Informationsteknik i skolan – av tvivelaktigt värde

två händer på ett tangentbord

 

En liten enspaltig artikel i Lärarnas tidning  #13, 2018 med titeln Var kritisk till de digitala vertkygen av E. Granath och J. Sveland fick igång mina associationer.

Teknikoptimisternas blå dunster

Personligen har jag alltid varit kritisk till teknikoptimisternas dröm om att den ditigitala tekniken skulle var en genväg till lärande. Emellertid tror jag att mitt främsta motstånd har varit riktat mot ”häftiga typer” som tror att de vet bättre än jag med min mångåriga erfarenhet.

Det är därför välgörande att det på senare tid har kommit avhandlingar och andra vetenskapliga studier som visar att lärandet inte blir ”bättre” eller lättare med surfplattor, spel och diverse appar. Tvärtom kan dessa rentav  försvåra lärandet genom att de uppmuntar till andra statgeier än vad som krävs för verkligt lärande.

Med detta sagt vill jag hävda att jag personligen ser informationstekniken generellt som ett oumbärligt hjälpmedel i mitt eget lärande och informationsinhämtning inom olika områden. Jag har därför en hypotes – kanske inte i vetenskaplig bemärkelse – om att dagens skolelever skiljer sig från oss som är lite äldre och har gått i en annan skola. Jag ska försöka reda ut detta nedan.

Den gamla skolans folk

Jag började skolan på 50-talet, en tid då det definitivt inte fanns IT så som man uppfattar den idag. Givetvis fanns det teknologier för information såsom böcker, radio, film m.m.

Jag fortsatte genom skolsystemet med realskola och gymnasium helt utan ”modern” IT och det var först i början av 1990-talet som jag träffade på epost på universitetet. Därefter blev internet gradvis till något alltmer allestädes närvarande så som vi känner det idag.

Att förhålla sig till text

Jag har alltså växt upp och utbildat mig i en genuint textbaserad utbildningsmiljö. Detta innebär – tror jag – att jag och alla med liknande bakgrund har lärt oss att förhålla oss till texter, i timmar om så behövs!

När jag nu rör mig på ”nätet” är jag beredd att bete mig på samma sätt. Givetvis händer det att även jag ”surfar runt” och ödslar tid på Facebook som alla andra samt tittar på bilder och videor men jag fördjupar mig dessutom i långa texter; det kan vara ledare i dagstidningar, krönikor eller ”kulturartiklar” som tar emot och ofta kräver mödosam och helst ostörd läsning. Med min textbaserade utbildningsbakgrund vet jag att det är så man måste förhålla sig till texter. Sannolikt är det också därför jag ser eboken som en fantastisk innovation. Man kan ta del av innehållet utan att behöva släpa på tyngden eller bereda plats för en utläst bok som man (kanske) aldrig läser igen, för att inte tala om vikten vid resor. Ebokläsaren kan lagra tusentalet böcker beroende på minneskapacitet utan att det väger ett enda gram mer!

Informationsteknikens styrka

Man ska givetvis inte förneka att informationtekniken är ”multimodal” och på ett utmärkt sätt kan visa såväl video som audio. Att se en informationsvideo beledsagad av ljud är helt fantastiskt när man vill lära sig en speciell färdighet (rolla en kajak, byta skärm på en laptop, byta vevparti och justera växlar på cykeln, sticka eller vad man vill lära sig; ”you name it”)

Jag menar emellertid att sådan färdighetsträning skiljer sig radikalt från att förstå skeenden, politiska och existentiella problem. Skönlitteraturen, statliga utredningar, debattböcker, artiklar m.m. kräver text och långvarigt umgänge för att man ska förstå.

Jag tror därför att den som aldrig fostrats in i läsande av långa snåriga texter kommer att missynnas kapitalt av en skola som tror att IT är en snabbväg till lärande för elever som alltid har fått höra att ”det ska vara roligt att lära”. Visst säger jag: det är fantastiskt kul att lära men oftast kräver det uthållighet och medvetet arbete.

