlikhet.

Det är viktigt att vara medveten om den här distinktionen när vissa politiker tar till vulgärargumentet: ”alla kan inte vara lika” som motargument till åtgärder avsedda att öka jämlikheten. Olikhet och jämlikhet är alltså inte varandras motsatser.

Man kan inte göra Therborn rättvisa i ett sådant här inlägg men jag gör några vidare nedslag som kanske kan inspirera till läsning.

Jag har lärt mig att Ginikoefficient är det vanligaste måttet på inkomstfördelning, där 0 innebär en totalt jämn fördelning och 100 absolut ojämlikhet. Sverige befinner sig ungefär vid 30 ”betydande ojämlikhet”, långt sämre än Norge och Nederländerna.

Forskningen skiljer också mellan ”jämlika möjligheter” och ”jämlika utfall”. Jämlika möjligheter är vad som omhuldas i de liberala ekonomierna. Åtgärder för att skapa jämlika utfall är mindre populära.

Det finns ett signifikant samband mellan avreglerade produktmarknader, minskad anställningstrygghet och minskad arbetslöshetsersättning å ena sidan och ökad löneojämlikhet å den andra.

Löneojämlikheten förvärras ytterligare av arbetsgivarnas ökade möjligheter att använda visstids- och deltidsanstänningar (OECD-studie).

Den omhuldade (eller fruktade) medelklassen är svagt definierad och Therborn väljer den här definitionen:

Medelklassen syftar helt enkelt på den grupp som varken är rik eller fattig, och som för övrigt inte behöver ha några andra kännetecken än konsumism, även om man ofta underförstår en viss kulturell eller politisk orientering.

Ha ha! tänker jag. Vi som väl definierar oss som medelklass är som en fårskock vars enda uppgift är att konsumera.

Slutligen tror jag att jag vill sammanfatta Therborns budskap så här:

Det största problemet är inte att några tjänar mer utan att ojämlikheten leder till förkrympta liv med begränsade handlingsmöjligheter och förtidig död, något som på ett mycket drastiskt sätt belyses med statistik i början av boken.

 

 

I en vanlig sjö

I en vanlig ”sketen” sjö,
långt från saltstänkt skär och ö
dväljs blomst
av sällsam prakt.

Politiskt försvarsspel

Eftersom jag ville slippa reklamen i pausen i matchen mellan Uruguay och Frankrike zappade jag över till SVT där man körde en repris från gårdagen.

I en intervju säger där Göran Greider angående ”mer-poliser-hårdare-tag-integration-budgivningen” att oavsett hur mycket S satsar på det här området så kommer borgerligheten att satsa mer och komma ut som vinnare.

Istället menar Greider att det är nödvändigt för S att föra upp välfärdsfrågorna på agendan för där är inte borgerligheten intresserad av att delta i budgivningen.

Sannolikt har borgerligheten fått ”matchen” (jag ser ju på fotboll) att fortgå på sossarnas planhalva. Vi får väl se om lagledningen har något ess i rockärmen.

”…fast farfar jag är”

När jag paddlat och avslutat med bad vid tiotiden, fick jag en lustig association till Evert Taubes Calle Schewens vals där texten lyder: ”Jag är som en pojke fast farfar jag är…”.

Även om om det inte spritter någon rospigg i mig och jag knappast heller drar till mig några jäntors blig så är det i alla fall lite av barndomens sommarlovskänsla att kunna ge sig ner till sjön på morgonen och paddla och bada.

Sent ute på sjön

Kommer man inte ut på sjön om morgonen kan man testa en kvällstur. Nästan spegelblankt och bara en enda motorbåt som rörde till det lite vattnet en kort stund.

Tidigt ute på sjön

Idag, den 1:e juli, lyckades jag nästan komma ut på sjön tidigt.

Ungefär 07.25 lämnade jag stranden. Men egentligen är det väl inte särskilt tidigt. Önskemålet är att vara där i soluppgången. Men det löser sig kanske om det får gå någon månad (eller två).