Min slutsats

För den som är ”fostrad” att lära genom att läsa texter är informationstekniken ett ovärderligt redskap som skapar tillgång till ett hav av kunskapskällor och dessutom erbjuder möjlighet att söka, sortera och lagra på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Man kan säga att informtionstekniken ”befriar” texten från dess materiella tyngd och därmed sammanhängande problem.

För den som landat ”direkt” i informationstekniken och ständigt fått höra hur lätt och roligt det är att lära (och t.o.m. veta mer än läraren) blir informationtekniken faktiskt ett hinder för lärande eftersom det är alltför lätt att glida undan det som tar emot genom att snabbt klicka vidare till något som är ”roligare”.

Min skolbakgrund och dess relation till IT har jag beskrivit ovan. Min IT-bakgrund och hur jag ser på IT i undervisning och lärande finns beskriven i min e-bok Expansioner och kan läsas här av den som händelsevis intresserar sig för denna.

Möte med Fallada och Anyuru på hög höjd

Under en lång (miljövidrig – max 1g/år) flygresa helt nyligen kunde jag läsa många timmar i följd, något som jag har svårt att få till i vardagen där man ”måste” plocka med allting (i onödan). Den ena av böckerna jag hann att läsa ut var Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs? Den andra återkommer vi till nedan.

Falladas klassiker väcker många tankar och associationer till vår egen tid. Mycket kortfattat handlar den stora berättelsen om hur makarna Pinneberg med ett nyfött barn – Klimpen – försöker hanka sig fram i Berlin vid tiden före nazisternas maktövertagande. Pinnebergs tillhör de små människorna i samhället utan makt och som hänvisas till såväl osäkra arbeten som eländiga bostäder. Ljuspunkten är ett kärleksfullt förhållande mellan makarna Pinneberg.

Låt mig så ta ett konkret exempel – ständigt aktuellt – från Pinnebergs arbete i en herrekipering. Här finns ett antal duktiga expediter, visserligen mer eller mindre trevliga  som arbetskamrater men förenade i att ta emot kunder, hitta lämpliga passande plagg och förhoppningsvis sälja. Herr Pinneberg trivs verkligen med sitt jobb och råder kunderna till bra köp eller får dem att avstå från plagg som inte klär dem. Det är vad vi skulle kalla ett professionellt agerande.

Emellertid blåser nya vindar och butiksledningen anställer en ”konsult” för mycket högre lön än expediterna. Nu bestäms att det ska föras statistik över vad var och en säljer. Genast blir det kamp om kunderna och försök att ”sälja på” kunden ett plagg oavsett om det passar eller ej. Nu bryts också den kollegialitet som funnits på arbetsplatsen; kollegan blir en konkurrent som måste besegras. Varje expedit måste nu ängslas för att inte fylla kvoten eftersom han då riskerar att blir avskedad.

Här finns dock enstaka personer som kan sätta sig över nyordningen och därför kan ”bjuda” på sin försäljning till den allt mer stressade Pinneberg. Konkurrensen leder till slut till att Pinneberg drabbas av panik och bönar och ber en kund om att köpa för att kvoten ska kunna fyllas. Kunden blir förorättad, klagar och Pinneberg avskedas.

Pinneberg sjunker allt djupare ner i förtvivlan och vi vet dessvärre inte hur det ska gå för honom. När vi lämnar familjen, är det fru Pinneberg som kan förtjäna något lite på att laga och sy åt rika personer.

Jag har uppehållit mig vid detta exempel för att jag tror att prestationslön har blivit än mer vanligt på dagens arbetsmarknad än på på Pinnebergs tid. Jag tänker till exempel på alla telefonförsäljare, taxichaufförer och andra yrken där man försöker ”mäta” prestationen. Som jag ser det finns det nog inget som kan försämra arbetsprestation och -trivsel så snabbt som kontroll och mätning av prestationen.

Pinneberg blev definitivt sämre och gick under i jobbet. En lärare idag måste se till att så många som möjligt blir godkända – framförallt i s.k. friskolor – för att vara en bra lärare med god löneutveckling och trygg anställning. Jag skulle nog själv inte riskera jobbet om det bara handlade om att sätta ett lite bättre betyg om jag visste att familjens försörjning var beroende av mitt beslut.

Jag har också läst den hyllade Anyurus De ska drunkna i sina mödrars tårar. Två gånger under resan! Jag är ledsen men den tar inte tag i mig på samma sätt som Pinnebergs! Visserligen startar den andlöst obehagligt med ett terrorbrott mot en butik där en konstnär visar satiriska och islamkritiska bilder. Det blir blod, död och elände men inte riktigt så som planerats.

Jag kan visserligen se boken som en kritik mot alla stackare som lockas av krigsretorik eller någon sorts hämndmotiv. Här finns också en inbyggd kritik mot hur man behandlar invandrare, speciellt muslimer, i Sverige och hänvisar dem till ghetton.

Romanens struktur växlar mellan berättarjagets funderingar och en schizofren flickas – från den inledande terrorattacken – berättelse och väg tillbaka till en sorts verklighet. Handlingen blir en sorts terapisession där berättarjaget återkommande besöker flickan där hon sitter inspärrad på en psykklinik.

För mig blir det ett stort hopp från Falladas episka roman till den här mer sönderstyckade kompositionen. Möjligen är det också så att själva ämnet känns främmande för mig. Jag ska dock erkänna att Anyurus roman tog mer tag i mig vid andra läsningen. Den kräver kanske två läsningar.

När det gäller Pinnebergs, finns en episk berättarlinje sprängfylld med den lilla människans hjälplöshet. Sannolikt har jag lättare att associera till Falladas roman eftersom jag  tänker på mina egna föräldrar (som också hade sin ”Klimpen”). De var också små människor ur samhällelig och ekonomisk synvinkel men liksom Pinnebergs mycket kärleksfulla. De ville skapa det bästa för sitt barn. Tack vare en framsynt politik som höll de värsta avarterna på avstånd fick de uppleva en annan verklighet än Pinnebergs.

Toffeljakt

  • "Gotthåppen"
En av mina foppatofflor ”slet sig” från bakdäcket på min Black Pearl så jag gjorde om turen med min Godthab. Med lite tur kanske jag kunde hitta den. Dessvärre var det nog som att leta efter ”en nål i en höstack”. Men jag gjorde ett helt annat fynd i slutet av sjön, en s.k. ”gösambulans” enligt en bekant fiskeintresserad.

Eftersom det var lugnt väder avstod jag torrdräkten. Mycket enklare och dessutom kan jag ha neoprenstövlarna i ”gotthåppen”; de får inte plats under däcket på min Black Pearl. Där får man istället använda neoprenstrumpor för att skydda gummifötterma på torrdräkten.

Mäta och kontrollera

text: terminsbetyg

Kontrollblankett

Jag ”golvas” totalt (även om jag sitter i bastun) av Areviks intervju med Jonna Bornemark i Lärarnas Tidning (11/8).

”Mätandet gör lärarna till marionetter”, säger Bornemark och vill se en renässans för det omätbara i skolan.

Det slår mig att jag själv har använt beteckningen marionett långt tidigare. I ett inlägg kritiserade jag hur många utanför professionen vill lägga sig i lärares arbete genom att försöka detaljstyra.

Jag har också beskrivit hur jag hellre ägnade mig åt att lära eleverna något än att kontrollera och mäta. ”Antingen lägger vi tiden på kontroll och pappersarbete eller så lägger vi tiden på att att lära eleverna någonting”, säger Bornemark.

Kontrollera och misstänka

Hon riktar kritiken mot NPM (new public management) som baseras på detaljstyrning och kontroll istället för tillit till professionella yrkesutövare. NPM leder oundvikligen till att fokus flyttas till det går att mäta. (1)

Allt sånt leder till en förpappring vilket ger mycket mindre tid för kärnverksamheten. Istället blir lärarna marionetter åt en gigantisk administration.

NPM bygger i grunden på misstänksamhet, något ska säkerställas men detta något gynnar sällar lärare och elever. Ett särskilt fult ord enligt Bornemark är kvalitetssäkring då det kommer i konflikt med verklig kvalitet. Kloka chefer håller personalen borta från kvalitessäkrandet.