Paddeln på bilden är min egentillverkade grönlandspaddel (‘pagaj’), en lågteknologisk träbit jämfört med ving- och europapaddlar i kolfiber och annat fint.

Pagajen blir visserligen lite tyngre än min kolfiberpaddel men de små bladen kräver mindre kraft (men högre frekvens). Dessutom har träpaddeln bättre flytkraft ifall man skulle behöva ligga ner i vattnet av något skäl.

Var det bättre förr?

Jag läser en intervju med Ulf Dageby i Dagens ETC (29/6) apropå Nartionalteaterns rockorkesters kommande turné. Dageby minns 60- och 70-talen:

"Men det var samtidigt en fin tid, inte
minst musikaliskt", menar han.
"Det var fantastiska år med
Jimi Hendrix, Velvet och Lou
Reed, Bowie och allt".

"Vilka tider! Det var unikt. Popmusik
för vuxna. Nu för tiden riktar
sig popmusiken bara till barn,
verkar det som. En kommersiell popfabrik".

Jag vill förstås hålla med Dageby och tro att det faktisk var så – bättre förr alltså.

Men så slår det mig att det kanske är för att jag är så gammal? Jag vet väldigt lite om de artister som tidningarna skriver om idag. Jag tycker inte om hur det låter. Här finns ingen stämsång som hos 60-talets giganter, Beatles, Beach Boys, Simon 'n Garfunkel och många flera.

Här finns heller inte de blytunga rockriffen eller den glödande bluesen som kunde få håret på armarna att resa sig och överväldiga mig med känslor som jag inte trodde jag kunde känna.

Kanske har det något med åldern att göra i alla fall?

Det kostar att jämföra och kontrollera

Agneta Stark lyfter fram begreppet ”transaktionskostnad” i en krönika i ETC (25/6).

Hur mycket kostar oss marknadsbyråkratin egentligen?

Nog är det möjligt att bland konkurrerande företag leta fram det mest tilltalande priset men det tar tid och kraft som antagligen kunde använts mer effektivt.

Alla de människor som arbetar med
”komma-överens-och-kontrollera”- de­len av marknadstransaktionerna ska
ha betalt. Jag undrar vad – den helt nödvändiga – marknadsbyråkratin
kostar? frågar Stark.

Jag tror att min tolkning av valfrihet: ”frihet från onödiga val” står sig väl.

Att korta bostadskön

Finns det möjligen någon moderatlagd läsare här som skulle kunna förklara för mig varför bostadsköerna skulle minska om man hade s.k. marknadshyror eller för den delen om man byggde fler bostadsrätter.

De enda scenarier jag kan tänka med mitt lilla förstånd är att en bostadskö kanske består av folk med små inkomster och folk med gott ställt. Om då hyrorna springer i höjden, måste förstås låginkomsttagarna hoppa av eftersom de ändå inte har råd med de nya hyrorna och då har förstås kön minskat. ”Så har vi gjort oss en kortare kö… (fast detta skulle aldrig farbror Frej ställa upp på)”.

En annan sak som jag inte förstår är när moderaten säger att om man får ta ut vilka hyror man vill kommer det att byggas mer – jo den delen förstår jag nog; profit är drivkraft. Det är det andra argumentet, att man ska höja bostadsbidragen så att folk har råd att bo i de dyrare lägenheterna som verkar som en sorts hjärnsläpp: moderater fruktar ju ”bidragsberoende” mer än något annat? Ur ett samhälleligt (”skattebetalarnas”) perspektiv blir det ju bara att skicka över allmänna medel till privata fastighetsägare.

Det kan väl inte vara så djävulskt uttänkt att detta var hela planen? Kanske blir det också så att om man mäter bostadskön kvantitativt att den faktiskt blivit kortare men då till priset av att några inte har råd att bo samt att fastighetsägarna kan räkna hem en god vinst på detta.

Men som jag sa inledningsvis, jag begriper ju inte detta. Men då behöver jag få det förklarat för mig.

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