Förpappringen leder till att det blir viktigare att demonstrera en handling än själva handlingen. Ja, antingen ägnar vi tiden åt pappersarbetet eller så lägger vi energi på att lära eleverna något.

Möjligt motstånd

”Pappersarbetet måste hållas på armlängds avstånd”, säger Bornemark, annars uppstår etisk stress när lärare måste lägga tid på pappersarbete i stället för på elevers lärande.

Just i skolan finns – tack och lov – möjligheter att göra mikromotstånd. Här kan man pliktskyldigast fylla i papper utan att ägna mycket tid åt detta så länge man formellt gör vad man måste  (Jag älskar ordet mikromotstånd!).

Allt kan inte mätas

Själva huvudargumentet hos Bornemark tror jag dock är att allt inte kan (eller bör) mätas. Det går inte att separera det subjektiva från det objektiva. Visst går det! säger nog många. Självklart finns objektiva fakta som inte kan förbigås men när det gäller undervisning (generellt) är den också laddad med ansvar, professionalitet och empati som inte lika lätt låter sig mätas

Varje erfaren pedagog inser att lärande inte handlar om att ”fylla de tomma kärlen” för att sedan försöka mäta resultatet av detta. Några ytterligare kommentarer om detta kan man läsa här.

Fotnot:
1)Det som är lätt att mäta är oftast inte värt att mäta; det som är värdefullt låter sig inte enkelt mätas.

Personlig erfarenhet som vägvisare i politik?

Jimmie hälsar till oss i vårt folkhem i SD-kuriren som vi äldre begåvades med före valet. Alldeles gratis.

Han säger att vi står inför ett vägskäl därför att såväl  socialdemokratiska- som moderata regeringar  låtit vårt (!) Sverige förfalla.

Så räknar Jimmie upp en rad problem där vi säkert kan hålla med om ett och annat: sjukvården, skolan, otryggheten, polisbristen, stöldligor och brottslighet som blir allt grövre.
 
Jo, vi kan nog inte bortse helt från detta och nog ser det ut som om en hel del håller med Jimmie och hans parti.

Jimmie anklagar såväl Socialdemokraterna som Moderaterna; de har har haft chansen att åtgärda men blundat för problemen. Här är jag faktiskt böjd att hålla med Jimmie; varken Socialdemokrater eller Moderater har varit intresserade av att lösa de här problemen av rädsla för stora väljargruppers missnöje.

Men är det verkligen SD:s väg som leder till det perfekta samhället?

När Jimmie talar om ansvarsfulla prioriteringar som sätter våra egna medborgare före ansvarslös (!) invandring, börjar vi ana vilken väg han tänker sig. Invandringen är det som förhindrar att välfärden kommer våra egna medborgare till del.

Detta är för enkelt Jimmie, närmast bondfångeri!

Individers personliga upplevelsehorisont 1/ räcker inte – får inte räcka – för att anamma de uttalanden och löften som ett visst parti gör. Vi måste alltid vara beredda att sätta in ett partis löften i ett större sammanhang. Då blir bilden avsevärt mer komplex eftersom de flesta partier har ”lik i lasten”.

När det gäller SD måste analysen göras såväl historiskt (30-talets Tyskland), som geografiskt (Ungern, Polen m.fl.) som i nutid (Alt-right). I varje särskilt fall förskräcker spåren.

När det gäller Moderaterna, finns en historia om allt från rösträtts-, pension- och semestermotstånd och mycket mera. I nutid är det utförsäljningen av gemensam egendom, privatiseringar och korruption som gör att spåren förskräcker.

Inte heller socialdemokraterna går fria eftersom de öppnade dammluckorna för finanskapitalet, privatiseringarna och kommunaliseringen av skolan för att nu tag några exempel. Spåren förskräcker kanske i ännu högre grad här eftersom man trodde att socialdemokratin stod på de många smås sida mot ”överheten” och kapitalet. Sveket blir desto större.

Nej Jimmie du får inte min röst även om du är vältalig och säger ett och annat som borde sägas. Ditt partis historiska-, geografiska och nutida belastning diskvalificerar dessvärre dig även om du kanske är en hygglig prick innerst inne.

Moderaterna har sin belastning med fjäsk för ”näringslivet”, privatiseringar och ”mer-i-plånboken-tramset”.

Social demokraterna står dock för det största sveket för mig då de har svikit arbetarklassen av rädsla för ”medelklassen” i städerna. Fy skäms! Mina föräldrars hopp om en bättre framtid! Skäms!

Jag tror att Jimmie och jag har olika definitioner av ”förfall”.

—————-
Fotnot
1/ Det kan möjligen vara så att: "Der Horizont vieler Menschen ist wie ein Kreis mit Radius Null. Und das nennen sid dann ihren Standpunkt." Men om detta vet jag förstås intet.

Tydliga besked

Tydliga besked!
Jag tror nog att de flesta politiker är ”mediekåta” d.v.s. det är en chans för dem att synas i medierna. Jag tycker att SVT borde utnyttja detta lite bättre när de frågar ut politiker (SR är nog lite vassare). De borde kräva att politikerna svarar entydigt och begripligt. Jag har några förslag nedan:

Säg att försvarsministern intervjuas i SVT och får frågan: ”Ska Sverige vara med i NATO?”. Slingar sig då ministern borde reportern först uppmana ministern att ge ett begripligt svar. Om ministern alltjämt pratar utan att säga något, borde reportern ta konsekvenserna av detta och säga: ”Eftersom vi inte får något svar avbryter vi intervjun här.”

Ett annat exempel: ”Kommer Sverige att skriva under FN:s förbud mot kärnvapen?” Blir det inget tydligt svar avbryts intervjun och politikern för lomma iväg.

Det finns massor med frågor till olika politiker som kräver liknande tydliga svar: ”Vill du sätta stopp för vinster i välfärden? Ska vi införa sex timmars arbetsdag? Ska krigsmakten få fortsätta att förorena Vätterns vatten? Är Sverige ett klassamhälle? Ökar klyftorna i Sverige? Ska vi införa fastighetsskatt? Bolagsskatt? Arvsskatt?”

De här frågorna är förstås ställda ur ett vänster-miljöperspektiv men oavsett vilken politik den intervjuade företräder och vilka frågor som ställs, borde intervjuaren kräva begripliga svar på frågorna.

I samtliga fall får politikern lomma iväg om vi inte får svar.

Fotnot: "lomma" kan även stavas som "loma" men då tror alla att jag stavat fel.

Springa snabbt och få en tå på bollen

Som ung spelade jag fotboll i Lane BK. Det var inte det lag som fanns närmast hemma men flera kamrater spelade där och därför blev det så. Som jag minns det nu var det väl någon mil till träningen dit vi cyklade en gång i veckan. Vi var ett gäng som hade ”racercyklar” och själva resan till och från träningen var ju också träning (och lite tävling).

ett fotbollslag

Mitt fotbollslag från 60-talet. Jag knästående från vänster

Vår lagledare hette ”Otto” och var en sorts alltiallao i klubben. Han tog hand om oss, tvättade tröjor, skötte träningen och körde till matcherna. Såna personer finns nog inte längre.

Det var alltid roligt när Otto ringde hem till mina föräldrars telefon och frågade om ”Lasse var hemma”. Då visste man att det var match på gång och att man var uttagen att spela.

Fotbollsspelandet var viktigt som jag minns det nu långt efteråt. Själv spelade jag ”vänsterytter” som det hette på den tiden och hade nummer 11 på ryggen.

Jag uppfattade mig aldrig som någon större stjärna men jag var snabb och ute på kanten kunde man ofta ta sig fram på ren snabbhet. Någon vidare fotbollsteknik hade jag väl inte och jag tror aldrig att jag någonsin nickade en boll. Däremot höll jag mig ofta framme när bollen var på marken och kunde få en tå på bollen i avgörande ögonblick.

Det kunde bli en hel del mål  under en säsong men det var nog inte lika viktigt som nuförtiden. Jag minns en serieavslutning då vi fick någon sorts förtjänsttecken där jag även fick ta emot ett tecken från en frånvarande kamrat. Otto skämtade då och sa att den som gjort särskilt många mål fick två tecken.

Jag tyckte väl att det var roligt att han nämnde detta inför de andra men det var aldrig något snack om ”skytteligaledare” eller individuell status som det är numera.

Dessvärre tog fotbollsspelandet slut när gymnasiet tog alltmer tid. Jag slutade efter juniorlaget. Då var jag 18 år och vi spelade i riktiga fotbollskängor, vilket inte var tillåtet i pojklagen. Jag tror att det var bra.

Det var ingen materialhysteri alls på den tiden. Men jag minns mina första fotbollskängor som jag fick köpa genom klubben. Nog kändes det då som att man var en ”riktig” fotbollsspelare.  Det var ju också helt otvetydigt så att när planen var blöt och hal, hade man ett avsevärt bättre grepp med dobbar under fötterna.

Det var särskilt bra för den vars främsta tillgång var att springa fort ute på kanten (och slippa nicka framför målet).

Nutida avlatshandel

Jag läser i ETC Göteborg att GU och Chalmers är de som flyger och släpper ut mest föroreningar i vår gemensamma luft. Någon hållbarhetsjeppe på GU påtalar att ”internationalisering” är överordnat och därför är flygandet hit och dit (ja, lite mer målinriktat förstås) över jorden nödvändigt. Men man klimatkompenserar alltid. Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt har begripit mig på ”klimatkompensering”. Är det inte samma sak som ”avlatshandeln” en gång; att man kunde köpa sig fri från skuld om man betalade? Det var denna verksamhet som Luther röjde upp i då han menade att man inte kan köpa sig fri från det orätta man gjort. Minskar koldioxidutsläppen om man betalar för den orätt man begått?

Det farliga ordet

Detta är väl lite anmärkningsvärt, tänker jag?

De här iakttagelserna gör Greider i en ledare i ETC (1 aug):

”[J]ag kan inte komma på någon socialdemokratisk minister som under mandatperioden sagt sig vara ‘demokratisk socialist’”.

”Faktum är att ordet socialism idag åberopas mest på borgerliga ledarsidor – när mardrömmar ska skildras…”

”Men på den vänstra halvan i svensk politik hörs det där ordet socialism faktiskt nästan aldrig.”

Fast Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt väjde inte när han fick frågan i tv:

”Är du socialist?”

”Javisst, demokratisk socialist!”

Det blir trots allt bättre enligt Rosling

bokomslag "rosling"

 

 

Jag har läst Factfulness av Hans, Anna och Ola Rosling  för några veckor sedan och nu försöker jag att återkalla i minnet det som blivit ”kvar”.

Jag tyckte om att läsa boken; det är svårt att inte ryckas med av entusiasmen. Till en del är man nog färgad av Hans Roslings egen person, denne energiske man som ständigt kämpade för att upplysa oss om tillståndet i världen.

Ett pedagogiskt upplägg

Roslingarnas bok är mycket pedagogisk. Den inleds med att vi får svara på en enkät om tillståndet i världen och vi svarar dessvärre fel på det mesta. Faktum är att även de flesta experter världen över svarar sämre än slumpen. Slumpen representeras i boken av att schimpanser väljer svarsalternativ, vilket rimligvis bör bli slumpartat. Schimpansernas svar jämförs på åtskilliga ställen i boken med experternas och schimpansernas svar är oftast bättre.

Många kapitel inleds med en av Hans Roslings personliga efarenheter. Den första handlar om hur han som litet barn dras upp ur ett avloppsdike av sin farmor. Utan farmor hade han drunknat. En annan sådan beskrivning handlar om den unge oerfarne läkarens tillkortakommanden när det kommer in en skadad pilot på akutbordet. Stressad till max av allt blod han ser ger han order om blodpåsar varefter han med en gipssax försöker klippa upp pilotens dräkt. Så hejdas han av en erfaren sjuksköterska som förklarar att det som rinner är någon sorts markeringsfärg och att G-dräkten som han försökt klippa upp kostar tiotusentals kronor. Den unge läkaren inser sitt misstag och böjer sig för den erfarna utan att hävda sin prestige som läkare. Lika ödmjuk är han inför kunniga barnmorskor ute obygderna.

Däremot hävdar den erfarne Rosling sin efarenhet när det kommer en högt specialiserad läkrare till ett otillgängligt och resurssvagt område och vill sätta in en krävande behandling som skulle tagit resurser från många andra behövande. ”Så här gör vi här”, hävdar Rosling eftersom han vet hur man handskas med resurerna så att flest människor kan bli hjälpta. Jag tror att man kan säga att den erfarne Rosling antar ett systemperspektiv på vården. Han är givetvis inte okänslig för det individuella lidandet (tvärtom) men han vet vad som gagnar flest.

Pragmatikern på fältet

Hans Rosling är inte uttalat politisk i boken. Jag föreställer mig dock att han med sin bakgrund nog ligger närmast ett socialdemokratiskt perspektiv på världen. Han varnar skarpt för ideologiska låsningar men tycker också att det är ett vanskligt experiment att göra vård och omsorg till en marknad.

Boken är indelad i många kapitel där Rosling i vart och ett utmanar våra uppfattningar om världen. Nedan följer några exempel (ur minnet).

Gapinstinkten hindrar oss att se de faktiska förhållandena då vi tenderar att dela in världen i ”rik” och ”fattig” enbart. Roslings tes, kanske den viktigaste, är att det faktiskt blir bättre i välden och för att vi ska kunna se detta beskriver han fyra grupper (I-IV). Grupp I utgörs av den miljard människor som har det riktigt eländigt. Grupp IV utgörs förstås av sådana som vi och människorna i Nordamerika. Den delen av världen är osmakligt rik och överutnyttjar jordens resurser.

Rosling menar dock att mänskligheten rör sig ”uppåt” i de här grupperna. Detta illustrerar han med att de som bara har möjlighet att förflytta sig till fots (I) kan efterhand skaffa sig en cykel (II), en motorcykel (III). Hur alla ska komma (eller om) till grupp IV framgår dock inte av framställningen.

Rosling nämner heller inte VARFÖR människor rör sig mot bättre villkor. Jag hade nog gärna velat höra lite mer om hur människor kan få ett bättre liv. Kanske är det trots allt klokt av Rosling att inte stöta sig med rika välgörare som t.ex. paret Gates.

Oväntade argument

På några ställen i boken hajar man till och det har att göra med Roslings motvilja mot panikåtgärder. Han beskriver ingående hur journalister blåser upp katastrofer som ebolautbrott och skapar panikstämning som kan förhindra övertänka och klokare åtgärder. Tänk först och handla sedan, verkar vara vad Rosling vill ha sagt. Detta kan också gälla något så kontroversiellt som användandet av DDT. Vi har ju lärt oss att ämnet bara skapar elände så att vi nästan ryser bara vi hör ordet. Rosling begriper naturligtvis att obetänksam användning av DDT är farligt men att det kan ha goda effekter i specifika fall. Återigen är det hans motvilja mot desperata och oöverlagda åtgärder som lyser igenom.

När det gäller klimatet, verkar Rosling även här förorda ”små steg” och att man inte ska hetsa upp sig. För detta har han fått kritik. Klimatforskare menar istället att här är det verkligen bråttom och att Rosling som alltid pläderat för vetenskap istället för löst tänkande nog borde begripit att klimatet inte kan vänta på några ”små steg”.

Bra att tänka efter först

Låt mig slutligen nämna några punkter där Rosling vill varna:

  • Vi polariserar alltför lätt
  • Vi utgår från ödesinstinkten, allt blir sämre på jorden
  • Vi är offer för linjärinstinkten när vi ser diagram
  • Vi är offer för generaliseringsinstinkten (”i Afrika är allt elände”)
  • Vi är offer för klanderinstinkten och söker syndabockar
  • Vi är offer för ensidighetsinstinkten och litar ofta på en enda källa.
  • Vi är offer för akutinstinkten och vill ta till drastiska åtgärder.

Sammanfattningsvis menar jag att det är bok som många bör läsa. Man behöver naturligtvis inte hålla med om allt men det är bra att få det man håller för självklart utmanat. Sträva alltid efter factfulness skulle nog Rosling hävdat.

© 2018 Strövtåg

Tema av Anders NorénUpp ↑